Varje gång jag är i en matbutik faller jag in i samma mönster, jag går runt och plockar på mig vad jag skall ha varpå det slutar med en kort tur till avdelningen med öl och läsk. Inte för att jag skall köpa något utan bara för att ta temperaturen på hur ölfenomentet rullar på. För bara något år sedan var det mest Falcon, Pripps och Sofiero i lågalkoholhaltiga versioner jag kunde finna och låta bli att köpa. Nu har något hänt och på min lokala Sabis/Hemköp finns nu Jämtlands Steamer, Dugges Brandmästaren Andrens, Nils Oscars Bordsöl med många fler. Visst kostar de lite mer och ofta lika mycket som en starköl men så smakar de också dubbelt så mycket som makrolagern på hyllan bredvid. Det jag kan sakna i de här ölen är oftast balans och kropp. Är ölen humliga är de ofta rätt platta i kroppen och humlen känns obalanserad, är det en “vanlig ale” har de ofta begränsad tyngd i smakerna och oftast får man kompromissa.

Därför kändes det kul att äntligen finna Brooklyn 1/2 Ale i min butik. Ölet är en del i vad jag anar kommer att bli en liten serie folköl från det amerikanska bryggeriet som och tack vare vårt lands goda relation med Brooklyn Brewery så är vi en av de utvalda marknaderna för ölet. Förutom 1/2 Ale, en Session Saison med influenser från ett traditionellt gårdsöl så har man börjat med en pilsener. En flaska 1/2 Ale kostar mellan 15.90-17.90 och vilket som ni ser är ungefär vad ni betalar för en vanlig ale på Systembolaget. Styrkan hos det här ölet är istället att med 3.4% alkoholstyrka så finns både kropp, smak och känslan som hos en öl som är 0.6% starkare. Den belgiska jästen ger karaktär och en tydlig men återhållsam humling ger smak utan att ölet för den delen ska bli besk eller kraftig. Med så låg alkoholstyrka blir ölet otroligt sessionable samtidigt som det är lätt att finna i dagligvaruhandeln, men med så stark alkoholstyrka så får du också en öl som fungerar bra som “mellan-ölen-öl”. Jag rekommenderar er att prova själva och passa då också på att prova lite andra öl med lägre alkoholstyrka för att jämföra skillnader och smak, förhoppningsvis hittar du din favorit.

Brooklyn 1/2 Ale

Utseende: Aningen disig mörkare gulfärgad vätska med litet vitt skum som lägger sig som en fin skumkrona.
Doft: Doften prälas av mild belgisk alejäst med behaglig krydda med lime och korriander samt lite tvål. Föga förvånande är doften rätt nedtonad men öppnas lite efter att ölet få värmas upp.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lagom kropp för att vara så stark/svag och jag finner ordet läskande mer passande än blaskig, även fast jag hade föredragit med tyngd om man ska se den som en belgisk ale eller mild saison. Först helt okey med gräsighet följt av uppfriskande citrus och sen desto mer Sorachi Ace-humle med sin speciella smak av “dillglass” (jag finner ofta smaken påminna om vaniljglass med dill i mer än bara dill).

Betyg? – Bra(+). En väldigt kompetent öl som inte gör bort sig på något sätt. Valet av jäst och humle gör att ölet både får en viss kropp och en smak som tydligt sticker ut vilket också gör att ölet blir behagligt att dricka istället för att snabbt falna och bli vattnigt. Utmärkt bordsöl eller varför inte till sommarfesten som är tänkt att pågå en hel dag?

Jag älskar att bli överraskad, förvånad och få positiva upplevelser där jag tidigare kanske hade lite tveksamhet och när det gäller mitt stora intresse med öl så är det inget undantag. Därför var jag lite besviken när jag för några veckor sedan provade en Trappers Rye Ale från det rätt så nyöppnade Dalabrygeriet Dalarado. Efter att ha följt Chris Slawsons bygge och satsning på Facebook kom jag att prova på nämnda öl på NK’s Ölbar i Stockholm och tyvärr var ölet rätt smutsigt och hade lite olika fel, tur då att jag kort därpå fick en kartong med lite olika öl från honom. Äntligen kunde jag ge ölen en riktig chans och äntligen skulle jag få prova på lite mer av de svenska småbryggerierna som gör lokala satsningar men i vissa fall förtjänar nationell uppmärksamhet. Se bara hur Poppels, Klackabacken m.fl. började.

