MankerBeer.com

Jag kommer ihåg när jag drack något från Avery för första gången, det var förra hösten och deras Hog Heaven och jag minns att jag gillade den. Sedan dess har det rullat på med deras IPA, Beast-serie, Brett-serie och så vidare. Men framförallt har jag märkt att jag fastnat för deras “vanliga” serie, alltså de öl jag skulle kategorisera som “vanliga” och som de flesta bryggerier har och som ibland säger rätt mycket om standarden på bryggeriet. De flesta bryggerier har en IPA, en brown ale, en stout, en porter och utöver det kommer sedan “specialöl”.

Av en slump har jag på sistone provat mig igenom ett par sådana, igår kom ju New World Porter hit och på Sorbon provade jag Averys Ellis Brown och Out of Bounds Stout’en efter att jag hört att dem (Sorbon) skulle sluta med märket.

Avery Out of Bounds Stout

Utseende: Mörk vätska, krämigt kompakt skum
Doft: Rostade toner i flertalet varianter. Lite kaffe och sedan mer rostad malt, malt, malt. Dock lite humlighet på toppen med en slänga grape.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra som är rätt så fyllig men samtidigt perfekt lättsam. Rejäl (!) maltighet tycker jag där det är som man blandat en rostmaskin rakt ned i ölen. Välhumlat är det också vilket gör att det inte blir sött eller enformigt utanfår en bra balans. Smått lurig beska som växer fram mot slutet.

Betyg? – Bra, förvånande bra öl som jag trodde skulle vara lite lättare och kanske rentutav smått menlös – men icke. Det välrostade passar väldigt bra med det humliga och tillsammans med Sorbons gudomliga hummerpasta så blir det klockrent!

Avery New World Porter

Utseende: Rätt mörkt med cappucinofärgat skum
Doft: Det första som slår mig är en rikligt välhumlad och stor torr doft med massor av kaffe, choklad och en drös nötter. Väldigt kraftig doft som verkligen imponerar på mig, detta luktar bra och det humlade ger lite B.W-vibbar! Fylligt rostat mörkt, lite sirapssörjigt bröd.
Smak: Lättare-medel, bra. Även smaken är väldigt besk, nästan lite för mycket då den ekar ut i lite torr kotte. Samtidigt går det ihop väldigt väl med kaffenyanserna i smaken. Finner även lite kåda och barr. Smaken var mer humlad än jag förväntade mig och det finns lite rostade nötter i smaken.

Betyg? – Bra+, det välhumlade tycker jag lyfter smak och doft och blir väldigt trevligt. Kanske tar det över lite för mycket efter en stund. Smakerna är stora, men det är hela tiden något som dyker upp i bakhuvudet när jag överväger om jag inte faktiskt, verkligen, gillar den ”lite till” – det är nog torrhumlingen som i slutändan både lyfter och stjälper den lite.

Avery Ellis Brown

Utseende: Mörkbrun färg.
Doft: Krämig doft med mycket rostade smaker och bra sötma
Smak: Lättare munkänsla med en okey kolsyra. Rostade smaker med god smak av ”rostad choklad”, mjuk och väldigt stabil brown ale med mycket choklad och lite rostade nötter. På slutet känns även lite kaffe.

Betyg? – Bra+, må vara en hamburgare till, men smakerna är ändå mjuka, fylliga och väldigt passande de rostade och chokladsöta.

Summering? – Ja, Averys “vanliga” öl är alla stabila, passar mer än bra till mat och har ingenting som man riktigt stör sig på (förutom kanske humlingen i portern). De är alla lite smakrikare än många av andra bryggeriers motsvarigheter skulle jag också vilja påstå, i alla fall har de något extra jag känner.

Ölbloggarstafetten rullar vidare och valet har fallit på mig. Jag fick uppgiften från Peter på Fat & Flaska att rota lite i varför amerikansk öl har blivit så stort och varför influenserna därifrån är så breda i ölkulturen idag. När började det? Varför just amerikansk humle och inte brittisk? Det är många möjliga vinklar och många olika faktorer som bör spela in här varpå jag tänkte skriva lite om amerikansk ölhistoria för att sedan presentera lite teorier om vad som skiljer ”dem” från ”oss”.

