Idag vaknar jag upp till en ny vecka, för även fast det är söndag så är det idag vi kan se framåt igen. Stockholm Beer and Whisky Festival är över och efter 5 besök på 6 dagar så är kroppen rätt tacksam för lite vila. Efter ett väldigt långt besök på fredagen  så var gårdagens besök, då jag skulle visa runt ett par vänner vigt att bli lite lugnare. Väl på plats så fick jag den eminenta iden att prova de tre stycken ofiltrerade tjeckiska pilsners som fanns på mässan; dels på grund utav den här diskussionen och dels för att min vän jag traskade runt med gillar tjeckisk öl. Förutsättningarna var på topp; jag var bakis och trött sedan fredagen och därmed var mina förväntningar låga och jag var mest sugen  på något läskande och enkelt – som en ofiltrerad pilsner? Även min vän som är en vann pilsnerdrickare fick agera domare och komma med inputs. Vilka var nu ölen som skulle provas?

På mässan fanns Staropramen Unfiltered, opastiröserad och ofiltrerad Pilsner Urquell samt Krusovice Musketyr  – vilekt också är ordningen vi skulle prova ölen i.

Staropramen Unfiltered, en ofiltrerad pilsner med 34% vetemalt och bland annat lite koriander. Förutom att den faktiskt ser väldigt trevlig ut med en rejäl krämig och välsatt “hatt” ovan på den disiga vätskan så är de första dofterna också förvånansvärt angenäma. En frisk fruktighet och den typiska något metalliska eller som-att-slicka-på-en-sten-doften som slutar med lite krydda. Smaken är även den helt okey och det är riktigt läskande och perfekt som första öl efter en lång fredagnatt. Kroppen är annars vad som gör ölet och en fyllig men ändå lagom öl slinker ned väldigt lätt. Däremot är det kanske inte något jag skulle se fram emot att få dricka igen, men som dagen efter-öl, en läskande öl nere vid bryggan på sommaren eller till gedigen tjeckisk husmanskost så passar det utmärkt.

Näst på tur var den nu i höst så omtalade ofiltrerade och opastöriserade Pilsner Urquell. En öl som i dess rätta omgivning framhållits som en av världens bästa öl – och med de orden så måste jag ju bara testa den igen. Jag har provat den samtliga år jag har varit på mässan och den har funnits och första året tyckte jag att den bara smakade majschips, andra året att den bara smakade illa och nu i år? Utseendet är ungefär som med Staropramens dito ovan, men med ett lite mindre krämigt skum och en lite klarare vätska. Doften har tendenser av blommig humle, ljus malt, jäst, metall och typ där slutar det. Nu har fatet stått ett tag och ju längre det står desto mer försämras ju kvaliten, en nackdel med pr-tricket att frakta dit en enorm trätunna att ha ölet i. Smaken är liksom doften förvånansvärt blommig och frisk, men inte alls lika fyllig och runt som Staropramen. Säd, metallpinne och lagom vetekryddighet.

Sist ut var så Krusovice Musketyr. Utseendet är som en blandning av de två föregångarna med en mellandisig vätska och ett skum som är rätt så krämigt men kunde ha gått ett bättre öde till mötes. Dofen är lite ‘off’ men har lite apelsinskal, jäst, syrligt hö och vissa spår av malt. Det doftar inte helt rent, vilket var en känsla som kom tillbaka vid smaken där ölet liksom båda konkurenterna ovan har en bra fyllig kropp. Men den är jämförelsevis lite tunnare och smakmässigt har den en syra som inte borde vara där. Lagom besk, lagom söt, helt okey fyllighet men nog den jag tyckte sämst om utav alla tre. Mycket ligger i kroppen och en pilsner ska vara mysigt fyllig, krämig och ha en balans av järnkaraktäristisk jäst, viss blommighet och både lite beska och sötma – detta hade inte Krusovice’en lika mycket av.

Så hur sammanfattar vi det här testet då? Ingen av ölen var för mig några enorma höjdare även om Staropramen Unfiltered faktiskt fick ett väldigt bra betyg och är en öl jag utan tvekan skulle kunna dricka vid rätt tillfälle igen – så den var min vinnare. Framförallt hade den rätt kropp och munkänsla och den bästa smakbalansen. På andra plats kom Pilser Urquell med sin opastöriserade och ofiltrerade pilsner – vilken var som Staropramens fast nedtonad och det märktes att fatet inte var helt nyöppnat. Sist kom så Krusovice Musketyr som inte alls höll samma nivå som de två tidigare ölen, men här tror jag också att man på en tjeckisk krog hade behandlat ölet lite annorlunda än bortglömt i en liten monter längst in i Hall II.

