MankerBeer.com

Amager med andra danskar är något jag egentligen har tröttnat lite på – tur då att det är många öl jag på förhand redan vet eller har fått för mig är riktigt bra som kommer hit i vår. Djaevlebrygs Eklipse var superb på fat tidigare i höst (ej hunnit dicka den på flaska än..), Hornbeer Hophorn var lika underbar den purfärsk på mässan i höst och Amagers Double Black IPA lät för spännande för att inte plocka upp. En cascadian/Black IPA i formen av en bomb  med en uppskattad IBU på 200 och med 5 humlesorter och 7 maltsorter så ska det finnas rätt mycket smak här i! Torrhumlad ”så in i h….” med Columbus, Centennial och Cascade. De har även lagt i lite godissocker om jag läser språket rätt?

Amager Double Black IPA

Utseende: Mörkare brunvätska med ljusbrunt skum i med bubblor i olika storlekar.
Doft: Rejäl doft med en riktigt lyckad sötma som kommer fram oerhört bra och som ändå tar med sig hårt rostad malt och mycket aromer från torrhumlingen med citrus, jord och örter. Verkligen välbalanserat och inte så överdriven örtig humlighet som jag annars tycker dessa öl har haft en tendens att visa upp.. Sötma och mörker och jag tycker det är skönt att man gör det rejält utan att det blir sådär överdrivet gräsigt, nu blir det maffigare och mer inbjudande.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt mjuk och nästan tung vätska med mörk smak men ändå med lite extra sötma som den tar fram och som utmärkt rundar av slutet. Det är nu andra gången jag använder detta glaset och båda gångerna har ölen verkligen blommat ut rejält i smak och doft, så är fortfarande rädd att jag måste påpeka det för att det inte ska bli så att glaset verkligen lyfter fram allt bättre än vad det annars är (nej, testar med ett litet öppet whiskeyglas och det är samma smak). Bitterheten i eftersmaken tycker jag är perfekt och inte för bitig, särskilt då den som sagt rundas av något. Smak av blött mörkt trä och mer bitterhet mot slutet och ja, jag tycker den är helstabil! Visst, Either / Or var eleganta, Dark Hops var bland de första, Iniquityn är grym etc – men den här har en ljus fruktighet och en mycket godare sötma som ger den plus i min bok!

Betyg? – Bättre(+). Riktigt bra! Välutvecklade dofter och smaker och helhetsintrycket är att det är variation och kraft och att det må kanske vara bittert stundtals men att det ändå inte är något som trots de påstådda 200 IBU’na tar livet av dig!

Samuel Adams igen.. Ett favoritbryggeri som jag är medveten om inte är så bra som jag önskar de vore. Samtidigt är vissa av deras specialöl grymt bra (imperial pilsner, chokladbocken etc) och deras vardagsöl såsom honey portern, black lager etc är grymma! Men så vågade jag mig åter på något jag tidigare druckit men sedan space’at ut på att jag  hade druckit – deras Double Bock från Imperial-serien! En oerhört brödig bocköl med  “½ pound” malt I varje flaska gör det till en mindre limpa – fast i dryckesformat. Skulle denna bock få mig att återigen bli lite svag för mikrobryggeriet som blivit så stora så att mallarna för vad som gills som ett mikrobryggeri nu har ändrats?

Samuel Adams Imperial Double Bock

Utseende: Mörk kloakbrun vätska med vitt litet skum med minimala bubblor.
Doft: Söt blöt malt samt nougat och karamellkola. Bärsyrlig sötma som påminner om björnbär och gräddighet på det. Påminner lite lätt om en lagrad Kaizer.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Lätt och rätt tunn med milda, mjuka smaker i en gräddig kropp. Väldigt gräddig och mild faktiskt med nougat, kola och malt i smaken. Även smaken påminner om Kaizern.

Betyg? – Bättre-. Bra bocköl med mer smak och mer gräddighet än ren sötma. Malt, kola och grädde är väl vad som sammanfattat den – men för en Sam Adamsfantast som mig så är den förvånansvärt bra.

