MankerBeer.com

Bryggeriet samlat © www.nogne-o.com

Aldrig förr har jag varit på en så genomtrevlig ölmiddag som handlat om öl, mat, allt och ingentin samt  lite extra däremellan som på ölmiddagen med Nøgne øs Kjetil Jikiun på Ölrepubliken. Bara en sån sak som att den före detta yrkespiloten (han slutade flyga så sent som häromåret) gärna öppnade upp för rätt långa diskussioner om allt från Systembolagets vara eller icke-vara till småbryggeriers utveckling och den rätta terme för att beskriva ett “craft brewery” får man säga är allt annat än vanligt. Vi kommer gå igenom middagen i två steg där den första delen handlar om vad vi diskuterade under kvällen och från mina samtal med Kjetil medan den andra delen handlar mer om middagen och ölet.

För bara något år sedan exporterade bryggeriet 70% av sin produktion men behåller nu mer än 75% inom landet (varav 600 liter av produktionen är Saké, de är nämligen Europas enda framställare av Saké) och sedan 2005 återfinns dem i Sverige genom Brill & Co. Men det är inte det som är mest imponerande med bryggeriets som döpts efter Henrik Ibsens poetiska beskrivning av den kala ön utanför Norges sydkust. Utan vad som är uppriktigt glädjande är bryggeriets filosofi – “vi gör vad vi vill” och deras synsätt om att alla på bryggeriet också ska vara bryggeriet.

Istället för en konisk företagshierarki där en person bestämmer bryggeriets inriktning så har de en motsatt struktur där alla är med och bestämmer, kommer med idéer och utvecklar bryggeriet. Detta syns i det 40-sidiga dokument som beskriver vilka de är och vad bryggeriet önska stå för och göra. Där omnämns bland annat att 10% av vad som bryggs ska vara innovativa brygder, specialöl eller kollaborationer. Utöver det värnar man om kvalitet, mångfald, integritet och drickabilitet av ölet – samtliga 4 är punkter som i mitt tycke är vad som ger Nøgne ø sin rena och tydliga karaktär. Det är öppet, det är välkomnande och det påpekas att vem som helst ska kunna komma egentligen närsomhelst och besöka dem.

Det är intressant att redan innan middagen börjar så har flera av de närvarande, undertecknad inkluderad, redan påpekat hur klara smaker deras öl brukar ha och hur fint det lär passa till maten. Lite generat och delvis oförstående tycker Kjetil att det är en intressant iaktagelse. När man senare hör honom berätta hur viktigt han tycker det är med typriktighet (experimentlusta är viktigt för sig) och hur välgjord öl exempelvis inte behöver ha mer humle för att ge samma karaktär som ett bra recept kan ge ölet så börjar bitarna falla på plats. Under middagen märker vi alla allteftersom rätterna avverkas att ölen verkligen passar in klockrent och att denna “renhet” trots allt existerar och är genomgående i samtliga provade öl. Denna integritet hos deras öl är troligen ett recept på framgång vilket vi återknyter till senare under kvällen då vi diskuterar utvecklingen av bryggerier runtom i Norden.

I Sverige har vi sett en boom kring antalet nyöppnade bryggerier och det är ett ämne som diskuteras rätt flitigt under kvällen – hur ska man lyckas som nytt litet bryggeri? Vi jämför Sverige och Norge, och “lilla” Norge som för vår kännedom har haft en handfull bryggerier av rang har nu börjat se fler och fler små långsamt växande spännande bryggerier som Kjetil talar gott om. I Norge har ölintresset sakteligen ökat och därför har småbryggerierna tvingats växa något långsammare medan vi i Sverige ser nya bryggerier som går all in men som sedan tvingas lägga ned eller som aldrig riktigt etablerar sig. Vidare är det lätt att man fastnar i en fålla och brygger “öl som sälje just nu” och försöker göra öl som saknar karaktär och snabbt blir utdaterade. Åter är vi då tillbaka till det fokus och den respekten för råvarorna och ens arbete som Kjetil har talat så varmt om.