Den komprimerade amerikanska ölhistorien
En excellent källa för information om detta ämne är EHA’s hemsida samt Beer Advocates historiebeskrivning.

• I skiftet mellan 1500- och 1600-talet så hade engelsmännen hittat över den stora dammen och både hunnit med att börja brygga majsale samt skeppa över de första tunnorna med öl från England. De närmsta 30 åren så föds både det första amerikanska bryggeriet och de första mindre krogarna – självfallet tack vare kolonisatörerna från ”öst”. Kring hundra år senare så försöker sig britterna på att skeppa över porter, vilket dock inte genast får något större gehör.

• Intressant årtal är dock 1810 då befolkningen låg på 7 miljoner och staterna totalt kunde uppvisa 132 bryggerier. Redan här var de väldigt effektiva per capita på att skapa öl – något som dock troligen får förklaras med att majoriteten av ölen gick till skeppare då många av bryggerierna låg längs kusterna – samt att den totala ytan som skulle täckas var och är lika stor som större delen av Europa.

• I mitten av århundradet kom de första alkoholförbuden, men trots det så hade man på endast 40 år gått från 132 till 431 bryggerier samt mer än tvådubblat befolkningen. Nästa intressanta hopp är det från 1850 till 1860 då antalet bryggerier fördubblas till 1269 stycken – vilket inte sker i paritet med befolkningsmängden som ”bara” hade ökat med 10 miljoner. Ännu en intressant iakttagelse här är att majoriteten av den öl som bryggdes fanns i New York och Pennsylvania (85% av totala mängden) – något som visar en bra siffra på att ett bryggeri inte nödvändigtvis är likgiltigt med någon större produktion/försäljning.

• Sedan så sker dock flera omvälvande saker inom den amerikanska ölkulturen – förbudsperioden får full effekt vilket gör att de över 4000 bryggerier som fanns i mitten av 1800-talet av naturliga skäl läggs ned. Detta fortsätter att sjunka och är hundra år senare nere på endast runt 300 stycken.

• De sista stora årtalen att lägga märke till är 1978 då hembryggning blev lagligt samt ”idag” då landet har 1599 stycken bryggerier och brewpubs. I slutet av 90-talet ökade man också omsättningen på antalet tunnor med 0.6 miljoner vilket är en rätt så hög summa.

Vad säger då alla dessa årtal och lite onödiga siffror oss? Jo, att ölkulturen har funnits nästan lika länge som landet tack vare kolonisatörerna – men detta är ju ingen ny kunskap, alla länder har någon form av dryckestradition.
Dock tror jag att de uppgångar och fall som skett i fråga om antalet bryggerier har gjort att ölkulturen i sig har frodats i fråga om olika öltyper, ingredienser, humletyper, maltsorter etc etc – någon form av marknadens egen darwinism vilket både rensade ut sämre och svagare bryggerier och stärkte de som kämpade sig kvar. Detta är något som känns genomgående i allt kring USA – kampen och viljan att prova nya vägar och saker för att överleva. I Sverige och Europa är vi fortfarande lite bortskämda med vårt ”lagom”. Vi har med andra ord inte haft samma ”push” att behöva utvecklas utan ifall det sker så är det på egna initiativ. Vi gjorde länge den öl marknaden efterfrågade mer än gjorde den öl vi ville göra, för till skillnad mot i USA så var det svårare att få den såld.

Samtidigt måste man komma ihåg att det är liknande i USA, ser vi bara på siffrorna över producerad mängd öl så är mikrobryggerierna en minimal del (runt 10%) Detta då efterförbudstiden hade effekten att industrin fick förlita sig mer på de större amerikanska bryggerierna, som var de som var starkast, vilket gjorde att deras marknadsandelar ökade från 19 till 75%. Detta kan ses i förhållande till procenten som utgörs av mikrobryggerier – vilket pendlar runt 5-7% (med övriga dryga 20% av ”övriga storbryggerier”)..

