MankerBeer.com

 Nyss hemkommen från Uppsala där jag faktiskt inte deltog på ölbloggarträffen då jag var upptagen på annat håll den måndagen, men däremot deltog på en konferens mellan tisdag-onsdag. Maximalt oflyt med andra ord. Dock blev det en massa öl ändå för min del, dels genom lite besök på nation samt på O’Connors. Hann även med att dricka lite öl och snacka med Portersteks-Johan, så lite recap om måndagen fick jag den vägen. Så det blev en intensiv men väldigt trevlig tisdag. Men av samma anledningar och att jag just har kommit hem och är lite trött så blir det lite tristare läsning, men inte mindre god för det. Utan det handlar om Mikkeller Green Gold, en IPA med cascade, amarillo och simcoe som älskas av de flesta som har druckit den. Dock har jag en förkärlek för rejäla smaker och lär nog tycka att I Hardcore You och I Beat You är snäppet godare – men då mer på knockout än på stil.

Mikkeller Green Gold

Utseende: Nästan lite ljust barley wine-utseende med krämig brunorange vätska med rätt kompakt packat skum med minimala bubblor och lite gräddig topp. Utseendet är verkligen utmärkt, exemplariskt tycker jag med den lite mörkare vätskan och orangebrunt skum.
Doft: Sötman från både malten och de lite oljiga humlekottarna lurar en att tro att det är mindre humligt och beskt än vad det är. För de fruktiga intrycken med mycket citrus, humlekotte och tropiska frukter finns där och väntar på att hugga in på dig.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rejäl smak där karamellsötman fortsätter att försöka agera skydd mot humlen, men det går inte hela vägen då vågen av söta humlekottar, grape, citrus och tropiska frukter slår över. Beskan är bra och men känns inte så attackerande tack vara maltsötman. Men efterbeskan som sitter kvar efter att dyningarna av sötman försvunnit hintar om att man kan vara glad att balansen på ölen är så pass bra som den var. Humlen har den där parfymsöta doften av liljor och humle som annars väl känns mer i DIPAs och IIPAs.

Betyg? – Bättre(+). För mig personligen så är typ I Hardcore you och I Beat You roligare, men jag förstår alla som verkligen fallit för denna. Den är massiv men ändå lättdrucken – om än med bra motstånd. Variationsrik men ’rakt på’. Det är verkligen en smakkomplexitet här som inte riktigt brukar finnas i vanliga IPA’s likt denna. Nya intryck liksom kommer fram hela tiden.

På tal om De Molen då… Vars nya bryggeri är i full gång att monteras ihop, leta upp deras facebooksida för att följa arbetet. Rätt intressant att se hur det växer fram.. Men då jagi är i rusning nu så blir det inte mer än så om det. Häromdagen drack jag till slut en flaska Bommen & Granaten från 2009 (butteljerades 16 november 2009) som sparats. Denna barley wine på 15.2%, gjord med Nugget och Saazhumle är rätt speciell då den i princip är helt stilla. Intressant eller intressant och bra? Flaska 68 av 429.

De Molen Bommen & Granaten

Utseende: Brunvattnig plommonsörja helt utan skum.
Doft: Dött. Dadlar, socker och alkohol ger intrycket av plommonsprit. Gammal tropisk frukt med torkad sötma och lite dold karamell finns också där. Sötman är genomgående och jag hittar även spår av torkad marsipan.
Smak: Lätt munkänsla utan kolsyra. Inte helt platt men ändå utan direkt kropp. Tunn! Mer sötma än i doften och det spritighet som man kunde urskilja från doften är helt borta. Det är extremt lättdrucket och förödande med den höga alkoholhalten. Aningar av tropisk frukt mixas med sötma och russin, dadlar etc utan att bli typiskt barley wineliknande.

Betyg? – Bättre. Egen och speciell, kanske rent utav underlig. Samtidigt kan man se den som fantastisk för hur den uppför sig med tanke på vad den är. Det är en snäll best som lär vara mer än utmärkt som dessertvin!

 Under en öldrickare upplärningsperiod eller uppvaknande så möter man dels olika ölstilar från flertalet olika länder men så även olika bryggerier som man kommer i kontakt med – genom dryck eller genom text och som blir något speciellt, lite som en graal. En av mina första bryggerier jag ville prova men som jag inte hade råd eller tillgång till var De Molen, sedan Dogfish Head och senare andra stora amerikanska bryggerier – typ Three Floyds. De Molen har jag nu druckit en massa öl från, troligen har de blivit ett av bryggerierna jag har druckit mest från skulle jag tro och från Dogfish Head har väl en 10-15 olika öl slunkit ned, så saker går framåt ju mer intresset växer och tillgången förändras och man tänker annorlunda kring priser. Men Three Floyds är fortfarande väldigt svåra att komma över, bortsett kanske från de tre samarbetsölen (som nu ska bli 4!) med Mikkeller.