Kjetil berättar vidare passionerat om råvarorna de använder och om Maris Ottermalt, deras guld, och hur den ger dem exakt den karaktär på ölet de önskar. Med samma passion berättar Kjetil öppet om hur man siktar på att #1000 (Batch 1000) kanske blir något åt en brittisk barley wine eller en Belgisk quadrupel. Jag frågar lite angående samarbetsbrygder och hur han ser på det varpå han glatt förklarar att detta är något dem alla gillar att göra – antingen som one off’s eller som återkommande brygder. Exempelvis blev Special Holiday Ale, en enbärskryddad julöl man bryggde med Stone och Jolly Pumpkin så populär ,och både efterfrågan och deras eget omdöme över ölet var så bra så att man sedan dess har fortsatt att brygga ölet. Tyvärr gick inte samarbetsbrygden med Dugges, den lite speciella Sahtin samma öde till mötes. Bryggeriet har bryggt öl med bryggerier från nästan alla kontinenter och då vi mötte Mikkel (Mikkeller) i höstas så pratade han varmt om Nøgne ø och att han gladligen brygger sina mörka öl hos dem.

I samband med att vi pratar om Mikkel och Kjetils relation och uttalandet från Mikkel så glider vi in på ämnet gypsy/flying/ghost brewers och här dök en intressant och troligen rätt sund åsikt fram. I takt med att fler och fler bryggare brygger öl hos andra bryggerier och hos dem når en viss kvalitet på sin öl så ökar också produktionen hos dessa. För Nøgne øs del har det inneburit att man snart producerar så mycket egen öl att Mikkel inte kommer kunna brygga lika mycket där. Detta är ingenting som bara gäller för Nøgne ø utan är något som fler och fler av dessa bryggerilösa bryggare riskerar att råka ut för – varpå deras framtid är något osäker. Åtminstone om de önskar vara kvar hos ett visst bryggeri för att garantera en viss kvalitet.

Bra nybörjarkit © www.nogne-o.com

Kvällen har nu blivit rätt sen och medan vi traskar hemåt frågar jag Kjetil lite om de hembryggarkit man säljer på hemsidan. Även fast de är rätt små och hittils inte har marknadsförts så kraftigt så planerar man att utöka antalet humlesorter, öltyper m.m. Förhoppningsvis kan dessa minikit göra att fler provar på att brygga egen öl – om än i väldigt liten skala. Vi har nu kommit bort till hotellet och vi tackar Kjetil för en oerhört intressant, lärorik och inspirerande middag – en middag vi kommer få läsa mer om inom kort.

I förra veckan blev vi inbjudna på en mini beer makers dinner med skotska Black Isle Brewery som var i landet med bland annat det enda fatet av den speciellt för Sverige framtagna Bruichladdishlagrade Black Islay. Med andra ord, det ölet som nyss kom på bolaget. Bishops Arms Folkungagatan stod som värd, en restaurang som verkligen lyckats profilera sig med flera trevliga middagar senaste året. Inte blev det värre av att “Folkis” kock åter bevisade sin storhet med perfekta parningar som fungerade fint till ölen.

Efter en kort introduktion av grundaren David Gladwin där han glatt förkunnade att det helekologiska bryggeriet snart också får sin egen in house-humle – den enda biten de fortfarande inte har att ta fram från den egna marken så var det dags att prova ölet. 6 stycken spännande öl med 4 spännande matiga tillbehör stod uppdukade och upplägget var simpelt – “prova och njut av våra öl så går vi runt och pratar med er” – öppet och väldigt trevligt.

Som en starter fick vi prova ett av ölen som jag innan besöket hade läst in mig på och blivit väldigt nyfiken på – Geoffrey the Tortoise. En öl som först togs fram för att samla in pengar till bryggeriets sköldpadda men som sedan blev så omtyckt att de fortsatte att brygga den. Bryggaren Colin beskriver ölet som en friskt humlade golden ale som han är glad att alla gillat så mycket att den nu börjar göras oftare. Målet med ölet är att få fram en frisk ale med tydlig humlekaraktär men som ska ha en ren smak och bra lättdruckenhet – vilket de verkligen lyckas med. Citrusfräsch smak med ljus kryddning och inslag av “husjäst” och lite apelsin.

