Med tanke på den senaste tidens utveckling så var det väl egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle hamna här. Efter att ha umgåtts  och haft en nära kontakt med både Manker och M2 under flera år nu när jag haft min egen blogg att skriva på så känns det helt klart som ett naturligt steg att börja som fast skribent på landets utan tvekan bästa ölsajt. Jag har länge sett MankerBeer som något mer än bara en blogg, det är mer som en hel rörelse med riktning åt helt rätt håll. Kul, informativt, nördigt men samtidigt lätt att ta till sig, lättsamt i vissa fall och allvarligt i andra. Det är en ära att få vara en del av den här galenskapen, tack!

Så vem är jag då? Några av er kanske känner till mig från min egna blogg, Kornmalt & Humlekottar, och några av er har kanske inte ens hört talas om mig tidigare. Skånsk in i själen, född och uppvuxen i ett litet samhälle utanför Lund där jag fortfarande bor ihop med min underbara fru och vår katt som jag kan prata om i tid och otid. Ölintresset tog fart på riktigt år 2010 och i Mars 2011 startade jag Kornmalt. I takt med att ölintresset i Sverige ökade så ökade även mitt eget, och har sedan en tid tillbaka även spridit sig till både mjöd och amerikansk whiskey.

Det känns lite obligatoriskt att berätta vad jag helst dricker, vilket så klart är helt beroende på humör och årstid. Favoritbryggerier har jag så många att det knappt är lönt att gå in på, men hjärtat har alltid slått lite hårdare när det kommer till amerikanskt hantverk. Välhumlad saison, hopfenweize och imperial stout a la fatlagrad motorolja hör nog till favoritstilarna, även om två av dom tre bästa ölen jag druckit i hela mitt liv var barley wines (East End Gratitude och Pelican Mother of All Storms för övrigt), en stil jag ironiskt nog inte är så glad för egentligen. Fast jag blir i dom flesta fall lika glad för en helt vanlig tysk pilsner eller rököl i all sin enkelhet, det måste inte vara så komplicerat alltid.

Bourbon och rye är dom destillat jag helst sippar på här hemma, och även det jag nog kommer att prata mest om här på MankerBeer, öl är dom andra pågarna här inne så duktiga på redan. Visst finns där ett intresse för alla goda spritdrycker som gin, akvavit, rom och gud vet allt, men det är ändå den mytomspunna amerikanska whiskeyn som ligger närmast hjärtat. Cocktails är naturligtvis också ett stort intresse som kommer att återspeglas här mer än en gång, likaså matlagning och resor världen över ihop med min ständige vapendragare och fru, som tillochmed är lite mer restokig än mig själv tror jag. Allt detta ackompanjerat med allt ifrån Felice Brothers, Deer Tick och tidiga bootlegs av Bob Dylan till i stort sett allt som släppts på Trojan Records till lite argare band som Disfear, Entombed och Eyehategod när man är på det humöret. En salig blandning av allt gott här i livet helt enkelt!

(Som en notis vill jag även lägga till att jag alltså inte lägger ner Kornmalt & Humlekottar på något sätt, både bloggen och facebooksidan kommer att finnas kvar.)

På återseende!

Då var det åter dags för mig (Manker) att återvända hit till MankerBeer.com som har legat lite i lä under SBWF och GABF samt vår efterföljande tripp till västkusten, vi ber om ursäkt men lovar att det kommer lite roliga rapporter därifrån. Medan jag sammanställer hundratals bilder på och kring öl samt smälter alla intryck så låter vi vår gode vän Kristopher från i vårt tycke landets bästa ölblogg, Kornmalt & Humlekottar ge sin syn på Systembolaget och dess utbud.
/Manker

Man får ofta höra att Systembolaget har ett brett sortiment, och det får jag väl hålla med om.. Med vissa paranteser. Hur stor del av ölen som står på Systembolagets hyllor är industrilager? Om vi nu talar om det som faktiskt står på hyllorna och inte i beställningssortimentet, det måste väl vara iallafall 70-80%? Jag har inga exakta siffror utan går efter det jag ser i butikerna, men det finns säkert andra som har och då får ni gärna fylla i här. Var vill jag komma med detta då?

