MankerBeer.com

Igår var det ölprovning med Nörrebros 3 öl samt Abstrakt 01, men mer om detta imorgon då jag har tid att skriva ned allt. Nu blir det tillbakablick istället.

I fredags tänkte jag och Erik börjat kvällen på Sorbon med lite IPA för att sedan avsluta med något tyngre i stil med en barley wine, så blev också fallet och vilken barley wine det blev kunde ni läsa igår.

I IPA-väg blev det dock först en Stone IPA och sedan en Avery IPA.

Stone IPA
En IPA som vi först efteråt ser är “bäst före 06 03 09”, så lite gammal med andra ord, vilket är synd på en annars väldigt bra IPA. Men men, lite att göra åt.
Utseende: Inte helt klar, persikogul vätska med litet vitt skum som dör rätt fort.
Doft: Bra beska med persika och mango lite uppblandat med lite jordig kotte. Lite trött är intrycket vi fick men trots det uppvisar den fortfarande en bra fruktighet.
Smak: Rätt lätt munkänsla med bra kolsyra. Mycket fin beska som är lätt bitande med en fin citrus och grapecocktailsmak. Blir rätt bra även i efterbeskan. Dock känns den lite trött men potentialen lyser trots allt igenom.

Betyg? – Bra, säkert mycket bättre i en fräschare upplaga. Men skapar ändå en känsla av att man vill ha mer.

Efter denna vart vi rekomenderade Avery IPA istället som också ska vara en bra och smakrik sådan, vilket alla IPA’s är för oss humlefantaster.

Utseende: Lätt grumlig vätska med persikofärgad vätska med lite lätt gulaktigt skum. Kompakt och halvmjällt med minimala bubblor.
Doft: Kraftig doft med mycket humlekotte, citrus, grape följt av ”lättare” humledofter med lättare fruktighet som avslutar med en lätt jordig persikodoft. Väldigt fin mix av jordig, lite mörk doft med humlekotte, jordgubbe varierat med lite lättare tropiska frukter.
Smak: Medelstor munkänsla med lite lättare kolsyra. Mycket fin smak med direkt och stor beska som växer sig större i munnen. Beskan gör sig väl med den väl balanserade fruktigheten och den ständiga pendlingen mellan mörk och ljus humlighet. Avslutningsvis är det en smak av burkmandarin med sin särskilda smak av lätt syrlig sötma.

Betyg? – Bra+, variationsrik IPA med en hela tiden närvarande beska. Tappar inte utan håller sig hela tiden bra genom att bjuda på något nytt. Smaken kommer och slår till lite växande.

Kvällens pausdryck innan barley wine’en blev Brasserie Grain d’Orge Belzebuth
En 13%’ig belgisk strong ale rekomenderad av Erik som haft den högt på sin lista och som av en slump blev rekommenderad en annan kund på Sorbon, varpå vi också tog in en.

Utseende: Lätt grummel i vätskan. Persikofärgat med lite röd-orangefärgad vätska. Minimala bubblor med lite vitt skum.
Doft: Lätt vetesöt doft där åtminstone sötman är oundviklig att sätta fingret på. Det är något vinöst, cognacsaktigt över doften med lite lätt av äppelsyra i. Även kanske lite bubbelgum och lätt av skumbanan, dock väldigt svåravläst då doften ändå domineras av någonting sött.
Smak: Lätt munkänsla med ok kolsyra. Direkt i munnen kommer en kraftfull, lätt alkoholstark känsla som snabbt övergår till en fin söt smak. Lätta smaker av lite vete och calvados. Annars är det enbart en närvarande sötma som finns där och alkoholen märks i en lätt brännande känsla, men inte alls i smaken.

Betyg? – OK+. En väldigt speciell brygd som är välgjord med lite alkoholbitighet som övergår till en fin lätt vinös smak. Kanske lite för mycket sötma.

