MankerBeer.com

Kortfattat idag så blir det lite omdömen om Mohawk Stich. Men jag bör rekomendera ölprovningen den 8’e Oktober på Monks på Wallingatan som då leds av Greg Hall från Goose Island. 495:- alternativt 100:- i avgift och ett gäng öl att prova. Men kul om inte annat att träffa lite amerikanska bryggare, ska försöka ta mig dit och se om han har någon minut att snacka. 

Christian Kjellvander – Songs From A Two Room Chapel  är dagens musiktipps! Americana när den är som bäst och han är nog den artisten jag har sett live flest gånger (4-5). Kan även rekomendera Songs Of Soil som är hans sidoprojekt med lillebrorsan Gustaf (om jag nu inte har helt fel någonstans). Lyssnade som en tok på detta för några år sedan och nu har det varit revival!  

Efter åtminstone 7-8 besök på olika systembolag så fick jag häromdagen tag på en BrewDog Nanny State 0,5%. Denna nästintill alkoholfria öl som det snackats rätt mycket om på sistone, dels för att BrewDog aldrig håller igen på något  (i detta fall humlen) och dels om huruvida öl med så låg alkoholhalt har någon större smak.Men en öl på uppåt 200 IBU brukar kunna ha svårt att hävda sig i vanliga fall, och med 0,5% kan man inte förvänta sig alltför mycket kropp – så resultatet blir ju antingen bu eller bä beroende på ens inställning till välhumlat före smak och kropp. Samtidigt är detta en öl som än en gång flyttar gränser, eller snarare suddar ut dessa gränser och visar att man visst kan göra humlad och humlesmakande lättöl. Vad jag tycker BrewDog gör fel är att enbart satsa på “se vad vi gör” mer än “se vad vi gör, och hur det smakar”. Visserligen gillade jag Pingvinen, men det finns ett par små experiment som är trevliga och spännande – men smakerna har blivit lidande. Dags att börja göra öl som smakar underbart också. Men nu får vi börja dissikera Nanny State’en.

Dessa båda öl kom ungefär samtidigt och är tämligen lika i stil. En brittisk strong ale åt barley wine-hållet mot en barley wine. Coopers Vintage Ale har jag druckit förut på en australiensisk pub, men då i en lagrad version som var riktigt smakrik, Traquair‘en har jag inte druckit tidigare.Om man jämför dem lite då? Hur ser det ut då – det får vi se nu när jag för första gången på väldigt länge, eller kanske någonsin skriver två inlägg på en dag. Har helt enkelt för mycket god öl att dela med mig av.

Coopers Vintage Ale  2010

Utseende: Litet ljust skum som dör ned till lite rester.
Doft: Likörig alkoholupplyft doft med mycket malt, lite ljus sirap och torkade frukter. Alkoholen tar över lite och mycket av de vällagrade och fylliga tonerna som finns i de lagrade versionerna av denna saknas här.
Smak: Lättare munkänsla med medelstor kolsyra. Även rätt medelstor fyllighet med sötspritig malt med likörbär, frukt och lite toffee i smaken. Sötman gör sig helt okey tillsammans med alkoholen men jag hade förväntat mig mer då de brukar ha mer tryck i smakerna. Slutar med lite äppelliköriga toner.

Betyg? – OK+, för spritig och utan piff, tills vidare, för ett högre betyg. Saknar tryck i smakerna, bättre balans och ja, lite mer av allt. Den lagrade versionen är bra mycket roligare som sagt medan denna saknar variation och komplexitet.

Traquair 2010
En brittisk barley wine jag har läst och hört mycket om, framförallt dess duglighet som lagringsöl, men aldrig druckit. Bara det att bäst före datumet är 10 år framåt tycker jag säger lite.

