MankerBeer.com

Fredagkväll blev femhundra-kväll, och då menat till antalet öl jag har druckit mig igenom sedan bloggen startade upp förra våren. Vad som har testats och vad som har tyckts kan man finna i det ölindex som finns upplagt här till höger i listan. Frågan om vad som skulle bli nummer 500 kvarstod dock. Kanske hade det varit kul att vara i Oslo och dricka lite # 500 där, men icke. Det var i Bromma och det blev något mumsigt.

En snabbfråga – då jag inte hittar något om den på en snabbsökning – är ute efter info kring en whiskeyöl från öarna. Namn 1448 och från Balladine eller Ballatine (dock inte Ballantine som ägs av Millers..) eller något liknande. Fick den visad igår men ingen hade så mycket info kring den. Verkar som om det är ett whiskeydestilleri som gjort öl på lite av sina rester eller liknande. Såg rätt gammal ut och vore kul med mer info!

Åter till gårdagen, först såg jag att de hade fått in och kopplat på Great Divides Titan IPA på fat. En IPA jag inte riktigt gillade på flaska och liksom Daniel på Schnille & Schmak skrev om igår så har “ölsnobbar” en förmåga att anse att över en dag gammalt som just gammalt och trött när det kommer till humle.  Jag håller delvis med, en IPA eller liknande måste inte bli sämre bara för att det gått lite tid, men jämför man med hur den är färsk så är det skillnad. Detsamma gäller ju all sorts mat och dryck så jag förstår inte varför det kring öl just skulle vara mer snobbigt. Jag tyckte att den var bra mycket bättre på fat och nu kändes smakerna fylligare och själva humlen var inte bara kottig utan nu mer blommig och med växande fruktighet och inkasserade därför ett extra litet “+” bakom sitt bra (Betyg – Bra+).

Sedan kom så nummer 500 och efter att vi frågat lite vad de skulle ta för Stone Russian Imperial Stout (som visade sig var från den limiterade (vilket de förvisso säger om alla) vårreleasen 2008) så körde vi på den.

Stone Russian Imperial Stout
Utseende: Mörkt fluffigt litet skum som sjunker ihop till lite porösare rester. Mörkbrun fin vätska.

Doft: Perfekt välrostad, men inte torr doft med len, mjuk choklad, late kaffe och sedan en saftig lite whiskeylikörartad doft. Dofterna fylls sedan på med chockladdoppade bär, svarta vinbär – som växer mer och mer in i det saftiga. 
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite torr, men ändå saftigt lättare stout. Torr rostad malt med underbara svartvinnärssmaker och bärig sötma som fylls på med tydlig choklad. Lite lakritsartad sälta som med det bäriga ger avtryck i smaken. Ändå tycker jag att det passar ihop rätt väl.


Betyg? – Bäst(+), saftiga bär i en stout, bara det gjorde att jag föll för den. Mycket smakrik choklad och viss sälta i en riktigt stor smak med kraft, pondus och attityd. Inte lika finstämd som exempelvis Alesmith Speedway Stout, men likväl en baddare till öl. Nu med lite tid på nacken också.

Kvällen slutade med ett litet smakprov på den just påkopplade ölen Ridgeway Querkus (som dock var märkt Querkus Oak Smoked Porter) från brittiska Hepworth. En rököl som med en vattnig kropp påminde mer först om en brittisk strong ale med lite nedtonad karamell och vaniljartad sötma som sedan blir lite rökigare i en rätt lättsam stil. Trevlig dock i det lätta även fast jag tycker att den kan ha varit lite för tunn. Dock lär den passa väl till mat (Betyg – OK+).

Inför helgen står jag inför dilemmat med vad jag vill dricka och var. Det var ett tag sedan jag var på Sorbon, men samtidigt är jag osäker på om de har fått in något nytt. Monks Porterhouse förtjänade helt klart en andra chans och då jag har en kompis som bor 100 meter därifrån i Gamla Stan så lär besöket nog komma snart, deras tappölslista börjar växa mer och mer på mig i minnet. Nä, ibland är det priset som styr, ibland är det vad man vill dricka, ibland endast läget då man är för lat för att ta sig längre än hem till ölförrådet.

