MankerBeer.com

Som flera uppmärksamma bloggare märkte så har listan på nyheter på systembolaget under hösten fyllts på lite. Främst var det väl lite nya danskar där främst Djävlebrygg fick med två, men även där Amager kommer med två olika öl. Dels deras flemish red Dicentra Cucullaria – som legat 7 månader på Bordeauxfat, samt deras barley wine Galanthus Nivalis som lagrats hela 13 månader på portvinsfat. Den förre har humlats “upp” till 20 IBU med hjälp av EKG-humle medan den senare har en rätt saftig alkoholprocent och har en “medveten oxidering”. Min tur gjorde att jag nyligen hade beställt dessa då jag sedan fick läsa om deras framtida ankomst till systembolaget. Nu är de även druckna, och i väntan på att jag renskriver mina ark från SBWF från i lördags så är det vad ni får hålla till godo med.

Amager Dicentra Cucullaria

Utseende: Brun vätska med litet skum som snabbt lägger sig som en ring längs med glaskanten
Doft: Tydligt vinös karaktär med inslag av vinäger, häst och trä.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra i typisk lite fizzig surölsstuk. Smaken är väldigt vinös med ekfatslagrat och kraftigt rödvin men med en mer syrlig vinägerkaraktär som tar udden av det alltför vinösa. Mot slutet av smaken sötas den ned lite utan att bli söt, snarare dämpas både det vinösa och det syrliga och börjar dra mer åt trä, russin och frukt. Eftersmaken är småtorr men ändå med någon dov karamell och framförallt ekfatslagrat vin.

Betyg? – Bra, en vinös, ekfatslagrad flemish red som är både lite torr och syrligt vinägersmakande. Det finns fylliga smaker som framförallt härkommer från det vinösa och tillsammans med lite karamell. Kanske inte den mest roliga ”red’en” men jag gillar de vinösa varianterna på öl likt denna (tänker främst då på Nörrebro’s olika öl). Dock är denna inte lika magnifika som dem.

Amager Galanthus Nivalis

Utseende: Vattnig brun färg på vätskan. Lite skum vid upphällningen men som snabbt försvinner och lämnar inga som helst spår av något skum på vätskan. 
Doft: Doftar som om någon hällt mörkt socker i en tunna med portvin. Verkligen trevlig doft där sockriga toner ligger och visar sig under portvinsdoften. Plommon och karamell mot slutetl
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Riktigt trevlig smak med en oerhört påtaglig portvinskaraktär, men med mörkt socker, plommon och lite värmande alkohol. Man skulle kunna sluta där, men det vore att ta bort lite av de berömmande ord som finns kvar för denna öl. Lite äppelpaj utan kanel. Trots att den har en sötma så blir det inte en klibbig sötma utan snarare en mer dämpad sådan på grund utav det torra, lite sträva i portvinet. Trots tydliga mer brittiskt influerade barley wine-influenser så tar nog portvinet över lite. Det gör det med bravur, men man kanske hade velat ha lite mer plommon, lite mer frukt, lite mer sötma för att verkligen känna att det här är en magnifik barley wine. Jag tror nog att det är min första fatlagrade barley wine på det här sättet? Jag gillar vad det kan göra för ölen men samtidigt måste man kunna balansera det. Har dem gjort det här? När sötman och portvinet just mötts, innan det senare tar över – då slår det gnistor, men sedan blir det som en för spetsad häxblandning.

Betyg? – Bättre-, det är svårdrucket, det är oerhört mycket portvin, men samtidigt kan jag inte säga att det är något jag någonsin druckit förut. Det blir visserligen mer som ett glas sockrat portvin men samtidigt bryr jag mig inte alltför mycket. På hösten och vintern vill man ha en sockrig, värmande barley wine men på våren kan jag se det här som lite mer passande. Då knoppar spricker upp och saker börjar komma fram, men då mörket och kylan ändå finnas kvar. Helt klart en kul öl för fler att testa i vinter!

För någon som inte röker är det ibland lurigt att hitta öl som verkligen skulle göra sig fantastiskt med en cigarr – Goose Island Bourbon County Stout, Hornbeer Carribean Rumstout och så denna – Mikkeller Mandeøl. En rätt tung imperial stout som legat i sitt fat i runt ett halvår-år för att gotta till sig lite mer. Förutom alla nyanser av tobak och humidor så är det såhär lena och smakrika öl man vill kunna bryta av med lite cigarr. Att just Mikkeller skulle ha ett par sådana öl är väl inte så förvånande, men det var kul att finna ännu en.