Utseende: Svartbrun vätska med småporöst cappucinofärgat skum med gräddig topp. 
Doft: Elegant rostad doft med lite söt kaffebetonad doft. De 10%’en ger lite lätt rökig och eldig touch till både dofter av choklad och kaffe. Anar både kola och karamell och det känns som en gammal brittisk mörk ale med lite spritig fruktighet med lätt torkade frukter. Mer karamell än humlebeska i doften åtminstone vilket avslöjar dess identitet jämfört med en amerikansk b.w.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Detta var gott, choklad och karamell som mattas av utav lite rostat kaffe, lite bär och frukt. Mörk brödig sirap och mer utav brittiska aletoner. Känns överlag väldigt brittisk i sina smaker vilket är trevligt, inte desto mindre då den gör sig väldigt bra. Eventuellt lita soja. Påminner mig om första gången jag drack Coopers Vintage Ale som stått typ 2-3 år. Mörkt och gott och som en söt mörk

Betyg? – Bättre-, mörk ale som verkligen har en rik flora i goda maltbetonade smaker – kola, soja, lite choklad och kaffe. Förstår att den kan lagras väl då smakerna är goda, tydliga och nog sötas till trevligt. Men kanske borde ha något mer för att ge det där extra efter lite tid och inte bara lite mildare stuk.

Resultat: Well, var ingen svårare match det här. Traquairen står ut med mer finess i smak och doft, mer variation och en klar lagrinspotential som märks direkt. Coopers’en var mest för endimensionell. Nu blir det att se klart Manchester United – Rangers och dricka upp min Abbaye des Rocs Triple Impériale

Häromveckan ifrågasatte jag om Struise kunde misslyckas med något då jag för det mesta har druckit riktigt bra saker från dem. Aspirerar man på benämningen som världens bästa bryggeri så är väl inte det mer än rätt att man då också ska stå till svars på något sätt. Självfallet bör det självklara valet att testa detta bli att prova mycket av deras öl – vilket nu blir fallet. Eller mycket och mycket, många finare saker har fått stå kvar – eller saker jag på förhand vet är lite bättre. Istället blev det att prova deras Rosse och Roste Jeanne, två av de “vanligare” ölen, samt så kommer deras Doppel Strause och Wit senare (lär väl snart ligga i en lastbil nära mig).

Struise Rosse 2008
Belgian ale som de först bryggde 2003 men missade lite med receptet varpå de fick en slutprodukt med mörkare färg och vissa andra smaker än anat. Denna flaska är från 2008 och med sina 6% får vi se hur den mår idag.

Utseende: Mörkare bärnstensfärgad vätska fast mer varmt grumlig än klar. Nötfärgat skum med en hel blandning storlekar på bubblorna. Lämnar rester på glaskanten. Håller sig kvar länge.
Doft: Typisk lättsam belgisk ale som dock känns lite fylligare än vanligt. Krydda, citrus och jäst fast även en nötig maltig doft. Viss aning om bär.
Smak: Lättare munkänsla med stor kolsyra. Fyllig och väldigt skön känsla i munnen med en smak som direkt slår en som oväntad utifrån doften. Smakar av karamell, bär, mer bär och lite jäst och kryddor. Smaken är ju både fyllig, krämig och har en bra bas att stå på varav bärsmak med framförallt hallon och vilda jordgubbar blir väldigt välintegrerad. Viss syrlighet framträder mer och mer i eftersmaken som även har lite torr, lätt surhet och även en del bitterhet – men ändå mot en rätt fyllig grund. Någon bismak dock på absoluta slutet som jag inte vet om jag gillar, lite unket som om det är massa jäst som tagit upp smaker som inte borde vara där (typ blandning av sura dåliga bär och karamell).

Betyg? – Bra+, jag gillar hur det blir både lite kraft bakom smakerna och hur de bäriga smakerna kommer in mot smaker av jäst, kryddor och karamell. Inte riktigt en fruktöl, men det går inte att undgå bärinfluenserna (som inte ens nämns på flaskan). Kanske lite svårplacerad då den inte är bär-/fruktigt veteölsinspirerad utan mer belgisk ale och fruktmixad med mer fyllighet vilket gör att man bör vara sugen på lite bärighet om man ska dricka den på kvällen och bara chillaxa lite. 

