Posted on 21 December 2012.
Tydligen är det andra gången på knappt över en vecka som jorden skall gå under och det skall vi så klart… fira? Vissa gräver ned sig i bunkrar, andra reser bort och än andra skiter helt i det och fortsätter att leva sitt under julen lite stressigare liv. En tanke jag bara måste dela med mig av såhär i all min skepticism är vilken tid det sker? Är det enligt någon viss kalender och tidszon och har vi svenskar då en för- eller nackdel? Äh, får rådfråga Expressen, de har ju så mycket rätt i allt annat så..
Men OM nu det här skulle vara våra sista timmar och om jag bara har ett par få timmar kvar att leva innan något sker och snömannen, enhörningarna och hobbitarna kommer och rensar jorden varpå den sedan exploderar i ett moln av alvglitter – vilka öl skulle jag då avsluta med? Passande sådär den 21’a har jag därför valt min domedagslista på 21 stycken öl jag ska ta med mig i graven.
1. Nynäshamns Ångbryggeri – Lagrad Smörpundet Porter 2007. Kanske inte ölet som lär rädda världen men likväl min första kyss när det kommer till öl. Ölet som blev den första att få en fullpoängare i min bok men likt man själv utveckla,s utvecklas också ens erfarenheter av vad man gillar. Den här har jag inte druckit sedan den gången för drygt två och ett halvt år sedan, men jag minns fortfarande var jag var, exakt var jag satt och exakt vad jag åt till. Ett gott minne att ta med sig helt enkelt.
2. Oskar Blues – Dales Pale Ale. Ännu en av mina första öl och ett av ölen där jag kommer ihåg recensionen än idag. Jag minns hur jag sågade den för dess nöttiga och dammiga karaktär. Idag är det en återkommande favoritöl som vi tyvärr inte hinner få se på Systembolaget i mars, annars är jag säker på att den skulle sälja slut direkt.
3. Carlsberg – Export. Så mycket helvete, glädje, sorg och misär vi har varit med om tillsammans. Alla sena nätter, alla berusade romantiska floskler och alla trasiga dagen efters vi har delat. Idag är vi gamla bekanta som inte pratar längre, men en gång kunde vi mötas, lyssna på Alice in Chains och snacka äppelshots.
4. Russian River – Pliny The Elder. Den första dubbel IPA’n jag sippade i mig. 65 cl ren humleglädje som jag klunk för klunk njöt i mig. Är och förblir den enda liknande ölen som jag verkligen har blivit förbluffad över hur bra den var. Visst var förvätningarna höga, men det här är så himla bra och varje gång vi ses igen så vet jag att det är ett stycke lugn och ro som väntar.
5. Rogue – XS Imperial Stout. Kolsvart, trögflytande och omöjlig att se igenom trots hjälp av en enorm kamerablixt. Ölet som fick mig att förstå djupet i mörka öl, redan innan jag kom på tanken att börja skriva om öl. Lade också grunden till att Rogue sedan dess har varit ett favoritbryggeri. Som med bilmärken eller artister så är de inte alltid trogna eller lika bra – men de förblir en del av en.
6. Anchorage – Love Buzz Saison. En udda fågel. En saison med brettanomyces som lagrats på Pinot Noirfat. Det låter mer häftigt än bra? Men bra är det, världsklassbra till och med. Vad som anses vara världens bästa saison enligt ölnördar (även om Saison Dupont är etta på min lista av “vanliga” saisons). Köttiga aromer och lagom funk, en öl jag skulle vilja ha till varje måltid eller varje uppduktat bord. Visar att galet också kan vara respektfullt, balanserat och med stil.
7. BrewDog – Punk IPA. Den kom, den tog mig och den förde bort mig. En öl som tog Systembolaget med lika mycket storm och en öl som behövdes för att fräscha upp ölsverige. De gamla humliga alen i all ära, men det behövdes lite nytt blod och likt SKA Modus Hoperandi gör det idag så gjorde Punk IPA det då. Kommer alltid vara en av de där hinkability iporna som man kan återgå till vid dystrare tider.
8. Brooklyn – Lager. Ölet som blivit min nya “stora stark”, ölet som räddar tråkiga krogar och som fungerar lika bra som sällskapsöl som random öl att ha till allt. Min go to-öl. Inte svårare än så.
9. Westmalle – Triple. Grattis Danko, du har fått mig. Jag är ingen belgofil av stora mått, inte ens lite men jag måste få ta med mig lite belgiskt och då är Westmalle Triple given. En öl som är så allsidig och bra med så hög och jämn kvalitet att den passar till allt, var som helst och när som helst.
10. Struise – Kakadou. Manker Edition. En öl som kom till på Copenhagen Beer Celebration 2012 och som var en blend på Struiselensis (sur ale), Cherrilensis (sur ale med körsbär) och sedan toppad med Five Squared (25%’ig quadrupel). Ohälsosamt och farligt men ack så beroendeframkallande. Istället för att toppa den med Tsjeeses som en Kakadou är så toppade jag den med den kraftigare Five Squared för att få mer kraft i det. Slutade natten med att stå och prata med bryggmästaren Urbain om att få köpa alla resterna av faten för att ha en blend hemma hela tiden. Ett bra minne och en magnifik blend, inte bara enligt mig.
11. Oskar Blues – Gubna (färsk på bryggeriet). Gubna i Sverige är en kletig dubbel IPA som är lätt att gilla för dess stora kåda och grapebombade smak. Gubna i USA är en lätt och fruktig öl och färsk på bryggeriet, bara någon timme gammal är den så blommig, fräsch och renskalad att jag och M2 inte visste vad vi skulle ta oss till. Visst att inte alla öl reser bra, men alla borde åka till USA och dricka öl färsk.