Det är sällan jag skriver något som självgott kan uppfattas som en krönika. Dels för att jag bara är en av alla öldrickare där ute och tycker att jag inte är något speciellt att läsa, sedan om folk läser vad jag och M2 skriver och ser på det vi gör så är vi såklart extremt hedrade. Men jag känner inte allt jag ska lära er något, utan erfarenhet är något man anförskaffar sig själv. Vad vi kan ge är enbart inspiration och hjälp på vägen.

Men just ikväll, eller inatt, igår, nyss hemkommen från Stockholm Beer’s andra mäss-torsdag så känner jag en önskan att sammanfatta mina tankar om kvällen och den prisutdelning som enligt traditionen genomfördes. Vad jag vill belysa är inte mässan eller prisutdelningen i sig, mässan har vi skrivit såpass mycket om redan. Utan vad jag vill göra är att lyfta fram mässans stora vinnare – Henok och Omnipollo. Anledningen är simpel; på något udda sätt är det som när något man har följt sedan barnsben plötsligt får ett enormt utrymme och ett välförtjänt erkännande.

Jag minns när jag för första gången provade Omnipollos första öl, Leon. Jag minns första gången jag mötte Henok och jag minns på ett nästan läskigt sätt alla gånger jag har provat något av hans nya öl. Inte för att Henok, Omnipollo eller ölen i sig är exceptionella utan för att det är sån jag är – när jag börjar följa något så grottar jag mig in i det, vare sig det är film, serier, böcker eller öl. En gång i tiden hade jag en grungeklubb på söder i Stockholm och än idag är jag vän med flertalet bandmedlemmar från band som spelade där – för 10 år sedan. För på samma sätt som man gick på deras konserter, blev smygplakat på fulöl på efterfesterna och köpte deras hemproddade EP’s – “de kommer att slå, tro mig, de är nästa Soundgarden!” – så känner man något speciellt för de bryggerier och bryggare man lär känna just när de startar upp. Det är just av den anledningen som vi har vissa “logos” på sidan, inte för att det är reklam utan för att vi gillar att lyfta fram bra saker – precis som med de band man en gång började följa.

Så där stod jag nu tillsammans med lite vänner framför scenen på mässan och småsnackar med David från de Struise Brouwers medan pris efter pris betas av, och i takt med att Brill & Co får plakat efter plakat så höjs stämningen vid gruppen till höger om mig.  Jag gratulerar Tobias från To Öl för de priser han och bryggarkompanjonen Tore fick och jag är glad att se hur Coast to Coast från Oppigård välförtjänt blev tilldelad medalj. Men det är när Omnipollo Nebuchadnezzar tilldelas silver för bästa moderna ale över 6% som jag blir riktigt glad. Inte för att Stefan Gustavsson, Jessica Heidrisch, Mattias Hemmerlind eller Björn Falkeström inte förtjänar exakt samma erkännande utan för att det för mig handlade om något annat, något mer personligt – precis som med de gamla banden som spelade på Navelludd.

Ett silver är ett silver och ett bra bevis på att ölet har mottagits väl men visst hoppas man på mer. När det sedan är dags för priserna för fatöl och vi återkommer till samma kategori och “Neb” åter kniper silver, så är det en mixtur av glädje för att ölet har bedömts lika bra även på fat men även lite bitterhet för att det inte blev ett guld. Men det handlar inte om priser eller plakat – inte för mig, jag har ingen egen vinning i det och jag kan inte annat än säga att detta var hur jag kände och det står jag för. Alla priser har nu delats ut tror jag och medan jag sippar i mig de sista klunkarna av Stone Ruination IPA så förstår jag att det är ett par priser kvar. Och tro mig, det var bra galet när Neb också utnämns till mässans bästa öl – ett pris jag trodde skulle gå till Nils Oscar, Oppigård, St Eriks eller någon av alla de fantastiska importerade ölen som fanns.

