MankerBeer.com

Så var det ut med den näst-siste ölen i Southern Tiers Blackwater Series, deras havreöl Imperial Oat. Här ljög jag faktiskt lite, eller egentligen inte – jag skriver bara lite i retrospekt då jag på mässan nu i helgen drack Jah*va‘n och därmed är serien fullbordad. Men mer om den senare som det brukar låta här. I serien ingår ju för de eventuellt ovetande: Choklat, Creme Brulee, Mokah och sedan dessa två Imperial Oat och Jah*va. Ser även nu att deras Oak Aged Unearthly är i en limiterad serie – en grym öl är den dock!

Imperial Oat’en är ju den enda ölen i serien som inte riktigt har en “smak”, om man nu låter bli att räkna havre som en egen smak, varpå listan av ingredienser blir mindre spännande. Columbus och Williamettehumle är det dock som står för humlingen och utöver maltsorter som pale malt, chokladmalt, havre etc så är det även lite svartmalt.

Southern Tier Imperial Oat

Utseende: Brunsvart vätska med litet brunt skum 
Doft: Len underbar choklad som elegant följs av lite havre och en dos kaffe. Njutning. Man känner havreflarn som om de liksom vore chokladdoppade i en choklad som lyxats till med en uns cappucino. Bra tyngd i doften som avslutas med lite bärlikör.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och stor smak. Superbt len och njutbar vilket havren hjälper till med. Smakerna av choklad och havre är väldigt tydliga och humlen ger en liten bitterhet som hjälper till med kroppen.

Betyg? – Bättre+, den första ölen i serien som jag tror får ett plus bakom “bättre”, egentligen är de bättre än bättre, men i min skala är de inte helt bäst. Vad de är är att de alla är riktigt bra öl där denna går mer mot “vanliga” Imperial Stout-hållet medan de andra faller lite i enkelspårigheten med att “bara” smaka choklad, kaffe etc (förvisso med all bravur!).

Efter en helg med ett besök på SBWF och sedan De Molen-provning med Menno på Monks så är det väldigt mycket renskrivande nu. Bara på de senaste två veckorna har väl en 50-60 olika öl provats som jag vill få klarhet i m.m. Sen var även provningen med Menno riktigt intressant och framförallt väldigt god med fler öl än jag hade anat som jag inte provat tidigare. Kul saker från den provningen redan nu att nämna är att både Op & Top, Vlaams & Hollands m.fl av de jag provat på sistone var aldrig meningen att komma utanför Holland först, så var kul att kunna sagt att man druckit dem. Men mer om det senare. Från mässan kan jag kortrapportera att Rogue förblir mitt favoritbryggeri, men inte för smaken på deras öl – utan för att dt bara är så. Med 4 nya flaskor, 6 nya öl och både plastmuggar och låtsatstatueringar med mig, så kom jag inte hem tomhänt från OT/BA’s monter. Bäst hos dem? Well, det var något helt annat från Great Divide om jag inte missminner mig, men även det blir det mer av senare..

För några veckor sedan var jag och Erik på Sorbon för att tjata oss igenom lite mer humlebrygder, det blev en rätt tjåkad kväll med mycket gott, eller med mycket gott och lite mindre gott. Och för att citera Menno “drick mina humliga öl inom 6 månader, sedan är de inte lika bra” – tycker det citatet får tala för sig själv angående debatten om humle och lagring. Vad jag menar med mindre gott var att Beer Here Lupulus dracks “gammal”, iof just efter utgångsdatum så den var rätt tråkig. Tur då att våra vänner i väst vet vad de gör.

Utseende: Väldigt klargul vätska. Litet ljust skum med minimala bubblor 
Doft: Söt humle i DIPA-stil med fräsch grape och mycket persika. Äntligen lite amerikansk humle igen.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och söt även i smaken, riktigt mumsig. Mycket kotte, olja och malt. Fräschare och lättare än många andra IIPA/DIPA’s.

Betyg? – Bra+, bra DIPA, kraftig, söt och gott humlemaltig.Men den är inte tungt kraftig utan har snarare det där trycket i smaken som man gillar, men här mer uppbalanserat på ett drickbart sätt som jag sällan finner i kraftigare amerikanska DIPA’or.