1. För de som inte får Oppigårds nyhetsbrev så är dem nu på väg att försöka få Amarillon igenom kvalificeringen till det ordinarie sortimentet, hejja hejja säger vi!

Det finns mycket vackra saker här; bilar, kvinnor (och män såklart), mat, flaskor, hus etc etc. Någon stans där måste Dan Paquette även kommit på att humle och jäst är vackert. Ursprungligen från England så gör han nu öl med sin fru Martha (och ett lag på några få till) som ska vara rätt europeiskt  inspirerade. En kul anekdot är att en av hans favoritöl är De La Senne Taras Boulba (ja, lilla bryggeriet som fick samma öl till vårt systembolag och som jag sedan i fjol har haft som en av mina lättare favoriter). Störtskönt gäng med bra attityd och bra gemenskap som också verkar få ut bra öl från bryggeriet “Just Beer” (aka the Buzzards Bray Brewing) borta i Massachusetts.

Från Rom-resan lyckades jag få hem två öl från dem – dels bittern Hedgerow Bitter och så saisonen och på många sätt deras “husöl” Jack D’or. Den senare är en egen tolkning på en saison – och har en egen dikt tillägnad sig. Bittern däremot är en typisk brittisk upphumlad bitter säger dem och med enbart brittiska häckhumlekottar (thus namnet) och som ska vara mer humlad än vad många förväntar sig. Flaskan är från 1’a batchen som gjordes i augusti i fjol vilket är lite kul. Nej, dags att låta ölen flöda nu och trevlig fredag på er!

Pretty Things Hedgerow Bitter

Utseende: Lite grumlig bärnstensfärgad vätska med vitt skum med gräddig topp och små fina bubblor.
Doft: Riktigt fin ’bitter’-doft. Ananas och citrussyrliga dofter med gräsigt torr humle. Påminner mycket om europeiska bitters (tänk De Molen Engels). Ren doft. Doften har väldigt fin torr doft av gräs och det är rejält och friskt.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt tunn kropp där det är bitter och mineralsprudlande smaker som först dyker upp. Syrligt och inte för beskt bittert utan det är just friskt och bittert. Mycket smak av citrus och gräs och det är lagom poröst och även smaken påminner om hur De Molen gör bitters med det lite porösa och bittersötsyrliga – trevligt med andra ord. Här är det dessutom utan De Molens jäst som tar över utan det är bättre balans nu.

Betyg? – Bättre-. Lagom porös och riktigt läskande och trevlig bitterhet. Rejäl smak av gräs, ananas och citrus och det är lätt en öl man skulle kunna ha hemma framåt sommaren.

Pretty Things D’Or

Utseende: Ljus, matt gul vätska med vitt poröst skum med små bubblor.
Doft: Enklare saison utan samma stora dos koriander, citrongräs etc. Här är det doft av lime och mer balanserat av koriander och citrongräs med sötare vitpeppar i bakgrunden. Blöt pappkartong och torr doft av gräs. Jag gillar att det är mer balanserad kryddighet vilket gör den mer aromatisk.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn men det växer till sig. ’Ljus’ smak av ljus peppar, ljus malt samt typ vete. Lätta dunstar av koriander och en uns apelsinsmak. Lätt att ta till sig, snäll och mild.

Betyg? – Bra+. Mild var ordet. Det här är en mildare och mer lättdrucken saison med humlig arom med gräs och lätta kryddor. Snäll och bra!

1. Glöm inte att lägga till er som followers till höger! Då missar ni inte det mesta om amerikansk öl eller ölnyheter!
2. För er som missade dagens inlägg om Cigar Citys Either/Or så finns de här!