2009 Craft Beer Industry Production Volume
Regional craft breweries 7,053,996 bbl
Contract brewing companies 365,132 bbl
Microbreweries 989,644 bbl
Brewpubs 706,863 bbl
Källa: Brewers Association

Traditioners inverkan

Men nog med siffror och årtal. Vad anser jag är kopplingen mellan USA’s historia och varför de idag är så populära som ölbryggarnation och varför andra länder följer i deras spår? Jo följande – traditioner

• De personer jag har pratat med inför detta inlägg, vänner, ölfantaster och krogägare har påpekat det här med tradition. Vi i Europa har en tradition av viss sorts öl och när det plötsligt börjar ske något på andra sidan jorden så är det rätt intressant och spännande. Många har helt enkelt tröttnat på att dricka samma svenska pisslager, trista brittiska ale eller i längden enspåriga tyska veteöl etc. Man har druckit det och nu vill man dricka något nytt. Detta kanske dock är mer sant för ”vanare” öldrickare medan det bland ungdomar snarare kanske är mer hippt att dricka amerikansk öl än brittisk – samt så tror jag att brittisk ale blir lite trist i längden på ett annat sätt än amerikanska ditos. Det amerikanska pushas också mycket hårdare – både hos krogpersonalen och bland inköpare. Jag kommer ihåg förra sommaren när jag var på Stureplan i Stockholm och såg reklam för Flying Dog’s öl. Detta hör onekligen ihop med lättillgängligheten på ölen. Det har inte hänt att jag sett något från något mindre svenskt bryggeri på sådana krogar. Tillgängligheten till öl gör att man lätt generaliserar öl i stil med att belgisk öl är lite enformig, brittisk lite enformig och så vidare då man bara finner “samma” öl hela tiden. Vilket det känns som om det beror mer på tillgängligheten till ölen än till landets bryggeriers utbud – något som flera svenska bryggerier, Mikkeller, BrewDog m.fl bevisar genom att göra vad de vill för öl och inte vara så traditionstyngda. I takt med att de amerikanska ölen bidrar med nyskapande och nytänkande om vad öl är, vilka ölkategorier finns det – kan vi tänja på dem? Se bara på Juxtaposition (som var 1/3 brittisk), men även de andra ölen i Stones collaborationserie samt hur Dogfish Head har en egen arkeolog de samarbetar med för att finna nya recept på nya brygder.

• Genom att amerikanska bryggerier hela tiden har stått i underläge och haft upp- och nedgångar så har brygderna stärkts brygder och varumärken. Jag tycker det är få bryggerier som producerar genomgående undermålig öl i USA (exklusive de större lagercentrerade bryggerierna). Se bara på många av de ”husöl” som Sierra Nevada, Samuel Adams, Left Hand etc pumpar iväg – de är alla väldigt stabila. Självfallet är detta en extrem generalisering, men jag tror ändå att det är något i deras arv som gjort att de kämpar än hårdare – vilket leder till bättre öl för oss på marknaden. Dessa öl är också varierade, samtliga bryggerier försöker erbjuda flertalet ölstilar och inte snåla med det – ”hellre en usel veteöl än ingen veteöl” verkar det ju ibland som. I Europa har vi länge varit fega med detta, det har varit lager, ale, porter, stout och kanske någon veteöl eller saison. Men mycket vildare än så har det inte varit. Samtidigt har vi i Norden fått kämpa med försäljningsmonopol vilket också gör det svårare för småbryggerierna att få en kundkrets vilket gör att krogar också velat lite med att ta in deras öl – vilket sluter det onda kretsloppet. Nu när det börjar släppa och systembolaget tar in mer från Dugges, Oppigård och vi ser öl som Mohawk– och St:Erikserien så blir det även en marknad för de ölen på krogarna.