Så när jag nu såg en flaska Three Floyds Admiral Lord Nelson nere på Bierkompass så vart det ett klart köp. Ölen är en ESB som galningarna har torrhumlat med Fuggles och som tydligen har vunnit pris 2007 på Night of the Living Ales (?). De som har druckit den verkar ha delat in sig i två läger där man antingen gillar den eller tycker att den är lite “sådär”, lite för speciell på något nästan odefinierbart sätt. Finns inte med på hemsidan så jag vet inte om det här är något nytt, säsongsartat, one-off eller återkommande. Den döki alla fall  upp första gången mot slutet av 2009/början av 2010 har jag sett. Ölen ligger faktiskt 2’a på BA’s ESB-topplista medan den är 3’a på RB’s så även om de båda lägrena kanske tycker olika så verkar den ändå ha fått ett rätt bra bemötande.

Three Floyds Admiral Lord Nelson

Utseende: Något grumlig mörk gyllennbrunorange vätska med fint poröst skum med minimala till små bubblor som lägger sig nedåt med fina rester längsmed glaskanten.  
Doft: Doftar fruktigt som en IPA, kraftigt som en IIPA men har maltbasen av en DIPA. Citrus, krämig karamellmalt och ändå bra oljig humlekotte. Det är en lite ovanlig mix för en ESB skulle jag vilja påstå – men jag klagar inte! Mycket frukt, mycket karamell och trots en rätt lagom alkoholhalt på 6.5% så känns den ändå lite alkoholdoftande. Mixen av godissöt malt och citrus och humlekotte ger en rätt egen doft som är svår att beskriva – men som faktiskt är lite frän och syrlig.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Något mildare kropp än förväntat med citrus, humle men framförallt med en ordentligt närvaro av malten. Torkad gammal frukt och örtte med en bitterhet efteråt som är lite annorlunda då den döljs in i en söt maltdimma. Det är lite bittert frätande och nästan småmousserande känsla och bitterheten känns mer och mer, men inte direkt utan en stund senare då det krullar sig lite i munnen.  Det är lömskt enkelt och ändå väldigt intressant. Kan nästan slänga in lite fruktig brittisk apelsinmarmelad – den där bittra varianten, för det är något åt det hållet som blandar sig med humlekotte, olja och malt.

Betyg? – Bättre-. Jag förstår de två lägrena. Den här smakar lite off tror jag att många tycker. Man börjar tänka efter vad för ’fel’ den smakar just för att det ändå är mer av en amerikansk variant på en typiskt brittisk ESB. Ändå säger man själva att man gjort allt så brittiskt som möjligt, men en britt hade nog aldrig haft sån här mix av maltsötma kontra fruktigt humle – åtminstone inte med den här DIPA-artade känslan och nästan obalanserade efter-bitterheten. Intressant är ordet, jag gillar det men sitter ändå och tittar lite snett på den, lite undrande nyfiket sådär som ’varför är du som du är?’. Fasiken, nu dök det upp lite gräsig humlesmak också. Nej, mångbottnat är det och nu tar jag fan bort det ’–’ som jag först hade satt efter ’bättre’. Det här är inget man dricker ett gäng av, men det är väldigt speciellt!

 Solig söndag inbjuder till läskande frestelser och annat gott! Dags då för en liten kamp mellan belgiska Brouwerij Girardins 1882 Kriek mot samma 1882 Framboise. Båda ska ha runt 150gram bär per liter öl och jag vet inte riktigt när de är ifrån? Det står 2011 på toppen, men flaskorna såg lite gamla ut så tror inte de är gjorda i år? Någon som kan härleda ålder på dem? De som följt med lite om vad jag nyligen har skrivit vet att Girardin även är med på ett hörn i Cuvee de Ranke som blendats med olika godsaker. Tyvärr kom jag aldrig iväg att köpa en men går att ta hem rätt billigt så får bli för framtida imundigande. Lilla Girardin är ännu ett sånt där litet trevligt belgiskt bryggeri med en 11-12 olika öl på sin repertoiare varav de flesta är krieks, lambic eller annat surt. Deras hemsida är lite intetsägande och på kinesiska så där fick jag ingen hjälp riktigt att läsa på om bryggeriet.. Så med ett fint litet balletthopp så är vi över på ölen.