Jo, det jag undrar över är hur det kan finnas en så stor marknad för denna sortens öl när dom flesta smakar mer eller mindre likadant. Två varianter Sofiero plus olika storlekar på burk och flaska, samma med Norrlands Guld, Spendrups, Åbro, TT, Arboga, Stockholm Festival, Smålands och så vidare, och då talar vi bara om dom svenska märkena. Peroni, Stella Artois, Efes, Mythos, Karlovacko, Heiniken, Baron Trenck, Singha, Lapin Kulta, Carlsbergs alla varianter.. Ja, ni fattar. Smaken är som baken säger man och visst finns det folk som gillar den här sortens öl, men vilka av dessa ölen hade dom faktiskt saknat om Systembolaget hade skrotat hälften av dom? Min gissning är att dom bara hade tagit en annan sort istället, “trist att dom tog bort Spendrups Guld men vafan Mariestad är också fin ju”.

Nu ska jag inte säga att jag inte tycker om lageröl för det gör jag. En riktigt bra, välbalanserad, krispig lager är bland det godaste man kan dricka i min värld, men större delen av ovan nämnda öl är inget av detta. Kvalmiga maltbomber i hemsk obalans av plåt, tonårsfylla och smör med en alldeles för hög kolsyrehalt. “Serveras väl kyld”, jo afan! Annars finns ju risken att ölen faktiskt smakar något! Nä, dålig öl är var det är. Kan anses elitistiskt att säga att det är dåligt, men det är produkter tillverkade av dåliga råvaror på industriell nivå. Jämför med grönsaker, frukt, kött, vad som helst! Det smakar bättre när det är gjort med kärlek och respekt, det är ren fakta.

Jag är glad att hantverksölen har nått Sverige med full kraft. Jag är glad att jag kan gå ner på mitt lokala Systembolag, som är det absolut minsta Systembolag jag känner till, och köpa öl från Samuel Adams, Brewdog och Brooklyn, men jag är också ledsen över att hyllorna nästan ger vika av industriellt tillverkade maltdrycker. Min uppmaning till Systembolaget är att skrota 50% av all industrilager dom har, kanske köra ett test en vecka och se hur det påverkar försäljningen. Jag kan garantera att den inte kommer sjunka. Människor köper dessa pissöl av gammal vana men det är ingen vana som är svår att bryta tror jag.

Det sägs att det är hipsters som tagit den nya ölboomen dit den är och det är alldeles säkert sant (till viss del, själv tror jag på dom riktiga ölentusiasterna), men isåfall tackar jag dessa hipsters. Det sägs också att när denna vågen av öl tynar bort så kommer vi alla att gå tillbaka till industrilager igen vilket jag tycker är en befängd tanke. När man en gång har börjat dricka riktigt bra, hantverksbryggd öl så är man bra dum om man går tillbaka och dricker piss efter det. Och så dum kan ingen vara. Inte ens en hipster.

Att M2 och Kristopher på Kornmalt & Humlekottar kör ett vad om en vit månad är lika modigt som inspirerande. Själv fick jag för mig att även jag borde prova på att hålla mig ifrån allt som har med den minsta alkoholprocenten att göra, således lättöl, cider och andra jästa drycker. Det kändes bra, det var spännande och efter en intensiv period kring jul och nyår så var det något som dessutom kändes rätt.

Efter ett par långa nätter och lika långa krogbesök – helt  utan en droppe alkohol – så var det en pina, kroppen ville ha en öl, jag ville verkligen bara öppna förrådet och plocka ut en Pannepot från Struise. Redan nu så ser ni varningsklockorna ringa; svettningar, överdrivet fokus på öl och fenomenet när man inte kan vara utan en produkt som ger en reaktion som leder till beroende. Men var jag beroende? Är jag alkoholist? Var det så svårt för mig att inte behöva öppna en öl, halsa i mig den och känna det bedövande ruset?