Ölen jag kommer att prova går alla att beställa genom Systembolagets smidiga beställningssystem vilket fler borde testa på. Först ut är Linneaus American IPA, en öl döpt efter mannen som kategoriserade och döpte humlesläktet. Ölet på 6.6% alkoholstyrka är humlat med Centennial, Chinook och Columbus och kostar 27,90 SEK på Systembolaget. Därefter provar jag Cockadoodledoo, en Belgisk witbier på måttliga 4.7% alkohol – enligt Chris en öl som passar bra till hambo och ladugårdsdans. Denna kostar 29,80 SEK på Systembolaget. Sist ut är The Year One, en belgisk Abbey Tripel som firar bryggeriets första år, till råga på allt bryggd med kantareller. Ölet kommer på en lite större halvlitersflaska och är därför lite dyrare, 69,90 SEK kostar den på Systembolaget.

Förutom dessa tre så har han i nuläget en 5% stark Roasted Coffee Stout och så den nämnda Trappers Rye Ale. Båda dessa smakade väldigt trevligt och Trappers lyckades återfå mitt förtroende och jag tror att jag hade oturen att få lite extra mycket bottensats sist. Ungefär såhär ser också den line-up Chris vill att bryggeriet ska ha ut, kanske med en addition av lite specialbrygder och säsongsbundna öl, men det får vi se framöver.

Samtliga tre öl nedan bjuder på dofter och smaker som kan perfekteras något men likväl sållar sig till segmentet “bra” vilket för mig betyder att de inte hamnar i fållan över mikrobryggerier som pratar och lovar mer än vad de levereras. Allt för ofta smakar det mest jäst, gammal humle och/eller bismaker bryggaren kanske har överseende med i euforin av att snart få ut sina brygder på marknaden. Dalarado pendlar fortfarande något, åtminstone om jag ser tillbaka på när jag sist fick prova lite av ölen, men samtliga flaskor jag fått prova nu bjöd på trevliga dryckesupplevelser.

Dalarado Linneaus American IPA

Utseende: Något mörkare kopparfärgad vätska med litet poröst smutsvitt skum som dör ned till lite klet ovanpå ölet.
Doft: En rätt söt och dov doft med mycket mörka frukter av päron, mogna persikor och fruktkarameller. Lyckligtvis underviker man fällan med humlade öl som mest smakar och doftar jäst och “hembryggt”, men jag hade inte haft något emot en lite renare arom.
Smak: Medelstor mukänsla med okey kolsyra. Små bubblor och rätt mild kolsyra vilket gör att karamellsötman känns av mer till en början, sedan börjar beskan växa fram och tar udden av sötman. Det är ingen extrem beska utan går väldigt rent in i sötman. Smaken präglas av karamell och torkade frukter.

Betyg? -Bra. Väldigt drickbar IPA som har en mild kropp och beska och karamellighet som tillåts ta plats men också samspela. Tyvärr känner jag tendenser på att ölet kan tappa rätt fort när humlefräschören avtar med tiden, så drick den så färskt som möjligt.

Dalarado Cockadoodledoo

Utseende: Stiltypiskt matt uringul vätksa med små, små bubblor och litet frätande skum.
Doft: Lite syrlig arom av citrus, citronskal, grape och frätande syrlighet jag inte riktigt kan placera – stundtals lite äcklig men stundtals uppfriskande av blött halm och krydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Medelstor till kroppen men ändå passande som törstsläckare. Kryddorna du vill ha finns där, likaså syran och korriandern, men det är en eftersmak som ger lite toalettvål som jag gärna ser att man arbetar bort till förmån för unset mer kropp och kanske mindre krydda. Efter en stund luftas de mest påtagliga tonerna bort och ölet blir mer finstämt.

Betyg? – Bra. Jag gillar ändå ölet som är väldigt läskande, har rätt typ av örtighet och smaker även om man har lite att jobba på. Överlag en öl jag hade kunnat dricka vilken dag som helst under sommaren. Perfekt på picnicken eller på midsommarbordet.