Struise Roste Jeanne
Namnet betyder då ”red haired Jeanne” vilket är en session beer brygd till det årliga firandet av någon historisk häxhändelse i staden Nieuwpoort som går av stapeln 10 och 11e juli. Med session beer menar man tydligen i det här fallet då en belgian ale på 7%.

Utseende: Mörk brun vätska med lite ljusare mot botten, grumligt. Skummet är först väldigt mjällt men blir porösare och spricker upp med lite rester på kanterna som resultat.
Doft: Rostad doft av malt, toffee och vissa inslag av humlig bitterhet.  
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har först tydlig och ren karamell med lite humlig citrus utan direkt beska. Genomgående är det rätt humligt med en liten liten beska i den annars rätt maltiga och söta smaken. Lite socker och jäst finns där tillsammans med maltsmaken. Den efterbeska känslan med karamell mot kraftigare malt växer mer och mer och mot den milda jästsmaken så känns den inte så typiskt belgisk utan kunde nästan ha varit amerikansk. Dock är det just när jästen och det sockriga kommer fram som dess bakgrund kommer fram. Det finns också någon smak där som jag kände i en av de öl jag tog hem från Japan i vintras och som jag inte kunde sätta fingret på – en tunn karamelljästig smak som känns lite urvattnad och gammal, men som ändå är rätt trevlig då den är lite söt och slutar småsyrligt. Kanske är det lite nötigt på något sätt?

Betyg? – Bra, det är inga fel på den här. Men samtidigt så händer inte så mycket i dofterna eller smaken och visst som en stark session beer skulle den väl funka för de som är häxor och lätt drar i sig 2-3 stycken på raken. I sådana tillfällen passar de smaker som finns och den fylliga och söta smaken gör sig väl med det humliga som finns där lite barnsligt lurigt. Men nu vill jag ha lite roligare brygder från Struise, så snart blir det att gå in på Black Albert m.fl

Efter en lång vecka med en fullproppad helg så är man nu hemma i hemmets trygga vrå, det firade jag igår med att beställa lite mer godsaker från Holland. Fler Menno & Mikkel från De Molen (underbar), lite Struise Pannepot och kompletterande De Molen saker. Mer info då det dyker upp helt enkelt, men gott ska det bli. Det var jag värd, särskilt då det inte är alltför många saker jag är intresserade av i släppet den 16’e. Just det Lost Abbey Angels Share och Serpents Stout kommer också, samt lite suröl och barley wine från Amager. Topp topp. Nu till lite britter som provats nyligen, dödstrött – så blir inte roligare än såhär idag.  

Bath Ales Festivity
Denna 5%’iga porter är lagrad sedan 2008 (?), porter förvisso, men samtidigt lite alkoholsvag varpå lagringspotentialen kan ifrågasättas. Dracks som introöl på den senaste lilla De Molen-provningen härom helgen i minne av att den inhandlades inför den första provningen vi hade för något år sedan.

Utseende: Mörkt, mörk rödbrunsvart vätska med litet cappucinoskum.
Doft: Oerhört rund, nästan tam doft med choklad, kaffe och vanilj. Lite karamelligt och toffeeartat slut.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tunn kropp med lite rökigt kaffe, riktigt mjuk istället för lite bittertorr. Söt känsla som hela tiden närvarar i smakerna. Mörk, mjuk, ale som blivit väldigt rund efter något år.

Betyg? – Bra-, trevlig och väldigt lättsam, men har nog inte lagrats så väl. Men kul experiment då det var en öl som blivit klar från min första ölprovning för några år sedan.

BrewDog 5 A.M Saint
”Iconclastic amber ale” är en red ale, inte amber ale på 5% med samma text på etiketten som den för norge producerade Alpha Dog varpå jag antar att det kan vara samma öl. Ser dock att det är olika procenthalter på dem (A.D har 4,5 medan denna har 5).