• I framtiden tror jag detta kommer fortsätta varpå dessa småbryggerier kommer växa än mer och då också kunna ha råd att våga mer och släppa ut öl som bryter lite mot normer och förväntningar. Vi har mycket att tacka amerikanska mikrobryggerier för och jag tror att genom deras framfart så förändras mycket av synen på öl vilket Europeiska bryggerier kan tjäna på då de inte måste göra rätt snäv öl för att få den såld utan att kunna växa sig större och fullt ut kunna göra exakt vad de vill för öl. Det gäller sedan bara att någon vågar ta första steget.

Så min slutsats blir nog att det är traditioner som spelar in. I USA så är det traditionen av att kämpa, slita och våga satsa på det man tror på och vill, vilket gjort att procenten hembryggare som satsat större troligen är större där än i Europa. När ölen väl kommit över Atlanten så är det till före detta traditionsbundna öldrickare som antingen bara vill åt ”något häftigt från USA” eller som vill åt mer än det som finns här hemma. Detta har nu fått andra bryggerier runtom i världen att våga mer – för att ha tänkt om och ha visioner och drömmar har de nog redan. Folk vill faktiskt dricka bra öl, inte bara på finare krogar – men det gäller att först leda dem in på lite “lättare” öltyper och sedan öppna upp dem för fler. Många som druckit just något från Flying Dog har sedan lagt namn och logotyp på minnet och kommer senare beställa en öl från samma bryggeri igen, fast kanske något annat – och vipps så har de provat två öltyper de aldrig gjort tidigare och börjar kanske steget ifrån tråkiga lager till bättre öl. Detta är dock en synpunkt jag ibland får skit för – “vadå lättare öltyper…?”. Men detta exempel med Flying Dog är ett jag bevittnat själv ute på krogen och har det därför som mall. Att det var just ett amerikanskt bryggeri som låg bakom det är för mig inte alltför förvånande…

Peter fick kanske inte hela sin fråga utredd här och det förklarar jag med att jag hade några ”gäster” från större amerikanska bryggerier som skulle få ge uttryck för vad de tror om frågan – tyvärr är det semesterdags där borta med men jag har blivit lovad ett svar inom kort – varpå del 2 av detta inlägg som tar upp mer konkret vilka skillnader på ölen och vägen till att “växa” som finns – utifrån ett amerikanskt perspektiv – har blivit försenat och kommer bli en fristående del lite längre fram.

Pinnen överlämnas
Nästa person att få stafettpinnen är Johan från den trevliga bloggen Portersteken. Du bor i den trevliga staden Falun som via Oppigårds Bryggeri fick mig att tänka på hur svenska mikrobryggerier har det. Säger man svenskt mikrobryggeri så är det namn som Jämtlands, Dugges, Oppigård och sådana som dyker upp och deras utveckling följer man ju rätt väl – men hur går det för de lite mindre mikrobryggerierna? Känner de också av det ökade intresset för svensk öl eller är de helt utlämnade? Jag skulle därför vilja veta lite mer om hur det går för de mindre svenska mikrobryggerierna. I sedvanlig tradition så får du cirkus en vecka på dig, vilket innebär en deadline den 9’e augusti. Funkar det?

Slutligen, en bonusvideo:

Spontant känns Nøgne Ø som ett sånt där bryggeri som kan och vill mer ibland. De öl de har skapat eller varit med på känns alla som intressanta, men ibland mer vardagliga. En annan sak jag märkte då jag igår på Sorbon satt och sippade på min Sweet Horizon var att känslan, smaken, något kändes igen i jämförelse med lite andra av deras öl, någon form av fyllighet, munkänsla, något var det.

Då jag nyss var i Oslo så hann jag ju åtminstone prova lite från dem (deras Tiger Tripel och Saison har tidigare avverkats) men även nu under sommaren så har vi ju fått både Imperial Dunkelwit’en och Sunturnbrew’en på bolaget, och nu igår blev det även lite mer i form av # 100 och Sweet Horizon.