Igår blev det grillning i den gnutta sol som fanns kvar runt middagstid följt av ett kortare besök på Sorbon i god fredagsanda. Mot kvällens slut tyckte vi att det var dags för något rejälare, något godare och kanske till och med något smuttbart – så in med en barley wine tänkte vi. Vilken vi skulle välja var mindre klart men till slut föll valet på Great Divide Old Ruffian Barley Wine. En barley wine i mer humligt stuk och på 85-90 IBU.

Utseende: Tunt litet lager cappucinofärgat skum som dör ned till ett smutsigt litet lock som i sin tur tunnas ut till lite rester. Oerhört vackert kristallklar färg på vätskan som går i en rödbrun ton med lite orange’t i.
Doft: Suverän typisk barley wine-doft som ändå är lite mer återhållsam med de torkade, mörka frukterna. Istället är det saftig och god fruktighet åt det lite friskare hållet. Efteråt får de lite tyngre mörka och torkade frukterna tid att komma fram. Väldigt tydlig beska med vissa rena humleinslag av citron och grape. Man skulle enkelt kunna spendera mer tid med att bara sitta och dofta på den då den uppvisar en fin variation i doftpaletten. Avslutar med lite lätt torkade aprikoser och lite karamelliserat socker och karamell.
Smak: Lätt munkänsla med en liten och snabb kolsyra. Stor beska som slår till direkt då vätskan lagt sig tillrätta i munnen. Lika snabbt drar sig beskan tillbaka och sätter sig tillrätta på bänkraden märkt “efterbeska”, enda beviset på att den var där och huggit till är en lätt brännande känsla. Denna är får också avsluta tillsammans med en söt klang. Smaken är med vällagrad och lätt vinös och de lite typiska barley wine-frukterna är nu mer utblandade med mer grape och citrussmak. Rätt stor och långvarig efterbeska där även en viss syrlighet är med. Just dessa två saker, beskan och syrligheten kommer fram mer och mer och i takt med det kommer även lite mer smak av torkade frukter fram.

Betyg? – Bra+ ett kraftpaket i form av syra, beska och trevliga smaker och dofter. En typisk brygd att ha en kall vinter framför brasan. Just att den är lite humligare och inte bara besk tycker jag är lite ovanligt vilket gör den lite mer besk än söt. På gott och ont.

Barley wines på sommaren, hur ska man egentligen förbereda sig för att få den där vinterkänslan? Smutta på något värmande och gott är ju klart trevligare då det är kallt och mörkt ute än på våren. Då passar en IPA bättre. Tur att barley wines är gott oavsett då.

Framöver bjuds det på fler öl från gårdagen samt lite från kvällens ölprovning där Nörrebros olika öl testas samt BrewDog Abstrakt 01 och kanske lite mer. Ska bli väldigt kul att testa dessa olika öl med lite olika stuk.

Som Fred kommenterade i förrgår på mitt inlägg om öl och deras prissättning så skiljer sig öl väldigt mycket jämfört med vin och i hur konsumnenternas lojalitet påverkas av priset.

Vanliga faktorer som ofta spelar in när jag och troligen andra med ska välja vart man ska gå, precis som med en vanlig restaurang är:
Utbud
Läge
Prissättning
Klientel/Stämning/Atmosfär etc

Monks har exempelvis ett väldigt bredd utbud. rätt bra läge inne i stan med deras båda ställen. Hyfsat varierat när det gäller klientel (beroende också lite på vilken av de två man är på) och därmed även varierad stämning och atmosfär. Däremot är det sällan man går in och känner att man gör ett kap. De är väldigt prismedvetna på så sätt.

Bishops Arms varierar kraftigt när det kommer till priser men även här kan man sällan fynda då ekvationen “läge/pris + utbud” alltid är helt olika. Dock kan man då och då hitta rätt bra flaskor till ett rätt bra pris om man har tur.

Sorbon har ett sämre läge och därmed kanske en annan prissättning, men samtidigt har de ett bra avvägt utbud, varierat och också bra klientel.

