Ett av ölen som nyligen blev ett fast inslag på Systembolagets hyllor har varit med ett tag nu och likt Oskar Blues, Stone och Brooklyn var för några år sedan har en positionerat sig som ett stycke “modern klassiker”. Jag vet inte om det är för alla priser Mikkeller American Dream har vunnit (bland annat guld på Stockholm Beer hela fyra år i rad) eller för att den har varit frekvent på landets ölställen, men någonstans kom den att gå från ett moderna inslag av “en stor stark, fast med smak och karaktär” till.. Ja, vad är ölet idag? För lika ofta jag har öldrickare säga att Brooklyns Lager är så “2010” eller förlegad, ja lika ofta känns det som att jag kan se öldrickare välja bort American Dream. Öl har gått från att vara något socialt och trevligt, gärna gott till lite härligt nördigt och nyhetens behag har en makt som är svår att undgå. När man då finner American Dream bland många krogars standardöl är risken att man hellre väljer något nytt från något av “specialkranarna”. Inte för att man inte gillar American Dream, utan för att den har blivit som en kär gammal vän man liksom tar för givet, för att då och då gå tillbaka och bara hänga med den. Därför är det inte mer än rätt att jag nu några år efter första gången jag smakade på ölet tar och gör en uppdaterad recension på den. Frågeställningen är hur jag har utvecklat mitt eget öldrickande och om ölet har samma effekt på mig idag som innan.

För den som aldrig råkat American Dream kan vi ta och presentera den. Ölet är en Premium Lager på 4.6% alkoholstyrka, men tvärtemot liknande ljusa, smaklösa lageröl så har man packat ölet fullt med humle, Columbus, Saaz, Nelson Sauvin, Amarillo och Simcoe. Borta är din stora stark och istället har du en modern, frisk lageröl. Nu när den fastnat på Systembolaget går en flaska på 33 cl loss på 19,90 kronor.

Mikkeller American Dream

Utseende: Fin disighet på den lite vattnigt persikofärgade ölen vars porösa vita skum försvinner ner till lite smutsiga rester ovanpå ythinnan.
Doft: Tropiska toner av persika, mango och papaya får sin sötma nedtonad av inslag av grape och gröna humlekottar. Doften är lite som ölet ser ut – “urvattnad” vilket inte är något negativt utan det liksom doftar läskande och likt en American Pale Ale light sett till dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ligger fint och lättsamt i munnen där mjuk fruktighet och lätt tropik sätter sig perfekt i munnen medan en blygsam beska pockar på tungspetsen. Grapetonerna lägger sig som en millimetertunn hinna runtom i munnen vilket ger ett litet bett utan att ölet för den delen uppfattas som beskt. När fruktigheten har avtagit lite kommer mer metalliska inslag á la lageröl och lagerölsjäst. Ölet slutar torrt med en efterhängsen beska.

Betyg? – Bättre. På ett sätt är jag besviken över betyget då jag hade hoppats att min palett och erfarenhet hade utvecklat mina preferenser, hur kan jag tycka att en humlad lageröl är gott? Samtidigt är en välkomponerad och framförallt fenomenalt balanserad öl alltid lika bra – oavsett vad det är för öltyp och vem som har gjort den. Törstsläckare deluxe och en öl som passar alla, något jag i sig gillar starkt. Så nej, jag är glad att jag fortfarande tycker att det här är sjukt bra.

Jag måste erkänna att ölnördstarmen ibland drar till lite extra när man ser en öl man anar kommer att smaka okey eller bra men där den huvudsakliga orsaken till att man vill prova och sedan provar ölet är namnet eller som i det här fallet etiketten. Det började redan för kanske ett år sedan då Skrubbe la upp lite belgisk öl och denna kom med. Ölet som också råkar vara från ett av mina belgiska favoritbryggerier kom sedan att visa sig vara både lättare och svårare att finna än vad jag hade trott. Brasserie De la Senne Zwarte Piet var fram till 2011 en blend av bryggeriets Stouterik och Gueuze från Cantillon. Det är inte bryggeriets enda öl man mixar upp med Cantillon utan jag tänker främst på den helt underbara Saison de la Senne. Från 2012 kom man dock att ändra både recept och format (från 75 till 33 cl flaskor) och Zwarte Piet är numera ett alias för De la Senne Equinox, bryggeriets vinteröl med enda skillnaden att etiketten är annorlunda och att ölet menas vara hela 0.2% starkare.