Min samling öl hemma börjar sakteligen minska vilket är ett medvetet val då jag hade mer än jag just nu har haft plats med, å andra sidan – kan man ha för mycket av något man gillar?

Läste i Akkurats nyhetersbrev att Glenn # 5 fanns för avsmakning, på söndag är det IFK Göteborg – Djurgården ute i Solna av alla ställen, så får väl ta mig lite Glenn # 5 innan i helgen för god tur. För övrigt hade de som vanligt fått in rätt mycket trevligheter, liksom Monks Porterhouse och Oliver Twist så lyckas de främja just små och lite nya ställen – kul. Är något jag verkligen hoppas på och tycker man ska stödja fullt ut, lyckas de fixa någon deal bara så att ölen lägger sig på en vettig kostnad så kan det nog lyckas väldigt bra.

Sist ut för idag blir iaf en tysk som jag drack för ett tag sedan. En altbier från tyskland som enligt myten blev rätt stor då den ryktades ”ha extra av allt” på grund av bryggmästarens välvilja eller misstag. Lite traditionellt tyskt nu iaf. Sticke är en alkoholstarkare och säsongsbrygd (två gånger om året under rituella former) altbier där namnet “sticke” tydligen ska motsvara “secret” och härstamma ur brygdens traditionella och selektiva tillverklingsprocess samt att det var lite in the know-stuk på vilka som kom över den.

Uerige Sticke

Utseende: Mörkt mörkare röd vätska.
Doft: Speciell doft av torr citrus och med mycket syrliga kryddor, en dos humle och sedan en rätt robust maltdoft. Skvimpar man till den så framträder det mer maltig sötma och lite småspritiga bär (den har 6,9% så). Oväntad och variationsrik torrhet i beskan på slutet.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lättsam och syrlig öl som en smakrikare lager med både extra malt och syrlighet. Lite simplare smak än doft där malten nu är lite blötare i smakerna. Läskande är den dock och jag gillar den syrliga kryddningen.

Betyg? – Bra, jag gillar dess läskande drickbarhet och hur den inte blir för lätt utan ändå kan uppvisa en bra maltighet.

Under kvällen på Monks Porterhouse drack jag ju Struise Elliot Brew och på tal om just Strusie så drack jag en annan samarbetsöl från dem för inte så länge sedan. Struise, Alvinne och amerikanska Pipeworks Brewing Company – ett bryggeri jag inte sett eller hört så mycket om förutom denna (samt en annan samarbetsöl de har med Struise). Stilen är IPA och belgian strong ale där jag nog hävdar att det är mer utav en europeisk IPA (en stil jag tycker borde finnas), detta trots att det är amerikansk humle som använts. För mig är själva uttrycket
humlen får i den färdiga brygden vad som spelar roll. Amerikansk IPA har sin fruktighet, stora beska, brittisk IPA sin bittra karamelliga humle och många av dessa europeiska IPAs tycker jag har en gräsigare, ren humlesmak och bra bitterher men aldrig överdrivet. Självklart är detta en rätt grov generalisering, men det där med öltypofieringar är ju lite grovhugget ibland.

Alvinne, Struise & Pipework Pipedream

Utseende: Skummet (liksom det verkar ha gjort för alla som druckit den) väller ur flaskan, ut ur glaset och ut överallt. Trots det samlas sedan en lite småvarmt grumlig klementimfärgad vätska i glaset under det väldiga, porösa skummet.
Doft: Rejält kryddig doft med jäst, torr och ren humle och syrligt, lite estrigt slut. Lite peppar och grape.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Det finns jäst, estrar och den där belgiska syrlighetne här – samtidigt märks nu humlen av mer. Lite blommigt och bittert med apelsin, citrus och grapeskal. Om man låter smaken växa ut ordentligt i munnen känns en karamell och kolasmak mer och mer och till slut är slås man av förundrar från varifrån den kan ha växt ut ur. Smaken växer på en och är inte alls lika typiskt belgisk som doften lurar en att tro. Bitterheten är modest och lagom, relativt ren och trevlig men skapar också en torr känsla kvar i munnen. Trevligt med mer europeiska IPA’s som vare sig är brittiska eller amerikanska utan har renare humlesmaker

Betyg? – Bra+, läskande och trevlig med en rätt pepprig och kryddig humlesmak. Samtidigt är jag inte helt övertygad om jag verkligen gillar detta stuk på IPA’s. De Molens Lente Hop hade också en lite tunnare kropp och en mer naturlig humlesmak och mer jäst. Bara för att det är läskande och har en bitterhet som ger både en sträv och torr känsla i munnen så blir den inte bättre än såhär. Belgofantaster kommer nog finna fler punkter de gillar och jag skulle nog rekommendera den för de som vill prova mer belgoinspirerade IPA’s men jag personligen tycker inte det är smaker som passar ihop som fisken i tomtevanten.