Dalarado The Year One

Utseende: Gyllene kopparfärgad vätska med litet vitt skum.
Doft: Fin doft med lagom sötsyrlig kryddighet med toner av äpple, pepprighet och spår av marsipan likt flera belgiska motsvarigheter. Viss mjuk aura som vilar över ölet med lite “umami”.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild kropp som inte är sträv, bitter eller direkt söt och överkryddig som jag kan finna många öl i stilen. Istället är det en mjukt och behagligt med lätta inslag av marsipan och äpple som följs upp av godistoner och visst, nu är det ju avslöjat men den där lätta, mjuka auran är nog kantarellerna. Tänk er en Tripeldränkt rostad macka med lätt smörstekta kantareller.

Betyg? – Bra+. Trots att ölet tappar momentum efter ett tag så är det en väldigt trevlig tripel som inte är för tung, söt och jästkryddig vilket många kan ha svårt för, åtminstone de som just upptäckt starkare belgiska öl. För att fira bryggeriets första öl tycker jag man har lyckats göra en trevlig öl som nog kan bli trevlig efter ett tag i källaren.

Trojkan Närke Kulturbryggeri (Sverige), Haandbryggeriet (Norge) och De Molen (Holland) gör inte alla utmärkta öl utan de är goda vänner som tenderar att hitta på knasigheter och annat ihop. Menno Oliver, bryggmästare på De Molen har bland annat som tradition att be alla utställare på Borefts ölfestival göra en viss brygd inför varje år – t.ex. sin egen twist på en milk stout. Häromåret delade han med sig av sitt recept på en 6.5% stark torrhumlad amerikansk IPA, Vuur & Vlam och bad ett gäng utvalda bryggerier att göra sin egen tolkning på ölet. De kanske mest kända varianterna blev Ignis & Flamma från De Struise Brouwers och Fyr & Flamme från nämnda Haandbryggeriet (Närke gjorde också en variant som serverats både som Fyra Flammor och Eld & Lågor). Jag har under åren kommit att prova dessa och trots att samtliga är riktigt bra öl har de ibland varierat något i kvalitet, mest för att ölen ibland varit lite till tiden när jag lyckats hitta dem.

När jag så var i Oslo för någon vecka sedan ramlade jag in på landets motsvarighet till Systembolaget, Vinmonopolet och fann där nöjet att lägga rätt stora summor pengar på rätt få summor utav god öl. En av dessa blev dock Fyr og Flamme som visade sig vara runt en månad gammal, med andra ord bra mycket färskare än vad jag någonsin druckit någon av dessa öl. Ölet kanske inte var riktigt i den prisklassen den hade sålts för i Sverige men samtidigt är det nog ett problem vi aldrig kommer att få balans i – tillgång, pris och färskhet kommer alltid att göra att utbudet av humlebomber måste vara lokalt för att vara hyffsat billigt. Att nu köpa 50 cl humlemixtur för runt 80-90 svenska kronor är inte dyrt om man jämför med krogpriser men att spontanshoppa det i Oslo är kanske inget man vill göra så ofta. Nu får jag dock glatt säga att det var värt det – för likt mycket av byggeriets öl var det här jäkligt bra! Nördig som man är så häller man dessutom upp ölet i ett av Spiegelaus IPA-glas.

HaandBryggeriet Fyr og Flamme

Utseende: Lätt disig gyllene orangefärgad vätska med vitt poröst skum.
Doft: Redan vid upphällningen sprider sig doften av tropisk frukt på ett fräscht sätt jag inte har känt i en IPA sedan jag var i USA och drack purfärska humlebomber. Snuddar av lime, gräs och humlekottar med precis balans av karamell och sötma från den rena Maris Otter-malten – otroligt trevlig doft!
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och härlig till kroppen med perfekt kraft i smak och tyngd. Ölet lägger sig perfekt i munnen och maltbasen sätter sig direkt på tungan och mildrar humlens små hugg med gräs och barr. Fruktigheten och de gräsiga tonerna lyckas samsas perfekt och ja det är så fantastiskt balanserat, så rent i smakerna och maltsötman bidrar till fruktigheten på ett ypperligt sätt.

Betyg? – Bättre. Det här är otroligt gott, otroligt enkelt och visar hur du kan göra en rätt kraftig IPA som ändå inte behöver vara antingen besk eller överdrivet maltbaserad. Här får malten lika mycket utrymme som humlen vilket bidrar till en ren smak med tydlig humlekaraktär. En IPA jag lätt hade kunnat sitta och gotta i mig ett par pints av en fin vårkväll.