På något sätt tror jag också att vi är vid ett vägskäl; ett vägskäl där vi kommer att få se mer inovativa sätt att brygga öl och få ut sitt märke. Inte för att det klassiska slitet med bryggverk, städning och allt kommer att försvinna – det är där mycket av ölkulturen lever kvar. Utan snarare för att utvecklingen går framåt och ja, det går att inflika alla möjliga argument för att “flying brewers” och kontraktsbrygder skulle ha en annan status. Men för mig, för mig som ölkonsument så är det faktiskt en fråga om bra öl. Så utan att lägga vikt vid vad som är rätt eller fel så tar höjer jag min lilla kupa med Neb och gratulerar Henok för vinsten till bästa öl!

Sierra Nevada Brewing Company. Ett mer än klassiskt bryggeri. Till och med så pass klassiskt att bryggeriet var bland de första amerikanska bryggerierna att leda oss dit vi är idag och varför vi idag har öl som Sierra Nevada, Flying Dog, Samuel Adams och Ska på Systembolaget. När så Steve Grossman, bror till Sierra Nevadas grundare Ken Grossman och Brand Ambassador för bryggeriet besöker Sverige – då är det svårt att inte bli star struck. Jag har träffat många bryggare de senaste 12 månaderna, många av dem ikoner och “stjärnor” på ölscenen men det är någoting speciellt med att träffa någon som var med “back then”, då när allting startade.

På Amaranten i Stockholm hade Wicked Wine, Sierra Nevadas svenska importör, anordnat en beer makers dinner med Steve där tre stycken rätter skulle paras med totalt 5-6 stycken öl. Inte alltför otippat var platserna snabbt fyllda och middagen fullsatt. Innan middagen skulle börja och lokalen började fyllas med förväntansfyllda ölfantaster så passade jag på att slå mig ned med ett glas Pale Ale för en pratstund med Steve.

Det “många” vet är hur bryggeriet startade i början av 1980-talet då Ken Grossman beslöt sig för att “go pro” och gå från hembryggare till att likt läromästaren och vännen Fritz Maytag som då hade tagit över Anchor Brewing Company börja brygga i större skala. Det färre vet om eller sätter i relation till hur stora bryggeriet är idag (beräknad produktion i år är över 1 miljon barrels av öl, 1 barrel = 119,2liter…) är hur de under en rätt så lång tid var väldigt små och “bara” brygde mellan hundra och tre hundra tusen liter. Redan i tidig ålder, eller “väl före vi egentligen var i närheten av laglig ålder”, kom bröderna i kontakt med öl och det tog inte många år innan de erfarenheterna banade väg mot ett allt större ölintresse. Efter två år beslöt sig Kenför att hoppa av skolan för att istället jobba med olika ströjobb medan han försökte att få sin egen butik att gå runt; en butik där han sålde hembryggningsutrustning. En dag beslöt han och den tidigare affärspartnern Paul Camusi att hyra in sig i en 280 kvm stor lokal som kom att bli bas för bryggeriet, som bit för bit fylldes med allehanda maskiner och utrustning som snickrades ihop till fungerande bryggverk. Det skulle dröja 9 år innan man kunde köpa ett riktigt tyskt bryggverk och flytta till nya lokaler men grunden var lagd och arbetet kunde nu starta.

Storleken på bryggeriet var det. Det är intressant att höra hur Steve beskriver den amerikanska marknaden där man distribuerar sina öl till samtliga delstater och enbart en liten, liten procent går till export – detta trots en årlig produktion på runt 119 miljoner liter öl. Än mer intressant är det när Steve berättar om det nya bryggeriet som beräknas starta redan under nästa år i North Carolina och att den utökade produktionen kanske gör att man kan ge positiva svar till alla de förfrågningar de får från törstande ölfantaster från världens alla hörn. Idag exporterar man förutom till västra Europa, Sverige, Finland även till länder såsom Australien och Japan. Tyvärr är det problematiskt och relativt dyrt då man för att garantera ölets kvalitet sänder alla öl nedkyld längsmed hela produktkedjan, något man även gör inom USA. Med andra ord har den Torpedo du har i handen nu till helgen varit nedkyld från det att den skeppades från bryggeriet till att den hamnade hos distributören och sedan i butik.

