MankerBeer.com

Idag hade man stått och väntat utanför systembolaget på regeringsgatan för att sedan ett tag senare se att de ändrat hela systemet med hur nyheterna ‘presenteras’ väl därinne. Småkaotiskt skulle jag vilja säga och oerhört korkat då folk även sket i att köa utan bara rusade in varpå man vid mindre släpp än dessa lätt kan bli utan. Så var inte fallet nu, men likväl – folk verkade inte direkt nöjda och undrade var sakerna var och hur de fylldes på – vilket de inte gjorde utan istället ställdes lådorna utanför lagerdörren varpå det blev små grupper och köer lite överallt. Men ett par flaskor Abstrakt 03 och lite annat blev det, Ace of Spades i all ära -men 180kr får man även mycket annat gott för, men förstår dem som slängde ned en 5-6 stycken i sina korgar (förlåt alla ni som inte bor i stockholm eller malmö där den släpptes..urbotat dumt).

Nog om det nu. Utöver att vara USA-fantast och särskilt när det kommer till de amerikanska ölen så har jag sedan i somras även blivit fantast av De Molen och från att ha sett dem som svårtillgängliga så har deras öl nu blivit lite av en vardagsvara för mig. Men i takt med att man skriver om massa annat här så hinner man sällan också skriva ned ordentliga inlägg, samtidigt som responsen varierar. Men nu blir det nog dags för den andra lilla De Molen-festivalen på bloggen. Detta för att fira att man för 4 dagar sedan skrev på det nya kontraktet som gjorde att man fick tillgång till nya bryggerilokaler och därmed har ökat sin möjliga produktion från 5 till hela 25hektoliter. Så nu kan de börja producera i lite större mängder och jag tror att man kommer hålla kvar vid både lite exklusivare öl men även ha större produktion på annat – varpå chansen också ökar att vi får dem på systembolaget.

Detta firas med att ha ett par dagar där jag fokuserar lite på olika öl från De Molen, dock får ni vänta tills imorgon för att få höra om den 5’e ölen om jag inte minns fel som fått toppbetyg av mig – och som är från just De Molen och som om ni har tur det kan finnas kvar lite av på Monks Porterhouse – ölen, är en barley wine lagrad med skivor av hyvlad 40-årig cognacstunna – och är HELT UNDERBAR! Men det var imorgon och nu är det dags för annat innan dagen fortsätter.

De Molen Hel & Verdoemenis
Den tredje stouen i serien om tre där Tsarina Esra och Rasputin också ingår. Denna gång dricker jag den olagrade versionen, lite lustigt kanske att ha provat tre utav de andra men ännu inte denna? Men vad gör det.. Här är vi åter tillbaka på 10, eller 10,2% om vi ska va noga jämfört med de 12 som Misto B.A’n hade, IBU:n ligger kvar på 99,9 och hör och häpna, istället för Saazhumle som aromahumle så har man tyska Hallertau – kanske inte så enorm skillnad då de båda nog ger lite samma intryck, men likväl. Flaskan är butteljerad i December i fjol och bryggdes en månad tidigare, så den är ”omedvetet” lagrad ett år. Flaska 1039 av 1284 och det är skönt att kunna unna sig 33 cl denna gång..

Utseende: Brunsvart vätska med lite kaffebrunt skum med minimala bubblor som dämpar ned sig till cirka en centimeter skumkrona innan det slutligen försvinner helt.
Doft: Russian imperial stout med mycket kaffe och choklad. Bittert men med lite besk choklad.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra av mjuk, lätt fizzig typ. Fyllig och mjuk smak men rätt tunn vätska med lite jästliknande kolsyra (mjuk och fizzy). Smaken är rätt snäll men har mycket choklad och kaffe. De säger att man använt gamla maltsorter till denna och på något sätt känns det, iaf om man jämför med t.ex. De Molens 1914 Porter som har lite samma ton som denna (fast dock betydligt mycket svagare..). Smaken är rätt snäll har jag väl sagt och det tål att sägas igen, det är rätt torrt och lite mjukt bittert och jämfört med samtliga lagringar jag har smakat så faller denna hästlängder bakom i brist på smakflora och komplexitet. Samtidigt har den mycket annat så det är ju inget dåligt de har producerat.

Betyg? – Bättre-, lättdrucket indeed, och lite träigt, torrt och gott. Men det saknas komplexitet och ja, det saknas lite ditten och datten tycker jag för att denna ska kännas ha blommat ut helt. Självfallet är det en bra russian imperial stout, men jag hade nog lite andra förväntningar på den. Darn dock vad den bittar till sig på slutet!

De Molen Hamer & Sikkel
I mitt tycke gör inte De Molen bra porters och jag tror inte att jag ens har druckit någon som varit riktigt bra? De är ofta lite för kolsyrade, tunna och överlag lite tråkiga – eller är de naturliga? Är det så en porter ska vara om man vill vara mer old school? För inte kan man göra såpass fel om och om igen?

Utseende: Mörkare brun vätska men ack, enorm guscher och vätska överallt.
Doft: Syrlig porter i De Molen-anda, tyvärr. Lite kaffe och syrliga bär och druvor.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Nix, tyvärr, tunn och jästigt syrligt lätt. Porös smak med lätt syrligt druvkaffe. Menlös?

Betyg? – Ok+, rätt menlös på samma sätt som 1914 portern och även någon mer av De Molens porters som blivit lite för tunna, fluffiga och med något som med påhittade ord kan heta porös smak.

De Molen Ijsbock
En liten gullig isbock på 16,4% och som släpps i en nätt liten 18cl flaska vilket är alldeles lagom att dela med någon.

Utseende: Urvattnad brun vätska utan direkt skum.
Doft: Trevlig doft av nötlikör och lite rökig choklad. Lite ren sprit långt i bakgrunden, lite finare alkohol emellan och där fram är det nötter och choklad. Mycket maltighet i stil nästan med en barley wine, och ja – lite humle finns där också känns det som.
Smak: Lättare munkänsla med ingen större kolsyra, utan istället är det rätt tjock vätska med bra fyllig smak. Mycket nästan lite saltad maltighet. Passar bra med lite choklad/karamellkola. Lite trä och mer malt mot slut.