Sedan måste jag väl erkänna att jag inte har druckit alla singel hop’s i Mikkellers Single Hop-serie, tror jag har 1-2 kvar eller så. Men likväl var jag ute och tjyvade i mig lite Mikkeller 10, en IPA med alla de 10 olika humlesorter man haft som Single Hop’s. Direkt kan jag säga att den var betydligt mycket bättre än jag förväntade mig och det bästa hos alla sorter kom fram.

Dagens “släpp”, well, det har ni redan läst dröser om, likadant om ölmässan. Kan bara påpeka att jag troligen chillar på det som kommer idag, det kommer ju ändå finnas ett tag. Eller så blir det ett par Brooklyn EIPA‘s för kvällen.

Mikkeller Mandeøl

Utseende: Varmt svartbrun vätska, kompakt minimalt skum, chokladbrun färg.
Doft: Humidor. Lite dova dofter av kaffe, choklad, rågummi och läder, eller kanske mer skinn. Någon fruktighet finns också där, mycket honung! Men framförallt är det cigarrök och stora dofter.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. Stor fyllig smak med tobak och massvis med kaffe och choklad. Eftersmakerna exploderar och det känns som bär korsats med cigarrsmak i alla de många och mörka smakerna. Torr ”rökig” smak med honung som välintegrerat sötar till det.

Betyg? – Bätte+, überkomplext och rätt svår öl men ack så ljuvlig när man börjar bena ur den krävande ölen. Det finns oerhört mycket gott här och är verkligen öl att smutta på en lång, lång tid.

Mikkeller 10

Utseende: Lite mörkare gyllene vitt skum med minimala bubblor.
Doft: Stora humlevariationer! Beska, bitterhet, grape, kotte och massa frukt. Som en färsk stone ruination med lite av allt. Mycket aprikos och mango samt en dos nektariner undertill.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Smaken är även den varierad och välsmakande, dock rätt snäll. Samsas gör humlekotte, nektariner och aprikoser, ljusa tropiska frukter. Det är lent, syrligt med lätt beska som gör sig väl och släpper fram alla smakerna. Bra mix!

Betyg? – Bättre, bästa av de 10 single hop’en blir alltså denna mix av de alla. Riktigt goda smaker men som kanske blir lite för snäll i allt det goda och hade vunnit på en något mer påtagligt efterbeska.

För typ någon vecka sen på Sorbon fick jag tippset om att testa Sierra Nevadas Tumbler Autumn Brown Ale 2010, långt namn för en öl som verkar vara en höstinspirerad och lite maltigare brown ale – jämfört med den vanliga (som är väldigt god). Då jag aldrig hade sett den innan så blev det självklart ett litet prov. Vrider vi sedan fram tiden någon veckan, typ till i lördags så blev det andra öl. För en humlefantast så är det ibland svårt att dricka öl utan markant humlekaraktär, helst ska IBU:n vara hög, humlesorterna amerikanska och smakerna fräscha. Men icke! Istället blev det här en öl helt utan humle (även fast det står med på innehållsförteckningen..). De Molen och Haandbryggeriet har bryggt en traditional ale i typisk Haandbryggeriet-stil med deras vildjäst och en skopa av diverse kryddor och örter istället för humle. En traditional ale i typisk Haandbryggeriet stil. Annars är det korn, råg och vete som står för malten. Lät väldigt spännande så självklart öppnades den rätt snabbt sedan hemkomsten till mitt lilla förråd.

Sierra Nevada Tumbler Autumn Brown Ale 2010

Utseende: Rödbrungyllene färg på vätskan med litet gräddigt fint skum.
Doft: Mycket malt i doften precis som man kunde ana. Lite träigare doft än den vanliga brown ale’en. Rätt gräddig, sirapsdoftande och ”toastad”.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. En söt och lite syrlig smak med lite rökig ton. Finkomplexa smaker av lätt rostad malt och söta smaker av choklad och lite kaffe.

Betyg? – Bra+, fyllig och len i munnen. Gräddig brown ale med mjuka och rostade smaker. Väldigt snäll och trevlig.