Nøgne Ø Sunturnbrew

Utseende: Denna rököl/barley wine har ett lite fluffigt skum, lätt poröst.
Doft: Brown Ale-aktig julöl är mitt första intryck. Kryddig malt med en dos torrhumlat och mycket rostat, och så den där rökigheten igen som troligen är vad jag känner i form av kryddighet. Slutar med något som jag uppfattar som lite bär.
Smak: Rätt trögflytande och trevligt tjock vätska som har smak av en skopa lakrits, choklad och kaffe. Beskan finns där men hålls utanför vilket jag tycker är trevlig då liknande öl med beskan mer i centrum kan störa lite. Sötman är inte sockrig utan mer len och ingen större alkohol stör. Rökigheten är dovt “orökig” och lite torr “smoked” i sin karaktär mer än åt whiskeyrökighet.

Betyg? – Bra+, kan ge den fler chanser kanske, för den var trevlig och samtidigt lite svårförstådd. Fruktigheten som fanns med bärig sötma och som slutar lite mineraligt är småkomplex, men exakt i vilken utsträckning kände jag inte fullt ut.

Nøgne Ø # 100
En IIPA som “felaktigt” markandsförs som en barley wine i USA – vilket också var något vi diskuterade igår då vi sett den säljas som båda. Så var det ur världen och ölen kan öppnas.

Utseende: Brunsvar vätska
Doft: Lätt nötig början som går in på mycket (väl) lagrade oljiga frukter, bär och humlekottar. Här lyfter den lite oljiga doften det fruktiga genom att den är lite mörkare i sin karaktär snarare än i ljusare motsvarigheter där jag tycker det bara känns lite gammalt.
Smak: Mörkare IPA med mycket beska som hålls på bra nivåer. Bärig, lite stoutig humlekotte som är väldigt kraftfull och jag förstår att rekomendationen till ost skulle passa väl. Man känner av jästen i flaskan, vilket störde lite – så bättre upphällning nästa gång.

Betyg? – Bra+/bättre-, här kan jag verkligen inte bestämma mig. Det är något med denna öl som känns lite speciellt och som jag inte helt kan ta på. De mörka influenserna i den, den oljiga auran över smak och doft som jag annars inte gillar men som här gör sig väldigt bra. Men en bra öl är det och var kul att till slut få smaka på den.

Nøgne Ø Sweet Horizon
Utseende: Denna dessertöl är lite brunkladdigt varm i utseendet.
Doft: Stor likörig doft med mycket alkohol i bakgrunden som inte uppfattas störande. Mörk men syrlig lakrits och choklad. Ovinöst vinöst – vilket är något jag inte blir klok på vad det innebär. Lite ekigt på slutet.
Smak: Lättare munkänsla med rätt återhållsam kolsyra. Wow vilken kraftig smak med chokladsälta, följt av lakrits och så den där lilla vinositeten. Mycket söt och sötman sitter kvar i munnen – men inte sliskig eller klibbig. Inte lika lik dessertvin som den är dessertöl. Kaffesmaker finns där och tar sig sakta fram mer och mer. Men annars är det sälta och syrlighet som passar ihop som grisen i taket och där sötman får göra sig mer och mer rum i takt med att vätskan uppnår rumstemperatur.

Betyg? – Bättre, har inte använt ordet komplex än om denna öl och jag tror inte jag vill det. Den är snarare intressant och kul. En dessert indeed.

För några veckor sen blidde det till att prova de två större flaskor från Brooklyn vi fått med oss hem från vistelsen i New York. Brooklyn Local 1 blev att prova på plats då jag även druckit den tidigare, men 2’an samt deras Sorachi Ace följde med hem. Nu var det dock dags att poppa korken och ta sig ett smakprov. Tyvärr märkte jag nyss att jag råkat spara över bilderna, darn.

Brooklyn Local 2
Med belgiskt karamellsocker och blommor.

