Som vi tidigare berättat, inte minst jag, så pågår det en rejäl ölboom i Florida i USA och ett av de nyare bryggerierna är precis som många av de andra en bryggpub som hoppas på expansion och att man ska kunna leva livet på ölen är Angry Chair brewing från Tampa i Florida.
Angry Chair är ett bryggeri som man bara har sett till på en del olika små festivaler och som då varit väldigt uppskattade. Bland annat var det ett av utropstecknen på Cigar Citys Hunahpu Day förra året.

Den 6 november öppnades slutligen dörrarna för bryggeriet och bryggmästare Ben Romano. Om namnet klingar till så är det för att han tidigare var bryggmästare på Cigar Citys pilotbryggeri. Där han har fått sig en gedigen utbildning i om hur man kan göra experimentella öl. Experimentella öl är en del av deras mål är att göra bra, men framförallt ska man inrikta sig på lågalkoholhaltiga öl. Jag är så klart väldigt peppad att prova detta öl då det är en kul stil att prova, det kan vara precis hur illa som helst och sen hur bra som helst. På flaskan står det lite lagom skönt, ”Behold our first bottling. If You have one of these you’re one of the coolest people we know. Congrats.” Flaskan är skickad exklusivt till oss på MankerBeer, så det är med stor del stolthet, men även med en stor smula ödmjukhet vi tar oss an denna flaska. Det visar vilken respekt Sverige har där ute i ölvärlden och det tycker jag är lite häftigt. Sen låter det väldigt exklusivt med, men det är bara för att man är i uppstartsfasen och istället har vi blivit ett experiment för att se om det blir bra och för att man vill veta hur det smakar här på andra sidan atlanten.

Detta är en berliner weisse, florida style så det är med mycket exotiska frukter, bland annat guanabana, passionsfrukt och guava. Vill då passa på att påpeka att jag bara har smakat på guanabana en eller två gånger och kan inte riktigt ge ett fullständigt utryck för vad det smakar.

Angry Chair – 3 little birds

Utseende: En ljus gyllene öl som är otroligt dimmig. Inte konstigt med tanke på att det är vete i ölen. Enormt stora bubblor lyfter mot toppen och ett stort kritvitt skum försvinner väldigt fort. Det nästan sprakar om ölet och jag börjar bli lite rädd för att jag fått en infekterad flaska.
Doft: I doften kan man inte känna något av en infektion, men det fortsätter att spraka högt. Doften för mig är slående av yuzu, även om det inte ska finnas i ölet, samt en mycket trevlig doft av ananas, grapefrukt och passionsfrukt.
Smak: Oroligt bra! I början är det inte helt olikt den gamla svenska läsken Loranga då den är på tok för kolsyrad och väldigt juicig. När kolsyran lagt sig så är jag lättad, för den är inte infekterad! Smaken är som att dricka tropisk juice. Enormt mycket smak av de tropiska frukterna, yuzu, ananas, persika och med passionsfrukt som pricken över i innan den sakta övergår i början av en fruktig syra till en mjölkig syra.

Betyg? – Bättre+. Aningen obalanserad med den enorma kolsyran vilket drar ner betyget en aning, men när detta lagt sig blev det en otroligt uppfriskande öl, precis det man förväntar sig av en öl i stilen. Har bara provat en florida weisse i samma höga klass och det är Funky Buddahs Passionfruit berliner weisse. Balansen återfås och i avslutningen märker man den verkligen då den långsamt glider över från juicen till syran som avslutar en berliner weisse. Denna syran är inte enorm utan bara len och inte för mycket vilket annars är en tendens i stilen.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Ja, ni är nu vana vid den ingressen då min serie om bortglömda klassiska öl fortsätter. Efter Pilsner i form av Jever belgo genom Rochefort 10 och Bitter med London Pride är det nu dags att kika på en klassisk IPA.

I Sverige tror vi ofta att en IPA ska vara den mest humlestinna och beska ölen man kan få tag på. Men det finns några få bra exempel kvar på hyllorna som är mer typriktiga mot den “riktiga” IPAn. En av de brittiska som använder sig av amerikansk humle men ändå försöker hålla sig till den mer typriktiga IPAn är skottska Belhavens Twisted Thistle IPA som finns på Systembolaget för 17,30 kr.