Igår var andra dagen för Monks Porter House’s förhandsvisningar och det var inte så fullt som jag anade men ändå gott om folk – vilket förklarades med att det “bara” fanns ett visst antal sittplatser för att avnjuta den middag man blev bjuden på. Sittplatser fanns det dock gott om och jag tycker man har lyckats få in både en trevlig, mer intim miljö men också mer sittplatser än på de andra två Monks. Här är det små tunnlar och gångar på nedervåningen som gäller i det gamla före detta palats som inhyser krogen. Snart kommer det även inhysas bryggeri och vinbar – vilket gör det till ett ställe som har lite av allt och inte bara lockar dit ölnördar – vinbarer överlag är något jag är oerhört positiv till att det kommer mer av.

Maten var vällagad och god där min kompis Oscar som blev min +1 för kvällen påpekade att korven var att dö för, så gott (ha ha) betyg där med andra ord.
Till maten dracks även en Ocean IPA (fat) som med sin maltiga knäckighet och lite karamell och citrus vart en bra brittisk IPA till maten, dock lite för enkelspårig och klen för min smak (Betyg? – Bra-).
Utöver det dracks även Monks Dark Lager, en av deras egna brygder som har varit med ett bra tag. Lite knäckig och laktossöt tyckte jag doften var medan smaken var rätt lätt, med en sötma från likörpiffade bär och med rätt tydlig maltighet (Betyg? – OK+).

Med cirkus 36 av 54 tappkranar igång så var fatutbudet ändå rätt imponerande och frontade även 7-8 av Monks egna öl varav några var helt nya för mig. Victoria, Madeleine och Carl-Philip från vad som verkar vara kungafamiljsserien var alla öl som det gick rätt gott om. Av dessa smakade jag endast Madeleine som var den som nog gick mest – undra varför… Lite halvsur doft med vinäger, bär och espresso. Smaken är lättare och har en halvtorr känsla i munnen med smak av espresso och först mot slutet kommer vinägern fram. Läskande och lite annorlunda porter (?). (Betyg? – Bra). Det som blir riktigt kul är att se hur utbudet av svenska mikrobryggerier på tapp kommer se ut när det är färdigt. Nu hade man riktigt många roliga öl från vissa småbryggerier man knappt sett något från samt ett – Sandbruket (?) jag aldrig hört om innan. Riktigt kul och stort plus! Det fanns även lite gammal Unibroe och 4-5 olika De Molen på tapp – bara en sån sak ger ännu ett plus.

På flaska fanns det också relativt mycket även fast det kommer komma in mer framöver och förhoppningsvis även då en öllista. Nu snackade jag med dem om det och det verkade som om öllistan skulle vara någorlunda fixerad vid basutbudet och att det utöver den skulle finnas mer av andra sorter. Synd säger jag som inte vill behöva fråga om utbud eller pris utan lätt kunna se det i en pärm. Det som dracks på flaska var inga dåliga saker utan vi började stort med en amerikansk dry stout i form av Three Floyds Black Sun.

Three Floyds Black Sun
Utseende: Tunn fin brun vätska och ett minimalt litet skum.
Doft: Barley wine-aktig likörig doft från vällagrad malt. Sedan kommer en tyngre men ändå lättsam doft med lite träiga, brända toner och bär. Jordig och ren humlekotte ger även vissa smaker från humleriket och lite beska. Avslutar med lite mer sötma med lite vanilj i sig. Underbart.
Smak: Lättare munkänsla med rätt tunn kolsyra. Lite mineral, trä och bär i en mjuk växande harmoni. Sedan blir det lite mer humliga bär och sedan växlar det över igen till rätt mycket choklad och kaffe. Fram och till baka, fram och tillbaka pågår detta komplexa växelspel medan en hel radda smaker och intryck passerar och återkommer. Det finns många olika intryck bland smakerna och vissa känns svårare än andra att få grepp om, men det torra gör att det känns som om alla smakerna ändå lyckas samsas under paraplyet och jag gillar det, starkt.