Första rätten var sedan en cevice på kolja som serverades till svenskbekantingen Goldeneye Pale Ale. Återigen slås vi över hur crisp och ren smak ölet har, precis som Geoffrey hade men här är det mer grape och apelsinskal. Kanske inte helt superbt till maten som hade tydlig syra och krydda. Samtidigt passade det väl ihop med det milda och rena hos fisken och känns som en mix som passar till sommaren. För att vara ett öl som ligger runt 16-17 kronor på Systembolaget så är det bra valuta för pengarna.

Något mörkare öl stod på tur i form av Red Kite som serverades med en kalvcarpaccio med olivolja och parmesan. Ölet, en bitter humlad med Challanger- och Styrian Goldinghumle samt med en bas av Maris Otter-malt växte på oss båda och igen är det svårt att inte slås av renheten i ölet med fräscha aromer och smaker på det måttliga och lättdruckna sättet. Funkade väldigt bra ihop med kalvcarpaccion där köttets smak lyfts fram med sötman från ölet som ändra långsamt släpper ifrån beskan vilket fungerar fint som motpol. M2 uppmärksammar också hur väl ölet fungerar med cevicen och ger en en mer maltrik touch på kombon som inte Goldeneye hade – vi skulle sedan märka att Red Kite nog fungerade lika bra till alla rätter.

Export Scotch Ale, en skotsk scotch ale och en öltyp jag brukar finna ha en för tydlig närvaro av alkohol och avsaknad av balans serverades med anklever- och fläskterrin med fikonmarmelad. Tillsammans smalt det i munnen och fruktigheten från ölet sveper in över fettet i terrinen och för också med sig en dos rökighet som gick oerhört bra med den milda smaken. Troligen en av de bättre scotch ale jag druckit på väldigt länge, om inte annat klart den jag hade kunnat dricka mest av. En väldigt spännande kombo som vi nog kommer att prova igen, varför inte en bra paté eller leverpastej till en fin scotch ale som förrätt?

Sist ut bland mat-och-ölkombosarna var Hibernator Oatmeal Stout som inte helt otippat serverades med en sagolik chokladmousse med vispad grädde och apelsinsås. Inte bara var desserten helt underbar utan kolsyran i ölet lyfte rätten och bidrog med choklad, bär och lagom med rökighet för att bygga upp desserten än mer. Det börjar bli tjatigt, men återigen är det enkelheten i ölet som gör det så bra. Varför krångla till det när ölet kan tala för sig själv och följer den brittiska vägen av att du ska kunna dricka mer än en öl och ändå ha en trevlig kväll. Detta är också något vi diskuterar med David som påpekar hur vi svenskar delar deras ölintresse – men att vi ibland dricker på lite olika sätt. Colin som är mer nyfiken och kommer med egna idéer från sin tid som bryggare i Manchester har fått rätt fria tyglar på att modifiera recepten för att de ska bli “lite mer”, men samtidigt är det viktigt att de håller kvar sin filosofi om vad det är bryggeriet ska göra och stå för. En väldigt sund inställning.

Så till sist, ölet som nu kom – Black Islay. Tyvärr serverad något för kall varpå Bruichladdishlagringen kom fram lite råare och det blev lite tyngre kaffe, choklad och vanilj som satte sig i munnen. Serverad något varmare så kom istället en behaglig vaniljsmak fram som faller in väl tillsammans med  trä, rostad malt och kaffe. Här är hela vår recension av Black Islay.