Historien om Zwarte Piet härstammar från lågländerna (Holland, Belgien etc) där han är Saint Nicholas (ja, tomten) följeslagare. Olika historier har gett honom olika betydelse och arbetsuppgifter men idag är han del av julfirandet då man 5 och 6 december (olika för Holland och Belgien) ger barn julklappar och godis. Ja, det var en kortare historielektion – nu bryr vi oss om ölet istället.

Vill du själv prova detta ölet eller andra öl från De la Senne kan du beställa flera olika från exempelvis Etre Gourmet (läs mer om att köpa från webshoppar här)

De la Senne Zwarte Piet

Utseende: Kola-/sirapsfärgad vätska med ett litet smutsigt beigefärgat skum.
Doft: Nötig doft med kola, karamell och touch från jästen vilket ger lite kryddighet á la mörka belgiska öl. Doften slutar med inslag av choklad och  jordighet, inte alls hur jag minns doften från när jag tidigare har provat Equinox.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är något för tunn vilket med de mås kolsyrebubblorna stundtals ger lite “fizzig” känsla vilket kanske inte är perfekt till smakerna av karamell och mörk sirap, än mindre när de dessutom får sällskap av inslag av kakao och mentol. Det händer inte så mycket mer i smaken utan det är nästan som vilken mörk belgisk ale som helst.

Betyg? – Ok+. Jag är lite besviken, mycket då bryggeriet annars gör väldigt goda öl. Både Equinox och nu då Zwarte Piet var lite för lätta (Equinox flög dessutom ur flaskan likt en nyårsraket) och smakerna saknar tydligt fokus och djup.

Det är inte bara BrewDog Bar Göteborg som slår upp portarna under våren utan nu öppnar också Brewers Beer Bar i vad som får anses vara landets ölcentrum, Göteborg. I Restaurang Stearins gamla lokaler på Trejde Långgatan 8 kommer krogen ligga och fokus är inte helt otippat på grym öl. 14 kranar kommer att fyllas med öl från de bästa bryggerierna runtom i världen, men med fokus på närområdet. Då det händer otroligt mycket på Göteborgs ölscen så lär det båda för flertalet spännande nyheter och det utlovas Tap Takeovers och andra ölevents. Förutom bra öl kommer det även serveras noga utvalda viner liksom sprit och kaffe från lika utvalda producenter. Köket kommer att satsa på hantverksmässiga surdegspizzor samt enklare bistrokäk, enkelt och gott. Detta cementerar inte bara Göteborg som stad som ölhuvudstad utan med de krogar som nyligen öppnat upp kring “långgatorna” kan man nog också påstå att området kring Järntorget i Göteborg får ses som vårt egna lilla ölmecka. Järntorgets Brygghus, The Rover, Bishops Arms, Ölstugan Tullen samt flera “enklare” ölhak får nu då sällskap med Brewers Beer Bar – en galen centrering i en stad med lika galen öltörst.

Följ dem på Facebook för att se hur arbetet går och för mer information när de beräknas slå upp portarna.

Bakom Brewers Beer Bar står ett gäng personer med stor erfarenhet från såväl restaurang- som bryggeribranschen; Pelle Frost (All In Brewing – tidigare Ölrepubliken och The Rover), Mikael Dugge Engström (Dugges Ale- och Porterbryggeri), Shayne Lee Brits (tidigare Restaurang Stearin), Andreas Görts & Victor Dahlberg (All In Brewing) samt Bo Bourghardt.

När jag och M2 besökte det storslagna Great American Beer Festival i höstas var vårt första stopp Lost Abbey’s tillhåll. Problemet var att en drös andra hade exakt samma tanke och anledningen var rätt simpel, de hade förutom sina vanliga rariteter även den nyss släppta Duck Duck Gooze. Kön växta på nolltid och för oss GABF-rookies var det ett uppvaknande om att ifall du vill prova på de häftigaste sakerna så kan du få stå och köa lite. Lyckligtvis är köerna på GABF snarare att likna vid de effektiviserade kösystemen i Japan snarare än våra svenska Jante-kommer-först-alla-får-sin-tid-köer. Kort och gott, cirka 50 personer fick sina centiliter av anka på nolltid. Tyvärr är samples’en du får bara på några få centiliter så det var svårt att där och då bilda sig en klar uppfattning om hur bra ölet verkligen är, för det krävs lite lugn och ro och mer tid för att njuta av det.