Ytterligare en åtgärd för att säkerställa ölets kvalitet har gjorts i och med att man har köpt in en canning line varpå Torpedo nu sätts både på burk och på flaska. Efter att rejält ha undersökt burkens förmåga att hålla ölet och hur det påverkas av den invändiga beläggningen (det är detta ämne som när det bryts ned ger de metalliska smakerna till ölet och inte burkens material i sig) så känner man sig nu säkrare på att ha hittat ett bra ämne som ger ännu en fördel till att ha ölet på burk. Andra fördelar är att ölet inte riskerar att oxidera på samma sätt som på flaska, det utsätts inte för direkt ljus och framförallt så är det otroligt mycket bättre för miljön. Just miljön är viktig för bryggeriet och Steve berättar att man årligen, i takt med att bryggeriet växer, installerar nya solpaneler på alla bryggeriets byggnader för att tillvarata solenergin. På det nya bryggeriet som ligger vid en flod planerar man också att ha ett vattenkraftverk som ska alstra mer energi. Energin som används återanvänds sedan i bryggeriet. Så all elektricitet och värme bidrar inte bara till den dagliga uppvärmningen i byggnaderna utan i ett andra steg till att ge energi till alla de bryggverk som ger oss ölen vi nu sitter här med. 2010 belönade också United States Environmental Protection Agency bryggeriet med “Green Business of the Year” just för dessa projekt och arbetet med att visa hänsyn för miljön.

Vi pratar vidare om hur det samhällsansvar många amerikanska bryggerier tar inverkar på hur craft beer får ett ansikte, vilket i sin tur kan fostra en känsla av stolthet över stadens öl vilket kan fungera som en katalysator för fortsatt intresse över “riktig” öl. Detta är något vi sett på våra resor runtom i USA där bryggerier som Oskar Blues, New Belgium, Dogfish Head, Rogue Ales och Sierra Nevada inte bara är ett bryggeri utan något mer än så, de är en del av “communityt”. Även den minsta stad har idag ett litet bryggeri och i takt med att de uppmärksammas och blir något att vara stolt över så sprids också craft beer-tänket. Ett av Steves dagliga projekt är att hantera och administrerar det Beer Camp-projekt man anordnar i Chico och dit ölfantaster från hela världen 1-2 gånger i månaden beger sig för att lära sig om ölbryggning, få en inblick i bryggeriet och deras historia och såklart att få prova på att brygga riktigt bra öl. Tanken är att sätta upp ett liknande projekt på det nya bryggeriet som kommer att ha små stugor och camp sites för besökare och Beer Camp-deltagare. De har inga planer på att exportera konceptet utan vill hålla sig till sina egna marker för att få en genuin Sierra Nevada-känsla då landskapet och omgivningen är en lika viktig faktor som ölrecepten i sig. Bortsett från en liten hembryggartävling inom bryggeriet i år så berättar Steve att han inte har bryggt hemma på åtminstone 20 år och med alla de resor, föreläsningar, provningar och Beer Camp-projekt  han ska hinna med på veckans få dagar så är det inte konstigt att han hellre vilar ut med en god öl på fritiden än att sätta igång och brygga öl. Jobbar man för ett av de största bryggerierna så är det ju heller ingen brist på tillgången till öl. Nu har man dock utökat personalstyrkan om cirka 450 personer med ytterligare en som är vigd åt att assistera Steve med Beer Camp och som kan avlasta honom med bryggningen, det administrativa arbetet och övriga sysslor.

Just att få en känsla för drycken i sig är lika viktig som för alla livets njutningar vare sig det är vin, öl eller mat och i takt med att vi börjar förändra våra traditioner så tror han också att vi kommer att ändra inställningen till öl. Utbildning och kunskap är A och O för att få ett sunt förhållande till allt och genom projekt såsom Beer Camp och att visa att öl inte bara smakar gott utan varför det smakar som det gör så kanske vi kan påverka folks intryck av vad de dricker. Vi pratade om hur man i unga år gärna tar ett tolvpack Coors Light till helgens fest eller till kvällens footballmatcher då det är ”vad man alltid har gjort”. Men i takt med att craft beer börjar hitta in till nya marknader, in till matborden i hemmen och på restauranger så blir det mer naturligt att plocka på sig ett par craft beers istället. Idag utgör craft beer-scenen i USA 6% av den totala marknaden och Steve är lite skeptisk till Jim Kochs (Sam Adams) att man ska kunna dubbla den siffran de nästkommande 10 åren. För trots att craft beer fortsätter att öka i volym och att fler och fler amerikanska bryggerier poppar upp så betyder det inte att folk slutar dricka massproducerad öl, tyvärr.

Det började nu bli dags för middag och en stor skara hade samlats bakom bordet vi satt vid, förväntansfulla över att prova de utvalda ölen, maten och såklart att få höra Steve berätta om bryggeriet. Jag skulle kunna fortsätta att berätta om allt vad Steve hade att säga och om middagen, men ni ska få vila lite nu så kommer det en till dos av Steve Grossman och den trevliga middagen lite senare.