Utseende: Smågrumlig grå persika på vätskan, minimala bubblor och skum.
Doft: Lite maltigt och lutar först lite mer åt DIPA-hållet. Men med inte ens 5% så blir det ändå rätt tunng, lite beska, småsyrlig apelsin och även lite krydda.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Lättsamt och humligt med citrus och grapeskal. Lite syrligt vilket förvånar mig. Tror den tappat mest på beska och fräschheten i de fruktiga smakerna. Den var lite trist nu, men får bli att prova den igen i framtiden.

Betyg? – Ok+, fräsch och syrlig smak men lite väl tappad fruktighet och beska.Trist och lite blaskig såhär, någon gång – någonstans ska den får en till chans, det lovar jag. Men tills dess är den inte något jag minns med glädje.

Utseende: Lite mer gyllene vätska, poröst skum 
Doft: Typisk Southern Tier doft med blöt vetehumle. Rejält torrhumlad med gräs, lite kåda och citrus. Fräsch och bra doft.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Även smaken är sådär lite vetesöt som här går ovanligt bra in i det nötiga, torrumlade. Beskan håller sig mer i bakgrunden men gör det med bravur och bidrar till att det är en snäll men oerhört god DIPA. Känns helt klart snällare än vad den är. Här liksom i den eklagrade Unearthly’n så stör jag mig inte på det som jag brukar störa mig på, just det vetesött humlade, utan här är det verkligen välbalanserat och farligt lättdrucket.

Betyg? – Bra+, nästan bäst just på grund utav drickbarheten och den fina balansen. Lite mer uttryckt sötma än den vanliga ST-smaken vilket också ger ett litet plus i min bok. En oerhört fin och bra DIPA för de som kanske ännu inte fallit helt in i kategorin, huruvida den är stiltypisk får andra sia, men helt klart en öl att tycka om.

Sattan vad lång rubrik, men ni vet vad man säger om långa rubriker? Var något om långa lemmar, mycket plats för öl i magen eller mycket innehåll i inlägget? Nä, slutdillat nu. Ikväll, eller snarare om en timme är det dags för mig att åter åka ut till Nacka, nu med ölkompanjonen Erik som följeslagare. Direkt därifrån kommer vi vid 7-8 snåret att åka in till Monks Porterhouse för en ölprivning med Menno från De Molen. Det blir intressant att se vad för öl han har med sig, särskilt då jag har frossat lite i De Molen-öl på sistone. En inte alltför vild chansning är att det bl.a. blir den nya Op & Top som han verkar vilja ha som återkommande öl och möjligen även något vi eventuellt kan få se på systembolaget i framtiden om mina fåglar viskat rätt.

På mässan blir det nog mer amerikanskt än vad jag i tidigare inlägg skrivit om, men självklart blir det ett smakprov av både Oppigårds Bangalore Twice samt lite mer gott från Närke – “gäller att passa på” blir dagens signum. Men att Rogue hade 5-6 öl på tapp gör att en Roguefantast som jag nog kommer att stå kvar vid den montern lite. Nu har jag läst om ett par bloggare som ska dit imorgon kontra var där igår, men ingen som ska dit idag? Hör av er och leta efter killen i den gröna Brooklyntröjan (och nej, inte inne i Brooklyns rätt dåliga monter). På tal om Brooklyns monter så skulle han som är inköpsansvarig för deras öl i Sverige vara där nu i dagarna och även, eventuellt, ha med sig lite Brooklyn Blast. Vore kul då det är en öl jag drack några gånger i New York och gillade starkt!

Åter över till De Molen. Igår drack jag inför dagen i ära lite mer från dem, och nu är det sant. Jag har druckit fler öl från De Molen än något annat bryggeri, inklusive Sierra Nevada och Samuel Adams som jag ändå anser att jag betat av rätt bra. Darn, ölen som fick “bägare att rinna över” blev:

De Molen Mout & Mocca 2
Den andra ”utgåvan” av denna stout där den första hade kaffesorterna Cuba Dark, Timor, Kenia och Wild Mocca medan denna andra har Guatemala, Antigua och Cuba Dark. Riktigt vad det blir för skillnad där vet jag inte då jag inte provat den första och inte är alltför insnöad på kaffe. Men beskan ligger på båda på 84,9 tack vare ”de vanliga De Molen humlesortherana” (Premiant och tjeckisk Saaz), flaskan är nummer 122 av 431. 