Sen finns andra ställen som Oliver Twist, Akkurat, Fräcka Halvpannan, Babajan, Pressklubben/Cafe Duval m.fl som också har det rätt varierat med utbud, pris, klientel etc. Men de har jag sämre erfarenhet av, jag har alltså inte varit där lika ofta som på de andra.

Frågan är alltså vad man prioriterar? Vad prioriterar de som driver ställena?

Min egen ölresa har gått via Bishops Arms sedan Monks och nu till Sorbon och troligen av den anledningen att jag hellre dricker fler goda öl än kanske 2 på en kväll. För den extra 10’an är just vad som, om man slår ut det på ett par öl, blir skillnaden på 1-2 “extra”. Med tiden blir det rätt stora summor. Och här kommer det där med lojalitet också in. Vi som konsumenter går inte bara efter utbud och läge som många kan tänkas tro. Se på vin och restauranger t.ex. så har en restaurang utanför stan, men som ändå är av finare klass mycket svårare att dra folk trots sitt rykte – som just är det enda som egentligen drar folk (tillsammans med mat, service etc som är vad som just gett upphovet till ryktet). Men kan du då få kunderna att känna att “wow, det här var värt det” så lär de troligen överväga ett återbesök (även fast det här är klar åtskillnad på ölställe och restaurang).

För även om vi själva annars prioriterar ölen och utbudet före pris och läge så gör inte alla ens vänner det, de är helt enkelt inte lika intresserade. De kan ha intresse, men inte fullt ut. Att de då ska följa med till ett ställe som har en skevare prisbild men som ligger i stan är mer naturligt för dem. De orkar inte åka långt men “tar gärna en öl eller två”. Dessa hade helt klart “vunnits över” med en bra prissättning och samtidigt fått upp intresset när de börjat testa lite fler och mer varierade stilar etc.

Slutligen var det det där med ekvationen inpris/utpris som kan vara lite underligt ibland.
Det är ju fler faktorer som spelar in, tillgång, tillgänglighet, efterfrågan.
Just tillgänglighet är det som kan göra öl som är billig in till dyr ut. Samuel Adams Utopia, BrewDog Pingvinen etc är ju öl som får rätt rejäla påslag just för att man inte bara dricker “fin” öl utan även väldigt exklusiv sådan. Samtidigt innebär det också att de som sätter priserna måste ha en god priskunskap och på ett smart sätt kunna slå ut detta mot annan öl. Inte i form av att viss öl är dyrare för att täcka upp annan utan tvärtom, kanske göra mindre bra öl någon krona dyrare för att kunna hålla en relativt jämn prisnivå.

Där måste jag sluta för idag och jag ber slutligen om ursäkt för ett lite ostrukturerat inlägg som inte blev som jag ville. Men nyvaken och rätt sliten och nu på väg till jobbet gör det med en. Men solen kommer fram och idag ska det grillas och sedan i sedvanlig ordning åkas till Sorbon. Någon annan som har liknande planer?

Och så ett musiktips från några jag varmt kan rekommendera, Mad Lee Riot – för er med spotify.

Igår skrev Fred en intressant kommentar om diskussionen kring öl och dess priser, tyvärr har jag ingen möjlighet idag att gå vidare med den just nu. Men imorgon så vill jag fortsätta den diskussionen då han reste poängen med att vin- och ölkonsumenter har olika lojalitet vilket är en poäng jag delar starkt.

Men idag går min resa med jämtlands går vidare, fast nu i den takt jag råkar ramla över någon av deras öl. Denna gång rör det sig om deras Bärnsten. En premium lager med en lite mindre medaljlista jämfört med många av deras andra öl. Denna kan ”bara” stoltsera med ett guld, fast då i kategorin ”Bästa svenska öl oavsett kategori” , dock var det 2001.