Betyg? – Bra, inget man kanske vill dricka mycket av eller igen, men mer för att det blir lite speciellt med så hög alkoholprocent och en rätt ”samlad” smak utan större komplexitet eller variation.

Ölbloggarstafett – En ölturnée i USA! del 1- New York
Ölbloggarstafett – En ölturnée i USA! del 2 – Mid US

När vi nu närmar oss slutet på den långa och innehållsrika resan mellan öst till väst så får man inte glömma att det trots allt finns annat. Varje delstat har ju minst ett dussin bryggerier, festivaler eller barbequetillställningar eller mat- eller historiskt inriktade saker man vill uppleva. Fajanen kommenterade igår att han ska till Florida framöver och ville ha lite tipps – självklart ska det med. Dock hinner jag inte fixa det just nu men jag lovar att det kommer så snart jag hinner som en ‘uppfäljning till ölturnée i USA’.

Slutstrapatsen
Från Colorado kan man välja att åka antingen åka lite nordväst eller direkt västerut. Gör man det tidigare  kommer man nämligen upp till Oregon. Via Orgegon Brewer’s Guild’s hemsida hittar man enkelt adress och nummer till en drös bra bryggerier i området där främst Hair of the Dog och Rogue märks. Oregon liksom Kalifornien har stor och bra tillgång till humle varpå man legat i framkant med att göra bra öl. Ytterligare en fördel med att ta denna väg är att man då kommer rakt norrifrån när man skär in i Kalifornien varpå man bara kan beta av bryggeri efter bryggeri ned genom delstaten.

Men om de delstater vi plöjer igenom från Colorado – Wyoming, Utah och Nevada har blandat intresse för oss så är vårt mål i slutet Kalifornien. Delstaten som kom att dra igång mycket av USA’s ölindustri i och med Fritz Maytag’s övertagande av Anchor Brewing och Ken Grossman och Paul Chamusi’s grundande av Sierra Nevada (som Paul dock lämnade ’98). Fritz kom att köpa Anchor Brewing då det hotades av nedläggning då han ville rädda dels bryggeriet och den rätt särskilda steam beer. Mycket kan vi tacka Jimmy Carter som 1978 legaliserade hembryggning och Charlie Papazian grundade American Homebrewers’ Association uppe i Colorado. På grund av sitt geografiska läge och tillgången till humle Idag kan delstaten stoltsera med runt 350 bryggerier där flertalet är bland USA’s största (och bäst). Längst upp är San Fransisco USA’s tredje största marknad för craft beers. Centralt i staden ligger också Toronado Pub som varje år kring februari har en mässa/festival helt vigd åt barley wines! Förutom den festivalen så är delstaten ’känd’ för sin ’wet hop’ing’ vilket gör att man nästan året runt kan finna olika festivaler och mässor med enbart wet hop’ade öl. Så alla som gillar humle kommer nå sitt nirvana här i slutet av resan!

Men var ska vi börja i denna delstat då? För även om San Fransisco kan stoltsera med bryggerier som Anchor Brewing och 21’st Ammendment (kan grymt rekommendera deras burköl ’Monks Blood’, som dock fanns åtminstone i New York, men alltid kul att besöka bryggerier) och pubar som City Beer (rankas högt på flera olika listor över stadens öl) så är det norrifrån vi kommer.

Säg att vi slutat förra etappen hos Rouge Ales ute i Newport, Oregon så tar vi sedan insterstate 5 söderut.  Via den åker vi bland annat förbi Caldera Brewing just innan vi når delstatsgränsen. Just innan Caldera kan vi dock ta österut och åka längs kusten och bryggerier som Lost Coast, North Coast och senare Anderson Valley – eller fortsätta nedåt varpå vi kommer förbi Sierra Nevada Brewing ute i Chico.  Vill man köra lite bil kan man dock köra österut en bit efter Sierra Nevada genom landsväg 20 som sedan kommer fram till landsväg 101. Där kommer man plötsligt fram just i närheten av Anderson Valley varpå man även börjar närma sig kusten. Men mitt mål – och ditt mål med för den delen, för missar du detta är du en sopa – är lite söderut. För fortsätter vi 101’an nedåt kommer vi dels förbi Bear Republic där vi kan dricka deras goda IPA’s men dels så närmar vi oss Santa Rosa. För förutom Lagunitas Brewing som ligger ett par mil söderut just innan San Fransisco så kommer vi nu fram till Russian River som ligger mitt inne i Santa Rosa. Russian River som liksom Dogfish Head, Three Floyds och annat är riktigt svåråtkomliga öl över stora delar av landet – och världen är även ett grymt bryggeri! Här kan man gå loss på brew pub’en och hinka Pliny The Elder/The Younger eller någon av alla deras suröl. Bästa stället att köpa öl är annars Bottle Barn, några kilometer/någon mil norrut från Russian River. Christer på Överjäst var ju här runt San Fransisco Beer Week och det verkar ha varit super! Klicka er in till hans inlägg i Mars från i år så kan ni läsa mer.

Förutom att åka spårvagn upp och ned över gatorna i San Fransisco så kan vi även välja att åter hoppa in i bilen och styra nedåt. Vi har ju redan bockat av ett par av delstatens alla fantastiska bryggerier men vi har många kvar att uppleva. Fortsätter vi 101’an nedåt, då det inte är så mycket att uppleva inåt i delstaten om det inte är någon speciell event eller liknande man vill besöka, så kommer vi senare till Paso Robles där vi hittar Firestone Walker, vars Taproom dock ligger ytterligare söderut. 

Vidare därifrån njuter man av naturen, kusten och allt annat från västkusten tills vi kommer ned till Los Angeles, ytterligare ett par mil söderut på 101’an. Vill man stanna i LA och lattja runt så funkar ju det klockrent. En underbar stad som dock kräver att man kör bil så ingen alkohol här I’d say! Men vårt egentligen mål med kalifornien är ännu mer söderut, så om vi kör 5’an ned till San Diego så börjar vi närma oss slutet av vår resa.