Utseende: Brun vätska med mörkare poröst skum.
Doft: Belgiskt mörkt socker och sirap i en väldigt fruktig skepnad där även choklad lurar sig in på ett stort hörn. Blommig lättja följer med ren frukt, jäst och mer choklad. Jästen integreras oerhört väl och bidrar till en sammanlagd stor komplexitet. Lättsamt och underbart.
Smak: Bra syrlighet i belgisk maner med en rätt lätt munkänsla som dock är långt ifrån klen. Chokladblommor och mer syrlighet från jästen. Viss apelsinkaraktär. Honungsmelon.

Betyg? – Bättre, komplext bygge i stil med ”belgisk brown ale” typ. Trevlig och variationsrik med växande honungkänsla mot slutet.

Brooklyn Sorachi Ace
Deras saison med bl.a. champagnejäst som vi ”skippade” att prova på bryggeriet.

Utseende: Grumligt, lätt grågul vätska. Poröst gråvitt skum.
Doft: Stor blommig doft med mycket krydda. Lättare doft av citrongräs, vete, lite peppar och blommor. Lättsam men doftrik som slutligen faller in på lite sötma med pomerans.
Smak: Nästan lite halvsur med syrlig smak av pepparaktig jäst och ljus blommighet. Blir torrare mot slutet. Blir perfekt i solen med grillen vid sidan. Slutar med lite bubbelgum och skurtrase-syrlig.

Betyg? – Bättre, ”mer av allt” – kanske inte lika magnifikt komplex som Saison Du BUFF, men även denna är mångfacetterad och varierar sig väl.

Inför ölbloggarstaffettinlägget

Igår lämnade Peter Eronson sitt intressanta staffettbidrag om hur en ölbok blev till och passade sedan över bollen till mig med uppdraget att beskriva de influenser amerikansk öl har. Detta fick mig direkt att grubbla lite på vad som faktiskt är anledningen till att amerikansk öl har blivit så populärt – eller åtminstone om det finns någon klar skillnad med hur “dem” och “vi” gör öl, skapar ölkultur etc. Lösningen blev att jag kommer publicera två inlägg innan “tidsfristen” är ute – en del om den amerikanska ölkulturens historia, rätt sammanfattat men med små detaljer som jag tror har inverkat på hur det blivit som det är idag. Men även en del om “amerikansk öl” som sådan och vad som i så fall är just “amerikansk öl” och varför synen på den har ändrats.

– För är det marknaden, kulturen eller dess historia som spelar in på hur man därborta har lyckats göra något vi här hemma har svårare med? För som Peter retoriskt frågar så är det ju mer populärt med amerikansk humle än brittisk, men varför? Är det en hype eller vad annat?

– Eller är det egentligen något helt annat? Är det helt enkelt vad de brygger och vilka ingredienser som används? Vågar man mer i USA och är det därför det har blivit så populärt – för när får vi annars se fler collaborationöl likt de BrewDog och Mikkeller har gjort eller Alvinne och Struise, De Molen med Mikkeller etc i samma takt som t.ex. Stone har skapat riktigt påhittiga öl i USA?

Så där är upplägget i en kort och enkel form, och nu ska vi bara lyckas squees’a in lite tid att skriva det också, men ska bli kul.

Stone Collaboration goes on…

På tal om Collaborationöl så är det nog få som har undgått den serie av samarbetsöl som Stone Brewing har legat bakom. Först kom deras Special Holiday Ale med Nogne O och Jolly Pumpkin, ungefär samtidigt (eller samtidigt i Sverige iaf där ölen lanserades på fel sida halva om året) kom deras Belgian Style Tripel Ale med Mikkeller och Alesmith. 3’e på tur var sedan black ale’en Juxtaposition med BrewDog och Cambridge. Därefter vart det stopp i Sverige på dessa öl, men i USA kom det tre till och då jag var där i början av förra månaden så fann vi två och snubblade över den tredje – av de som inte kommit hit.

Stone / Victory / Dogfish Head Saison du BUFF
33 cl 6,8% med persilja, salvia, rosmarin, timjan.
Missa inte denna film där upphovsmännen leder oss in i deras tankar om ölen.