Betyg ? – Bäst (-), med ett litet litet minus för det i längden lite enkla i smaken. Samtidigt är det som när jag drack Alesmiths Speedway Stout som också har en rätt lätt känsla i smakerna men som ändå är underbart len, mjuk och smakrikt komplex i en rätt enkel skepnad. Lite samma kände jag här och jag gillade hur smaker och dofter verkligen växelspelar och kommer och går.

Kvällens sista öl blev Mikkeller & Struises samarbetsöl Struise Elliot Brew. Vilken är öl nummer 2 i Rate Beers world edition series av öl de requestat fram. Ölen i sig är en DIPA på 150 IBU, liten kul miss är att det är samma design på etiketten som på de stora flaskorna då de inte ens ändrat från 75cl till 33 cl vilket var storleken på flaskan.

Mikkeller / Struise Struise Elliot Brew

Utseende: Rödorange vätska med vitt poröst skum.
Doft: Len doft med stor fruktig sötma, söt kotte och söta röda bär, lite kakdegig jäst. Doftar rätt ordentligt torrhumlat men utan att beskan lyser igenom för mycket. Annars är det sött som är ledordet i doften.
Smak: Medel till större munkänsla med bra fyllighet och rejäl sötma, kraft i smaken och liköriga bär. Som en ljus, söt barley wine tänker jag då beskan ligger välgömd och inte lika IPA-artigt påträngande. Den beskan som faktiskt finns växer på en och kryper fram mer och mer ut ur de liköriga bären. Är det slutligen lite jäst jag anar också.

Betyg? – Bättre, söt och speciella smaker. Mer söt än besk trots den höga IBU:n vilket är kul att se och vilket visar att hög IBU inte måste innebära beska bomber utan att det går att integrera på andra sätt. Trevlig och sippbar, kanske lite för sött i längden.

Well, det får sammanfatta gårdagen. Jag ser rätt stor potential på stället och kan man bara få till en aktuell öllista så är jag såld. Läget är bra, historiskt och sittplatserna känns mer intima här än på de andra ställena – även fast loungeområdet vid baren kanske är lite trångt. Men ge det ett besök när det öppnar upp officiellt på fredag, den 20’e, så!

Undras I all möjlig förvirring vart den amerikanska ölen tagit vägen så kan jag meddela att det kommer mer sånt. Dock var jag riktigt nyfiken på Amagers Black Nitro samt Det Lille Bryggeris Nelson Sauvin Pale Ale då jag både gillar black ipa’s och nelson sauvinhumle – så kunde inte hålla mig längre än att jag kommit hem innan jag öppnade den ena, den andra fick dock vänta till Manchester United – Newcastle på kvällskvisten. Utöver dessa drack jag nyligen en barley wine style ale från danska Gourmetbryggeriet, som liksom Det Lille Bryggeri kommer ifrån Roskilde. Denna öl inhandlades i Oslo under den korta sejouren där.

Men innan ölen tas upp så vill jag ge en liten känga till Monks som ikväll har den, eller “de”, första premiärvisningarna på sitt nya ställe i Gamla Stan. Förut var det 3 dagars visning där man kunde “boka in sig” på en av datumen. Nu har det tydligen varit så stort tryck att man har fått införa “sittningar” varpå många av de jag skulle gå med glatt har fått veta att de gott får vänta tills 9 på kvällen innan de kommer. Är detta pga antalet sittplatser i lokalen eller brandsäkerhet eller snikenhet? Jag vill kunna ha lite stående mat i en kvart och sedan koncentrera mig på ölen, utbudet och stämningen – inte behöva sitta likt en finlandsfärja där alla väntar på att få gå och sukta vid baren. Men vid 6 ikväll kan ni finna mig och uppenbarligen många andra där – håll utkik efter apan så.