I Oceanside en bit utanför San Marcos så kan man välja att stanna till på Hydrobrew, en hembryggarbutik där man kan köpa allt möjligt man behöver för att göra öl, om de säljer egen öl vet jag inte – däremot vet jag att de gärna hjälper till med att tippsa om festivaler och events runtom i delstaten – vilket man även finner tipps om på deras hemsida. Så ett bra stopp innan vi åker upp till närliggande San Marcos där vi kan skämma bort oss med två grymma bryggerier på bara någon kilometer. Om Russian River var norra delstatens mål så finns här vårt södra mål i form av Lost Abbey/Port Brewing, Green Flash Brewing och en kort bit vidare ligger även  Stone Brewing med deras egen brewpub – Bistro Pub vilket blir till en skön dags upplevelse. Vill man ha mer öl och även njuta av havet så kan man trockla sig nedåt till Solana Beach där man kan avnjuta Port Brewing och Pizza Ports alla goda öl på deras egna brewpub som alltså ligger en bit ifrån själva bryggeriet. Tar man 805’an vidare söderut så når man militärbasen i Miramar som av någon anledning omringats av ett gäng bryggerier där AleSmith och Ballast Point får ses som två kandidater att besöka. Härifrån kan man om man har tid, råd, ork etc åka vidare längs den södra gränsen, flyga iväg till Hawaii, besöka Mexico eller åka hem via Los Angeles.

 Resan har i alla fall tagit slut för våran del och jag får tacka er som följt med på den. Problemet med en resa likt denna var som jag skrev i första inlägget att man måste begränsa sig, 1-2 dagar i New York är på tok för lite och man skulle lätt kunna spendera en vecka på San Fransisco Beer Week, Great American Beer Festival eller liknande. Men nu har jag åtminstone gett en liten överblick över  hur ’landet ligger’ och är man intresserad av att åka dit så är just Beer Menus (som dock bara täcker 6 städer ungefär, men bäst för New York) och Beer Mapping Project de ultimata hjälpmedlen som finns. Fördelen med dem är att de är gjorda av och för amerikaner, så det finns en bra blandning utav olika ställen, restauranger, småbutiker och annat att välja på. Själv skulle jag nog välja att börja i New York och flyga till Los Angeles/San Fransisco och sedan röra mig runt i Kalifornien. Colorado och likaså mellangärdet med Indiana, Ohio etc har fenomenal och bra öl med dussintals exceptionella bryggerier, men samtidigt kanske man inte vill spendera pengar eller dagar i en bil bara för att ta sig dit och sedan därifrån. Så en vecka blir för lite för det ändamålet. Men att ta en 3-4 veckors strapats från öst till väst och både kunna njuta av den amerikanska maten, värmen hos människorna och de små speciella städerna man passerar är värt det. Man behöver inte stressa, hinka litervis med öl ’bara för att’ – utan kan njuta och bara vara – vilket väl är vad vi vill?

Stafettpinnen ska nu räckas vidare vilket även avslutat stafettens andra omgång, valet blev inte så svårt då det var Humlörerna som en gång startade omgången och nu får avsluta den. Valet av fråga hade jag redan undrat över sedan tidigare och nu när jag fick ett så enkelt val för nästa skribent/-er så passar den än bättre.

jag vill att ni ska skriva en liten redogörelse kring ämnet ‘barley wines’, vad är en barley wine, vart kom de ifrån men framförallt – vad skiljer dem? Dricker man Old Ruffian, Bötet, Traquair, Rogue Old Crustacean, Brooklyn Monster Ale m.fl så ser man att ingen riktigt är den andra lik. Finns det, eller borde det finnas undergrupper av barley wines beroende på om de är beskare eller sötare, barley wine style (olagrade) eller färdiglagrade etc? Ämnet är någorlunda fritt med andra ord. Så once you go hop – you never stop!

 Ölbloggarstafett – En ölturnée i USA! del 1
  

In i landet!
Problemet med en ölresa runtom i USA är att man måste, MÅSTE, begränsa sig – oavsett hur lång tid man har. Antingen är det någon fantastisk beer festival eller beer event som sker i en viss del av landet, eller så har något stort märke på andra sidan landet just lanserat en exklusiv öl som kommer vara svår att få tag i. Jag vet bara själv hur vi letade med lykta efter Sierra Nevadas 30’th Anniversary-serie innan vi åkte hem. Nu hittade vi bara den 1’a delen men likväl, den var värd det på många sätt – den kostar idag på krogen run 1.2’-1.5’ per flaska och Wicked Wine kommer inte ta in mer än del 1 och 2. Samtidigt hade Avery släppt en specialserie suröl som verkligen var magnifik men där vi ’bara’ lyckades få tag på 3 olika flaskor – öl som inte de heller kommer att nå andra sidan Atlanten. Så val, val och val handlar det om.

Anyway, från New York så kan man antingen åka djupt inåt i landet eller uppåt via Boston till andra bra bryggerier som Samuel Adams, Allagash, Magic Hat och Smuttynose. Kolla bara här så ser du tydligt den rikedom det finns när det kommer till bryggerier.  Väljer vi att åka uppåt, så är ju ett måste att stanna på Ebenezer Kezars Restaurant and Pub utanför Lowell i Maine. Jag skulle nog kunna skriva gott om många pubar i landet, men denna omtalas av folk som knappt varit där – hype eller berättigat? Det senare skulle jag påstå! Men har man med sig familj, vänner eller kanske en hund så vill man också göra annat, inte bara dricka öl (eller?). Då kan man ta en tur vidare till Kanada och sedan den vägen ned till Michigan, Indiana och Ohio. 

Väljer man att styra kosan inåt landet så når man istället direkt dessa öl-delstater. För visst vill man stanna till  och ta en Hopslam hos Bell’s i Michigan, eller stanna resten av livet och dricka Alpha King, Gumballhead och Behemoth hos Three Floyds i Indiana? Och ja, det är ett val man kanske måste ta vid en resa likt denna. Men varför inte söderut? För att citera killarna på podcasten The Beer Report – ’what is there down there?’ – vilket nog stämmer då jag känner till få bra craft breweries från the south?

Innan vi riktigt kommit till dessa ’mid states’ åker dock förbi Pennsylvania, strax lite västerut från New York där vi även hittar staden St.Marys och Straub Brewery –är du snål och vill dricka gratis öl så erbjuder bryggeriet gratis öl från deras ’Eternal Tap’ som är öppen varje dag under normala kontorstider. Förutom Straub så är det väl främst Victory som man skulle kunna ha i åtanke om man vill ta en usväng lite nordväst från New York.