Innan vi lämnar killarna och Folkungagatan för att snabbt åka iväg på ännu en Beer Makers Dinner så hinner vi med lite mer snack om deras framtida planer. Förutom att de vill satsa mer och längre på sitt ekologiska koncept så är det ett par spännande bryggder och tweakningar på recepten att vänta. De strävar hela tiden efter att justera sina öl för att göra de än bättre, men utan att tappa kärnan i dem. Trots att det finns ett par skotska bryggerier, där väl främ BrewDog står ut, så menar dem att det är en vänskaplig relation mellan dem – trots att det mellan raderna kan anas en viss bitterhet. Det är inte alltför knepigt att besöka bryggeriet och de välkomnar

Så är han, liksom vi, här. På nyöppnade och väldigt hemtrevliga Motwalls sitter jag nu med Garrett Oliver från Brooklyn Brewery och pratar öl. Det är oundvikligt att inte dras med av passionen Garrett utstrålar med vad han gör och under vårt samtal, som löper över ett par timmar, är det svårt att inte förstå varför han har rönt sådana framgångar med sitt bryggeri och varför han har blivit mycket av en förgrundsfigur för amerikansk craft beer. Garrett ser sig själv som bryggare och påpekar också att det är många andra bryggare som har en mer marknadsförinsmässig roll än att ta fram recept och vara delaktiga i själva bryggprocessen.

Även om Brooklyn Brewery brygger i runda slängar 10 miljoner liter per år så har dom bara 58 anställda (172K L/anställd), detta att jämföra med t ex Spendrups som producerar ca 40 miljoner liter på drygt 1000 anställda (40K L /anställd). Så man kan ju konstatera att Herr Oliver är en ytterst effektiv person i det mesta han gör,  med tanke på allt annat han hinner klämma in i sitt pressade schema med alla Beer Makers Dinners, författarskap om öl, och alla dessa resor för att promota Brooklyns fenomenala bryggder.

Garrett är en oerhört respekterad öldomare och älskar fortfarande att att döma på GABF, vilket han gör för 21’a året i rad nu i oktober. På frågan om det inte börjar dyka upp lite mycket nya öltyper är svaret något tudelat. Det är många nya öltyper som ska dömas, men så länge bryggarna och domarna är lika respektfulla, förväntansfulla och seriösa så ser Garrett inget problem med nya öltyper eller hybrider av existerande. Bara ölen inte är dåliga i den mån att de är infekterade eller har fel- eller bismaker så är de ändå öl som finns av en anledning och som bryggarna ändå stolta står bakom. Tidigare under kvällen han varit väldigt undvikande i sina svar när jag försöker dra ur honom vilken öl han tycker är den värsta på marknaden men efterfesterna på GABF verkar vara ett roligare ämne att häva fram så vi fastnar såklart där, och jag håller såklart med – ni kan ju själv tänka er hur det slutar när världens bästa bryggfolk stänger montern på världens största ölfestival. Då blir det fest. Mycket av historierna fick jag veta i förtroende men vi kan avslöja så mycket som att Larry Bell (Bells Brewery) gillar att tvinga folk till sina galna togapartyn där det brukar spåra ur. Och på temat spåra ur så försökte Garret stjäla ett helt Amtrak tåg en GABF-natt 1996…

När vi sitter och diskuterar den fantastiska, men oväntade, kombinationen nässlor och Sorachi Ace glider vi såklart in på vårat gemensamma matintresse och Garrett berättar glatt om hur det startade för honom. Hans far älskade att jaga, framförallt fågel, och när jaktsäsongen drog igång så tog Pappa Oliver med sig den lille Garrett från Queens norrut till Upstate New York och jagade ripa och annat smarrigt. Hans far lät sedan tillaga den med varm hand och han berättar vidare om de härliga minnena förankrade med detta. Vi skrattar lite åt hur hans far slog sig på bröstet i familjen när han lagat en enda maträtt när Mamma Oliver lagar mat varje dag åt dem – vi konstaterar att det är så män fungerar och skålar i Brooklyn Sorachi Ace igen.