Det Lille Bryggeri Nelson Sauvin Pale Ale
En öl som bryggts i Roskilde via Roskilde Öl som verkar göra öl under lite olika labels. Den här är iaf en apa med enbart Nelson Sauvin-humle som är en av mina favoriter med sin väldigt fräscha, fina smak och doft. Dessutom verkar de ha humlat ner den rätt rejält med flertalet givor och både hop-back- och torrhumling.

Utseende: Varm, grumlig persikofärg på vätskan, lite ljusgräddigt, smått poröst skum med fina skumkanter på glaset.
Doft: Aah, småkryddig doft med stora inslag av citrus och lite dov och inte för påträngande grape. Vissa inslag av koriander och gräs, men innan jag får lite saisonvibbar så slår fruktigheten in. Det är så fräscht, så rent men ändå så fruktigt och med en existerande beska.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla och okey kolsyra. Rätt så tunn kropp där smakerna kommer fram rätt fort i munnen. Det är kryddig humle, lite gräs och sedan nelson sauvin-grapesmaken som jag tycker skiljer sig mot den lite beskare och tyngre grapesmaken hos annan humle. Den här är nästan lite parfymerad med en viss syrlig efterklang som påminner om passionsfrukt. Det parfymerade och lite tvåliga är trevligt till en viss gräns och tillsammans med det som jag uppfattar som en rätt markant maltbas så kan det bli lite lageraktig stuk, särskilt då den är så pass lätt i sin kropp. IBU:n på 41,9 gör inte heller att den har någon större beska som tar över och väger upp för smakerna, men jag är nog glad för det då jag tycker det här är betydligt mycket drickvänligare – samt så är det inte en IPA utan en APA. Med 5,5% alkohol så kan man lätt ta sig 3-4 stycken en solig kväll tillsammans med lite asiatisk kycklingsallad eller en bit lätthalstrad tonfisk. Börjar slutligen tänka lite på Houblon Chouffes IPA Triple med mixen av triple och IPA, anar lite sånt här.

Betyg? – Bättre-, den tunna kroppen, lätta tvåliga, parfymerade kroppen till trots så är detta en apa med karaktär och oerhört goda tropiska frukter. Gillar man denna humlesort så kommer man även gilla efterbeskan som har en viss beska och som är fylld med lite passionsfrukt och parfymerad tvål. Bara doften får mig att smälta och jag får spontant en association till första gången jag doftade och drack Amarillo Spring med dess blommiga, fräscha och väldigt somriga känsla.

Amager Bryghus Black Nitro
En black IPA i samarbete med gästbryggaren Shaun E.Hil som annars brygger genom sitt bryggeri Hill Farmstead Inc (vars apa Edward rankas rätt högt inom typen).

Utseende: Gräddigt skum, lätt poröst med varierad storlek på bubblorna. Brun vätska.
Doft: Det doftar mörk humle precis som i exempelvis Juxtaposition och Southern Tiers Inituity. Detta gillar jag då det inte doftar mörkt och humle utan att det faktiskt doftar mörk humle. Jordigt, lite bränt, kanske hur lätt bränt citrus- och grapeskal kunde ha doftat, kanske är det lite nötigt på något vis? Det är hur som helst en väldigt trevlig doft.
Smak: Rätt stor fyllig munkänsla med bra kolsyra. Chokladdoppade humlekottar! Det är inte citrusartad humlesmak först utan hela kottar som känns doppade i choklad och sedan i korn av bränd malt. Det mörka tonar ner mycket av det beska och alltför grapesmakande och istället blir det en fylligare beska och smak av lite röda bär, aska och blypinne (tänk dig att slicka på en blystång som någon målat med humlekotteolja och att du ätit en chokladbit innan). Den har känslan av en stout med smaken från en jordig IPA med mer europeiska humlesorter med mer arom och jordig/ren karaktär. Jag råkar rapa till lite och plötsligt får jag pepparkaksvibbar.

Betyg? – Bättre-, jag gillar den, det gör jag. Men med både Iniquity och Juxtaposition, och med Dark Hops för den delen med så kände jag mer av en wow-känsla. Samtidigt är den här lite fylligare och stoutigare. Men jag tror det är i själva balansen som jag kanske skulle välja bort denna. Den är välsmakande och god med en riktigt fin doft, men vill jag ha 3-4 flaskor hemma? Mnjae – och för mig är det vad som sätter dit det lilla minuset. Det tog ett tag att sätta betyget på denna då jag vill bedöma den både utifrån typen och typreferenser samt som fristående öl. Men det är en bra öl det är det, och god.