Dock är ett stort, stort, STORT! Plus för att välja att åka direkt inåt landet att om man lägger resan, vilket man bör, runt April att Dark Lord Day är runtomkring då (i år var det 24’e april). Denna stora event är inte bara releas’en av den svåråtkomliga Dark Lord Russian Imperial Stout, som ligger 2’a bakom vår egen Kaggen på topplistan på RB över impar. Där kan man dricka öl och allmänt umgås med andra ölnördar som har med sig och gärna delar med sig utav öl från runtom i landet. Ett utmärkt tillfälle också att göra sig av med/prova lite av all den öl du köpt på dig i New York.

Men vi ska vidare inåt, mot Kalifornien, inte bara för vad som finns där utan snarare vad som finns däremellan – Colorado. Anledningen? Förutom vacker natur, möjligheten till skidåkning och friluftsliv i världsklass? Well, detta: Avery, Boulder Beer, Flying Dog, Great Divide, Left Hand, New Belgium, Oskar Blues. Övertygad? Är du inte det ska du inte läsa den här bloggen. Efter Kalifornien så är detta delstaten med flest antal bryggerier varpå man säkerligen lär ha en favorit vars bryggeri och brewpub man vill besöka. För just brewpubs måste rekommenderas, något som vi i Sverige inte är lika bortskämda med men som t.ex. Mikkeller nu i år då startat upp. Kort och gott en pub som oftast är i regi av bryggeriet själva där de serverar lite exklusiva öl och sådant de vill prova på konsumenterna innan de eventuellt börjar producera den i större mängd. Fördelar med Colorado? Mnjae, vi kan börja med en nackdel och det är att man har ungefär samma alkohollagar som i Norge där öl över 4% inte får säljas i matbutikerna utan måste säljas i speciella  fördelen är annars såklart den årliga Great American Beer Festival, ett jättelikt event som hålls i Denver och som stoltserar med över 2000 olika öl och en drös events. Dock bör man vara ute i tid om man vill kunna bo någorlunda bra i staden. Åker man inte just kring dessa dagar men likväl vill göra annat än att åka från bryggeri till bryggeri så kan man lätt kolla in kalendrarna som finns på både Rate Beer och Beer Advocate för mer tipps om vad som sker just där man är.

En resa in i själva USA likt den etapp vi är inne på nu innehåller många ‘att göra’ samtidigt som mycket nu är upp till en själv. New York och Kalifornien, och för den delen Colorado, har mer att erbjuda när det kommer till annat att göra och mångfald med saker på en lite mindre yta än vad vissa av de delstater man svischar förbi har. Därför är ett val att man helt enkelt skippar ‘mitten’ om det inte är något speciellt man vill vara med på och om man inte vill se mer av den Amerikanska kontinenten. Skulle man istället spendera 2-3 dagar i New York och lika många i Kalifornien så skulle resan nog bli mer väl avägd. Därför är det svårt att tippsa om saker inne i landet då det kan innebära att man behöver ta sig en bit bara för några få saker. Dock finns där även en hord olika festivaler md båda öl och mat, musikfestivaler och massa annat. Så många av dessa ‘saker’ är som just Dark Lord Day, Great American Beer Festival och liknande – saker som är lite ‘once in a lifetime’ och en väldigt kul upplevelse, men att helt boka sin resa efter det? – det är upp till en själv.

Imorgon blir det slutdelen på resan och då tar vi oss från Colorado via Oregon ner genom norra Kalifornien och fram till vårt mål – San Diego. Ni får ursäkta att det inte blev en större lista på ställen med mat, pubar, ställen att köpa öl och liknande – men för denna delen på resan så är den delen upp till ens eget tycke, och som vanligt rekomenderar jag Beer Menus alternativt Beer Mapping för info om ställen, krogar etc. 

Förra veckan skickade Uffe på Karlströms Malt vidare pinnen med uppmaningen att:

be MankerBeerBlog att sätta ihop en tänkt ölresa till Nordamerika. Tänk följande, jag ska åka till nordamerika under tre veckor, nordamerika är stort. Vi pratar ofta om USA som en enhet men det är stort. Vart skulle ni åka, vilka bryggerier skulle ni vilja besöka. Vilka pubar? Vilka ölaffärer? Jag tänker att på en treveckorsresa med familjen så behöver man lägga in saker som Disneyland (eller DisneyWorld), New York, kanske Boston, lite spårvagn i San Francisco och annat dravel. Kvar blir kanske en veckas kvalitativ öltid. Var väljer ni att spendera den? Räds inga kostnader eftersom resan är fiktiv. Eller för att formulera det annorlunda. En Belgienresa behöver jag knappast hjälp med men om jag skulle till USA/Kanada så är jag lost. Guida mig genom kontinenten, var ligger Stone? Passar det att lägga ihop ett besök hos dem med ett besök hos Avery. NorthCoast får man väl inte missa?

Jag tänkte börja denna fiktiva resa med en återblick till tiden innan jag verkligen fastnat för öl och tiden då jag bodde och jobbade utanför Boston, eller snarare uppe i Maine. I samma lilla delstat som påminner mycket om Sverige med liknande klimat och natur finns, bara några mil ifrån där jag var Ebenezer Kezars Restaurant and Pub. En pub som inte allt som oftast hyllas av den trevliga podcasten The Good Beer Show utan som också rankas som ’world class’ på ratebeer, just när jag skriver detta har de Dogfish Head 120 minute IPA, Stone Double Bastard från 2005 och Cantillon Kriek 2005, m.fl. PÅ FAT! Struise har även tillägnad ägarna den superba stouten Black Albert! Den missade jag när jar var där upp norr – utan det var först nu under hösten som jag fick vetskap om den. Men under min tid i Maine så lärde jag mig snabbt  värdet av lokal öl och även om man oftast drack sig redlös på blasköl som man beer bong’ade på en bakgård till ljudet av någon NFL-match som var på på storbildsskärmen så var det en del av den amerikanska öl-drömmen för min del som föddes. Det var något speciellt med tillgången till en hel radda olika lokala öl samt öl som var specifika var delstaten eller countyt där man var, något som gjorde att man såg fördelen med fler – men små och engagerage bryggerier! Därför tänkte jag lotsa er med på en resa som börjar i öst och som går via en alternativ detour upp norr och sedan västerut. Det bästa med att den är fiktiv är att man kan vare sig köra bil, tåg, buss eller rymdraket mellan platserna då en vecka nog i verkligheten skulle bli lite väl lite. Dock gör det också att det finns oändligt mycket att skriva om varpå det här blogginlägget är uppdelat i 2, eventuellt 3 olika delar för att få med mer info, pubar, restauranger och öl som möjligt.