När sedan den mytomspunne Black Ops kommer fram på borden glider vårt samtalsämne in på hur den är bryggd och historien bakom såklart, men jag är fortsatt nyfiken på Garrets syn på öl och matparning som är ännu en av hans kvalitéer. Jag frågar om hans relation till maten till ölen och han sträcker rejält på ryggen och ögonen spärras upp i ren upphetsning, Garret säger att öl har i princip ändlösa möjligheter att paras riktigt bra med mat jämfört med vin som är ytterst begränsat. Man kan få en öl att smaka i princip vad som helst, ingefära, choklad, till och med kan man få det att smaka vinöst. Just ölets övertag på vinet är någonting som Garrett vanligen är öppen, men ändå återhållsam med – båda har sina för- och nackdelar. Därför är det lite förvånande att han under vårt samtal är väldigt tydlig med hur pass mycket mer flexibiliteten hos öl gör den lämplig till mat än vin.

Just öl, framhåller han är och har alltid varit lagrat på träfat – för hur skulle man kunna lagra dem på ståltankar innan ståltankar ens fanns? Därför gillar han att använda sig av olika lagringar till sina öl, liksom att använda druvskal i vissa av sina öl för att få till den vinösa karaktären utan att behöva frångå fördelarna med ölet. Av samma anledning tycker han att det är roligt när folk frågar eller påpekar att vissa av hans öl är “öl på champagneflaska”, när det är tvärtom. Med tanke på hur länge öl har bryggts och hur det har förvarats och efterjästs på flaska så är det snarare så att vad vi idag anser vara champagneflaskor är ölflaskor.

Garret berättar vidare om deras experiment att brygga en öl som smakar precis som den kända cocktailen Manhattan och det lyckades tydligen helt fenomenalt (tyvärr var detta en mycket limiterad öl som knappt nådde utanför bryggeriet) och även om deras öl som skulle smaka precis den numera kända cocktailen Penicillin som man gör med Laphroig, citron juice, ingefära och honung. Denna kommer att finnas imorgon på AW’n på Akkurat och går då under namnet The Concoction. En annorlunda öl som startade som en kul ide och som Garrett ändå tycker visar på att de visst gör lite roliga saker, där hela Brewmasters Reserve är fylld av underliga små experimentsbryggder – som tyvärr sällan hamnar utanför New York, eller ens bryggeriet.

Eftersom dessa öl finns ännu mindre än Black Ops får vi nöja oss med ett stort glas BLAST, på Ghost Bottle (mer om detta, och såklart de andra ölen senare). Blast var faktiskt en av Garretts favoriter från tiden som hembryggare och det är inte svårt att förstå varför denna dubbel-ipa med lika delar amerikansk som europeisk humle fortfarande bryggs. Med stor beska fylld med grapeskal och blomster men med en mild kropp som är balanserat som få så är det en öl som visar att större dubbelipor också kan ha kvar beskan men ändå vara drickbara i större mängd.

Innan vi skiljs åt efter ett par sköna timmar tillsammans får han veta att jag har en ölresa till New York inbokad varpå han bjuder in mig till bryggeriet i Brooklyn för en personlig tour och rekommenderar hans favoritställen i New York för öl, (Blind Tiger, Beer Table och Spuyten Duyvil). Det är svårt att inte imponeras över Garretts kunskaper om öl, dess historia och om vetenskap i stort, kanske är det också där nyckeln till balanserade öl ligger? På väg hem så går jag och tänker på hur lätt det är att såga öl, bryggerier och saker rent allmänt baserad på ens egna tolkningar, snarare än på kunskap. För ju mer kunskap du har om något, ju mer förstår du om varför du gillar, eller ogillar, något – vilket är en läxa vi ska försöka ha med oss och förmedla framöver.

Brooklyn Brewery’s fenomenale och otroligt trevliga bryggmästare Garret Oliver förärar lilla landet Sverige med ännu ett besök och vi på Manker Beer är såklart helt till oss i trasorna. Ni har kunnat läsa under den senaste tiden både lite teasers och nu senast även mer detaljer om vad som egentligen kommer att hända under tiden som besöket pågår.

Jag tänkte försöka belysa mannen som blivit en av ölvärldens största ikoner sedan han intog rollen som bryggmästare på Brooklyn Brewery 1994, ett bryggeri som har nästan 100 olika öl på Ratebeer när vi i Sverige endast ser ett fåtal av dessa godsaker – men vi på Manker Beer tror att förändringens vindar blåser och hoppas såklart att Carlsberg, som är Brooklyn Brewery’s distributör i Norden, lyckas få hit mer spännande öl i större kvantiteter än trevliga Brooklyn Lager och ännu trevligare Brooklyn East India Pale ale. Brooklyn Lager var faktiskt Brooklyn Brewery’s första öl någonsin!