De Struise Brouwers är inte bara med på årets mässa med en hel trailer fylld på fat av några av världens bästa öl och de är inte heller bara ett av världens bästa bryggerier. Utan vad Struise är för mig är ett bryggeri som lyckas blanda och ge bland ölstilar och påhitt utan att någonsin hamna under “riktigt jäkla bra”-nivån. Visst har jag provat ett par öl från dem som har varit besvikelser men generellt så är man bland de stabilaste bryggerierna jag känner till. Det som gör att bryggeriet verkligen står ut är att de ständigt vill utveckla många av sina öl vilket syns i att de har frysdestillerat vissa öl, med andra ord så har de kylt ned ölet så att vatten fryser varpå en alkoholstarka vätska blir kvar (tänk BrewDog Tactical Nuclear Penguin).

Struise har ett “beer recrystallization project” där man gör just detta med sina öl och ett par av dem finns på Stockholm Beer and Whisky Festival men om Five Squared, baserad på bryggeriets Quadrupel X, gör det får ni fråga de pratglada och ytterst trevliga herrarna Urbain eller David om. Ölet som är på hela 25% (därav namnet) togs fram i runt 216-240 flaskor som alla såldes för 100€ styck för välgörande ändamål och då det är förståerligt att en flaska är lite dyr så tycker jag ändå att ni ska fråga på mässan om de har ölet. Denna flaskan öppnade hederskyffen Jens på Pressklubben i Stockholm för att så många som möjligt, som vågade sig på den, skulle ha möjlighet att prova något väldigt speciellt. Nördigt, javisst, men läxa lärd – kom ihåg namnet De Struie Brouwers. Imorgon släpps också tre versioner av deras väldigt goda julöl Tsjeeses på Systembolagets weblansering – passa på att beställa en av varje och ha en liten julölsprovning redan i oktober?

Struise Five Squared

Utseende: Trögflytande mörk klarorangebrin vätska utan direkt skum. Små jästflarn simmar runt i glaset.
Doft: Allting som en bra quadrupel har men med mer sötma, mer kletighet ochonekligen mer kraft från alkoholen. Men här kan bryggerier som BrewDog m.fl lära sig något för det doftar inte spritigt. Däremot är det en vuxen och explosiv arom med extra av allting. Kolakaramell, äpple, sirapsklubba.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Där briserar allting och smakerna säger hej mun, hejdå Manker. Styrkan är ofrånkomlig men likt en riktigt bra likör eller avec så är det delad njutning jämfört medmycket liknande. Det är sjukt starkt för en öl men alkoholen känns ölig (typ Sam Adams Utopias) mer än spritig. Sötman är inte där för att lura dig att tro att det är en feg öl utan för att den är kraftig och väldigt god. Smakerna då? Mnjae, annan typ av karamell, kola och säg något fruktigt? Eller så är den inte så klar i smakerna och det är det som gör den bra.

Betyg? – Bättre(+). Jag ljuger om jag säger att det är en öl för alla men 5-10cl serverat som en elegant, komplex och ytterst vuxen bomb, ja då är den mer till sin fulla rätt. Jag tycker vare sig att den är på tok för alkoholstark och spritig eller klibbigt söt – om man jämför med liknande öl frå andra bryggerier, men det gör den inte lättdrucken eller förlåtande utan det är en rejäl beat up din mun och lever kommer att få.

Det var inte bara Slottskällans Eight som släpptes i Uppsala och på beställningssortimentet idag utan bryggeriet bjöd även till med att släppa sin 2012 Barrel Aged Imperial Stout. Ölet är en bourbonfatlagrad variant på ett av bryggeriets gamla flaggskepp – Slottskällans Imperial Stout. Ölet finns så klart med på Stockholm Beer and Whisky Festival, så bor du inte i Uppsala och vill prova det lite tidigare än att behöva beställa det så gå förbi Slottskällans monter. Jag tog och provade ölet med en rejäl grönmögelost för att se om ölet skulle vara ännu ett av bryggeriets trevliga nyheter i år.