Absolut inte. I en veckas tid efter nyår satt jag och drack “virgin”-drinkar (drinkar utan alkohol) samt läsk och mineralvatten. Det kändes annorlunda men inte det minsta jobbigt, jag var inte sugen på alkoholen – mer var jag sugen att prova den spännande “jästserien” från Mikkeller och att få avnjuta en Omnipollo Leon på fat. För enligt mig är det mer det som kännetecknar en ölfantasts kärlek till drycken – att man uppskattar och njuter av den. Ofta får man frågan hur ofta jag dricker, inte hur mycket det är i total mängd eller när och hur jag dricker ölet.

Så när jag i fredags gick hem från jobbet så var min känsla att nu struntar jag i det här; jag saknar ett komplement till min mat, jag saknar en lugn stund av att skriva om vad för gott jag just fått dricka, att känna smaker på min tunga som jag tidigare inte varit lika utsatt för. Så väl hemma tog jag fram en Golden Ale från 2009 från ett av mina favoritbryggerier, New Glarus, som jag sakta hällde upp till kvällens middag; halstrad röding med en fräsch sallad. Jag drack min öl, kände hur syran och de unkna tonerna (den är spontanjäst) sprattlade hej vilt i min mun. Sen då? Fortsatte jag dricka? Ja, det gjorde jag. På krogen med några goda vänner på kvällen så tog jag mig en Samuel Adams Boston Lager som jag hade svårt att få ned, jag var ju inte sugen på att dricka utan bara att känna smaker och ha en god öl i handen.

Där och då förstod jag också vad mitt “problem” var. Det sociala, det trevliga i att uppleva smaker och känslan av en god öl som sprider sig i munnen. Så jag är stolt över att jag klarade 10 dagar helt utan alkohol, för jag “gav upp” med goda öl i en lugn sinneställning och med ett mål med att dricka den. Jag ville inte berusa mig, häva den eller ha mer.

Fy Manker, jag är arg på dig för att du tog dig vatten över huvudet – men jag är också stolt över dig för att du reflekterade för dig själv om dina dryckesvanor och varför man dricker vad och hur. Detta är något alla bör göra, inte bara för att det kanske är bra för en att se sina dryckesvanor utan snarare att få distans till något man uppskattar mycket. Jag är för närvarande vegetarian i en månad och lär mig laga helt nya rätter och få distans till vad man kan skapa och laga med kött, en otroligt bra läxa om man är intresserad av matlagning. Detsamma gäller öl – skippa inte att dricka öl utan prova istället att under en månad att dricka andra öl när du väl dricker, lageröl istället för ale, inga IPAs eller bara porters. Vipps kommer man lära sig mer om öl, se bredare och också få samma känsla av välbehag när man sedan igen dricker sin favoritöl.

Nu lackar jag faktiskt på att det här inlägget var lite för trevligt, jag lovar att bättra mig.

Det kanske låter underligt, konstigt, till och med allvarligt? Men vare sig jag eller M2 dricker just nu öl. M2 har sedan december haft som löfte med vår vän Kristopher på Kornmalt & Humlekottar att avstå öl under januari medan det för min del var en effekt av ett “trevligt” nyår (tvärtemot min uppmaning). M2 får dock dricka lättöl och liknanade uppjästa drycker medan det för min del främst är vatten och bröd som gäller – ett straff värdigt en vinnare? Hursomhelst, det som är intressant med att köra såna här prövningar är att man testar sig själv till att se varför man egentligen dricker öl. Är det för berusningen eller är det för att det är en jäkligt god dryck som passar för så många olika tillfällen? Vi får väl se och jag kommer garantera lacka ur på mig själv snart.