Utseende: Stort rätt poröst och fluffigt skum, Lite mörkvarmare klart gyllengul vätska.
Doft: Oj. Apelsin och frukter eller bara massvis med kryddor? I detta fall är det kryddor, eller snarare en hel kryddfarm. Väldoftande och komplext och det känns fel att försöka finna ord för vad det är som doftar när man vet vad det är – för det är just de individuella kryddorna som tillsammans skapar doften. Inga frukter, ingen koriander, peppar eller liknande utan en mix av allt där timjanen finns mer på slutet, persilja och salvia för lite lättare, mjukare dofter och rosmarin som lite extra piff på det hela. Nog väldigt lurig om man inte vet vad det är i den.
Smak: Lättare, nästan ovanligt tunn munkänsla men fortfarande med en kolsyra som inte gör den menlös. Även här är det en hel mix utav smaker som samarbetar och skapar en lite svårbeskrivlig mix. Det växer på en men till slut kanske det blir lite för kryddstarkt för att dricka mer än lite åt gången. En saison att njuta igenom då den har så mycket kraft i smak och doft av det kan bli svårt att “hasta” sig igenom den – vilket inte heller är tanken då dessa tre stollar möts och skapar en öl enbart utifrån intresse och nyfikenhet.

Betyg? – Bättre, den är svårdrucken, för det ska den vara. Det är ingen öl man lätt ska ta till sig utan snarare en öl man bör förstå för att kanske fullt ut kunna njuta helt ut utav. Antingen gillar man hur man fått massa kryddor att bli såhär trevligt ihopmixade eller så tycker man enbart att det smakar “unket”. Där det senare nog i så fall kommer från någon som inte förstår komplexiteten i de smaker de ändå lyckats få fram. Jag själv tycker det är grymt intressant öl.

Stone / 21st Ammendment / Firestone Walker – El Camino (Un) Real Black Ale
33cl, 9,5% Ale med “fennel seeds, chia seeds, pink peppercorns och misson figs”
Passande låt att lyssna på vid dryckestillfället

Utseende: Mjuk brunsvart vätska med gräddbrunt skum.
Doft: Mörk gräddighet mot något lite småsträvt kryddigt. Choklad. Färska fikon. Liten torr pepprighet som ändå är mildare och lite lättsam.
Smak: Lättare munkänsla med rätt liten, nästintill obefintlig kolsyra. Len och lite träig med vad som först känns som whiskeytoner och som övergår först till choklad och sedan en väldigt torr och sträv känsla i munnen fast med något efterhängande och rätt sött framtill. En oerhört filtrerad och ren smak av humle med viss beska och smak av kotte, fast tillräckligt integrerat i alla andra smaker för att det inte helt ska kännas igen. Mörk limpa och mörk sirap. Och som alltid i en komplex, variationsrik och oerhört rolig brygd.

Betyg? – Bättre, man får anstränga sina doft och smaksinnen även här för att finna ord på vad man känner samtidigt som man både vill och inte vill veta vad man använt sig av.Många som druckit denna verkar inte veta vad som är i och är därför mer kritiska än befogat – det är och ska vara utmanade att uppleva dessa collaboration-öl.

Stone / Maui / Ken Schmidt Kona Coffee Macadamia Coconut Porter
33cl 8,5% Porter gjord på Kona kaffe, macadamnötter och rostad kokos
Passande låt till när man dricker den

Utseende: Brunsvart vätska, litet dött skum.
Doft: Kaffedoften är slående och är vare sig lik den i andra porters eller stouts utan är nästintill lite som i “fulkaffe” men ändå med riktigt goda och välrostade dofter – så lite motsägelsefullt där. Det finns en nötig doft som nog bäst beskrivs som mjölig och halvtorr nöt (vilket är rätt likt hur makadamnötter smakar). Troligen tillsammans med kokosen så finns det vissa “slutdofter” som är svåra att beskriva men som gör att doften håller sig intressant och potent.
Smak: Också en rätt lätt munkänsla med okey kolsyra och lite mjölkchoklad och chokladkaffesmak som får mer söta och rostade toner. Det utvecklas en sötma i munnen som har allt från mer choklad, kaffe och lite nötfyllig smak. Smaker kämpar, kramas och lattjar ormgrop i full schå vilket är kul men det klickar inte 100-procentigt. Både kokos och makadamnötter är smaker som ger mer känsla än smak.

