MankerBeer.com

Här i ett småregnigt Göteborg återhämtar vi oss idag efter en oerhört trevlig gårdag där det vart utgång och ett snabbt besök på Haket, bra utbud, priser och väldigt avslappnat. Blev en Hornbeer Hophorn på fat som alltid är lika god som allt följt av den lika magnifikt åldrade Left Hand Twin Sisters DIPA. Idag blir det att bunkra Dugges och Oceanbryggeriet innan vi ska ta ett besök hos Oceanbryggeriet, ska bli riktigt roligt. För en Stockholmare så är det nästan lite exotiskt att kunna poppa förbi lokala Systembolagen och plocka upp saker som inte finns någon annanstans i Sverige. Får bli lite Holy Cow och som blåvit så är det självklart att ta ett par Glenn # 5.

Men om vi förflyttar oss än mer västerut till USA så finner vi en rätt underlig amerikansk veteöl som berikats med citronskal, koriander och pepparkorn – Shorts Nicie Spicie. Just peppar i öl är rätt intressant då det kan bli bra (som i Dieu du Ciels pepparöl) eller dåligt. Annars är peppar en rätt intressant krydda att använda i bryggningen då det ofta bidrar med lite torr men ändå lätt het smak. Ölen är även humlad med den lite ovanliga humlesorten Ahtanum och den trevliga Cascade’en. 

Shorts Nicie Spicie

Utseende: Lätt disigare blek persikofärgad vätska med snabbt döende skum?.
Doft: Rätt intressant blandning av tydlig peppar, korriander och en dash av citron. Finns mer frukt, apelsin och vetemalt om man går ett lager djupare.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lätt med en direkt push av peppar och även torra citrus och apelsinskal. Lite lätt syrlig frukt mot en torr pepparsmak där koriandern tar en rätt väl tillbakalutad roll som passar ölen väl. Tyvärr slutar den rätt tvärt men man bör tillägga att den inte gör större  anspråk på att vara en bombastisk storslagen öl utan det är en faktiskt förtjänstfullt läskande öl. Pepparen ger bra avtryck på smaken och det är vad det är.??

Betyg? – Bra (+). Som ovan, smakerna finns, läskande effekt och en väl integrerad pepparfinish gör att ölen är väldigt trevlig, även om den inte är mer än vad den är

Efter ett par år som driftchef för Bishops Arms så tyckte Henok Fentie att det var dags för något nytt, Belgien blev av olika skäl valet. Väl där märkte han hur imponerande ölutbudet var och efter ett tag kom även ett samarbete med Dirk Naudts hos De Prooef att startas. Projektet som då startades hade som mål att skapa någonting som skulle passa alla, även de inte helt inbitna ölnördarna, och fungerar både till vardags – men även fet. Ölet, Omnipollo Leon, är en hybrid av olika öltyper skulle jag vilja påstå; champagnejäst ger lite sköna bubblor och en torr finish medan humlesorterna Simcoe och Amarillo brukar bidraga med fina fruktiga smaker och aromer. Det som sticker ut mest med ölen är annars flaskan med det sköna motivet skapat av Karl Grandin (de med Cheap Mondaykläder vet vem det är..). Med ett nytt öl om året så får vi se när nästa öl kommer men det vidare projektet går att följa här. Att det verkar gå bra och att Henok lyckats med att finna en bra målgrupp verkar uppenbart i och med att Jens Dolk, vinskribent och trevlig dryckestyckare har beställt ölen till fyra middagar tillsammans med tvåan i  kocktävlingen (världens största..) Bocuse D’Or, Tommy Myllymäki.

När jag drack ölen första gången hade den just landat i Sverige och Brill hade skeppat iväg ett par flaskor till olika krogar för vidare utvärdering (provade den på Sorbon och de flaskor de hade fått tog slut samma dag..). Då var det även lite hysh hysh om vem det var som stod bakom ölen och det fanns inte mycket info att finna. Jag fann ölen vara väldigt trevlig med fräsch humlearom och smak där champagnejästen skapade fina små bubblor och en passande finish på ölen. Min tanke var att ölen då var en utmärkt öl för varma kvällar och trevliga fester och framförallt att den var lite gränsöverskridande, något som passar bra många fler än bara de mer inbitna ölfantasterna men samtidigt något de som annars gillar Belgisk öl ändå skulle gilla. Så det är kul att nu kunna göra en riktig recension på en öl jag tidigare “bara” har tyckt var väldigt trevlig.

Omnipollo Leon??