Det var väl något åt sedan M2 var i London och kom hem med ett stycke öl han inhandlat i de nordvästra delarna av staden, ett bryggeri som tydligen hette Beavertown och höll till på en köttkrog som dessutom hade kött sänt från gudarna. Då smakade ölen fortfarande lite hembryggt men var samtidigt så otroligt goda och kom i en tid då vi just började få in de “nya” brittiska bryggerierna på den svenska marknaden. Idag har vi sett hur Kernel, Magic Rock och Summer Wine sprider sig över landets bättre ölkrogar och näst på tur är just Beavertown. Dukes Brew & Que har fortfarande de bästa ribsen och köttbitarna jag har ätit någonsin och är ett stående besök när jag är i London, men bryggeriet har fått flytta på sig då efterfrågan blev så stor att man inte längre kunde hålla till hos Dukes. Från det att Logan Plant öppnade bryggeriet i december 2011 tog det bara 2 år innan det inte gick att ha det lilla 650 litersbryggverket mitt emot rökeriet på restaurangen utan man behövde expandera. Expansionen ledde inte bara till att fler kunde prova deras öl och att de nu ställer upp på Copenhagen Beer Celebration utan också att de kommer att dyka upp i Sverige, vilket vi är oerhört glada för. Redan i juni släpps Beavertown Bloddy ‘Ell (en 7.4% stark IPA med blodapelsin) i T5-modulen på Systembolaget, men orkar du inte vänta på det skall du bege dig till en Öl & Whiskymässa i Göteborg nästa vecka då bryggeriet har premiär hos Cask. Det senaste ölet jag har provat från dem heter Quelle Saison och är en 4.1% stark saison som har fått en riklig dos torrhumling. Med en så låg alkoholstyrka vill jag ha ett glas som bygger upp ölet varpå valet återigen föll på mitt Tekuglas.

Beavertown Quelle Saison

Utseende: Persikofärgad disig vätska med litet vitt skum som lämnar rester längsmed glaskanterna.
Doft: Tydlig arom av torr tropisk frukt, citrus (mild grape och pomelo) och örtig och lite ljus pepprighet. Doften går nästan mer åt en mild American Pale Ale som gått en kyss av en Saisons milda funktoner men när ölet värms blommar mer funk och viss estrig syra fram.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är mild, men så är ölet på svaga 4.1% alkohol så det känns passande mer tunnt. Beskan är balanserad och tar inte över i brist på kropp, något som gör att smakerna av tropik och saisonkryddor får visst utrymme. I eftersmaken bestämmer sig beskan sig återigen för att gå på strapats och svingar in igen för ett kortare besök.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Smaken är inte fenomenal men ölet levererar väldigt mycket för att vara så svagt och  även fast syran med mycket grapejuice kanske stinger till en gång för mycket så är det här den typen av öl man kan sitta och dricka en hel dag på våren och sommaren. Beskan är till störst del väldigt balanserad, men är läskande och balanserar fruktigheten bra. Funkigheten å sin sida är inte för mycket för att skrämma bort de som inte är invigda men samtidigt nog för att ge bra karaktär.

När vi häromveckan skrev om Kristianstads Bryggeri nämnde vi att Kristianstad firar 400 år i år varpå de jubilerar med roliga fester och annat kul under året. Dessutom gör bryggeriets 3 etablerade bryggerier sak i det hela och bjuder till med varsin speciellt framtagen jubileumsöl som släpps idag. Charlis Brygghus, Kristianstads Bryggeri och Klackabacken kommer att släppa lite olika öl men allt med detta syfte. Nu igår släpptes så Klackabackens Pale Ale – Kristianstad 400 år, en ljus Pale Ale på snälla 4.8% bryggd på lokal honung från Vinslöv och den nu mer förekommande Waiitihumlen. En flaska på 33cl kostar 24,90kr och kan beställas i de lokala Systembolagen i Kristianstad samt på interwebben.