Girardin 1882 Kriek

Utseende: Något mörkare rödorangerosa vätska med fint gräddigt rosa skum med minimala till små samt några mellanstora bubblor. 
Doft: Väldigt bra balans av dofter är det första som slår mig. Mogna körsbär blandas väldigt väl med en oerhört fint avvägd sötma samt lite funk, citrus plus söt marsipan och dovt trä.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Liten fizzighet och rätt mild först med ett torrt men även lite vattnigt slut. Smaken är av trä, mörka körsbär, skal och citrussyrlig surhet. Smaken har mer trä och marsipan än förväntat och körsbären tar mer plats lite i mellanregistret och mot slutet. Det är mer körsbärskärnor och skal annars som vilar över ölen vilket ger lite bittertorr karaktär. Det är faktiskt mer bittertorrt än vad jag först anade, lite ovanligt skulle jag vilja påstå. Jag hade förväntat mig både mer surhet och något mer körsbär. Men likväl är det gott!

Betyg? – Bra(+). Det är gott och bittert med kärnor och skal från mörka körsbär och trä. Samtidigt hoppar körsbären fram då och då på ett ’bra’ sätt. Ingen toppenkriek men inget jag blev besviken av utan den har sin egen stil skulle jag vilja påstå och antingen gillar man det eller inte. Jag gillar det inte fullt ut men tycker ändå om hur det sprider sig en torr känsla av dovt trä och bitterhet i munnen!

Girardin Framboise 1882

Utseende: Mörkare blodröd vätska med något mörkrosa skum. 
Doft: Aaah. Hallonsaft av bästa sort. Den där sorten som inte är söt utan bara helt genuin och riktig. Mörka hallon blandas med citrus och det är verkligen bra. Det sura känns men man luras lite att tro att det inte kommer vara fullt så surt som det ändå känns – tack vare de mysiga vildhallonen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fizzig kolsyra vilket lyfter de ljuvliga mörka hallonen som är oerhört sura och syrliga med riktigt torrt och bitter slut. Rejäl framboise som verkligen levererar. Blir nästan lite för kraftigt bitter.

Betyg? – Bättre-. Svår då den är väldigt enkel. Väldigt kraftig men ändå väldigt enspårig. Toppengod men samtidigt lite trist och det kanske blir bitterheten som tar lusten helt ifrån en. Samtidigt är det ljust det sura och bittra som lyfter den och gör den så god. Så det blir lite schizo helt enkelt.  Så medan kriek’en är väldigt bra och rätt typisk så har den här lite extra karaktärsdrag som höjer den något i en jämförelse.

 Efter en butter gårdag där den nyfallna snön gjorde att man började få aningar om en kommande istid just då man trott att våren äntligen var här så är det nu sol och fågelkvitter igen! Tack! Frågan var då hur vi skulle fira det hela bloggmässigt? Jo, valt föll på en bra julöl som överraskade mig likt gårdagens snö men som ändå var bärig och lovande – lite som dagens sol.

Port Brewing är ett bryggeri som jag har druckit helt okey mängder av på sistone vilket ni snart lär få se här på bloggen, deras Mongo, Hot Rocks, Midnight Session m.fl är i startbanorna. Men nu blir det julöl – Santas Little Helper 2008 – och ja, en fullproppad och otraditionell sådan. Man har använt “Great Western Premium Two Row, Wheat, Carvienne, Caramunich, 95-115, 135-165L Crystal Malts, Chocolate, Roasted and Black Barley and Pale Chocolate” för malten, den listan ni! Utöver det är det tillsatt brunt socker och mörkt belgiskt godissocker. Som om det inte är nog så är denna juliga imperial stout humlad med East Kent Goldings, Mt. Hood, Liberty, och Challenger. En hel massa gott inuti flaskan och i tron om att det var en julstout jag skulle dricka så var förväntningarna inställda därefter. Flaskan har dessutom legat i 23 år och gottat sig då den är från 2008. Trevligt sa Bill.

Nä, dags att  gå ut i solen! Gör det ni med, ut och sätt er och drick en ljus läskande lager och få lite vårstämning, efter att ni har läst detta vill säga..

Port Brewing Santas Little Helper 2008

Utseende: Blåsvart vätska med brunt skum.
Doft: Stor bärig doft, rätt syrlig med tydlig beska. Blåbär, björnbär och massa svarta vinbär – oerhört bärigt och inte alls mörk stoutdofter. Lätta toner av choklad finns, samt lite kaffe, men det är mörka bär i massor.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Snäll kropp med små bubblor. Lätt och fyllig med smak av bärig choklad, massa bär – svarta vinbär, körsbär och björnbär. Nästan lite DIPA och amerikansk strong ale över det hela mer än stout med massa bär och en lite dold beska under den fina smakrikedomen.