Utseende: Något dimmig varmt gyllenfärgad vätska med lite ljusare botten Stort fint skum med minimala till stora bubblor. ?
Doft: Doftar enkelt men precist av lätta kryddor, en lien aning av citrongräs men desto tydligare av citron- och apelsinskal. Ljus malt och något fruktdoftande men som ändå har en bra bras i malten. Jästkaraktären är där i god Belgisk anda även fast den är väldigt artig och inte tar för sig för mycket. ?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smakar somrigt, smakar mycket men smakar ändå så ingenting. Det är som om man fångar läskande sommaröl på en finare uteservering där alla ens vänner, fina eller inte, sitter och dricker denna öl. Oavsett kön, oavsett vad man annars dricker så är det här något som passar alla. Det är belgo med jästen, den fina torra finishen och smak av krydda och apelsin. Samtidigt är det små fina bubblor och en känsla som nästan kan dra åt champagnehållet som också finns här i. Så smak och känsla samspelar utmärkt vilket jag även tyckte första gången jag drack den, det här är en festlig öl, en sommaröl och en fin “jag vill ha något gott belgiskt” – allt i ett. Man kan dissikera fram fler smaker, men vad vinner man på det? För när man väl har funnit flertalet olika nyanser av sommar och fest så inser man att ölen är slut och att man gärna vill en till. På det negativa då? Ja, kanske smakerna som kunde tagit i mer (och då säkerligen förlorat och blivit för typiskt ölig), nu är den mer en hybrid av olika tankar kring öl (på gott och ont).??

Betyg? – Bättre. Jag går på känsla den här gången, för jag tycker det fruktiga från Amarillon och Simcoe’n ger bra fruktig smak mot en torr finish med lite peppar och krydda. Det här är en elegantare sommaröl som passar alla, även de som inte vanligtvis föredrar öl. Men inte på något sätt att den är snobbig, “den bara är”.

Det är lite stiltje på ölfronten för min del, fullt upp med annat varpå det är lätt att glömma sådant som att det är nyheter i beställningssortimentet och att det släpps biljetter till GABF idag. Men det känns mer och mer som om många bloggar, mig inräknad, har funnit lättare kanaler att nå ut “snabbt” via Facebook istället för de mer statiska bloggarna. Så kika in där.

Ryktas även om ett nytt stort ölforum, bäst är att kolla på BeerSweden då och då för att veta mer.. Nu, öl.

När Wicked Wine tog in Uinta till Sverige var det inte bara Cookeyed Cooper och Labyrinth som kom, även fast det bara var dem två vi fick bekanta oss på hos Systembolaget så kom ju även Anglers Pale Ale samt Detour IPA‘n. Det är också den sista av dessa vi nu ska bekanta oss med. Som del av bryggeriets Crooked Line-serie så är den “nyskapande” men ändå rätt så typisk, man ska avvika lite från förväntningar och gränser men inte för den delen börja göra extrema eller alternativa öl. Om själva ölen finns det inte så mycket information, Uinta har lite att lära där från många andra bryggerier som mer än gärna berättar rakt igenom hur ölen kommit till och vad den innehåller (se lite mer om den via WW här). Synd då just dubbel IPA’s och andra öl är kul att få reda på saker om då humlesorter etc kan ha rätt stor betydelse på ölen.

Så utan större utsvävningar om annat så går vi väl in på denna trevliga dubbel-IPA.

Uinta Crooked Line Detour IPA

Utseende: Något mer klargyllene bärnstensfärgad vätska med fint “IPA-skum”?.
Doft: Doftar balanserat om man kan uttrycka sig, så om balans var en påtaglig doft. det är humlekåda, kottar och ändå en mild fruktig doft. Även om man slår ett varv i glaset så är det samma typ av dofter som håller sig kvar; trevliga humledofter. ?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är lättsam och trevlig med en bra beska med samma balanserade humlerike som i dofte – det är kottar, kåda, barr och grape, och så den där milda frukten. Jag ska erkänna att jag ibland har svårt för rätt humlekottebaserade (D/I)IPA’s som inte varierar sig, det kan ibland bli lite tamt och smakerna försvinner rätt fort, men denna oerhört (!) lättdruckna 9,5%’iga DIPA’n lyckas ändå lägga sig på en väldigt angenäm nivå. ??

Betyg? – Bättre. Oerhört välbalanserad och lättdrucken, besk men mild, humleskog men ändå med variation. Kanske lite rivigare beska hade varit bra, kanske hade det gett lite metall i smaken (anar det bara nästan nu), kanske ska man inte bry sig utan bara acceptera att det är en tilltalande och likväl rätt bastant DIPA som känns lika vardaglig som en Sierra Nevada Torpedo, en sån där öl som är lite för mycket för en (iaf denna med sin %) men som är god nog att dricka om och om igen.