Jämtlands Bärnsten

Utseende: Fin, just bärnstensfärgad, rätt mjuk vätska. Ser värmande och gott ut bara av att se på den välkomnande färgen. Skummet är poröst med mjäll topp och i god lagerstil vitfärgat med små till stora bubblor.
Doft: Samma doft av citrus men framförallt stall som i deras President och Pilgrim. Det höiga är nog en mer gräsartad och välutvecklad brödig doft som i mitt tycke är trevligare såhär än i den annars rätt metalliska och tråkiga doften/smaken. Liten ton av kola.
Smak: Medel munkänsla med bra och rätt rejäl kolsyra som skapar en bra och fyllig lager. Här gör sig denna fyllighet oerhört bra med den rätt torra, gräsiga smaken som blir en nästan mustig lager istället för en grå och kemisk sådan som i massproducerade motsvarigheter. Känns typiskt Jämtlands med en lite fruktig jäsig smak. Måste däremot påpeka igen hur trevlig fylligheten är när den serveras såhär relativt kyld. Liten dos humle märks i eftersmaken och letar man finner man fler små, korta, humlereferenser.

Betyg? – Bra-, typisk Jämtlands-öl, men fylligheten gör sig väl med det där maltigt, jäsigt, kolasmakande som är lite Jämtlands sådär. Det är något där som gör att den enligt mig höjer sig lite över Presidenten. Iaf när den serveras såhär. Denna välkyld på en varm dag i sommar till lite grillat blir det nog att testa.

Sverige med sitt alkoholmonopol är ett intressant studieobjekt när det gäller att se till prissättning på öl – både den som finns på nämnda systembolag, men också de öl som kommer till krogar etc. Detta kan och bör man sedan ha i minnet då man ser till deras priser utomlands samt i tillverkningslandet. Jag tror och tycker att systembolaget håller en rätt bra prisbild på sina öl, ordinarie sortimentet blandar rätt bra och de nyheter som kommer in för oss fantaster har sällan överpriser.

Jämför vi med krogar så är det ju lite annorlunda då de får sin öl via leverantörer som i sin tur får in ölen från respektive tillverkningsland och har en helt annan kostnadsbild. Men samtidigt är det värt att kommentera på hur t.ex. Sierra Nevada Bigfoot kan variera med 10-20 kronor beroende på om man är på Sorbon (billigare), Monks (dyrare), Bishops Arms (dyrare) eller t.ex. en köttrestaurang som Saddle And Sabre (mellan). Restauranger har ju inte samma intresse av att pumpa iväg litervis med öl, ofta har de någon shysst deal inom leden som gör att de kommer över ölen från första början men det är då man jämför priser på “ölhak” som det blir intressant.

Argument – Ställen utanför stan kan man hävda har billigare priser pga lägre hyror, behöver locka folk etc? Nej skulle jag säga, det finns ju flera bra ställen innanför stockholms tullar som tar bra priser. Samtidigt kanske dessa inte har samma utbud som de större ställena och därför inte behöver sprida sin “risk” genom att genomgående hålla högre priser.

Men vad är vi då beredda att betala för ölen, tas det i beaktning? Monks tar nästan 400 kronor för en De Molen IJsbock som ligger på 18cl. Jag köpte en sådan häromdagen för 40kronor. Är det hype, tron på okunkap hos konsument eller bara övepriser?

Den dyraste ölen jag har köpt på krog ligger väl på 400 kronor skulle jag tro, men då delade jag den också, samt så var den på 65cl. På systemet var det nog BrewDogs Pingvin som var dyraste per cl.

Igår blev jag exempelvis erbjuden att köpa några 3 Fonteinen Geuze Millennium (som är pensionerad och väldigt gammal). Dock för 1000 kronor flaskan, vilket kändes lite mycket. Men samtidigt vet jag att den flaskan på något ölhak hade gått för kanske det dubbla. Ungefär som med Samuel Adams Utopias. Är det då mer (märk mer, inte helt) värt att investera i öl man annars vet skulle vara bra mycket dyrare och framförallt svårare att få tag på här hemma om man nu får tillfället? Nu tänker jag inte på Millenniumen då, då jag inte gillar lambic eller geuze – utan generellt?