Gourmetbryggeriet Barley Brew
En barley wine style ale jag köpte på mig i Oslo och som även den bryggts i Roskilde – rock n roll.

Utseende: Ljus, varmbrun vätska.
Doft: Direkt en småunderlig blandning av spritighet, lätt sötma men ändå med bra beska och tydlig doft av bär.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Fylligt med ihoprörd mix av malthumle. Inte för söt, inte för besk (även trots att den uppvisar en väldigt trevlig efterbeska). Lite vinös i den mån de bäriga smakerna kommer fram.

Betyg? – Bra+, lite svårtolkad först, men sedan finner man de välgjorde balansgångarna i smak och doft och det blir rätt okey. Rätt intressant komplexitet i smaken, kanske mer så än bra. Trots den tycker jag den balanserar det hela väl och som ger lite av allt. Barley wine – nej, barley brew med bra humleinslag – ja.

Idag släpptes då Sierra Nevad Southern Hemisphere igen, en såndär öl som brukar ta slut snabbare än tiden det tar att skriva namnet fyra gånger. Jag har druckit den lite då och då och liksom övriga Harvests och special-IPA’s så tycker jag att den är väldigt bra, men lite för stor flaska och ja, lite trist i längden och måste drickas färsk. Så med andra ord överlät jag möjligheten att få några till andra. Istället blev det tre flaskor BrewDog Abstrakt 02 samt en vardera av Amagers Black Nitro och Det Lille Bryggeris Nelson Sauvin Pale Ale. Som jag skrev igår så är jag väldigt nyfiken på den senare av de två. Blivit temporärt humletrött varpå den “vanliga” Nitron fick stå kvar, mörk IPA känns som en ny spännande genre som det kommer mer och mer inom och således får Amager ytterligare en chans att imponera på mig.

Imorgon är det första premiärvisningen av Monks Porterhouse, någon mer som ska dit då?

På tal om den Sierra Nevadas SH så har jag för mig att jag inte har nämnt att jag blev mer imponerad av den efter att ha smakat den på fat på Sorbon (Betyg: Bättre). Trots det får den alltså stå.

I fredags när jag var på The Queens Head så blev det att prova på lite real ale i brittisk tappning i form av Fullers Summer Ale. Det gör jag nog inte om, dels tycker jag att casks eller real ale får lite konstiga smaker, eller kanske renare smaker – utan kolsyran, samt så var den rätt trist. Dofter av frukter och urinoartvål, dock med bra beska. Smaken hade även den samma ton av urinoartvål – förutom lite blommighet och vitt vins-vinös känsla. Visst, den var läskande och helt okey, men jag kunde inte komma över den tvåliga, lite citrusaktiga smaken och doften. Så betyget? – OK, kanske bättre för de redan brittfrälsta, men för mig var det inte lika kul

Sedan har det druckit polskt igen. Polsk klosteröl om man ska vara mer noga. Det är ett munkkloster utanför Krakow som säljer egenproducerad öl och som jag hittade i Warszawa.

Benedicite J.G Piwo Prowincjala

Utseende: Mörk vätska, ändå rätt lätt. Fluffigt cremefärgat skum.
Doft: Under vissa småmörka dofter återfinns den där polska sötman. Doftar som en mörkare polsk bocköl fast med lite choklad och eventuellt kaffe i.
Smak: Lättare, ok. Småklen smak som inte smakar något direkt. Smakar mest ”mörk öl” med lite rostat i, vilket sitter kvar på tungan och i munnen. Men annars händer inte så mycket. De överdoserar allt med karamellmalt, socker och olika extrakt. Jag tror framförallt att det är något extrakt som används som ger de bismaker jag stör mig på.

Betyg? – Ok-, den är väl bra för att vara en mörk polsk öl och jag tror många som gillar brittiska mörkare ales eller stouts skulle gilla den med det lite torra, småbittra och ändå söta. Smakar lite som en mörk Newcastle Brown Ale. Trots det är det ingenting för mig och troligen inte heller för någon som gillar “bättre” öl.