Utseende: Brunsvart vätska med lite ljusbrunt poröst skum med små till medelstora bubblor.
Doft: Stor rostad kaffedoft med choklad, lite ek, plommon och vanilj.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Först känner man av att den har en rätt hög IBU då vätskan slår ned på tungan, lite onda aningar om den tunna och speciella Kopi Loewacken. Men när smakerna slår sig hos hjärnan så är det finaste cappucino, vanilj, massa rostad malt och len lite bärsmakande och fyllig choklad. Väldigt fint uppdelat och utan att bli bittert, även fast det finns lite bitter och torr kaffe där med. Väldigt bra kaffesmak som verkligen är välbalanserad och jag tror fasiken att den slår sig in där i toppen bland de kaffestouts jag har druckit tillsammans med Peche Mortel. Här är det dock fylligare och med en restsötma som också lyfter upp intrycket. Alkoholen (10%) finns där men är exakt och perfekt lagom för att ge sting till restsötman och göra att kaffebönorna och det bäriga gör sig som bäst.

Betyg? – Bäst, det här var riktigt gott! Väldigt fylligt och med tydlig och rätt ren kaffesmak som inte blir för bitter eller torr utan som med en bra beska och restsötma balanseras upp.

Nixpix. Nu blir det att byta om och börja röra sig snart! Morsning!

Imorgon, och inte som man kunde ha trott idag, så bär det iväg ut till Nacka igen för ett andra besök. Förra besöket i lördags var även mitt första – trott det eller ej – så det blev lite hipp som happ samtidigt som jag då även försökte förbättra mina kunskaper om vin och sprit då mitt sällskap var mer intresserad av detta än öl. Men knappast mig emot, allt som är gott i livet bör förtäras oavsett om det heter öl eller fin tequila, men Taste Experience var helt klart värt att besöka! I ölväg blev det solida 15 olika små smakprov jag hann med och jag gillade verkligen formatet med de små smakproverna, även fast det börjar bli lite väl litet när man måste måtta upp 4-5 cl. Då var min 1 cl Sink The Bismarck (sista dropparna ur flaskan) mer värt sett till vad jag har läst att ett “smakprov” (varför vill man ha 15 cl Bismarck?) kostade.

Att i Snickeriet ha öl som Närkes Bäver, Kaggen, Stormaktsporter eller Hantverksbryggeriet Alkemisten, Sigtuna Ace of Spades m.fl visar verkligen hur bra och varierande öl vi svenskar kan få fram. Många av dessa dracks även i lördags varpå jag imorgon ska försöka inrikta mig mer på amerikansk öl, främst då hos Brill och OT/BA. Sen bör jag väl slå ett litet slag för danskarna också då t.ex. Hornbeer hade ett gäng nytappade smaksensationer borta hos sig.  

Någon mer som ska dit imorgon? Jag lär vara där mellan 3 och 7-8 innan det blir ölprovning med Menno på Monks, får se om han varit förbi på ölmässan.. Håll utkik efter en stolle med block och iklädd mörkgrön Brooklyn-t-shirt typ

Vad dracks i lördags då? Well, det blev lite korta anteckningar då jag försökte spendera tid med mitt, vackra, sällskap mer än att anteckna om ölen, men lite kortfattade noteringar blev det ju oundvikligen.

Närke Kaggen Stormaktsporter – Kaffe, chokladlikör, massor utav tobak, vanilj och whiskey i en utomordentlig balans. Trevlig honungssötma mot slutet. (Bäst+ 6,5/7)

Närke Stormaktsporter – En “klassiker” jag faktiskt smakade på för första gången. Choklad, nougat och honung, njutbar och oerhört len. Inte samma edge som i Kaggen utan mer njutbar. Perfekt! (Bäst 6/7)

Närke Bäver – Bitter grund, kryddig och speciell och den lilla teasern jag bjöds på smakade oerhört speciellt, och gott faktiskt. Rökigt, träigt och djur. Speciell och inget man tar en flaska av, men jag lockas av sån öl. (Bäst- 6/7)
 
Hantverksbryggeriet Alkemisten – Blåbärslambicen som legat och finat till sig i ett år är len, fin och väldigt trevlig. Men lite för mild och lite för snäll för mina smaklökar. Men likväl riktigt bra! (Bättre 5/7)

Sigtuna Ace of Spades – Chokladkola, kraftig och gott. Alkoholen märks inte av alls, underbart god, riktigt bra! Blir att ge bättre smakomdöme imorgon (Bäst- 6/7)