Snart blir det lite torsdagsnöje genom att se rockiga Mad Lee Riot spela på The Blacklist – och vad kan man då värma upp med? Jo Smashing Pumpkins och Amagers Double Black IPA. Men jag orkar inte skriva om den ännu utan den får ni vänta på – men jävulskt god! Då det blir middag snart på OT (om planen går som det är tänkt) så blir det lite amerikansk öl och mer av det blir det nu! Burkölfestischen fortsätter med Calderas Pale Ale, en öl jag blev rekomenderad på just OT för några veckor sedan – och även min första öl från samma bryggeri. Bryggeriet som kommer från Oregon har här gjort en west coast pale ale – inte den annars vanliga west coast IPA’n – som de sedan torrhumlat rejält med två lokala humlesorter (williamette en av dem?). Ölen vann guld i European Beer Star 2010 som hölls i Nurnberg i fjol, nu har jag då inte hört talas om den tävlingen och öltävlingar känns lite som Grammisgalan etc – rätt meningslösa jämfört med Oscarsgalan..


Caldera Pale Ale

Utseende: Ljus lättgrumlig vätska med lätt gyllene mjäll topp.
Doft: Massa tropik, citrus, gräs och humlekottar. Riktigt rejäl doft och burköl verkar riktigt bra för att få fram dofterna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Humlekottar, massa humlekottar som ger bra efterbeska som växer vidare riktigt bra.

Betyg? – Bra+. Riktigt bra kotte och beska. Lättdrucket och perfekt stabil överlag.

För de som missade det så skrev jag igår om Epic Mayhem och huruvida den var dålig eller smakade diacetyl. På kvällen provades den igen och jag kom fram till att mina smaklökar dagen innan var rejält felinställda. Så ingen fara där! Dock är väl inte ölen något jag hoppade av lycka av..

Ibland är det osedvanligt svårt att välja öl – vill man ha den lite starkare, sötare och smakrikare ölen eller vill man ha den spretigare, humligare och mer vågade? Frågor likt den måste killarna på Cigar City ställt sig då de beslöt sig för att bjuda över sina vänner på Hill Farmstead/Grassrots för att göra en öl – men i två former. Det blev en black/cascadian IPA som de båda bryggarlagen fick göra var sin version av men båda hos Cigar City i Tampa. De båda ölen – Either och Or delar det att de båda innehåller Ty Ty-honung, stora mängder humle och att de lagrats på spanska cederfat. Joey Redner på CC säger att det är en mörk IPA med Citrra, Mt Rainier och Simcoe som sedan fått honung från norra Florida samt har legat på mediumrostade spanska cederfat. Vad som dock skiljer sig i den Vermon/Danska (Or) versionen är att de har använt lite andra humlesoter samt Pilsnermalt istället för “2-row malt” (i Either).

Oavsett så gillade de resultatet såpass att man senare kommer släppa en till collaboration-öl vid namnet Neither / Nor – men att dessa då kommer göras både i Vermont och Danmark. Det här blev faktiskt inte mina första öl från Cigar City vilket jag först trodde då jag kom på att jag provade deras Jai Alai-IPA i somras i New York och så har jag nu även beställt hem och druckti Humidor Series-versionen av samma öl genom Brill. Men den blir det mer om senare, kanske imorgon t.o.m

Så när jag fick reda på att Brill skulle få hit lite Cigar City (Bolitan kommer ju på systembolaget i vår, se nyheterna till höger!) så var det inte svårt att pocka på Afram att Sorbon skulle ta in ett gäng – vilket redan var på väg – och vilka det snabbt blev att prova. För poängen tycker jag är just att man ska prova dem tillsammans för att kunna avgöra vilken stil, om man vill uttrycka det så, man föredrar. Den ena är något mer uttryckt söt och har en tydligare lagrat kryddig karaktär medan den andra är mer typisk Black IPA med örtig humle etc – och ändå är de så lika, vilket är bra att ha som referenser vid senare omdömen av öl likt dessa.

Cigar City Either

Utseende: Mörkbrun svart vätska med ljusmörkt litet skum.
Doft: Kryddig doft av cederträ. Kola, bär och fin sötma som doftar underbart och tydligt av tobak och humidor. Vissa inslag av kaffe.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Mjuk, len och fyllig smak som verkligen har tagit karaktär av cederträ. Tobak och lite choklad och det är en mörkare IPA men ändå kanske inte riktigt en black DIPA.