Ölet som är Tomme Arthurs variant av en belgisk geuze är inte gjord enligt den traditionella metoden av att blanda olika lambics utan Tomme har tagit vad han har. Det vill säga 1, 2 och 3 åriga öl som alla har fått liga på franska ekat (rödvinsfat). Ölet släpptes för första gången 2009 och blev snabbt ett av de mest populära och eftertraktade ölen hos bryggeriet. Då fjolårets öl, den andra upplagan av ölet var sista chansen att prova ölet fram tills 2016 så valde man att släppa ölet till försäljning online på en speciell hemsida, inte helt olikt Systembolagets mer populära websläpp så krashade den på nolltid. Lyckligtvis är kombinationen Surisar + amerikanska vänner + tindrande ögon ofta likställt med att få möjligheten att prova roliga öl så när en flaska nyligen damp ned på Surisarna HQ så var vi inte sena att öppna den.

Till skillnad från vad många påstår och vad som är fallet med belgiska suröl så anser amerikanerna att deras suröl ska drickas så färska som möjligt, möjligen att de får stillas något. Skillnaden är rätt simpel, de amerikanska surölen saknar (allt som oftast) den komplexitet och utvecklingsbara bas som belgiska suröl gör. Så köper du på dig en cool amerikansk suröl – prova den med vänner och vänta inte för länge. Innan vi nu tar och provar ölet så vill jag tipsa om Tomme’s lilla filmklipp när han provar 2013 års Duck Duck Gooze.

Lost Abbey Duck Duck Gooze

Utseende: Vattnad persikofärgad vätska med livlig kolsyra och lite spruttlande skum som dör ner till en slät hinna. Riktigt livlig kolsyra med minimala bubblor.
Doft: Tydlig acetisk syra med syrlig citrus och direkta inslag från de röda vinfaten vilket jag tycker ger uppfriskande toner av köttig fruktighet. Torr något gräsig och funky uppföljning, det är inte häpnandsväckande men samtidigt skönt funky och utan att krångla till det.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Även i smaken är det först gröna, torra och syrliga äpplen som med en lite mjuk övergång spänner över i röda äpplen, köttiga rödvinstoner och en skön slutsyra. Lite laktisk touch, aprikoskött och milda mjuka toner av fat.

Betyg? – Bäst. Här är ett praktexempel på att less is more. Genom att hålla nere träfatens karaktär och fokusera på smakerna av funk, själva syran i ölet och munkänslan liksom dryckesupplevelsen får man en elegant, snarare än komplex öl. En öl som ska drickas och avnjutas mer än överanalyseras helt enkelt, på många sätt precis som många av de belgiska surölen.

Hembryggarparet Joakim (även bakom ölbloggen Good Morning Beer Lovers) och Sofia har sedan något år tagit steget från ölnördar/ölfantaster till att börja brygga själva. Jag och M2 har över något år fått äran att prova på allt från hembryggda dumleöl till cider och nu senast en modern twist på den annars rätt ovanliga Gotlandsdrickan. Ölstilen som på RateBeer går under samma gruppkategori som finska Sahti och estniska Koduõlun dyker upp någon gång då och då i bryggarvärlden och främst är det amerikanska Jester King jag tänker på då de i fjol provade sig på en Gotlandsdricku. Därför är det väldigt roligt att svenska hembryggare vågar och vill prova på ett stycke svensk tradition och historia. I Seatown Brewing’s fall har ölet fått en modernare twist med lite modern humle och istället för bakjäst har man använt en saisonjäst. Ölet är på 6,7% alkoholstyrka och har rökt råg för att ge den traditionella rökigheten, humlen kommer i form av Magnum och Cascade.

Seatown Brewing Modern Gotlandsdricka

Utseende: Aningen disig och matt kopparfärgad vätska med litet fizzigt skum som sitter kvar längre än förväntat kring glasväggarna.
Doft: Fina aromer av charkuterier paras med aningen fruktighet med dov persika, melon och sötma. Rökigheten lägger sig perfekt med fruktigheten som i mer traditionella och mer hårt rökta öl tenderar att ge för mycket sälta och kärv rökighet. Här markeras den samtidigt som den inte låter humlens fruktiga toner ta över för mycket.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk i munnen med snälla små kosyrebubblor. Även i smaken är flörtande mellan rökighet och fruktighet spännande även om den mjuka munkänslan och sötman ger viss fördel åt fruktigheten – på gott och ont. Kanske att smakerna i slutet gifter sig lite väl vilket gör att du får en sötfruktig rökighet mer än växelspelet och mot slutet är den som en lite rökigare pale ale, aningen riv där hade vägt

Betyg? – Bra+(/Bättre-). Jag vill egentligen bara ge ett högre betyg för ölets elegans och fina balans i smakerna. Du märker inte de 6.7%’en, alls utan hade detta serverats på fat en sommarkväll hade jag gladligen bälgat i mig flertalet krus. Saisonjästen är ett trevligt inslag och livar upp ölet och ger det en mumsigare, mysigare och mildare touch som jag tror är vad som gör det positiva i helheten. Well done!