Sverige är ju trots allt Brooklyn Brewery’s näststörsta försäljningsmarknad, efter hemma marknaden Manhattan. Vi har börjar se vår favorit Brooklyn Local 1 titta fram på utvalda barhyllor de senaste veckorna och i slutet av mars anordnandes Swedish Chili Experiment tillsammans med Brooklyn Brewery/Carlsberg i Stockholm så det händer ju verkligen något på den svenska marknaden rörande Garrets trevliga brygder.

När jag letar runt efter artiklar i Garretts historia noterar jag att han har haft samma skäggfrisyr sedan tidigt 90-tal. Och det är viktigt för öl hur, tänker ni?  Jag tolkar det som att inom vilket område som helst som han åtar sig, vet han precis vad han vill redan från början. En bestämd man med en vision och passion. För skägg. Och öl.  Men även om han ser riktigt tjusig ut fortfarande i vad han har burit omkring i snart 30 år, kanske mer, så ska vi kanske försöka fokusera på annat i en stund. Men visst är han tjusig?

Garrets ölkarriär startade inte helt oväntat i hembrygdernas underbara värld, där han experimenterade åratal innan han startade som lärling på Manhattan Brewing Company 1989. Garret blev inspirerad av att starta brygga hemma främst efter att ha spenderat ett år i Storbritannien. Och på den vägen är det..

Efter bara 4 år fick Garrett tjänsten som bryggmästare på och blev snabbt känd genom hans smakmässigt intressanta tolkningar på traditionella öl samtidigt som han visade sig ha väldigt lätt för att dra ihop underhållande föreläsningar om öl som skapade intresse för denna ädla dryck vi alla älskar så högt idag.

När det blev dåliga tider för Manhattan Brewing Company runt 1993-94 provade man ett annorlunda marknadsföringstrick, som jag faktiskt tro skulle fungera bättre idag än för 20 år sedan, Garrett startade en MBA utbildning i öl. Alltså inte en Master of Business Administration, utan Master of Beer Appreciation. Tyvärr lyckades inte detta rädda bryggeriet som hade problem med att få ekonomin att gå ihop, efter att Garrett lämnat för en annan arbetsplats på andra sidan floden, och stängde sina dörrar i SoHo för gott 1995.

Bryggeriet som Garrett antog rollen som bryggmästare var nystartade Brooklyn Brewery. (Bryggeriets varumärke är faktiskt utformat av samme designer som utformat den väldigt kända ”I Love NY”). Brooklyn Brewery hade kämpat i sitt anletes svett i nära 10 år med gamla tyska recept bryggda i Utica, New York med en tyskamerikansk bryggmästare. Ölen såldes till lokala butiker för hand eftersom det redan då var väldigt svårt att komma in på marknaden på grund av de stora öljättarna.

Garrett rekryterades för att designa och bygga upp det egna bryggeriet i Brooklyn och för att chefa över bryggeriet i Utica. 1996 invigdes bryggeriet i Brooklyn av dåvarande borgmästaren i New York, Rudolph Giuliani och skålade i Brooklyn Brewery’s första öl från det egna bryggeriet som numera, tack vare Garrett Oliver, är världskänt. Ölen som skålades var en Brooklyn Weisse.

Garrett har sedan dess inte bara skapat en mångfald av olika prisvinnande öl, han har hunnit med massor annat, t ex har han varit domare på Great American Beer Festival de senaste 20 åren, skrivit flertalet böcker, bland annat en ölvariant av den kända ” Oxford Companion To Wine” som kallas, lite fyndigt, för ”The Oxford Companion To Beer”. Denna bok är en ölbibel författade tillsammans med de främsta ölexperterna i världen och ett absolut måste i varje ölnörds bokhylla.