Betyg: Bättre-, igen – ett underbart experiment som dock saknar något som helt gör att den lyckas. Antingen är det för att porters i sig är lite svårare att arbeta med eller för att den inte visar upp samma hinderbana utav smaker och dofter att arbeta sig fram med. Därför är ändå “bättre” ett väldigt värdigt betyg. Receptet var något som Ken Schmidt som verkar vara en smått famös hembryggare ställde upp med i en tävling som Stone anordnat och där priset var att de skulle göra ölen i större skala och lansera på markaden.

Det är en bra introduktion med dessa öl inför mitt blogginlägg då de om några uppvisar vad några killar i USA tillsammans kan hitta på. Självfallet är Nogne, Mikkeller och BrewDog stationerade i Europa, men jag har svårt att se dem tre hitta på något liknande.

Jag räkna upp det till att vi hade en 7-8 flaskor från De Molen stående här och “tar plats” som man så fint får kalla det. Och då allt ska drickas för eller senare så var det lika bra att ta något “finare” vid ett tillfälle som jag förvisso helt glömt bort annars. Valet förr till slut på den lilla flaskan med Hemel & Aarde som lagrats på Bruichladdishtunnor från ’72 – så mer om den om en liten stund. Sedan så var det den där “lömska blindprovningen” jag skrev om för någon vecka sen, den kväll där vi på Sorbon fick två glas framför oss med uppmaningen “drick och kolla” – den ena flaskan var för oss okänd och den andra en öppnad Sotholmen Extra Stout som stått framme i ett dygn. Om dessa två står det också mer, fast efter De Molen-flaskan nu då.

De Molen Hemel & Aarde Bruichladdich Barrel ’72.

Utseende: Mörkbrun vätska, litet skum.
Doft: Stor whiskeydoft som nästan är mer rökig än bitig. Efter det kommer lite lagrad, fruktig mjukhet. Rostat och bränt trä.
Smak: Mjuk och mysig stout där rökigheten är i centrum i munnen men ändå har en stor mjukhet. Inte mineraligt torr utan det blir nästan lite bärig mjukhet. Hade nog vunnit lite extra på att vara lite kraftigare och tyngre.

Betyg? – Bättre, som en perfekt whiskeystout men utan den sköna tyngd som gör öl likt denna sippbar. Men den är fortfarande en riktigt bra öl!

Okända och öppnade öl

En utgången flaska jag fick ”blindprova” på Sorbon (Dugges Holy Cow).

Doften var av IPA, ej USA utan mer norrut. Utvecklad nötighet, lite nöt och knäckighet. Lite stall och gräs. Kolaknäck. Lite gammal? Smaken kändes lite gammal i hur humlen var trött och rätt knäckig. Gräsig humle.
Betyg? – OK, haha, mnjae, man kände att det var lite gammalt i hur humlen börjat utveckla bismaker och hur andra maltiga inslag nu var mer framträdande. Självfallet kul här med att se hur smakerna förändras, men inte så gott.

Nynäshamns Sotholmen Extra Stout
En flaska som stått öppnad och framme i över ett dygn.

Doften var av tjära, läder, gummi men även med lite frukt. Aning rökighet på slutet.
Smaken var lätt och avslagen och mer träig med rökigt slut. Lite läder och charkuterier.

Betyg? – Bra-, trevlig såhär då karaktären hos den ”öppnats” upp mer och vädrats fram. Trots att vätskan smakar mindre så tyckte jag att dofterna var rätt intressanta. ”Bra” är väl ändå lite överbetyg, men kul sak att prova.