När vi nyligen kikade på marssläppets T5- och T6-öl så var det en smärre tröts att ett par av ölen har blivit framflyttade. Inte för att vi inte vill prova, eller är nyfikna på ölen utan för att vi kan spara några kronor (åtminstone till april). Nu flyttar vi oss till de mer exklusiva områdena och T7-modulen och ölen som garanterat kommer att bränna till lite extra och gör att du snarare bör köpa en ny plånbok än mer öl. Äntligen, får jag säga trots mitt amerikaniserade hjärta får vi se lite mer dansk och svensk öl i de mer exklusiva släppen. Här rör det sig om stabila Amager, Hornbeer och Mohawk. Det paras med belgiskt, tyskt och engelskt och nu när Grassroots Arctic Saison tyvärr flyttades till aprilsläppet pga tryckfelsnisses framfart så saknas det helt amerikansk öl i ett T7-släpp, när hände det senast?

Amager Double Black Mash är vad det låter, en öl där man mashat in allt en extra gång för att få ut mer smak, mer tyngd och mer av sånt som gör denna maffiga 12% starka Imperial Stout så extremt kraftig. Gillar du Mikkeller Black och liknande bomber till mörka öl kommer du att uppskatta denna, det är hårt rostad malt, stor närvaro av starkt kaffe och mörkaste chokald men också lite brända toner och värmande alkohol. En värmande öl, för 109 kronor per 50 cl. Vill du ha lite mer piff och kryddning på din mörka öl så kan du köpa en annan dansk, Hornbeer Viking Chili Stout. Lite mjukare, något sötare med karamell, kakao och söt- och saltlakrits där chilin kommer något senare i eftersmaken och värmer upp munnen. Inte för kraftig och inte för stark utan balanserad och god. För 65,80 för en flaska är det inte för dyrt och helt klart värt att prova, särskilt om du vill ha något lite annorlunda.

Vill du ha något annat annorlunda men gott är Ritterguts Gose från Tyskland att rekommendera. En Gose brygd med koriander och salt, precis som det sig bör. Relativt nya ölimportören Constant Companion har lyckats få ut ölet lite här och var och vad jag har hört har den tagits emot väl då den jämfört med många andra Goses inte är på tok för salt eller sticker ut med olika ockulta kryddningar vilket många amerikaner kan gilla. 35,30 för 50 cl är ett kap tycker jag, det här är smakrikt och läskande och en öl jag personligen lär köpa på mig av för att ha hemma i vår. Närmast i facket “annorlunda” kommer nog BrewDogs Unleash the Yeast-serie där man liksom Mikkeller gjorde med sin jästseire – samma öl, olika jästsorter. I BrewDogs fall har man kört på en amerikansk alejäst, en Bavarisk weizen, belgisk trappist och en pilsner lagerjäst. Utmärkt tillfälle att lära er mer om hur jästen fungerar och 98,10 kronor för detta fyrapack är inte dyrt alls. Köp ett par pack, annordna en ölprovning och kör med lite vänner.

Från Sverige/Belgien ser vi Mohawks häftiga serie exklusiva Grand Cru-öl. Samtliga, Belgian Grand Cru, Double Barrel Aged Blizzard och Cuvée Grand Cru släpps på lördag och visst, de är bra dyra men också bland det bästa Stefan har bryggt. Cuvée Grand Cru är en mörk, starka belgisk ale som lagrats på ekfat för att sedan på en andra jäsning både få smaka på körsbär och hallon samt tre stammar av Brettanomyces – helt galet och mycket gott. Drick nu eller lagra hur länge du vågar och klarar. Belgian Grand Cru å sin sida, även den en mörk, stark belgisk ale har fått jäsa med vanilj och russin och ja, 9.9% stark men så otroligt smakrik att man bara vill ha mer och mer. Sist ut är Double BA Blizzard vilket är Imperial Portern Blizzard som fått ligga på båda amerikansk whiskey- och bourbonfat. Även denna otroligt smakrik, komplex och ett smakspektrum som spänner lika brett som en genomsnittlig amerikansk bakdel. Köp alla tre och skatta dig lycklig!