Bäck-Breu, De Molen & Närke Elevator (fat) – Varför stissa om att smaka den på Akkurat när den finns här? Söt, lite kottig sötma. Lite möjligt, lite gräsigt, lite bärigt. Söt och bastant och jag tycker den nog var mer speciell än god utifrån mitt smakprov (Bättre 5/7)

Hornbeer Hophorn – Helt nytappad Black IPA på 135 IBU. Purfärsk humledoft- och smak. Varifrån “black” kommer ifrån vet jag inte då den är så färsk att den bara smakar IPA. Dock finns det lite mörker där i med lite karamell och mörk malt. Riktigt god men lite för färsk (konstigt va…)! (Bra+ 4,5/7)

Pilsner Urquell, ofiltrerad – Som så många andra har skrivit så är det här flytande majschips. Vilket ändå är rätt gott jämfört med så många andra blasköl, det här var åtminstone kul. (Bra 4/7)

Lost Abbey Angels Share Oak Aged Bourbon Barrel – Finstämd barlley wine med vanilj, likör och mycket godis och vinös sötma. Trä och äpple. Smakar väldigt mycket lagrad äppellikör, lite honung och trä. (Bäst 6/7)

Rogue Brutal IPA – Ett alias, som vanligt nästan med Rogue, för deras Brutal Bitter. Denna tyckte jag dock var lite humligare med en söt, fräsch och ordentlig beska! Lättsam, men besk och väldigt god! (Bättre 5/7)

Oskar Blues Mama Little Yellow Pils – Söt stallig doft och smak som inte blir för söt eller för gräsig. Stor drickbarhet i denna burk-pilsner. De levererar igen! (Bra+ 4,5/7)

Samuel Adams Latitude 48 – Inte provat denna IPA med humle från 48e breddgraden tidigare. Blandade humlesmaker – gräsigt sötma, lite olja och tydlig blandning av europeisk, brittisk och amerikansk humle. Fyllig doft. Smaken är humlig, nötig och lite otypisk USA-öl, dock med mer tropik undertill. (Bra, 4/7)

HY Cuvée Super Beer – Söt, belgojästig smak med kryddor, honung och lite plommon. Mörk efterrättsöl! (Bättre 5/7)

HY Super Beer – Mer åt enklare belgohållet, mer klassisk med krydda, jäst och apelsin. (Bra+ 4,5/7)

Pelforth Brune – Dracks till en ostbricka. knäck, lite choklad, passade till ost mer än den var bra (OK+ 3,5/7)

Det lilla ölmärket Urthel från “bryggeriet” Brouwerij de Leyerth håller numera till i La Trappes klosterbryggeri och för ovanlighetens skull är det en kvinnlig bryggmästare som håller i det hela – Hildegard van Ostaden. Det är nog mest känt för de rätt gulliga små nissarna som pryder flaskorna (designade och ritade av Hildegards man Bas). På systembolaget har man vi både i fjol och i år sett lite av de olika ölen (de gör åtta olika sorter så..) och när den väl har dykt upp så har åtminstone jag låtit den gå mig förbi. Men nu skulle det bli ändring på det och av de 5-6 olika öl jag har beställt hem så har nu tre stycken av de vättbeklädda ölen provats – lite halvtidskoll sådär. Urthel Saisonniere är en blonde som 2010 vann WBA i klassen “Europas bästa säsongs pale ale”, vilket förvisso låter rätt smalt, men likväl. Hop-It‘en är vi svenskar bekanta med sedan i år men är Hildegaards välhumlade belgian strong ale som bara har en maltsort, pale malt, medan Magnus, Styrian Goldings och Saazhumle får stå för humlesorterna. Slutligen blev det Parlus Magnificum. Den gamla vintedunkeln Vlamese Bock blev  i år (?) en året runt-öl och bytte namn till Parlus Magnificum. En lite mörkare ale på 7,5%.

Urthel Saisonniere
Utseende: Matt grågul vätska med vitt skum med minimala till mindre bubblor. 
Doft: Syrligt kryddigt i typisk belgisk stil. Lite vitpeppar, lite hö. Rätt basic. Lätt honungsfrukigt under det jästigt kryddiga.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Läskande, rätt söt smak som går över till mer citrus och sedan lätt pepparaktigt. Lite vaniljlätt känsla stundtals men mer arom än hur det känns i munnen. Även smaken har lite torr känsla med lite smak av hö. Aningar av banan.