New York.
Resan börjar med New York, mest för att det är en lätt stad att ta sig till och framförallt är det en fantastisk stad i sig. För oss öl-drickande svenskar är det också som att komma till en liten bit av himlen, här finns det mesta att få tag på från östkusten samt större delarna av norra USA och det enda man riktigt saknar är fler öl från västkusten. Men då man i USA inte får eller kan distribuera sina öl som man vill så får man helt enkelt ’nöja sig’ med vad man kan få tag på. Den här delen av inläggs-serien kommer nog vara mest utförlig och hands on då mitt reela kunnande är bra mycket bättre här och delvis i delar av Kalifornien än i exempelvis Colorado etc, dock kommer det göra mindre vilket ni får se imorgon…

Under mitt senaste besök i staden i somras så dracks det nästan 10-12 olika öl om dagen och då låg vi ändå på latsidan, så lägg bilen åt sidan och köp ett tunnelbanekort. Då New York är bra mycket större än bara Manhattan så kanske man vill utforska mer, se mer, göra mer – och visst ska vi göra det, men samtidigt finns det så otroligt mycket att göra bara i staden. Börja dagen med ett besök på en av alla de Heartland Brewery Pubs som finns, gärna det just nedanför Empire State Building. En perfekt start på dagen med en av deras goda burgare och gärna en beer flight med deras olika egenbrygda öl, som faktiskt är bättre än vad man kan tro. Inte lång därifrån, utan bara 3-4 kvarter sydväst så ligger stadens enligt mig bästa bar, Rattle n’ Hum. Både jag och även Fajanen och Jöns skrev mycket om det stället i somras efter våra resor till staden. En gedigen öllista, shyssta priser och framförallt möjligheten att ta in beer flights gör stället till ett toppenställe att ta några afternoon beers på. Både när vi var där och lite året om har dem – liksom de flesta bättre ölkrogarna i staden olika mini-teman eller specialevents – typ East vs West Coast IPA Challange, något man bör hålla utkik efter vartän man är i USA. Men vill vi dit riktigt nu? Klockan är inte så mycket utan dagen är ung, vi har ju just ätit en tidig lunch och vi har mycket att göra innan vi ska åka norrut.  Vad ska vi då välja? Jo, självklart är ett besök på Brooklyn Brewery, via tunnelbanan ut till Brooklyn och en liten slingrig promenad så får vi väl där en gratis rundtur i den betydligt mycket mindre lokalen än väntat. Men vad gör det då vi kan köpa deras öl på tapp för nästintill ingenting. Dessutom är det ett stycke ölhistoria. Man kan antingen ta en kortare tur som är gratis eller en som är längre och som även tar en vidare ut i Brooklyn och innehåller provsmakningar, provningar och även mat – men som tar mer tid än vad den kostar, så har du tid så! När vi ändå är i de delarna av New York så kan vi lika gärna passa på att kolla in Beer menus för att se vad som serveras på de trevliga krogarna som ligger i området (se tipps och länkar längre ned), en perfekt sida för att finna olika öl, ölbutiker eller restaruanger runtom i USA. Men fasiken, vi har bråttom ju? Eller har vi? Mnjae, har man sett ena förorten vill man se fler. Så vi åker in till grand station och tar pendeltåget upp genom Manhattan, förbi Harlem och upp till Pelham. Här ligger DeCiccios Food Market (Pelham) (kolla öllistan!) som med sina två butiker har majoriteten av den öl man är ute efter om man vill köpa öl i staden. Den ena är bra för de med bil (Ardsley, kolla listan här med!) medan den andra går att ta sig till med pendeltåget. Här kan man lätt shoppa loss i den egentligen rätt lilla butiken varpå man gärna får ta med sig lite väskor eller vara beredd på att bära tungt. När vi väl lämnat av all ölen hemma så åker vi slutligen ned till Hop Devil Bar & Grill, ett shysst ställe som dock är lite segt att ta sig till då man måste gå ett par kvarter förbi NoHo, ack vad hemskt. Väl där har de en riktigt bra atmosfär och en bra öllista med mycket gott att välja på. Just atmosfären var det vi diggade och vissa dagar i vekan har de olika temadagar som taco night etc där man får tacos för 1$ och öl från fat’ för 2$ (öl från fat = allt från Dogfish Head Pumpkin Ale till liknande…)

På väg ut från New York så tar vi bilen. Kör norrut med sikte på i alla fall två måsten. Det ena då det är av de bästa bryggerierna i världen sett både till kvalitet och känsla – Dogfish Head, och det andra för att det inte ligger alltför långt utanför New York och har helt inriktat sig på belgiska ölstilar – Ommegang. Bara möjligheten att uppe på Dogfish Head kunna traska runt och titta på hur man tillverkar ancient ale-serien eller att prova saker som aldrig kommer sätta sin fot i Sverige är coolt. Det arrangeras också bussresor hit från New York för den/de som bara vill stanna i staden och inte fortsätta vår resa.
Det andra bryggeriet, Ommegang, som idag ägs av Duvel är ett litet trevligt farmaktigt bryggeri som blir ett bra stopp. Men vi har lite småbråttom, så vi sätter raskt fart – men vart?

Ja, vi har ju inte mer bråttom än att jag kan ge lite extra tipps och liknande innan resan fortsätter.

• Andra bra ställen att gå och dricka öl på? Ja, kolla in Beer Menus då man här kan skämma bort sig med att gå dit där utbudet just nu lockar en mest. Men: Rattle n’ Hum, Blind Tiger Ale House, Peculier Pub , Downtown bar and grill, Ginger Man, The Pony är några att tippsa om! 