En annan fördel är att man, eller inte jag då, kan prova på alla de öl vi finner i landet som inte är starköl. Exempelvis den klassiska och nu väldigt aktuella Carnegie Porter, i 3.5%’iga versionen. En öl som finns på nästintill alla matbutiker och som för med sig både svensk ölkultur, tradition och väldigt bra smaker. Carnegie Porter är verkligen en svensk klassiker och jag vet få som aldrig har provat den. Själv dricker jag sällan den här typen av alkoholsvagare öl då jag lika gärna kan ta en starkare dito som ofta brukar erbjuda mer smak, men det är en bra öl att ha i hemmet och som i annat fall passar gott i en gryta eller som smaksättning på diverse maträtter.

Carnegie Porter 3.5%

Utseende: Lätt ljusbrunt skum som falnar bort rätt snabbt ovanpå den mörkt chokladbruna vätskan.
Doft: Inslag av snäppet syrligare choklad, chokladgodisar och lite mocha. Sötrostat vilket påminner lite om chokladkaffemixen bättre kaffebodar ibland kan erbjuda. Dammigt torrt mörkt julbröd.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra lagom kolsyra. Måttlig kropp vilket passar. Smaken har lite mjölkartad laktosyra i sig som går bra med chokladsmaken vilket känns juligt och mysigt; som att sitta i en alpstuga och dricka varm choklad och kaffe innan man tar första ölen. Lagom doserat kaffeinslag från den inte alltför hårt, men ändå tydligt rostade malten.

Betyg? – Bra. Det här smakar som en bra matporter, fast med lägre alkoholstyrka och mildare kropp. Ibland kan jag tycka att den får metalliska inslag och en blaskighet men desto oftare smakar en bara gott. Med risk för att låta alkoholiserad så tycker jag ändå att det är en öl jag skulle kunna dricka istället för läsk när jag vill ha något smakrikt till maten eller istället för en läsk.

De av er som följer den sympatiska bloggen Kornmalt&Humlekottar kanske noterade en liten notis i början av deras artikel om den makalösa Dunderölsprovningen, som äger rum bland ölnördar i slutet av december i Helsingborg varje år, där man kan läsa:
“Årets första inlägg! Härligt. Årets första öl kommer däremot att få vänta ytterligare en månad då jag har gett mig in på att ha en helt vit Januari.. Och som lite motivation har jag även gått in i ett vad med M2 om att den som misslyckas först ska göra en stor, fin, skånsk spiddekaga till den andra”.

Det kändes som en riktigt vettig och nyttig tanke när jag föreslog detta till Kristopher, som driver ovan blogg, efter att vi båda kände att det varit en otroligt intensiv ölhöst.

Det är såklart riktigt kul att det varit så intensivt, 2012 i stort var det bästa ölåret hittills med allt vad det innebär, men någonstans mellan den ena vansinniga dubbelsuperduperIPAn och den whisklylagrade 15%iga Imperial stouten kände vi att en paus för smaklökar och midjemått skulle sitta fint.
För att motivera oss ytterligare så slog vi som sagt vad om att den som förlorar ska baka det skånskaste av det skånska – en spiddekaga. Eller, ‘Spettekaka’ på upprikiska.
En redig spiddekaga tar 5 timmar att göra och är skitjobbigt, och ingen av oss har någonsin gjort en. Jag vill verkligen inte göra en spiddekaga.
Jag började dock googla recept redan första veckan.

Låt mig poängtera redan här att det är smaken av öl jag verkligen saknar när jag sitter mitt i nätterna och letar recept och genvägar på hur man gör den perfekta spiddekagan. Inte alkoholen, den skiter jag i.
Men jösses Amalia vad jag efter bara tre-fyra dagar får cravings efter en riktigt bra öl. Att få känna den härliga kroppen av en Oskar Blues Gubna eller för sjutton gubbar ‘bara’ en Green Flash West Coast IPA. Alesmith IPA ska vi inte ens tala om även om jag kan nöja mig med betydligt mindre smakfull öl just nu.
Det är fruktansvärt torftigt att tvingas till att dricka alkoholfri öl. Framförallt när man sitter på favorithaket med en polare som såklart känner till ovan vad och lovar dyrt och heligt att inte ställa till med besvär för mig och vara jobbig om vi går ut och tar en öl och käkar.