Han har även varit en drivande kraft i att förändra hur USA ser på öl sedan efterkrigstiden, och menar att craft beer brewing som vi ser den idag är ingen trend utan ett återvändande till normalläget. Ölen hade rånats på all smak och därför vann den mark då det inte fanns något att intetycka om, eftersom ölen inte smakade något, resonerar Garrett i en intervju i New Yorkbaserade Gothamist. Vidare jämför han smaklös öl med det i USA omåttligt populära Wonder Bread (Ganska snarlikt vår svampiga långfranska), eftersom det heller inte smakar något alls, och således inte finns något att inte tycka om.

Runt 2003 hade Brooklyn Brewery så pass mycket ölmuskler att man tog distributionen till en nationell skala med samma jättar som grundarna Steve Hindy och Tom Potter hade kämpat mot när dom hade försökt att sälja Brooklyn Brewery’s öl från sin lilla lastbil med handmålad logotype.

Ytterligare 9 år senare kan man njuta en Garrett-bryggd i över 20 länder, och som nämnt är Sverige en av de absolut största marknaderna. Vi är såklart nyfikna på vart både bryggeri och Garrett Oliver har utvecklats om ytterligare 9 år, i dagsläget verkar det inte finnas några gränser.

Vi träffar honom under veckan på lite olika event och vi hoppas få både tjuvtittar på nya öl som att bara ha allmänt trevligt i denna ölgurus sällskap, för han är verkligen rackarns trevlig.

//M2

Vad sker i veckan och lite mer Brooklyn/Garrett:

Manker Beer News: Brooklynspecial på Storstad, torsdagen 26e april
Uppdaterat: Meny och öllistor släppta inför Garrett Olivers besök i Stockholm 25-27e april
Just in – Beer makers dinner med Garrett Oliver 25e april
Breaking news – Garrett Oliver till Sverige och Akkurat i april
Manker Beer Tv – Episode 1 – Garrett Oliver från Brooklyn Brewery
Garrett Oliver till Sverige – uppdaterat och så
New York del III – Brooklyn Brewery tour + öl

Vi har tidigare nämnt att Brooklyn Breewery’s Garrett Oliver kör en Tap Attack på Akkurat den 27e april samt håller en exklusiv Beer Makers Dinner på nya restaurangen Motwalls två dagar tidigare, den 25e.

Nu är all information klar och ute och det blir två dagar att hålla koll på då det är riktigt fina öl och två toppenevent man bör vilja gå på. Se nedan. Vilka öl ser ni mest fram emot? Wild 1, blast, Black Ops, Radius etc etc etc

Efter att tidigare ha berättat om Garrett Olivers visit till Sverige i april och sedan om den Tap-special (takeover innefattar mycket riktigt minst en tio kranar) som hålls på Akkurat fredagen den 27’e är det nu dags för mer från oss på Manker Beer.

Datumet alla ölfantaster ska boka in är onsdagen den 25e april. Då kommer en liten och väldigt exklusiv beer makers dinner hållas med Garrett i förarsätet. Jag vet vilka öl som kommer till Sverige så ni som avskräcks av tanken att det är ‘vanliga Brooklynöl’ får väl se… Jag tror inte att någon kommer bli besviken de här dagarna.

Alla som gillar öl och mat är medvetna om Garretts kunskaper och passion för ämnet (se t.ex. detta, ett av alla klipp med honom om mat och öl tillsammans). Så det är inte dumt att planera in datumen – för både middagen och fredagens event lär bli välbesökta och populära.

Biljetterna, som är riktigt få, släpps i nästa vecka och sidan du ska hålla koll på är här den du är på just nu. Är du för sugen kan du alltid slänga ett getöga på Motwalls som snart öppnar sina portar och i takt med det kommer att ha mer information på sin hemsida.

Mer om Garrett:

Breaking news – Garrett Oliver till Sverige och Akkurat i april
Öl tar plats – Sam Calagione och Garrett Oliver nominerade i årets James Beard Foundation Awards
Manker Beer Tv – Episode 1 – Garrett Oliver från Brooklyn Brewery