• Andra bra ställen att köpa öl på? Förutom uppe i Pelham rekommenderar jag Whole Foods Market – Bowery där man både har ett bra utbud inne i själva matcentret men även en speciell ölbutik som ligger vägg i vägg. Finner man inte vad man vill ha där så kan man gå ut ur butiken, ta höger och sedan höger igen och gå gatan (Chrystie St. som tar över efter 2’nd Ave) ned ett par hundra meter tills man kommer till New Beer Distributors(?) där man har hyllvis med riktigt bra öl, här är dem även schyssta nog att låta en bryta 6-pack vilket de inte alltid gör/vill (vare sig på Bowery eller i Pelham). Dock visar deras sida på Beer Menus bara ett axplock av all den öl de har, så släng dit ett besök men be aware att vissa av ölen (enligt en shysst kille på WFM) kan vara något humletrötta, kontra purfärsk så gör en vecka inget i min bok.. Vill du ha öl i Brooklyn så är det väl främst Brooklyn Beer & Soda, American Beer Dristributors – Brooklyn och Bierkraft som gäller – men kolla Beer Menus
  

• Andra bra bryggeriet att besöka i närheten? Allagash,Blue Point, Southern Tier, Captain Lawrence m.fl Titta in här eller här för lite bra tipps och även adresser till dem.

• Annat att göra/vart ska man äta? J.G Melon har grymma hamburgare, dock små och man kan få vänta lite – men shysst ställe. Annars är Tribecca Grill en halvdyr men fenomenal restaurang med bra lunchmeny och nära till saker nere i Tribecca och även Soho. Min favorit? Bredvid Central Park uppe på Broadway ligger Big Nick’s Burger and Pizza Joint – ENORMA valmöjligheter och även möjligheten att få in sumoburgaren vilket är 500gram kött på en brödskiva. Alla storlekar, tusentals tillbehör – Grymt bra priser!

Inför morgondagens ‘släpp’ av första delen i mitt bidrag till ölbloggarstaffetten – vilket blev att skriva om en fiktiv resa runtom i USA, i ölens tecken så har jag nu behövt knåpa ihop mina sista anteckningar om lite amerikanska öl för att ‘värma upp’. Igår var jag exempelvis på Bishop Arms på vasagatan i Stockholm men förfasades fort över deras priser, vilka jag dock märkte förs efteråt då jag skulle pynta. Åtminstone 30kr/ölen dyrare än konkurenterna – men fick ändå i mig lite gott så helt besviken är jag ju inte.
Dagens två öl är rätt ‘stora’ sådana – den första är en del av Sierra Nevadas 30-årsjubileumsserie och den andra en rejäl humlad kanonkula! jag har märkt på sistone att jag ibland är lite hård mot IPA’s och liknande öl i min betygssättning och jag hade tänkt att skriva mer utförligt om varför åtminstone jag betygssätter som jag för – något jag dock inte hinner just nu, men kort kan man säga att just IPA’s oftast är riktigt bra samtidigt som valet av humlesorter kontra ens egna preferenser avgör rätt mycket om man gillar ‘lagrena’ av olika humlesorter eller mer tycker det blir en ostrukturerad röra.

Sierra Nevada 30th Anniversary Fritz & Kens Ale
Är ett samarbete där Fritz Maytag från Anchor Brewing, en av pionjärerna i Kalifornien (mer om det imorgon), har varit med och gjort denna mörka ale eller stout snarare på ett sätt som ska föra en tillbaka lite i tiden. En av de två från denna serie som kommer till sverige men som vi lyckades knipa i New York – vilket var bra då de kostar apemycket här i sverige.

Utseende: Brunsvart vätska med mjällt litet ekbrunt skum med minimala bubblor i skummet.
Doft: Ektunna och lite lätt ton av tjära tillsammans med svartmalt. Inte så rökig utan snarare en doft av aska, dock utan det lite mineraliga som ibland kan följa med den doften. Lite lätt laktosgräddigt och rostad malt mot slutet. Viss gräsig och lite ”jordig” humle. Lite småtorr och traditionell stout mer en fyllig och rejäl choklad och kaffebomb sett till doften.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt och samtidigt fyllig kropp med dominerande smak av ek och aska. Vissa smaker av choklad. Lite lätta nyanser av whiskytunna, eller snarare ”lagrad tunna” som kommer fram mer i eftersmaken. Lätt, torr humle, precis lite sådär jordig och gräsig som i doften.

Betyg? – Bättre-, mycket torr kotte, bitter och rätt svår stout. Känns som en stout som den kan ha varit för 30-40 år sedan, visst är den bra, men rätt svår och lite maffigt komplex.

Port Brewing Hop-15
15 humlesorter tillsatta var 15’e minut till Port Brewing 15 års jublieum. Kanon eller Klaown?

Utseende: Inget egentligt skum utan lite fluffiga porösa skumliknande saker som lägger sig som rester kring kanten ovanpå det grumligt orangefärgade vätskan. 
Doft: Humle. Lite av allt – grape, tvål, frukt, tropik, alkohol. Bra eller obalanserat?
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt mjuk och lätt med en smak som spänner över en del olika intryck som humle kan ge, samtidigt med lite kexig malt. Juice’igt len och mjuk smak men ändå med brist på tydliga smaker. Mer lättdrucken och humligt än riktigt varierad och bra. Len jucie!

Betyg? – Bättre, pinje- och lätt oljig DIPA med mycket av allt. Som Grandiosa extra allt. Tyvärr tycker jag att den förlorar på att vara så humlad, det är gott – om man dricker en, på en kväll så är den nog riktigt bra. Men i jämförelse, parallellt med massa annat gott så faller den lite på att den inte riktigt har sina olika humlesorter ’sorted out’. Jämför med Mikkeller 10 så kommer man märka vad balans och smakvariation är mer än humleboostad humlejuice. ”Tyvärr” är det fortfarande en riktigt bra DIPA.