Men nu till öl – igår dracks till slut något från danska Amager Bryghus som jag lät bli då de kom med sina Hr. och Fru Fredriksen, men IPA gillar jag så den inhandlades nu senaste.

Amager Bryghus IPA
Simcoe, Amarillo och Cascade har ormgrop med en släng torrhumling i denna danska IPA. Den är däremot på hela 7% vilket ger mig föraningar om en lite tyngre IPA.

Utseende: Det pumpas ut en lite tyngre, lätt grumlig och rätt mörk röd-orangefärgat vätska. Skummet är rätt högt och rätt ljusbrunt med minimala till små bubblor. Ser rätt kraftig ut, på ett inbjudande och bra sätt. Tätt kompakt skum som ser så inbjudande och mjukt ut att man vill ha det som kudde.
Doft: Doften är fylld av de olika fruktiga amerikanska humlesorterna – men med en lite kraftigare finish som även avslutar med lite söt hasselnöt. Humligare och friskare än en DIPA eller Pale Ale men samtidigt maltigare och lite åthållsammare än vanlig IPA. Det är dofter av nötter, lätt liten grapedoft som sötas ut av malt och där den friska fruktigheten inte släpps loss mer än att man anar den. Fin beska på slutet.
Smak: Lätt munkänsla med relativt liten kolsyra. Känns lite tam, nästan lite döende utan att det innebär en tyngre, gammal humlesmak. Mer att den är lite klen och inte så humlebombastisk. I mitt tycke är den kanske lite för maltig och inte heller beskan (eller efterbeskan) är särskilt imponerande, dock finns den i en lite syrlig känsla efteråt i munnen. Samtidigt är den inte dålig, det är bra saker som finns där i flaskan, men de är kanske lite ojämna
Betyg? – OK, det finns potential i doften, likaså i smaken. Men alla intryck i form av doft och smak är för strömlinjeformade samtidigt som de balanseras för restriktivt och det är inte något som riktigt går att särskilja mer explicit.

• Hade svårt att hålla fingrarna borta från Bierkompass sortiment, så blev en till beställning med lite mer från De Molen samt Alvinnes Hop Triology. Alltid kul att parallelltesta olika sorter sådär. Så 23 olika öl är på ingång snart, trevligt värre. Särskilt kul ska det bli att prova Black Damnation samt testa de olika Mikkeller Black sorterna mot varandra (kanske mer än att prova själva Mikkeller Black i sig). Även lyckats få med lite amerikanskt som ännu inte ligger uppe för försäljning.

• På lördag vankas det Dansk-provning i form av 3 x Nörrebro, Amager IPA och kanske BrewDog Abstrakt 01. Bara för att dra igenom dem för skojs skull sådär. Trevligt det med, mycket är trevligt denna vecka känner jag.

• Till detta rekomenderas följande album för er som har spotify. Grungehjälten Mark Lanegan på sång i majoriteten av låtarna

Till och kring maten förra fredagen på Sorbon dracks det ju öl, och öl som ännu inte jag skrivit om. Nämligen dessa godbitar.

Sierra Nevada Dark Lager
På ena tappen finns denna brygd från ett av de bryggerier jag tycker bäst om som husöl – de levererar alltid och har vanlig och bra öl med vissa roligare brygder såsom Harvest-serien m.m. Denna kallas egentligen för Sierra Nevada Schwarzbier men på tappetiketten stod det Dark Lager så så får det vara tills vidare. Kategorin dark lager brukar jag ibland ha svårt för, jag gillar det lite maltigare stuket som ofta har spår av rökighet, charkuteri som sedan lätt sjunker bort mot en ljusare lagerkropp. Är denna i samma stuk?