Sist ut har vi de helbelgiska ölen. De Ranke är tillbaka med sin Hop Harvest 2013 som i år är brygd med XX Bitters humlesorter medan maltbasen är hämtad från Saison De Dottignies. Torkade frukter och en mjuk maltbas paras med en distinkt humleprofil, riktigt bra och ölet brukar alltid tas emot väl – så även i år. 80 kronor kostar en 75 cl flaska, helt okey. Slutligen har vi två öl med samma pris, storlek och bryggeri – 3 Fonteinen Oude Kriek och Oude Geuze, båda 37,5 cl flaskor med ett pris på 86 kronor. Låt bli att köpa dem, snälla? Dessa lär ryka först av alla öl vid släppet och det av en anledning, tillsammans med Cantillon, De Cam och Boon är 3 Fonteinen i absoluta världstoppen av efterfrågade och populära suröl. Dessa två är inga undantag. Så låt bli att köpa dem så tar jag allihop så slipper ni få dricka gamla sura öl.

2014-03-01 Exklusivt släpp

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

T5 11232 Brewdog Old World India Pale Ale Storbritannien 66 39,90 12.000
T5 11252 Brewdog Old World Russian Imperial Stout Storbritannien 66 49,90 12.000
T5 11896 Innis & Gunn Irish Whiskey Finish Storbritannien 33 24,90 50.400
T5 11836 Iron Fist Spice of Life USA 75 80,70 5.000 (flyttas till april pga försenad leverans)
T5 11897 Iron Fist Velvet Glove USA 75 96,00 5.000 (flyttas till april pga försenad leverans)
T5 11880 Sierra Nevada Beer Camp IPA USA 35 31,40 6.000
T5 11826 Siren/Grassroots/Mikkeller Limoncello IPA Storbritannien 33 (uppskjuten)
T5 11848 New Belgium Abbey USA 355 28,90 12.000
T5 11847 New Belgium Trippel USA 355 28,90 12.000

T6 11800 Anderson Valley Wild Turkey Bourbon Barrel Stout USA 65 88,70 3.000
T6 11815 Bockor Cuvée des Jacobins Belgien, 33 29,80 2.880
T6 11831 Founders Backwoods Bastard USA 35,5 37,60 2.400
T6 11801 Sierra Nevada Beer Camp Imperial Red Ale USA 35 34,50 3.600
T6 11806 Gouden Carolus Easter Belgien 750 100,20 2.000
T6 11819 Thornbridge Bracia 50 99,00 2.000

T7 11834 Amager Double Black Mash Danmark 50 109 840
T7 11821 De Ranke Hop Harvest Belgien 75 80 480
T7 11830 Grassroots Arctic Saison USA 75 169,70 600 (flyttas till april)
T7 11838 Hornbeer Viking Chili Stout Danmark 50 65,80 1.200
T7 11974 Mohawk Belgian Grand Cru Sverige 37,5 70,50 1.440
T7 11973 Mohawk Cuvée Grand Cru Sverige 37,5 100,50 1.440
T7 11975 Mohawk Double Barrel Aged Blizzard Sverige 37,5 90,50 1.440
T7 11976 Ritterguts Gose Tyskland 50 35,30 1.600
T7 11863 3 Fonteinen Oude Kriek Belgien 37,5 86 2.000
T7 11872 3 Fonteinen Oude Geuze Belgien 37,5 86 900
T7 11977 BrewDog Unleash The Yeast (American Ale, Bavarian Weizen, Belgian Trappist, Pilsen Lager) Storbritannien 4 x 330 98,10 1.200

Vad betyder T-indelningarna

B = Beställningssortiment
BAS = Alla butiker
T1 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS samt T1)
T2 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1 samt T2)
T3 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1, T2 samt T3)
T5 = 30-tal butiker (egentligen 40 butiker inklusive vinkällarbutikerna)
T6 = Mer eller mindre samma som T7, men med mer information på Systembolagets hemsida
T7 = Vinkällarbutiker (Göteborg, Malmö och Stockholm)
T9 = Valfritt för butik att hyllföra. Kan av kund beställas styckvis i samtliga butiker