Utseende: Mörk halvklart rödbrungyllen vätska, litet smutsigt skum som rör ned sig till lite rester. 
Doft: Tydlig doft av persika, grape och humlekotte mot en maltig ryggrad som håller upp dofterna. Rätt doftrik för sina procent.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Kottig smak som även känns lite småvattnig, sedan slår en rätt kraftig bitterhet till och bedövar munnen lite och lämnar smakspår av grape, kotte och persika. Inte alls samma smaker riktigt som Alpha Dog’en, så jag antar att det är två olika varianter på samma öl då väldigt mycket är detsamma. Rätt trevlig ”naturlig” smak i eftersmaken. Bra beska, bra mix av frukt och malt men likväl lite småtunn och nästan vattnig.

Betyg? – Ok+, det finns väldigt mycket i denna som gör den förtjänt av ett högre betyg. Smakerna och beskan är som i en bra lätt amerikansk IPA och malten gör sig väl som suddar ut de alltför hoppande humlesmakerna och stävjer den och ger den lite kraft. Samtidigt är den lite vattnig. Visserligen kan man ge den plus för det då det ökar drickbarheten och gör den till en bra session-öl, men i det här fallet är jag inte helt övertygad då vissa av smakerna går förlorade i samma veva. Men en bra sessionöl, om än kanske lite besk (testa att dricka 6 Sierra Nevada Pale Ale typ..). Synd då det är en väldigt (!) bra öl rent smakmässigt med en finfin beska.

Efter ännu en lång, lång dag som faktiskt mot alla odds följdes upp med två öl så blev det att komma hem och slumra in vid 9 – så var i alla fall planen. Men så ville inte huvudet och med lite mat i magen så ville även hjärnan vara uppe lite till så det blev helt enkelt att ta en till öl. Bland det som fanns att välja på föll valet till slut på Mohawk Barley Wine, den lite mer brittiskt inspirerade barley wine som Wicked Wine nu nyligen släppt loss på bolaget. Tydligen ska den även  klocka in på runt 100 IBU trots att det är med den enligt mig lite snälla EKG-humlen.

Mohawk Barley Wine

Utseende: Brun mörkare bärnstensfärgad vätska med litet skumliknande fluff som ramlar ihop till en liten häxring nere i glaset.
Doft: Tydliga välhumlade inslag med kolanötter, lite sött mörkt sötma såsom sirap och socker och ja lite nötlikörig knäck. Alkoholen på 10,5% ger bra kraft åt dofterna och speciellt de finfina vinöst liköriga dofterna. En fräsch lite koncentrerad äppelliknande doft finns också. Doftar både mer och mycket trevligare än jag hade förväntat mig – och då är jag ändå lätt förkyld och snorig = väldigt gott betyg!
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. En söt njutbar vätska med torrhumling som märks av fast på ett sätt som gör att man redan tror att den är lagrad ett tag. Det är beskt, men inte stickigt eller bitande, eller ens oljigt. Istället är det fruktigt, lite äppelsprit och karamell. Efterbeskan är inte alltför markant och jag börjar undra var beskan tagit vägen, humlingen märker man av, men beskan? Personligen gillar jag den här lite alkohollyfta smaken som inte blir spritig. Dock tar den över lite för mycket mot slutet, men likväl så är det väldigt smaskigt.

Betyg? – Bättre, jag anar att jag kommer sätta minst ett plus extra per år som denna får stå. Just nu är dock sötman lite för utmärkande mot de andra smakerna (men doften, åh, doften!) varpå detta känns som ett rättvisare betyg. Lagringspotentialen märks av då den redan nu uppvisar smakprov på vad som komma skall! Det är socker och sirapsdränkt frukt (som dock kanske doppats lite för mycket i socker varpå fruktigheten faller bort lite) tillsammans med lite torrhumlad elegans och en drickbarhet som får de 10,5%’en att försvinna bort i ett moln av de cognagsartade ångor som även finns i drycken. Med något år till i källaren så är sötman mer integrerad och den kan nog bli lite lenare och fylligare och som det står på flaskan så kan detta bli en bra julklapp till sig själv om ett år. Så, köp – njut ett par nu och lagra ett par till senare fina stunder!