Då jag igår skrev om Three Floyds försök på en oktoberfestöl så är det faktiskt en slump att jag idag skriver om ett annat försök på en tysk öl. Istället för Three Floyds så är det Sly Fox, de som brygger den goda 113 IPA’n, som försöker sig på något så vågat som en tyskinspirerad veteöl med tysk pilsner- och vetemalt med lite tradition-humle och för varje gallon (cirka 3.7 liter) av öl så har man dryga 500gram röda och svarta hallon. Med 8% så är den rätt kraftig och riskerar (troligen) inte att tappa smak, inte heller tror jag den blir “för mycket”. Pennsylvaniabaserade Sly Fox är för mig smånya och utöver deras 113 IPA så verkar mycket av deras öl vara inriktade på Belgiska och Tyska öltyper, något som också påpekas på deras hemsida. Jag har även deras tripel Incubus hemma, så det ska bli intressant att framöver testa om de håller en rätt hög nivå rätt igenom. Men nu var det mörk hallonöl..

Sly Fox Black Raspberry Reserve

Utseende: Disig mörkröd vätska med ett litet döende skum.?
Doft: Mörka hallon och en liten glänta med genuin bärdoft, björnbär, jordgubbar och ett helt hallonsnår. Just att det är en genuin bärdoft är vad man tar med sig från doften.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Porös och mycket lättare än vad den annars trevliga doften avslöjar. Bär och jordgubbar som dock faller lite på grund utav den lite väl porösa och tunna kroppen vilket nog kan härledas till vetemalten, hade den varit bättre som en vanlig ale eller hade bärsmaken försvunnit? Troligen. Läskande är den dock och det finns mycket gott smakmässigt, med lite mer kropp och mer kraft hade den ökat omdömet några steg.??

Betyg? – Bättre (-). Underbar fin doft av mörka hallon och bär, men smaken levererar inte därefter och tyvärr blir det lite drabbande för ölen i stort då vetemalten tunnar utan ett snäpp för mycket. Likväl trevlig, god, läskande.

Amerikaner misslyckas mer ofta än sällan när det gäller att göra Europeiska öltyper och det är väl enbart ett par få bryggerier som galant klarar av det hela vägen. Three Floyds brukar dock ge ifrån sig väldigt bra öl och därför är det extra spännande när de har tagit sig an en traditionell oktoberfestöl eller märzen. De följer tysa Reinheitsgebot, renlighetslagen från 1516 som säger att ölen ska innehålla malt, humle, jäst och vatten – ingenting mer. Det blir med andra ord en liknande öl som Sam Adams och Weihenstephan gjorde i Infinium men ändå inte då man här siktar på en något maltigare märzen jämfört med deras ljusare och lättare öl. Med sin Bavariska noble humle och ett rätt så traditionellt repcept gör man denna öl som först var för att hedra  Prince Ludwigs bröllop i 1810. MunsteFest är för de som inte vet om det en twist på ordet Oktoberfest där man bytt ut oktober till Munster varifrån bryggeriet kommer.

Three Floyds MunsterFest

Utseende: Något mörkare gyllenorange vätska med ljust nougatfärgat poröst skum med minimala till små bubblor.?
Doft: Frisk doft med malt, både torr men även söt sådan. Malten doftar även aromatiskt och inte bara malligt som det ibland kan göra; det är kola, nougat, en liten russinask och lite mörk sockerkaksdeg. Till det anas lite citrus. ?
Smak: Medelstor munkänsla med oket till bra kolsyra. Kroppen är lätt men poröst växande och pendlar mellan att vara lätt och något kraftigare. Det är en instant smak av kola, karamell och nästan den där nötiga belgiska kolasmaken som finns i allt från dubblar till quadruplar. Känns stundtals mer belgisk än tysk. Som någon hade skrivit någonstans så är den här ölen ett bevis på att även 3F har problem med att göra spännande öl enligt tyska renhetslagarna. Ändå så tycker jag att det fungerar, lite citrus och gräs och den rätt smakrika maltvariationen gör att det är väldigt drickbart om än lite långtråkigt. ??

Betyg? – Bra+. Kunde eventuellt fått aningen högre betyg om den, om den, bara varit lite roligare. Det säger mer om reingeitsgebot än om 3F eller om oktoberfestöl i sig. Som skrivet så är ölen en rätt stiltypisk märzen med malt i centrum, aning citrus men inte direkt någon beska. Den här var dock inte så sötklibbig som vissa andra märzen från USA kan vara där malten får lite väl mycket att säga till om. Nä, prova den om ni gillar mörka lagers eller ales men förvänta er inte extra något bara för att det står Three Floyds på flaskan.

Tidigare delar:
1. Åre BryggCompagni
2. Kapusta Brewing
3. Bloggarna

Vi kör direkt vidare på del 4 av serien “nya svenska ölaktörer” där turen nu kommit till killarna bakom Sea-Goat Brewing, årets silvermedaljör i Mikkeller Hop Bomb Challange.