Betyg? – Bra-, liksom blondes överlag tycker jag den är för basic, för enkel. Visst kan de vara läskande och gillar man stilen är den nog väldigt bra. Men som jag oftast brukar få återupprepa efter att jag druckit blondes är att de oftast inte faller mig i smaken. Den här vinner dock lite mer på att det sker saker i smaken som är lite söt vilket gör att den stannar kvar rätt bra i munnen och inte bara rinner igenom utan att man någonsin får bra grepp om den.

Urthel Hop-It

Utseende: Lätt urvattnad gul färg på vätskan, skummet är vitt med minimala bubblor.
Doft: Välhumlat med tropiska humledofter tillsammans med jästsötma, godissocker och lite tvål. Söt, lite ansträngd fruktig doft. Rätt typiskt belgo (holländsk..) humledoft med andra ord där sötman med sina krångliga belgisk dofter ibland tar bort lite av det rena i humledoften.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Alkoholen på 9,5% märks av och det är rätt kraftig smak av alkohol, citrus, aprikos, både syrliga, söta och lite peppartorra kryddor. Dock har jag svårt för den kryddningen som ligger för nära alkoholen i smak. Smaker lite som en uppimpad blonde som fått lite äpplen och päron mosade i sig. Om Hildegaard ville närma sig en IPA så ligger hon på tok för nära kryddorna och smakerna i typisk belgiska blondes etc mer än de fruktiga och fräscha dofterna och smakerna i en IPA.

Betyg? – Bra-, som vanligt – börjar bli tjatigt att påpeka det, så är det en bra öl, men inte i min smak och därav det betyget som hos mig symboliserar det. Det är svårt att vara objektiv och subjektiv på en och samma gång när det antingen rör sig om öl man inte gillar, eller öl som man faktiskt gillar. Den här är som sagt lite för tvåligt blommig och söt för att jag ska kunna förlåta den ibland lite för tydliga alkoholen i smaken, eller för att humlen ska kunna smaka något också och inte bara ha lite beska att falla tillbaka på. Någonstans såg jag någon jämförelse mellan denna och Houblon Chouffes Dobbelen IPA Triple, och jag kan bara säga att den matchen är rätt enkel i min bok. Den slutade 7-4 till Chouffen.

Urthel Parlus Magnificum

Utseende: Brunröd vätska med fint lätt kompakt mörkare cremefärgat skum.
Doft: Sötma i bockstil men med mer uttryckta dofter av kanel, trä, mörk sirap, nötig apelsinlikör. Lite mörkare dubbel och jag förstår att man ville mer åt det här hållet än en vanlig bocköl då detta är betydligt mycket mer väldoftande!
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Precis som väntat så är den rätt fyllig, krämig och trevlig. Inte så spritig eller platt metalliskt vilket uppskattas då många andra ”rena” bocköl är betydligt mycket mer obalanserade än detta. Lite bitter kolasmak, vissa mintnyanser och mycket malt. Finns även lite honung i sötman. Överlag så är det välsmakande med mycket smaker som går ihop väldigt väl och gömmer undan alkoholen strålande.

Betyg? – Bra, en bra abbey dubbel som har en mängd smaker där jag tycker att man kan härleda ursprunget ur bocköl. Söta belgiska smaker med mycket malt, bitterhet och uppsötat. Dock är det här den delen av belgisk öl jag minst föredrar och har svårast för. Så jag har svårt att uttrycka mig mer om den då det helt enkelt inte är min tekopp, dock förvånade den mig och jag gillade den.

Summering: Såhär långt är jag inte alltför imponerad av de olika Urthel-ölen, de är alla bra, de är alla väldigt belgiska och de känns alla som något som belgofantaster gillar mer än vad jag gör. Men nix, faller nog inte mig helt i smaken. Får se om det kommer ändras framöver…