Urban som är bryggmästare på Struise – ett bryggeri som jag själv och uppenbarligen stora delar av ölvärlden hyllat för dess ibland superba öl och verkligen hög lägstanivå – gick häromåret bananas. Eller vad som egentligen skedde var att han ville prova hur deras Black Albert kunde varieras, lagras, utveckla på olika sätt, så under en tvåårsperiod nu så håller han på att brygga en mängd olika öl som alla är baserade på samma grund – Struise Black Albert (och självklart har jag provat den med, läs nedan). Nummer V-VII heter Double Black, Messy och Single Black och medan de två senare i serien vad jag vet inte är helt ute på marknaden så är 5’an rätt svår att få tag på. Anledningen? Ja, Double Black är en bourbonlagrad, 26%’ig version med delar av Cuvée Delphine och framställd like isbocksöl medan Messy är 39%’ig dubbel isbock medan Single Black är en snäll liten dvärg på enbart 2%. Så själva serien har just nu 7 äkta syskon samt två oäktingar som båda är bastards från samarbetet som lett fram till den första ölen i serien – enkelt kallat för Black Damnation. Den gjordes tillsammans med Menno från De Molen och är en 50/50 blandning av Black Albert och Mennos Hel & Verdoemenis. Utifrån denna har Menno själv sedan gjort två olika lagringar – den ena, Black Damnation 666 är såklart även den med i denna lilla provning och står också för den lite exklusiva delen av den. Just nu serveras ölen nämligen på Monks Porterhouse just nu men lär inte vara kvar alltförlänge. Så, då sätter vi gång!

Struise Black Albert
Imperial Stouten som ligger bakom hela ovannämnda serie och är en fantastiskt god sådan som jag tidigare bara druckit på fat. Innehåller enligt flaskan ”godis”, vilket nog innebär godissocker på god belgisk maner.

Utseende: Vätskan är lika svartbrun som natten medan all form av skum lyser med sin frånvaro, dock finns en liten smutsig hinna som väl får räknas som skumrester!  
Doft: Svart, mörk doft med lätt alkohol. Det är mörkaste chokladen, mörkrostat kaffe och lätt bränt trä.
Smak: Lättare munkänsla med len lätt kolsyra. Mjuk och inte alltför tung känsla i munnen. En smak som direkt för med sig mineral och aska men som sedan fylls ut med mer mineraltorr choklad och kaffesmak mer än fyllig och bitter sådan, även fast det kommer lite bitterhet sen.  Mer och mer choklad framträder i smaken, men det är ändå något som gör att den sticker ut mot många andra imperial stouts. Det är inte att den är mer varierad, balanserad eller komplex utan kanske snarare att den är vare sig för torr, för fyllig eller för bitter – utan den är något annat. Kanske är det att det är lite kaffe och sojabönorstuk på den, lite fruktigt och med annan smak än mjuk choklad och liknande? Kanske att den också är lite blommig på något fint sätt, hmm, trevligt är det iaf.

Betyg? – Bäst-, väldigt drickbar och nutbar imperial stout som nog passar dem som kanske inte alltid föredrar amerikanska, maffiga ’impar’. Har för mig att den var lite kraftigare på fat, men att den då också legat och vilat en tid innan fatet öppnades. Det är lite orostad kaffeböna och blommighet i den också, ja, en väldigt bra och njutbart balanserad imp med andra ord.

Black Damnation I
Den första ölen i serien bryggdes hos De Molen och är en olagrad blend mellan Black Albert och De Molen’s Hel & Verdoemenis. Min första flaska jag köpte in från serien får bli den sista att prova och jag ser här att etiketten på den 75cl flaskan står på holländska (de andra var på engelska..). Också den enda av ölen jag haft på 75’a och inte på 33cl flaskor.

Utseende: Jämförelsevis tunnare brunsvart vätska med ett lite ljusare chokladbrunt skum med minimala till små bubblor.  
Doft: Fruktig aska, bränt trä och rostat, nästan bränt kaffe och choklad. En dos av mörkt socker följs av mer kaffe, lite till och sedan aska igen. Mer traditionell imperial stout men ändå med ’något visst’ som gör att den sticker ut lite.
Smak: Lättare munkänsla som tas över av en tung, fyllig känsla när den växer ut i munnen. Len och mjuk och tar stort utrymme i munnen. Kola och stor smak av lite askad kaffe och choklad med en lätt mineralig bitterhet mot slutet. Bitterheten sätter sig väldigt bra och vad jag gillar är att den inte känns humlig eller sådär ’oljig’ som den ibland kan bli vilket i mitt tycke tar ifrån en imperial stout lite av sin fina balans.  Lättdrucket svårdrucken skulle jag vilja påstå med en smak som tar kraft, tar plats, men slinker ned väldigt lätt.

Betyg? – Bättre, väldigt bra blandning av smaker som är mer avancerad än ”simpel” choklad och kaffemix, en humlig bitterhet är välintegrerad och ölen rakt igenom känns väldigt bra. Samtidigt är den inte mer komplex än såhär vilket inte är något dåligt, men medan de andra väl olika blends alternativt lagringar så är detta en riktigt grym imperial stout utan särskilda krusiduller.

Struise Black Damnation II – Mocha Bomb
Här har Urban blendat 25% De Molens Hel & Veroemenis som lagrats I ett halvår på Jack Danielstunnor hos Struise med 25% Cuvée Delphine medan övriga 50% är Black Albert lagrad på hela Colombiska kaffebönor.  Galet? Javisst!

Utseende: Fin svartbrun vätska med chokladbrunt skum med fin lite gräddig topp och porösare ”kropp”. 
Doft: Väldigt mycket rostat kaffe men utan en alltför bitter ton, något jag gillar. Istället kommer man på ord som ”vaniljsöt” och ”kola”, men även choklad, mkt choklad. Det blir kraftig på ett lite oväntat nedtonat, lite finare, sätt. Doftar man i glaset när det tömts på det goda så framstår lite dofter av tobak och ev lite romliknande aromer.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra som ger en fyllig och len känsla i munnen. Väldigt lent och smakrikt. Här kör man lager på lager men med bra transparens i smakerna. Man känner av den bourbonlagrade smaken även fast den inte riktigt har fått större fäste, men det är mörk rostad malt med vanilj och lite kola, men samtidigt är det lika mycket choklad och välrostat fylligt kaffe – så det tar ut varandra lite. Men jag gillar det, på något sätt är detta som en oväntad men bättre variant på Southern Tiers Ja*vah! Här har man mycket choklad men likväl väldigt mycket rostat fylligt kaffe så tillsammans blir det som chokladdoppade kaffebönor men betydligt mycket fylligare och med mindre humle och lenare vätska än ST’s Ja*vah. Nu gillade jag Cuvée Delphine väldigt mycket men jag anar inte alltför stora smaker från den. Dock kommer bitterheten lite mer mot slutet, men den är fortfarande mindre än väntad (jämfört också då med t.ex. De Molens H&V etc). Än senare växer även en rätt tydlig fruktighet fram vilket är bidrar med ännu en färgklick till smakpaletten.