Slottskällans 2012 Barrel Aged Imperial Stout

Utseende: Lättare mörk brun/svart vätska med litet nougatfärgat skum med minimala bubblor vars sista stund är om en lätt hinna som sakteligen försvinner mer och mer.
Doft: Jämfört med många liknande öl är det en tydligare träsyra och mindre choklad- och kaffetyngd arom. En lättsam fruktigare chokladton men humlen känns för fräsch och fattonerna för annonyma för att helt slå omkull mig som en barrel aged imperial stout.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn till kroppen och då är den ju trots allt 11% stark. Men tar man sig en större munfull så märker man av tyngden något mer men det är fasligt lättdrucket för att vara så starkt. En viss sötma som bidrar till att humlefruktigheten märks än mer och som gör att den ännu inte känns helt som vare sig imperial stout eller ekfatslagrad. Lite choklad kommer efter en stund men jag tycker inte att fatlagringen märks särskilt tydligt, tyvärr. När ölet har fått lufta sig något mer framträder alkoholen tydligare men tyvärr är inte det nog för att omvända mig.

Betyg? – Bra. Det är väldigt gott men jag tror att den ska ligga till sig lite då den både är lite lätt och något för fruktig för att kännas som en ekfatslagrad imperial stout på 11%. För den typen av öl vill jag ha tyngre karaktär av choklad, kaffe, små givor av vanilj och bränt trä och där det inte gör alltför mycket om alkoholen stundtals lyser igenom. Jag gillar bryggeriets stout Svart och den här smakar som den fast lite lagom dopat, vilket är bra men kanske inte helt vad man var ute efter? Så betyget här är snarare utifrån vad det är än hur det faktiskt smakade, en smak jag i övrigt gillade.

Mörka IPA’s har blivit mer en vana än något udda i Sverige och såväl som Sigtuna och S:t Eriks har på sistone släppt fram sina mörka IPAs vilket tar följe på den utveckling som skett i USA senaste två åren där mer eller mindre alla skulle ta fram en än värre öl än alla andra. Detta har lett till flertalet diskusioner under åren om det överhuvudtaget är att räkna som en öltyp, om det ens är bra öl och vad framtiden för ölsorten är. På sistone har jag personligen börjat dela upp ölen i mer välhumlade imperial brown ales (t.ex. Otter Creek Alpine Black Ale, Prince of Darkness etc) medan rena black IPA’s (Stones samtliga ditos, Mohawks etc) har en tydligare bränd humleolja och bitter ton. Detta är bara min personliga uppdelning då det är lika varierat som det brukar vara med vanliga IPAs där vi har öst- och västkusts IPAs, brittiska, amerikanska och belgiska – alla med sin stil.

Den senaste mörka IPAn på den svenska marknaden lanserades nu idag runtom i Uppsala samt i beställningssortimentet och är Slottskällans Eight. Jag tycker att Slottskällan verkligen har växt i år och deras Zero och Zeven var i mina ögon två lite vågade öl sett till hur konservativ den svenska ölscenen ändå har varit fram tills kanske för 2 år sedan. Eight är en mörk IPA med humle hämtad från USA och Nya Zeeland på 8% och vissa minns nog att det var denna som skulle ha kommit på Systembolaget tidigare i höst men diskades till förmån för Sigtuna Prince of Darkness.

Slottskällan Eight

Utseende: Mörk nästan svartbrun vätska med ljusbrunt skum och minimala till små bubblor.
Doft: En kraftigt bittert hårdrostad ton av grovmalet kaffe och bränd mörk choklad. Tydlig torrhumling med humleoljearomatiska inslag som får sällskap av lite grape och kanske om man letar en viss fruktighet. Eldad nykördad blomsteräng och lite pepprig krydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Utan tvekan en bittertorr rostad smak med små inslag av söt choklad, kaffe och lakrits. Drar mycket åt de oljigare och mer tydligt brända mörka IPAs med en lång härlig efterbeska som ändå, jämfört med många amerikanska ditos är rätt snäll – men långvarig.

Betyg? – Bättre. Kraftig men ändå rätt balanserad och gillar man mörkt, hårdare rostad mörk IPA så tycker jag att det här är riktigt bra, den går aldrig för långt utan är balanserad och åtminstone i min smak. Skulle jag placera den här på min skala över mörka IPA’s så drar den mer åt mörk och välhumlad brown ale än åt det mer stoutliknande och brända hållet. Prova att dela upp såhär för då sätter ni rätt förväntningar varpå det blir lättare att välja öl åt den inriktningen man gillar. För flera som har provat denna och som jag har snackat med föredrar mer brända mörka IPA’s varpå det inte är konstigt att de tycker att den här var lite snäll, vilket den i jämförelse är.