Betyg? – Bättre+. Sött trä med fina inslag av cedern och lagom fruktighet – men mer kaffe, kryddig ört- och gräshumle. Ändå är det cederinslagen som slår igenom och är vad som lyfter den och det märks att CCB har lärt sig använda denna sorts lagring då de lyckas få fram smak och doft väldigt fint. 

Cigar City Or

Utseende: Mörkbrun vätska med cappucinofärgat skum.
Doft: Örigt humle med inslag av kaffe, tobak och gräs. Black IPA med något dold sötma. Inslagen av trälagringen kommer igenom men det är ändå de örtkryddiga dofterna som står ut mest.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lätt men inte lika len som Either. Örtig humle, gräs och jord med viss sötma och spår av rostat och kaffe. Bitter, men ingen större beska. Kryddigt trä med en aning vanilj.

Betyg? – Bättre (+). Örtig och rejäl smak av lättare ceder. Men ändå inte lika rejäl som tex Southern Tier Iniquity Här låter man, eller snarare – har det blivit så att man har fått en öl som har mer typisk cascadian IPA-karaktär och som gör det väldigt bra. Sötman finns fortfarande där, men har en motpunkt i den lite spretiga humlen.

Efter förmiddagens inlägg om huruvida Epic Mayhem var bra eller inte så går vi nu faktiskt över till saker som är funky på riktigt! Russian River håller på att ta platsen som De Molen en gång hade – då ölen fortfarande var svåra att komma över och man hade inte haft möjligheten att prova sig igenom så mycket. Förvisso är Russian River fortfarande extremt svåra att komma över, men jag lägger vantarna på det jag kommer över – såsom Supplication! En brown ale de låtit ligga mellan 12-15 månader på pinot noir-fat och med tillsatta bakteriekulturer samra sura körsbär och med  Brettanomyces jäst samt både bakteriekulturer från Lactobacillus och Pedicoccusså lär det bli en rätt rejäl portion funk och karaktär! Vinnie Cilurzo på RR var så sugen på att göra dessa suröl med Brett att han helt enkelt gjorde en liten serie där olika öl fick olika vinlagringar och i fallet Supplication så blev det Pinot Noir-fat. Batch 04 x 4. Kul är att BeerAdvocate klassar den som american wild ale medan den vunnit silver (både 2005 och 2007) på GABF som näst-bästa “Belgian-style sour ale”. Men vad gör det om ölen fortfarande är galet bra? Var den galet bra då är frågan nu? Vi får se…

Russian River Supplication

Utseende: Mörk bärnstensfärgad vätska med något brunaktigt skumliknande.
Doft: Underbar doft! Det är en massiv skur med sur citrus som väller ned med vanilj och laktobacillikus. Vinös komplexitet där vanilj och vinlagring är oerhört tydlig. Det sura går igenom med citrus och disktrasa samt små hinkar av mörka överjästa körsbär.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det börjar så lätt men blir mer fylligt med en lätt fizzig härlig känsla i munnen, sedan tunnas det av igen. Tydlig karaktär av lagring och en viss ekkaraktär. Bretten tillsammans med laktobacillerna ger ett bra sursyrlig men ändå mjukt motstånd och smaken av körsbär och vanilj lägger sig under det och ger variation och mer komplexitet. Körsbären blir lite i bakgrunden, vilket visserligen är i linje med hur ölen ska vara, men det hade varit gott med åtminstone lite mer fart från dem. Hursomhelst så är det finstämt, elegant och det är mer brown sour ale än ren lambic-artad saltpetersyra.

Betyg? – Bäst. Lagrad och fått mycket smak och karaktär därifrån med vanilj, ek och lite vinositet. Snäll men ändå väldigt smakrik och ja, det är inte mycket att säga. Grym jäkla öl!