Utseende: Minimala bubblor och cappucinofärgat skum. Lite mörkare brunt träfärgad vätska med strimmor av oxblodsfärg i.
Doft: Lätt mörkt och rostat med lätt rökig god doft där malten tynger ner det precis lagom. En lätt kryddighet och lite lätta toner av charkuteri, men inte mer än i form av kanske lätt rökt skinka. Inte alls så tung som den annars kan vara med andra ord.
Smak: Medelstor munkänsla med en förvånansvärt trevlig beska som passar perfekt med den sötma malten ger. Även efterbeskan är väldigt trevlig utan att det på något sätt känns vare sig humlat eller för uppbalanserat för att kontra bort eventuell humlesmak. Det smakar lätt men ändå mörkt utav torkade plommon och aprikoser. Här är det mer humlebeska än charkuteri vilket lyfter upplevelsen och ger en bättre fyllighet. Samtidigt är det lätt rökt skinka som sagt som gör att den ändå känns lite stiltypisk, om än med trevligare inslag av lite rå fruktighet och beska.
Betyg? – Bra+, Riktigt god och var mer och kanske lite annorlunda än vad jag förväntat mig. En perfekt öl att ha på tapp för de som gillar lite mörkare öl men inte vill ha något för tungt!

Erik körde på än tyngre och tog in en imperial porter.

Flying Dog Gonzo
En imperial porter med en mer omtyckt och välrenommerad storebror som fått i sig lite mer whiskey under sina dagar. Men nu var det lillebrors tur att träffa ölguden.

Utseende: Minimala bubblor. Gräddbrunt skum och en mörk brunsvart vätska.
Doft: Fin rätt fyllig doft dominerad av torkade mörka körsbär, skogsbär, russin och plommon. Ändå aldrig för mycket av den mörka fruktigheten. Inte heller är det för mycket utan precis lagom alkohol som biter till då och då och förhöjer de andra smakerna utan att det känns spritigt. Väldigt bra variation över lag med dofterna. Sötman får mig att tänka mer på en trevlig barley wine som det sakta smuttas på framför en brasa, så trevlig känsla att få här med.
Smak: Rätt lätt munkänsla med bra kolsyra. Mörka frukterna från doften återkommer välkommet i smaken fast nu med en kamrat i form av rökt trä som tallat på farfars whiskeyskåp. Jag finner även lite blommighet där någonstans som livar upp de tyngre smakerna och ger lite friskhet i smaken.
Betyg? – Bättre, trevlig sötma och bra smaker som tillsammans ger en öl som är utmärkt att sakta smutta i sig men som inte är för illasinnad att dricka mer av.

Rogue Saint Rogue Red
Till “efterrätt” delade vi en en torrhumlad amber ale där frågan är hur den enligt mig rätt klena amber ale typen funkar med större dos humle.

Utseende: Lätt grumlig röd vätska med botten med mer orangefärgade toner. Mjällt cappucinofärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Rätt så torrhumlad med den lite typiska jordiga jordgubbedoften. Tillsammans till detta både en känsla av torkade, inlagda och sötade frukter och bär. Inte för humlepigg, om det beror på flaskans fräschör eller att det är så det ska vara vet jag inte – men skulle tro på en blandning. Slutligen är det en liten syrlighet.
Smak: Lätt munkänsla, väldigt tunn, med liten kolsyra som tillsammans ger en känsla av urvattnad humlejuice. Inte samma tyngd i smaken som doften vill säga. På tungan och direkt i munnen kommer smakerna fram bättre än då man börjar rulla runt den i munnen. Lite besk persika och lätt smak av mango om man noggrant följer de spår som lämnas. Däremot är den oerhört läskande och det får mig att ana att det är precis såhär man velat ha ölen. Läskande, lätt och tunn men ändå med okey beska och underliggande, fin, fruktighet. Slutar också med en liten smak av bittra kärnor.
Betyg? – Bra, läskande, fin, doft och smak i munnen. Säkerligen väldigt passande som en, paradoxalt nog, sommaröl som inte behöver smaka alltför mycket så länge den står upp på andra sätt.