Bakom namnet som jag tror hänvisar till det speciella djuret här, döljer sig två bröder; Viktor och Tobias Lund. Av en lite otippad slump börjar vår historia inte där utan för 6-7 år sedan. Då hade jag en grunge/rockklubb på Söder i Stockholm vid namn Club Navelludd (indeed…) där vi förutom grym musik även hade liveband. Så en dag skulle vi ha det sköna stonerrockbandet Jellyfish Syndrome på scen; ett band där Tobias var sångare och ännu en brorsa även var med. Att jag en handfull år senare skulle stöta på Tobias i helt andra sammanhang var nog svårt att tro för oss båda.

Hursomhelst, Sea-Goat Brewing handlar om att brygga god öl som ska vara god att dricka och välgjord trots låg nivå med simpel utrustning och minimala förutsättningar. Liksom de flesta hembryggare vill de göra öl som de själva gillar varpå det ofta blir humlecentrerade öltyper. Det var efter att ha pratat löst om att brygga öl en längre tid, men där ingenting hänt, som Viktor till slut fick ett litet startkit i present varpå det hela drog igång. Sedan dess försöker de brygga åtminstone två batcher i månaden och det var här som man beslöt att skicka in sin blott andra öl – deras Hypertropicla PIPA (pineapple IPA, pineapple som en hint till de tropiska smakerna de var ute efter i humlen). Med den kom de som sagt två i Mikkeller Hop Bomb Challange och ölen kommer recenseras här under. De har även bryggt rätt vågat och friskt och i min åsikt vågar de experimentera med allt från chili till lakrits till “vanliga” sommar-IPA’s. Första målet är kunna brygga mer vilket kräver både mer tid och utrustning. Mer öl, både sett till batcher men även batchens storlek brukar kunna ta sin tid att få igång, men sett till hur Sea-Goat snabbt har utvecklats och kvalitéen på deras öl så lär det inte ta alltför lång tid..

De två öl från dem jag har provat, Hypertropical PIPAn, rejält humlad med citra, amarillo, simcoe och tomahawk och deras chili-IPA A Brown Reason to Live2 (chili) som även den är rikligt humlad med citra, tomahawk, simcoe och amarillo för att sluta på 152 IBU och 9,2%? är båda oerhört välgjorda där jag faktiskt föll helt för den senare av de två. Men för att ge er en bättre uppfattning av ölen så går vi nu in i djupet på dem båda.

Sea-Goat Brewing Hypertropical PIPA?

Utseende: Disigt grumligt något brunare kola- alternativt mosig bananfärgad vätska med lite nougataktigare skum med minimala bubblor. ?

Doft: Humleoas. Som första gången jag doftade på Oppigårds Amarillo! Simcoen och Amarillon ger perfekta humlesmaker där Citran ger edge och mer citrus till de båda andras mer tropiska aromer. Tomahawken med sin höga alfasyra höjer beskan på ölen väldigt väl. Vispar man runt i glaset, vilket man måste för att få fram djupet i dofterna så är det mango, persika och Piña Colada (ananas och lite gräddigt).
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kolsyran är inte alltför kraftig men mild vilket ger mer utrymme för fruktigheten i smaken. Mycket tropiska frukter och mycket citrus med humlekottar och en växande beska i eftersmaken. Lite metalliskt humleoljigt bitter på slutet, vilket jag börjat inse att jag personligen gillar. Bit för bit drar beskan fram och det är nyanser från Citran och framförallt Tomahawken som märks mest. Kanske att den trevliga fruktigheten förskjuts något, eller temporärt i förmån för beskan. ??

Betyg? – Bättre-. Den tappar ju längre ned i glaset man kommer då främst humlekotte etc kommer fram tydligare vilket nog är för att det är mer humlerester och annat som är kvar från bryggningen. Men för att vara killarnas ANDRA brygd någonsin så kan man ju inte vara annat än djupt imponerad. Hur de träffar rätt i doften och hur väl det börjar i smaken, imponerande och det finns mycket potential här! Ska bli intressant att dricka deras chili-IPA snart!

Sea-Goat A Brown Reason to Live IPA2 (chili)
 
Utseende: (se bild)?
Doft: Fläder, massvis med fin fläderdoft och tropiska frukter. Sedan smyger sig en lurig chilisdoft fram med bade chiliespresso och chilichoklad. Inte hett utan bara précis en dos så att det anas och lyfter! Väldigt balanerade dofter och det är verkligen en fröjd att dofta på ölen!
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Chiliespresson går även igenom här mot en stor humlig vägg med tropiska frukter och chili-humlekottar. Kaffe och choklad blandas med frukter och tillsammans blir det bra mycket mer spännande än man kan ana. Hettar till lite efteråt och då är det lättare att ana chilin, gott är det oavsett!??

Betyg? – Bättre(+). Ge dem ett bryggkontrakt på den här ölen, föll helt för dess smak av både tropiska frukter, humle och en perfekt chilismak och doft.