Nyligen bytte man etikett och tidigare hade den en ljus flaska som gjorde den lite sunkig, men sen man bytte till mörk flaska har den blivit klart bättre och man fick faktiskt silver på SBWF.

Bryggeriet Belhaven har anor från tidigt 1700tal även om det finns vissa fynd som tyder på att man har bryggt öl på platsen redan på 1200 talet. Munkar lär ha bryggt öl på den tiden då det fanns väldigt gott om korn till bryggning. Belhaven var fram till och med November 2005 det äldsta oberoende, levande, bryggeriet i Skottland tills man blev uppköpta av engelska Greene King. Många är det nog som började i humleträsket med den här ölen innan humletrenden slog fast sina klor och det inte var lika vanligt med humlebomber på Systembolaget förr.

Belhaven Twisted Thistle IPA

Utseende: En ljusare bärnstensfärgad öl med ett mjukt skum med fina flyktande kolsyrebubblor.
Doft: Doften är av malten och man känner att ölen kommer att ha en trevlig maltsötma. Annars är det en doft av apelsin- och aprikosmarmelad, honung, samt humlens dragande doft av citrus.
Smak: Inte fullt så söt som man tror ur doften, men väl en söt maltbas som påminner i smaken om kolasås och toffee. Apelsiner och aprikoser mynnar ut i en citrusfrisk men fortfarande mjuk beska i eftersmaken. Eftersmaken hänger inte kvar så länge, men när beskan börjar lägga sig får man en viss brödighet.

Betyg? – OK. Ölen representerar inte riktigt mig på något vis, men det är en sån där öl som man kan dricka nästan när som, med vem som. Borde passa alla läger av öldrickare i det fallet. Den är välbryggd likt de flesta brittiska klassiska öl. Det är lite som en blandning mellan en ESB och en modern amerikansk IPA egentligen.

På vissa Systembolag i Skåne har det dykt upp ett par öl från lilla Remmarlövs Gårdsbryggeri. Remmarlöv, en liten liten socken utanför Eslöv. Eslöv som annars är känt som ”Sveriges tråkigaste stad” även om Hans Ostelius som sa detta senare har dragit tillbaka uttalandet med att säga, ”Sa jag Eslöv? Jag menade Landskrona”. Hur som helst, i denna lilla socken ligger det en hönsfarm som numera även är ett bryggeri. Bryggmästare Hampus Olofsson, som även är en god vän öppnade upp dörrarna för mig och Kristopher en fredagskväll och vi fick ta oss en titt på bryggeriet.

Man stiger rakt in i en lada där det byggs för fullt, maltsäckar och ektunnor står staplade på varandra och Hampus berättar att man redan har förberett för en expansion om det skulle bli tal om det.

En väldigt trevlig lokal om man gillar gamla lador, vilket både jag och Kristopher gör.

Dock är själva bryggverket inbyggt i ett litet mindre rum som är en lite mer sterilt miljö och snyggt inglasat på ena sidan med samma typ av glas som är på Nordens största köpcentra Emporia i Malmö. Hampus bara skrattar och säger att ägaren Håkan (Nilsson reds anm) har kontakter lite överallt.

Vi beundrar kapsylerna och de sjukt snygga kartongerna som man beställt och konstaterar att det är väldigt kul att man använt sig av hönsen. Då berättar Hampus att han är anställd till 90% som bryggare och 10% på hönsfarmen.

“Vårt mål är inte att brygga den fetaste IPAn med absolut högsta IBU eller den mest experimentella ölen på den svenska marknaden. Det vi länge saknat i Sverige är ett par välbryggda och lätta öl. Det är det vi har siktat in oss på säger Hampus. Vi har börjat med 3 öl, en blonde som bör passa de flesta, en IPA som är en lättare amerikansk IPA och så en Red ale som jag ända in i det sista velade på om jag skulle torrhumla eller ej. Jag var ganska nöjd så jag valde att inte torrhumla den. Det är kanske något vi gör i framtiden eller som en specialare till någon mässa eller så men i nuläget så nöjer vi oss med det.”

Vi provar ingen öl inne på bryggeriet, utan vi åker hem till Hampus för lite kvällsmys och provar de 3 ölen som nu kommer på Systembolaget. Använder mig av det Kristopher plitar ner.