Betyg? – Bättre+, en av de bättre chokladstouts jag druckit om man får kalla den så. Väldigt len och med fin fyllighet och med tillräckligt mycket bourbonlagrad H&V för att man ska få lite smak, men ändå inte mer än så.  

Struise Black Damnation III – Black Mes
Här har man dragit Black Albert vidare och låtit den lagras tre månader på Paul Melia’s (Mes) favorwhiskey, närmare bestämt Caol Ila’s Distillers Version 1995. Har förutom de vanliga ingredienserna även fått tillsatsen ”a dark twist of the mind”.

Utseende: Svartbrun vätska  med chokladbrunt skum, rätt mjäll och gräddig topp men lite porösare undertill. Ser ut som en bra imp stout ska!
Doft: Stor rostad och lite rökig doft av torv och malt. Mycket trä och sen kommer det fram en rätt genuin och fin doft av lite kolaaktig men inte direkt söt whiskydoft samt ”unsar” av choklad som då och då kommer fram. Verkligen bra whiskydoft med lite gummislang, trä, torv och lite, lite vanilj.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra, med len känsla och små små bubblor. Fyllig chokladlen och även chokladsmakande vätska och wow, jag hade på förväg tänkt ifrågasätta hur mycket smak man kan få från 3 månader på whiskyfat – men wow, här det mycket! De 13%’en lyfter upp den fylliga och kraftiga kroppen väldigt väl och med whiskysmaken så är det på gränsen till att bli lite för mycket alkohol i smaken, men icke, den håller sig hela tiden under den nivå där man påminner sig själv om att det är en rätt stark brygd man dricker. Det är som om lagringen medvetet har fått shoppa loss bland vilka smaker och intryck den vill ha med sig från whiskylagringen och bara valt de bästa.

Betyg? – Bäst, verkligen bra! Mycket whisky i smak och doft men inte för mycket utan båda whisky och imperial stout-smaker får sin del och ibland samsas dem väldigt väl och ibland är någon över den andra, men de skär sig aldrig med varandra. Såhär ska en bra whiskystout vara.

Black Damnation IV – Coffee Club
Här har Urban låtit Black Albert vila ett halvår på väldigt gamla romtunnor varpå ölen ska få nyanser av tobak, vanilj och honung. 

Utseende: Svartbrun vätska med fint chokladbrunt skum med minimala bubblor och lätt mjäll topp.
Doft: Tydlig doft av chokladdoppade cigarrer som nog är det mest utmärkande i doften. Sakta växer mer fruktighet fram men det är likväl lite het krydda, tobak och en del lättrostad espresso i fören.
Smak: Lättare munkänsla med mjuk, rätt tunn och mjuk kolsyra. Väldigt lent och en kolsyra som nästan faller isär i munnen. Smaken har tagit desto mer intryck från lagringen känner man och här framträder lite kryddig vanilj desto mer än i doften. Det är fortfarande tydlig tobak, chili alternativt pepparsting och en stor dos kaffe.

Betyg? – Bättre, detta är den tredje jag dricker utifrån serien och för varje har jag sänkt betyget lite. Här är det väldigt mycket tobak, eller snarare ciggar (mestadels ciggarrblad) i både smak och doft, kanske inte lika extremt som i tex Mikkellers Mandöl men likväl väldigt tydligt. Det är också lite hetta, sting, från någon form av blandning av peppar och kanske chili – lite samma värmande känsla som öl med chili i kan ha. Visst är den len, mjuk och snäll, men den var inte så komplex som jag förväntade mig. Stundtals är den dessutom lite rivig och torr vilket än mer spär på känslan av tobak och hetta, samtidigt är den lika ’stundtals’ elegant – dock hade den kanske vunnit på lite, lite, mer komplexitet – då hade den varit perfekt som smuttaröl – och man slipper köpa cigarr dessutom. Efter att dessutom ha stått tom och torka en dag så doftar flaskan riktigt gott och nu är det än tydligare – torkad habaneropeppar! Verkligen en stor doft av dessa kvarstår i den tomma flaskan och ja, det var sådan smak också – varifrån kan den komma så tydligt, romtunna?

Och så slutligen då!

Black Damnation 666
En twist på Black Damnation I som Menno var med och bryggde och som han nu själv har lagrat med hyvlat trä från 40 år gamla cognacstunnor på samma sätt som han gjort med Machtig & Mooi.

Utseende: Svartbrun vätska med fint kaffebrunt litet skum 
Doft: Lite fruktigare doft jämfört med ’den vanliga’ BD och man märker att den tagit bra smak från lagringen. Lite rostat kaffe, bär och en lagom dos len choklad står för övriga doftintryck.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra, med andra ord lite fylligare och större än de övriga i serien. Riktigt fin fruktighet som gör att jag börjar tänka i banor av smaksatt choklad. Men det finns även mörkt socker och en tydlig belgokänsla närvarande samt den där skvätten rostat kaffe man aldrig undkommer.  Väldigt lättdrucken trots att den är rätt kraftig och har en bra alkoholhalt – snäll, men elegant och gentlemannamässig. Uppenbarligen har Menno hittat ett par riktigt bra cognacsfat till sina cognacslagrade öl.

Betyg? – Bäst, elegant och vällagrat smakrik imperial stout som nog kunde varit med i serien och kanske även borde ha ersatt den vanliga BD I? Tydligare fruktighet och mindre aska än i originalet och jag tror att det är Mennos Hel & Verdoemenis som har fått ge med sig lite då de lagrade versionerna av den är lite roligare än vad den är ensam. Lättare komplexitet än vissa av de andra, men likväl väldigt bra.