12. Mikkeller – American Dream. Ja men något lätt och humligt får ju bryta med de mörka, beska och stora ölen. Dit jag ska ska American Dream få ersätta det eventuella vattnet, för det är vad det här kan drickas som. En av världens bästa humlade lageröl.
13. Omnipollo – Leon. Ölet som grundade en vänskap lika mycket som en välförtjänt kometkarriär. Henok är en av de mest sympatiska bryggarna jag har träffat och Leon är och förblir en av de öl som verkligen har imponerat på mig på många olika sätt samtidigt. Elegans, fest, sommarhäng, middag, ensam med en film – är det någon situation som den inte skulle kunna föra sig?
14. De Molen – Machtig & Mooi (Cognac Barrel). En helt underbar barley wine jag drack cl och åter cl av när jag väl fick njuta av den. Tio centiliter lycka blev lätt tio och åter tio till och att jag nu har en liten 18 cl flaska hemma från 2009 känns vältajmat. Idag är en dag man ska njuta av alla frukter, äpplen och den fina sötman. En helt perfekt öl. Att den är 18% och helt perfekt klibbig och fastnar på läpparna och runtom i munnen gör att den är än lättare att komma ihåg.
15. Oceanbryggeriet – Glenn #5. Jag är blåvit in i benmärgen och den här ölen är så sjukt underskattad. En öl som är det perfekta sällskapet en varm sommardag. Inga konstigheter, inga krussiduller – bara en lättdrucken snäll öl som smakar som öl ska. Ja, såhär smakar “öl”.
16. Dogfish Head – Faithful Ale. Jag älskar ett par saker här i livet; bra öl, Dogfish Head och Pearl Jam. Så när alla tre samlas i ett och samma så är det för bra för att inte få följa med mig på mina sista dagar. Ölet är i teorin en mix av Eddie Vedders två favoritdrycker – mexikansk lager och nordvästlig Pinot Noir. Så genom att brygga en belgisk ale med svarta vinbär har man fått ihop det menade Sam Calagione när jag glatt pratade om ölet med honom. Och ja. Det här är en öl jag kommer minnas.
17. Oppigårds Amarillo. Någon gång där uppe eller nere dit jag ska måste det bli sommar. Och som en sommarflört kom Amarillo och tog Sverige med storm. Det gick att dricka besk, blommig och smakrik ale utan problem och jag vågar nog säga att den här ölen har varit viktigare för svensk ölkultur än vad man kan tro. Så många jag känner som började dricka den och som idag gärna går och dricker lite bättre öl på krogen istället för att gå och ta en stor stark – tack vare att de blivit så frälsta av Amarillon.
18. Haandbryggeriet – Dark Force (gärna med en två års lagring). Ännu en kär gammal vän. En double imperial wheat stout låter lika maffig och god som den är. Den första vetestouten och den bästa med en mullig rund kropp och underbar smak. En bra öl jag vill ha med mig ner.
19. Närke – Jontes Atgeir. Ibland vill man bara ha mer, mer och mer och just så är det med Jontes Atgeir. Självrunnen eller på fat spelar ingen roll, det här är blomsterfruktigt och så himla lättdrucket att det här är en av mina favoriter som session-öl. Tänk er själva, ni ska fira evigheten på någon annan plats – vad ska ni då dricka? En tung barley wine eller en ljuvligt lätt och smakrik pale ale fullmatad med Tomahawkhumle.
20. New Glarus Brewing Company – Raspberry Tart. För den bärsugne gottegrisen i mig. Om man gillar surt och bärigt så är det här snudd på lika bra som brygderna från Hansens, 3 Fonteinen och Cantillon. Hallonchock och bara 4%. Förrädisk. Vacker och något jag kan mysa på en längre stund, lagom då jag lär ha ett par timmar till övers dit vi ska.
21. Magnus Hopus mit Danko – Inte riktigt min första öl någonsin, jag har faktiskt bryggt amerikansk IPA på Monks. Men det här var ölen som skulle bli ölet med stort Ö. Ölet som skulle brygga det bästa av USA och Belgien och som om inte jorden skulle gå under skulle fått se sveriges krogar under 2013. En bastant dubbel IPA med mörka belgoinfluenser som redan utan kolsyra fick HåGe på Närke att direkt säga att den skulle skickas till Menno (Olivier, De Molen). En kärlek som aldrig fick utvecklas.
Nä, nu går jag och klär av mig naken, lägger mig i snön, pluggar in mina hörlurar med Rearviewmirror på högsta volym och väntar på undergången… Eller så tar vi bara en öl till? Skål, god jul och gott nytt år!
Alltså. Här sitter jag i fåtöljen och smuttar på min helt vanliga lilla öl. Njuter av ledighet, lugn och ro. Äntligen får jag vila ut lite efter julhetsen. En tid för mig själv, med en god öl.
Man måste inte tycka om alla öl, man måste inte vara nördig, man måste inte förmedla djup och bredd före enkelhet – men måste man för fasiken inte vara saklig? Jag vill inte vara upprepande i mina lackningar och Lasse Råde brukar ha den effekten på mig, mycket på grund utav att han skriver lika dumt varje gång så att jag lackar ur på samma sätt varje gång. Det är såna som han som motarbetar allt det vi kämpar för – en medveten och sund dryckeskultur där vi vet vad vi dricker och hellre finner något vi uppskattar och gillar än att dra i oss tio elefantöl.