The Crimson Red ale, på Systembolaget för 23,30 kr. Tydligt maltig utan och inte så extremt fullproppad av humle som många av dom amerikanska varianterna är. Knäck, råg och lite kola med en trevlig hint av humle som balanserar ölen snyggt.

The Holley Blonde ale, kostar 20 kr. Är en blond ale på 4,8% är Remmarlövs lättaste öl. En enkel, rättfram och frisk blonde med hög hinkabilitet. Humlen är lågmäld, malten är småsöt med en härlig touch av småkakor och jästen är mysigt omfamnande som den ska vara i en blonde. En given öl under sommarens varma dagar.

The Jeenius IPA, som kostar 27,20. IPA på 6,8% som var min personliga favorit. Riktigt, riktigt gräsig och “grön” humleprofil med en ganska tillbakadragen maltighet som ger humlen fritt spelrum att briljera. Väldigt lättdrucken för sin alkoholprocent tack vare den låga maltigheten, ett bra drag som jag tror kommer göra att ölen inte blir så söt med tiden som vissa IPAs blir.

Kort och gott, ännu ett bra skånskt bryggeri ni verkligen bör prova!

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna.
En av mina absoluta favoritöl som man kan köpa på Systembolaget för blott 13kr är Jever. Denna tyska klassiker med sin stora örtsmak som passar till nästan alla tillfällen på dygnet. Ja ni ska se att det går att borsta tänderna i den också!

Friesisches Brauhaus zu Jever är ett bryggeri från staden Jever i Niedersachsen, Tyskland som grundades redan 1848. Även om bryggeriet sålts i ett par led (tillhör numera Oetker) så var Jever Pilsener rikskänt redan efter första världskriget. Andra världskriget var naturligtvis inte lätt för bryggerierna då det rådde stor brist på råvaror över hela Tyskland, men på 60 talet började man åter se bättre tider och Jever Export blev en storsäljare över hela Tyskland igen och byggde åter upp bryggeriet.
Jever export bryggs tyvärr inte längre utan nu är det bara Jever Pilsener som gäller. Det finns andra varianter som alkoholfritt och med citron i osv. men dem ser vi lite mellan fingrarna på. Vi ser även mellan fingrarna på att när man gjorde en dålig batch med Jever så skickade man dem till Bremen eller Hamburg och dessa batcher kallas numera för Hamburgbatch.

Personligen uttalar jag Jever som det står skrivet, men min svåger som kommer från Hannover, som är Niedersachsens huvudstad, uttalar det Jefer. Tyskt V uttalas oftast likt ett F.

Jever – Jever Pilsener

Utseende: Gul, lätt gyllene helt genomskinlig med ett riktigt fin och stor skumkrona. Små lätta bubblor.
Doft: En lätt metallisk doft som bryter sig igenom den annars maltdominerande doften. Mycket pilsnermalt och så kommer det även en doft av halm och tysk humle.
Smak: Det första jag tänker på är knäckebröd, detta är helt naturligt då det är otroligt mycket pilsnermalt i ölen. En lätt honungssötma som snabbt körs över av en gräsig och blommig örtsmak. En lätt smak av äpplen när den blir lite varmare. Avslutas i en medium beska som ligger kvar ganska länge i munnen för att vara en pilsner.

Betyg? – Bättre. Jever kommer aldrig att vara bäst, Jever kommer heller aldrig att vara en dålig öl i sin genre. Jever är absolut högklassig och förtjänar ett bra betyg främst för sin mångsidighet. Idealt ska den drickas på en varm sommardag på stranden, eller på en fin vårdag när man kan sitta och mysa lite i solen eller med en god soppa/gryta typ gulasch. Tänka sig, att ölen som inte har något och ändå har allt är en av mina favorit pilsners.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Igår skrev jag om den fenomenala belgaren Rochefort Trappistes 10 och idag är det dags igen.

Då den svenska ölmarknaden drar sig mer och mer mot den amerikanska är jag rädd att de klassiska engelska stilarna kommer att försvinna mer och mer. Därför vill jag slå ett litet slag för en klassisk brittisk öl. Idag skriver jag därför om Fullers hyllade flaggskepp London Pride.