Jo, tjena.

Jag tvingas till att konsumera BrewDogs Nanny State på 0,5%, som visserligen är helt ok men efter 3-4 stycken känner man för något mer mustigt att fylla munhålan med, särskilt när Andreas på andra sidan bordet jävlas med mig fullkomligt genom att beställa in alla de öl han vet att jag älskar och ‘rub it in my face’ så det skvätter om det – han lät som en tysk dålig dubbning till en, hrmm…. vuxenfilm, varje gång han tog en sipp på den ena ölen efter den andra han beställde in.

Det här gör jag aldrig om, känns som en grådassig höstkväll i Ukraina eller något.

Ovan inträffar alltså dag 4 av min ölfria månad, och var ett riktigt mandomsprov. Det var fruktansvärt svårt att sitta där med en alkoholfri Einbecker (om för övrigt smakar mindre än vatten i detta läge) och dofta på en kupa full med beery goodness från min nyvunne fiende rakt över mig. “De bäst spenderade 700 kronorna i mitt liv” uttrycker han när vi lämnar krogen. Jag ska hämnas, är det enda jag kan tänka.

Visst, jag sover bättre och hela helgen var fylld med med nyttiga aktiviteter som är avklarade, jag har sparat en rejäl slant, inte skickat underliga fylleSMS till Manker med högst tvivelaktiga idéer vi ska göra, men det är så jäkla tradigt.
Hela helgen genomskred utan alkohol, eller tja jag drack ju ‘alkoholfria’ öl (<0,5% ABV) men det gav mig absolut ingenting. Satan vad jag saknar att komma hem från jobb, sätta mig i soffan med en eller två kalla smarriga craft beers som legat och väntat troget i kylskåpet. Men det får vänta ett tag till tydligen, även om jag är lite nyfiken på om jag skulle klara av att göra en snygg spiddekaga.

Vi avslutar med en inspiratorisk strof från Kjell Höglunds “Man vänjer sig” och precis så känner jag mig just nu, i avsaknad av riktigt god öl.

Och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Bara 3,5 vecka kvar. Känns som flera månader just nu

Som ett led i att bredda MankerBeer till att bli mer än bara våra egna påhitt så har vi bett ett par av Sveriges trevligaste och bästa ölbloggare att bli gästskribenter hos oss. Vi har också bett Balder på Ölrådet.se att bli vår fasta gästkrönikör vilket han gladeligen accepterade vilket vi hoppas kommer bidraga till en mer levande sida.

Först ut som gästkrönikör är dock en annan skåning – Kristopher från den i mitt tycke rysligt bra ölbloggen Kornmalt & Humlekottar. En blogg med allt från hur du odlar chili till ölnörderier men också med intressanta betraktelser. Förutom att det är oerhört välskrivet så är det på en lagom nivå som alla kan ta till sig – så missa inte den sidan.

För ett tag sen kontaktade Manker mig och tyckte att det skulle vara kul om jag skrev ett inlägg om mitt förhållande till amerikansk öl- och matkultur som sen skulle publiceras här på MankerBeer. Naturligtvis ville jag det, en möjlighet att få ett inlägg publicerat på en av Sveriges tveklöst bästa ölbloggar är inte något jag tackar nej till. Speciellt inte eftersom jag läst MankerBeer sedan flera år tillbaka och vet vilken hög standard han och M2 håller.

Dock är det inte helt lätt att beskriva sitt förhållande till en öl- och matkultur, men jag ska iallafall ge det ett försök. För det första, så är det ett kärleksförhållande. Vi kommer väl alla ihåg den där första gången vi fick i oss en rejäl dos humle och tänkte ‘Vad fan hände? Vad är detta för något?’. Eller när man för första gången tog en sipp av en rejäl, amerikansk, helvetiskt mörk imperial stout? På samma sätt som när man för första gången får en helt perfekt tillagad burgare på talriken? Det är äkta kärlek det.