Haandbryggeriet / De Molen Menno & Jens

Utseende: Grumlig lite mörk rödbrunorange vätska med litet cremefärgat skum som dör ned till lite rester vid kanterna. Ser lite ”mousserande” ut med bubblor som kommer underifrån.
Doft: Helt utan beska, lite tuggummisött, aningar av belgiskt mörkt socker och sedan stor blandning av kryddor och örter. En blandning av söt peppar och kanelblandning.
Smak: Lättare munkänsla med okey och mousserande kolsyra. Rätt sötsyrlig smak, som en blandning av en syrlig traditional ale som man blandat med en belgisk dark strong ale. Något karamelliknande vilar över smaken. Rätt ovanligt slut på smaken som bara dör av i brist på någon beska alls. Lite rökta kryddor som ger lite rökiga toner som även återfinns i det maltiga. I valet av kryddor kanske de borde haft någon som bröt av mot det söta

Betyg? – Bra, speciell brygd som går i de båda bryggarnas fotspår med att våga skapa nya saker och experimentera. Här märker man rätt tydligt av vad humlen gör i en öl och vad beskan ändå betyder. Även fast denna är trevlig och bra så finns det inte riktigt något som väger upp sötman som därför uttrycker mer smak än den kanske hade gjort annars. Det smårökiga och sockriga är däremot rätt trevligt tillsammans.

 Efter all belgisk och holländsk öl på sistone så bröt jag ju av igår med lite amerikanskt igen. Men idag blir det någon mix av holländskt och amerikanskt då det blir De Molen‘s välhumlade bitter Amerikaans. En Amarillohumlad bitter på den väldigt riskabla, men fördelsaktiga procenthalten 4,5%. Med riskabel menar jag att vissa öl på de alkoholnivåerna inte kommer upp i samma kraft i smaken som de som är någon procent högre, bara att tänka i viner så finns samma diskussion. Huvudpoängen är däremot att alla öl/viner har sina för- och nackdelar och jag tycker att man ska undvika generaliseringar i såna frågor. Detta blir min 15’e De Molen-öl vilket känns lite förvånande då det innan var ett bryggeri man sällan kunde få tag på, jämfört också med de 18 olika öl från Sierra Nevada jag har provat. Fan, måste bli ordning på mig – mer amerikanskt! Fy! Får bli i helgen på mässan..

De Molen Amerikaans

Utseende: Lätt grumligt mörkare orangefärgad vätska med lite cremefärgat skum, rätt poröst med små till medelstora bubblor.
Doft: Ordentlig doft av amarillo. Grape, tropik och fantastiskt fräscht och såhär långt ligger den jämbördes med Oppigårds Amarillo. Här är det lite tvåligare medan Oppigårds var lite kottigare. Just det tvåligt humliga är vad som är i centrum.
Smak: Medel till större munkänsla med bra kolsyra. Här kom då skillnaden. Här är det mandelmasseliknande sötma, och även smak, som blandas med den rätt lätta kroppen med större smaker än vad jag är van vid hos bitters. Jämför man med De Molen’s Engels så var den mer stiltypisk medan den här har bättre och mer markant humlesmak. De låga alkoholprocenten gör att det här är en magnifik öl om man vill ha något lättdrucket. Det är stora bubblor och bra beska och inga konstigheter någonstans. På något sätt är det här precis lagom för en sådan här öl.

Betyg? – Bäst-, väldigt torr och utan större sötma (något t.ex. Oppigårds Amarillo har mer utav). Det är bittert, amarillosmakande tvåligt och verkligen bra för att vara så lågprocentigt! Enda nackdelen om man vill vara kritisk är storleken på flaskan. En 75’a är förvisso inga problem då den är såhär god, lättdrucken och med en vettig alkoholhalt – men likväl är det inget man öppnar en tisdagkväll (vilket var vad jag gjorde… men så delade jag halva flaskan med 3 andra så). De Molen får mycket skit för sina humleäventyr, men medan deras mörka öl är genomgående oerhört bra så är deras IPA’s lite varierande men likväl är minst 50% riktigt bra de med.

Såhär i väntans tider inför helgens start av SBWF så blir det att klura på vad som ska drickas, vart det ska drickas och hur. Det blir faktiskt min första mässa vilket känns väldigt roligt, missade den i fjol och för två år sedan av anledning att ingen kunde eller ville följa med. Men i år bär det av och troligen blir det besök på lördag och kanske någon dag i nästa helg. Dilemmat nu står mellan att prova trevliga småsvenskar vilka måste gynnas samtidigt som det alltid är oerhört intressant att se hur den svenska “ölbryggarvärlden” ligger just nu, vilka trender finns, vilka öl funkar. Samtidigt vill jag prova amerikansk öl, i stora mängder. Så det blir att fnurla vidare ett par dagar.