När jag öppnade flaskan för att hälla upp glaset passade jag på att sniffa lite i flaskan och kände direkt att ölets arom inte var vidare explosiv. Då vi försöker få med lite om glaskunskap och om glaset faktiskt påverkar glaset så tänkte jag därför motivera val av glas. Skum har en inneslutande effekt på aromer och många vällagrade öl utan direkt skumkrona tenderar därför att ha en rätt flyktig arom, något man kan antingen kan åtgärda genom ett glas som hjälper till att bygga upp skummet eller genom ett “inneslutande” glas såsom Tekuglaset. Jag älskar mina Tekuglas och använder dem rätt ofta då jag även tycker om utseendet på dem, hade jag istället valt ett öppnare glas är risken att doften vittrar ut lättare – åtminstone är det min åsikt. Därav hälldes ölet upp i ett Tekuglas och nu ska vi fokusera på ölet och inte mer på glaset.

Klackabackan Pale Ale – Kristianstad 400 år

Utseende: Rätt mycket bottensats, men lugnt upphällt så får du en grumlig lätt persikofärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Till en början rätt anonym arom som växer med lime, gräs och fruktig sötma från honungen. Det är inte extremt utrycksfullt och här kommer glasets fångande effekt bra till pass. Honungen ger en sötma som påminner om doften av kakor och deg som man kan finna i många brittiska öl, något som ger mig lite anglofila vibbar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Väldigt snäll till kroppen och nog hade jag tackat för lite mer kolsyra – det är hemskt lättdrucket, men smakerna lyfter väldigt långsamt. Trots så ockulta saker som modern humle och honung påminner den även i smaken om en modern och ljusare brittisk bitter med tydlig sötma från malt och honung. Snäll beska som märks av mer i slutet då en torr och pepprig beska lämnar spår bak i munnen vilket ger en längre efterbeska.

Betyg? – Bra (+). Det är en intressant öl som spänner mellan det moderna och det mer klassiska, det amerikanska och det brittiska. Kanske hade den gynnats av mer aromhumle så att fokuset hade blivit tydligare, men för att vara en 4.8% stark öl som är tänkt att gå hem hos många så tycker jag att den är just lagom. Den är helt klart värd att prova och på inga sätt särskilt orimligt dyr sett till vad du får, men prova den utan förväntningar och gärna till en fräsch vårsallad på balkongen.

När vi besökte Funkwerks för andra gången nu i höstas hade vi redan hunnit med att prata med bryggmästare Gordon Schuck och när vi nu åter pratades vid så var det i samband med en liten date. Gordon fick en chans att träffa ett stycke svensk importörsverksamhet och nu ett par månader senare så vart det klart att vi får in Funkwerks på Systembolaget – helt tokgalet! En av de trevligaste delarna med Fort Collins som stad och troligen det som gjort att M2 och jag fallit i förälskelse med den lilla staden är hur trevliga alla är. När vi kom dit första gången 2011 var det som glada öltokar och när vi skeppades runt mellan bryggerier var det inte för att bryggarna ville sälja in oss på deras vänners bryggerier utan för att alla är en enda stor familj. Därför är det inte så konstigt att de också samarbetar och brygger öl ihop. New Belgium Brewing Company ligger en kortare genväg ifrån Odell Brewing Company som i sin tur är en promenad ifrån Funkwerks. Så när Gordon bjöd över sina vänner Peter Bouchaert (New Belgium) och Bill Beymer (Odell) för att brygga öl så blev det första upplagan av Fort Collins Collaboration. Ölet blev en fransk Biere de Garde som Peter gav en extra twist genom att tillsätta lite belgiska endiveblad.

Funkwerks FC Collaboration 2013

Utseende: Rödskimmrande mörk honungsfärgad vätska, aningen disig med nougatfärgat skum.
Doft: Karamell och gräsig humle med inslag av kletig fruktighet. Rätt simpel arom som känns sötare och lite smutsigare än vad jag förväntar mig, det är lite off.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Karamell, endiveblad (trott eller ej) och fruktig humle. Lite för enkelspråig och inte så mycket farmhouse som det var tänkt. Eftersmaken blir lite för karamellig och det är vissa skumma bismaker som sänker helhetsintyget – det är inte äckligt eller fel, bara lite spretigt.

Betyg? – OK+. Tyvärr är den lite för mörk och smutsig för att den ska känna somrigt ren och läskande. Den är inte på något sätt dålig, men den saknar fräschör eller något som gör att 75 cl flaskan går åt lika fort som man hinner säga ‘bartime’. Tyvärr inte något jag är alltför imponerad av.