Men när det kommer till amerikansk öl så ligger min fokus ändå inte på imperial stout och barley wine som för många andra. Nog för att det kan vara fantastiskt med en välgjord, vällagrad, mjuk och monstruös bourbonlagrad imperial stout, men det är inte det jag är ute efter. Det är när amerikanerna gör tolkningar på klassiska europeiska ölstilar, det är det som är min grej. Suröl, fruktöl, quadrupel, saison, doppelbock, rököl, gose, berliner weisse och så vidare. Gärna lagrat på något schysst vinfat med en massa udda frukt, kryddor och vad som än kommer i deras väg.

Det är dessutom något som jag gärna hade sett våra svenska bryggerier experimentera mer med. Okej, vi har ridit på pale ale och IPA-vågen tillräckligt länge nu för att kunna konstatera att det i de flesta fallen inte håller. Delvis så står ölen alldeles för länge på vårt kära Systembolag så att humlen hinner svalna och dö, och delvis så används det oftast inte ens i närheten av samma mängder humle som i de amerikanska humlebomberna, eller så används fel humle, fel humleschema, dålig maltbas eller gud vet vad.

Det funkar inte iallafall. Därför hoppas jag innerligt att den här ‘farmhouse-trenden’ som pågår för fullt i USA just nu sprider sig till Sverige fort som attan så vi äntligen kan få någon öl att vara stolta över och kunna visa upp för våra amerikanska vänner (som går att få tag på dessutom, Kaggen finns ju tyvärr inte i ordinarie sortimentet direkt). Brekeriet är vad jag vet dom enda som vågat sig på detta kommersiellt i Sverige, så låt oss hoppas att gemene man uppskattar deras öl så som jag gör så att fler hakar på.

Men nu är det inte svensk öl jag ska svamla om, även om det är ett intressant ämne i sig. Jag har varit i USA två gånger och jag vet inte om det är överväldigandet och hypen som talar, men det är något visst med amerikansk öl, precis som är det är med maten och kulturen i helhet. Första gången jag var där så besökte jag Boston och New York och detta var innan det stora intresset för öl växt fram, men det var något av en gnista som satte igång det hela. När vi satt på Roisin Dubh i Boston och drack Sam Adams, eller kanske när jag provade min första suröl på BXL intill Times Square. Det starkaste minnet/intrycket jag har av min första USA-resa är dock att allt verkligen var precis så som jag tänkt mig. Inte på ett negativt sätt, tvärtom. Men USA var verkligen förutsägbart, stort, skrämmande och.. Alldeles, alldeles underbart.

Andra gången jag var där så besökte vi norra Kalifornien nu i somras och då hade intresset för öl ökat avsevärt. Vi besökte flera fantastiska bryggerier, legendariska pubar och ölbutiker. Nu flödade ölen på riktigt. Då gick det verkligen upp för mig hur stor skillnad det är mellan den amerikanska och den svenska ölkulturen. Att kunna gå in på en random pub och kunna köpa en pint purfärsk amerikansk västkust IPA för $4 är ofattbart för en svenne som mig själv. Eller det var iallafall det innan jag gjorde det.

Och även om detta är ganska långt ifrån att gå in på någon av våra svenska pubar och ta ett glas av den där halvårsgamla Mikkeller IPAn så ska vi i Sverige vara nöjda och stolta över hur mycket hantverksöl vi egentligen får hit. Våra importörer gör ett fantastiskt jobb med att ta hit all spännande öl och hade det inte varit för den där förbannade byråkratin så hade vi kanske tillochmed kunnat få det ännu snabbare, ännu färskare, ännu godare, ännu mer. Och hade det inte varit för ovissheten hos herr och fru industrilager så kanske ölen hade haft större ruljans och sluppit stå på hyllan alldeles för länge. Då hade vi kanske tillochmed kunnat dricka svensk öl innan den nästan passerat bäst före-datum. Men då gäller det att svenska folket börjar dricka mer hantverksöl.

Och jag tror att vi är på god väg.