I helgen var jag på Sorbon och bara någon dag innan det på Monks varpå jag provade två av de porters som anses ligga i yttersta toppen bland porters. Trevlig och väldigt gott att “behöva” prova dessa. Extra skönt var det att få dricka lite nytt och gott från americkat då det har varit väldigt, väldigt mycket belgare på sistone. Att också få dricka lite mer av Founders mörka öl var ännu ett stort plus. Founders gör överlag oerhört bra öl och hela listan på deras mörka öl borde finnas på var mans öl-önskelista.

Founders Porter
Världens näst bästa porter?

Utseende: Svartbrun vätska med litet brunt skum.
Doft: Centrerad doft kring kaffe, lite laktos och mer kaffe. Finns spår av fruktighet och choklad. Perfekt balanserat och för de 6,5%’en så smälter de ihop kalasbra.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Fyllig men ändå torr smak där kaffen uttrycker sig oerhört fint. Tack vare lite beska så tas de ”låga smakerna” upp bättre och gör att den får ett djup i smakerna. Chokladsmaken finns där även i smaken och som vanligt med Founders så är det hela väldigt välbalanserat och fint gjort.

Betyg? – Bättre+, helt perfekt porter! Fyllig, kraftig och perfekt som Founders mörka öl brukar vara. Det här är inget undantag utan visar verkligen på hur bra Founders är och med hur små medel man kan få sina öl att utrycka väldigt mycket.

Great Lakes Edmund Fitzgerald

Utseende: Mörkt brunröd vätska, lite mörkare cappucinofärgat skum.
Doft: Mycket rostat malt med sedvanlig choklad, men även bär och lite lakrist. Renare, mjukare och helt enkelt godare doftr med en fin fyllighet som vilar över hela doften och lovar gott om denna sporter.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lättrostad malt, choklad och lakrits samt lite vilande bärighet som kommer fram och ger lite fyllighet och djup. Inte så torr som andra lättare porters kan bli utan verkligen mumsigt fyllig och med en väldigt bra kraft. 

Betyg? – Bättre-, riktigt bra. Fyllig, mjuk och smakrik. Porter med lite extra allt. Jag gillar framförallt hur lättdrucken och fin smaken är utan att  det gör avkall på någon annan del i smakupplevelsen.

Varför inte sluta dagen med en sånhär?

 Efter alla små besök på diverse ölkrogar och pubar så har anteckningsblocket blivit fullt, dags för lite tömmning då och vi får börja med de små kortare, menlösa, recensionerna. På Monks Porterhouse har jag provat så mycket jag kunnat av de svenska mikrobryggerierna som jag kunnat, så därfirån kommer Oceanbryggeriets Plato 12 Lager. Sedan blev det för rätt länge sedan (Sverige – San Marino i EM-kvalet) också att prova De La Senne Equinox Winter Beer. De La Senne’s Taras Boulba och Zinnebir var båda två öl jag verkligen gillade så när jag fick möjligheten att ta hem denna hade jag förhoppningar om den med.. Men vi börjar på hemmaplan.

Ocean Plato 12 Lager
På fat på Monks provades denna bohemian pilsner/Euro Pale Lager (RB/BA) med cara och crystalmalt och en blandning humle.

Utseende: Mörkare gyllengul, vitt litet skum.
Doft: Gräs och lite malt med lite fräscha dofter. 
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trevlig svensk lager med fyllig och maltig smak. Skulle kunna vara vattnig men är det inte, utan maltigheten håller stånd bra och beskan växer in precis tillräckligt för att det ska ske saker i smaken. Citrus och lite fruktig humle samt en dos stall.

Betyg? – Bra+. Fyllig smak, bra pondus och lagom mix av maltiga och beska intryck.

De La Senne Equinox Winter Beer

Utseende: Efter att hälften av innehållet har vällt ut över golvet så samsas det som är kvar i en tunn lite grumlig brunorange vätska.
Doft: Rätt tam doft, lite trä och vissa nyanser av mörkt socker och enbart en hint av jäst.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Även en tam och annonym smak, vilket är förvånande då den ligger på 8%. Lite mörka smaker visar att de är där, men nä, detta var tamt.

Betyg? – OK-, inget dåligt men absolut inga direkta smaker eller dofter fanns kvar här och då den ligger på 8% kan man tycka att det borde finnas lite mer krut i denna. Synd då jag annars gillar det som De La Senne har producerat.