London Pride är en så kallad bitter och är lite felaktigt kallad en ESB (Extra Special Bitter) på vissa håll i världen. När den serveras, som britterna hävdar att den ska, på cask så är den 4,1% men för att man ska kunna exportera den så blir den pastöriserad och satt på flaska och går då upp till 4,7%. Förmodligen är det därför den räknas som en ESB istället på Ratebeer, även om det retar en brittisk vän. Fullers är för övrigt ett mycket klassiskt bryggeri som startades redan 1845 i London, bara en sån sak.

London Pride finns på de flesta Systembolag för nätta 16,20 kr, men går även att beställa 500 ml flaskor utan kollikrav för 24,40 kr. Men jag rekommenderar att man provar den på cask om man skulle se den, det är den absolut värd.

Fullers London Pride

Utseende: En gyllengul bärnstensfärgad öl med ett litet skum som försvinner fort.
Doft: Doftar äpplen, torkade aprikoser, knäckebröd och så en viss ton av läder och någon ört.
Smak: Smaken är maltig, och en mindre men väl så trevlig sötma. Smak av lättrostade honungsglaserade nötter och en aning mörkt bröd. Fullers klassiska jäst spelar in och det kommer fram en viss fruktighet som upplevs som lite citrusfrisk och där även en bra beska. Avslutar torrt och med en örtig beska.

Betyg? – Bra. För mig är detta en av de öl man ofta ser som den klassiska bittern, eller den ölen som många vill närma sig när man vill göra en bra session ale. Väldigt lite kolsyra, som jag uppskattar i denna stilen. Det finns många som kolsyrar lite för mycket och man tappar ofta att låta sin jäst komma in. Då upplever jag dem som lite syvare och med en smak av järn eller blod. Här får istället jästen komma fram och ge sin fruktsyra. All in all en mycket trevlig session ale som nog aldrig kan drickas vid fel tillfälle.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Därför tar jag och privar igenom lite blandat från ölen som en gång fick mig och många andra att börja intressera sig för öl. För bara för att man snöat in på Lambic, amerikanska DIPAs eller tunga Imperial Stouts så är ju inte de här ölen sämre för det.

En av världens högst rankade öl (plats 9 när detta skrevs) finns i vårt standardsystem och jag är faktiskt väldigt rädd att den ska ramla ur Systembolagets system då Systembolaget har mycket hårdare regler nuförtiden. Alkoholstyrka, pris och åtgång gör att om en öl inte säljer särskilt bra, ja då riskerar den att åka ur, eller in i beställningssortimentet. Då ölen ändå kostar en del med sina 40,70 kr väljer nog många bort just dagens öl, Rochefort 10.

Brasserie Rochefort är ett bryggeri beläget inne på det belgiska klostret Abbey of Notre-Dame de Saint Rémy. Här har det bryggs öl ända sedan 1500 talet. Dock har klostret förstörts, brunnit ner och stannat av i bryggningen många gånger men ölen består och håller alltid sin absoluta toppklass. Många tror att det kan bero på deras vatten som är från egen brunn inne på klosterområdet.

En rolig sak med just Rochefort är att ölen bara finansierar själva bryggeribiten och allt eventuellt överskott går till välgörande ändamål, i enlighet med kraven för klosteröl. Så det är inte bara gott, det är för en bra sak du dricker ölen.

Rochefort Trappistes 10

Utseende: En väldigt mörk öl. Brunlila som ett katrinplommon som bryts av med ett krämigt vitt skum. Mycket elegant.
Doft: Doften är stor och främst av mörka torkade frukter som russin, katrinplommon och fikon. Men det är även en viss doft av choklad och kola.
Smak: Otroligt komplex öl med sina mörka frukter där man i olika stadier känner samtliga av de frukter jag känner i doften. Främst är det plommon som sticker ut. Den är torr men ändå kommer det en välkomnande sötma från choklad, läder och lite tuggtobak. Mycket värmande alkohol avslutar ölet snyggt.

Betyg? – Bäst. Även om detta förmodligen inte är ett öl för en varm sommardag så är det helt fantastiskt. Den är så otroligt komplex ändå så otroligt välbalanserad. Lite väl tungt kolsyrad kan man tycka, men när man låter den vila i ett glas med stor öppning så mattas det långsamt av. Otroligt lättdrucken för sin höga alkoholhalt på 11,3% ABV. Att lagringspotentialen är extremt bra kan jag utlova, för jag har provat att dricka äldre varianter förr och de blir bättre och bättre med tiden.