För att värma upp lite inför den intensiva fredag som väntar med ännu ett, tidigt, besök på SBWF följt av ölprovning med Menno på Monks Porterhouse så har det blivit att pumpa i sig lite fler öl från De Molen.
Det blev tre stycken rätt olika öl där Lusten & Lasten, eller Joys & Burdens är Amarillohumlad abbey triple på 9,2% medan Kopi Loewacken är en kaffestout brygd med det kända bajskaffet. Menno har dock humlat den rätt rejält vilket har gett den en rätt hög IBUpå 84. Flaska 1151 av 1416. Sist ut att ha druckits är den lite simplare portern 1914 Porter som görs på ett snart 100 år gammal recept, IBU’n ligger på 34,7 och det vart flaska 222 av 480. Som nybliven smygfantast av Mennos öl så var det ännu en gång trevligt att prova igenom ett par flaskor – även fast ja mest ser fram emot sour ale’en Vlaams & Hollands samt Bommen & Granaten som står hemma. Vet inte riktigt vilka jag ska ha förväntningar på vilket kan vara en rätt trevlig känsla, samtidigt som man vill ha liten aning om vilken flaska man ska se fram lite extra emot att öppna.

De Molen 1914 porter

Utseende: Rödbrun vätska med litet poröst skum.
Doft: Lätt rostad och lite tunn malt, en aning bär och lakrits. Känns lite vattnig.
Smak: Lätt munkänsla med stor kolsyra med små bubblor. Lätt mousserande porter med torrt kaffe. Just, torrt, mousserande och kaffe är väl allt jag finner här – på gott och ont.

Betyg? – Bra+, syrligt, småtorrt och med mycket mjölkchoklad och kaffe. Shysst på sitt sätt även fast den var väldigt speciell med så tunn och mousserande kropp.

De Molen Kopi Loewak Coffee Stout

Utseende: Förvånande stort poröst skum som lämnar mycket rester ovanpå den mörkbruna vätskan. 
Doft: Nästan mer lakrits först än kaffe. Kaffet som växer på en känns bitvis lite syrligt men kommer med mjuk choklad i släptåg. Det blir bittersurt på ett helt annat sätt än vad jag är van vid i kaffestouts och då jag ännu inte provat min Mikkeller Beer Geek Breakfast Weasel så kan jag inte riktigt uttala mig om det är pga valet av kaffebönor. Efter en stund växer kaffet mer och mer och tar över lakritstonerna. Man känner av den rejäla humlingen.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med betydligt snällare kolsyra än vad man kunde ana sett till skummet. Smaken är speciell, lite kryddigt syrlig och med en humlebeska som lyfter dem än mer. Emellanåt får de lena chokladsmakerna lite utrymme, men jag skulle nog ändå påstå att det mest är lite speciell kaffesmak. Mot slutet tycker jag beskan kanske tar över lite vilket är synd men samtidigt undrar jag hur ölen skulle smaka utan den, troligen lite väl platt.

Betyg? – Bra+, tyvärr lite för enkelspårig och klen smak. Förvisso är den rätt speciell och fin i sina uttryck, men samtidigt hjälper det inte mycket. Beskan lyfter först för att sedan kännas lite fel och gör att man inte låter kaffesmaken på egna ben, en 18cl flaska räcker gott och väl då en större enbart hade varit svår att dricka i längden. Väldigt lättdrucken för sina 9,5%.

De Molen Lusten & Lasten

Utseende: Fint grumlig orangefärgad vätska med fint litet gräddigt skum med minimala till små bubblor
Doft: Underbart giftermål mellan det söta och kryddiga från tripeln och det aprikos-, honung- och persikodoftande från amarillohumlen. Alkoholen märks inte riktigt av förens det jästiga och kryddiga kommer fram mer ensamt, men då hjälper det verkligen dofterna mer än blir spritigt.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Honungslent och fint. Jäst, kryddor och honungs och persika mot en bakgrund där beska möter tripelsötma. Lite päron och äpplen mot slutet och då känns det verkligen friskt i smaken. Väldigt variationsrik men man kanske hade velat ha lite av det fruktiga från humlen som fanns så njutbart i doften.

Betyg? – Bättre+, snuddar nästan på ett bäst då både doften och smaken är varierad, rolig och ger småspännande skiften. Enda som inte låter den utvecklas mer är avsaknaden av de honungssöta persikorna som är mycket mer framträdande i doften. Tror de som gillar De Molen kommer gilla detta lika mycket som de som gillar amerikanska tolkningar på triple’s då det här känns lite vågat, men lyckat. Efter ett glas tappar den dock lite av sin charm i smaken – som fortfarande är riktigt bra, men inte lika överraskande bra (så som vissa superöl kan vara där varje ny sipp känns helt annorlunda och ”ny”) – dock är doften verkligen outstandning!