Betyg? – Bättre. Len, mjuk och med en svartvinbärssmak som jag inte riktigt känt av tidigare i en stout. Det här är riktigt gott och lättdrucket och fint utvecklat!

Ibland ska man ha lite flyt för att få möjligheten att prova på sådant man någon gång har läst om men inte trott att man ska kunna få prova på ett bra tag. Lite så var fallet när slumpen gjorde att jag såg att en flaska 13kcy Basartd hade hittat vägen till Cracked Kettle. Självfallet blev det att plocka ihop en mixbeställning med bland annat den här ölen i centrum. Att Stone har attityd vet vi, att det ibland övergår till vansinne kan de som har arbetat med dem intyga och lite så känns den här ölen. Är det på rätt sida av roligt eller bara “för-att-vi-kan”, ungefär som BrewDog var i början. För den här ölen firar deras Arrogant Bastards 13 års jubileum och är en torrhumlad blend av olika Bastards. De har helt enkelt jäst Arrogant Bastard, Double Bastard och så lite Ekad Arrogant Bastard samtidigt för att få ihop detta hopkok. Det hela är en one-off sak, åtminstone har tanken varit det. Så om ni ser den och gillar Stone eller deras Bastards så kan det vara värt att prova, om inte annat så för det experimentella syftet – är de galna eller bara kaxiga?

Jag måste bara återge hela texten från flaskan då Stone vet hur man binder fans vid deras öl bara genom att göra sköna etikettexter.

Oepn yuor mnid. Use a craobwr if you msut. Snice 1997, Arorgnat Basartd Ale has denemdad taht tyrnianacl micredioty rleax its girp of opprobrium on our ciollectve couniescosnss. Few pessoss the ruiereqd isinght or detph of piversceptve to crdiet the Liuqid Arorgnace for initatgsing the rlveoituon in tsate taht it has. Hevweor, taht’s pfecertly fnie, as our hlurecaen erffots in thirstung the larlegy unlliwing wolrd farorwd rquereis no exrtneal vaditilaon. We ralieze it’s hmaun nautre to bleeive taht pregorss trowads getreanss is one’s own ieda.

The mree fcat taht yuo’re hdoinlg tihs bttloe in yuor hnad ianidctes taht yuo’re pyiang antteiton, wihch ideitammley stes you arpat form the msseas. It aslo mkaes you one Lukcy Basartd. Hewover, lcuk faovrs the blod… and the arorgnat. The trmiraivute of Arorgnat Basartd Ale, OEKAD Arorgnat Basartd Ale and Dbolue Basartd Ale are all in paly in this cvueé de Basartd you now hlod, and wihle it is idneed a Lukcy Basartd, lcuk had ntohing to do wtih it.

Taody, wihle nueomrus iendicrlby dinistcitve chcoies are now alavaible, msot popele sitll fucos tiehr attntieon uopn msas mdiea’s isscenatnly banal ehco cheambr, keenpig thier hdeas frimly buerid in the maross of mecridioty. To beark thurogh tihs cophocany, to gsarp enitghnelnemt anmog the mnid-nmubnig culettr, rerequis itnent. Coinscous itnent. For mnay, this aictve piticipataron in the wolrd is unomfacbtorle. Prerrifeng inasted for oethrs to mkae teihr chcoies for tehm — be it a shioutng pindut or a toelievisn ciommecral — sheeple apccet the cmmoitozdied nrom wioutht thoghut. And to thsoe we say: “Setp asdie, and get the hlel out of our way.”

Stone 13kcy Basartd

Utseende: Något brunorange vätska med halvklar mörkbrunt skum. 
Doft: Humlad strong ale med tydlig humlekotte och citrus. Det följs av lättare noter av vanilj och ek. Varm, fyllig doft som är sådär ospritigt spritig. Känns lite torrhumlad. Kanske för sammanförd doft som inte får blomma ut åt något håll med egna intryck?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och rätt mjuk kropp. Smaken är varierad och det är mycket åt strong ale-hållet fast med bitterhumlade sidospår och malt. Finns även spår av vanilj, ek och bär. Lite väl snäll och inget står egentligen ut, tyvärr. Rätt bitter och varierad och en aning nässlor ger vidare variation – men det blir aldrig riktigt en komplexitet som känns utmanande eller spännande.

Betyg? – Bättre-. Ja, det är ju gott och bra. Men samtidigt är det bra humlebeska, fruktigt och lite vanilj och ek. Ja, lite av alla bastards som lånat, men det är inte något som står ut.