MankerBeer.com

I helgen blev det klart att Restaurang Sorbon ute i Bromma i Stockholm tar efter bl.a. Bishops Arms i Malmö och några få andra och börjar erbjuda egna små ‘hop-backing’-kit. Hop backing är egentligen en metod för att tillsätta och filtrera vörten genom humle innan den kyls ned vid ölbryggning, men kan även göras såhär i efterhand.
 (Edit. Har sett att även Bishops Arms på Folkungagatan åtminstone har erbjudit detta förut, om de fortfarande gör det vet jag inte, men är nytt för mig på krogen iaf?)

Vad man gör är att man tar valfri humle eller humlemix och filtrerar sin öl genom den för att på så sätt få fräsch humlesmak och doft på ölen. Många brukar göra det själva genom att ta lite humle i en tesil och doppa ned i sin öl där ölen får ‘dra’ åt sig humlens karaktär, precis liksom med te. Jag har själv provat att göra detta flera gånger med rätt roande resultat då du kan ta vilken ölsort du vill och humla till den (testa att göra det på en Coors Light så förstå ni vad jag menar!). Exakt hur de kommer sätta ihop sina kit är ännu inte helt spikat, men beställt är kottar från humlesorterna Amarillo (10,7% alfa), Columbus/Tomahawk (16% alfa), Nugget (15,1% alfa) och Simcoe (12.9% alfa) och det hela beräknas vara igång nu i veckan och inte fås på deras facebooksida här. För den oinvigde så är alfasyran den syra som humlen har och som ger dess beska, vilket anges i måttet ‘IBU’ (International Bitter Units) – så olika humle ger både olika bitterhet samt olika karaktär.

Vad är åsikten om detta? Roligt eller inte? Jag tycker det är ett lysande försök att framförallt göra många icke-vana öldrickare att förstå vad humle är och vad det kan göra. Sedan är det kul att kunna ta en öl som vanligtvis inte är så humlad och tillsätta lite extra karaktär på det. Sedan kanske det kan gå till överdrift, men det är en kul start och framförallt en möjlighet att i egen takt få lära sig mer om humlen – min favoritingrediens i öl!

Det händer mycket nu, så mycket att jag inte riktigt har tid att skriva lika utförligt idag. Men vad gör det, det är lördag och då ska man njuta och ha en skön helg mer än att sitta och läsa om vad andra har druckit. Så mitt förslag är att du öppnar något riktigt bra och har en skön dag!

Häromdagen drack jag min sista flaska Lost Abbey som stått vilket blev deras Serpents Stout, det förrädiska äpplet i Edens lustgård med en förförisk smak! Oj vad den slog på mig, riktigt trevliga smaker och en genuin smak av kakao och choklad. Ja, läs vidare och om ni blir törstiga eller hungriga så önskar jag att ni får ett bra val! Så ta och njut nu, men först efter att ni har läst om denna grymma öl från ett riktigt bra bryggeri!

Lost Abbey Serpents Stout

Utseende: Brunsvart mörk stout till färgen på vätskan. Ljusare mörk nougatfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Mörkt god fyllig choklad där mjölkchoklad och espresso kommer fram. Fyllig, gräddig choklad och massa kakao! Torr bitterhet från kakaon. En mörk chokladbomb.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Inte lätt, inte kraftig utan mjuk och lagom fyllig. Underbar chokladsmak med mörk choklad, mörk kakao och känslan av chokladsufflé med torr bitterhet i eftersmaken. Anar lite anis som livar upp chokladsmaken lite. 

Betyg? – Bättre+, rejäl explosion av kakao med mörk bitter choklad. Lättare chokladsufflé och lite likör som ger djup. Eftersmak med torr bitter choklad. Kunde lika gärna ha varit en chokladstout om det inte vore för att den passar bättre såhär.

På något sett har Dark Horizon varit en öl jag sett upp till genom åren – inte nödvändigtvis för att den är väldigt god, vilket den är. Utan nog mer för att jag så väl kommer ihåg första gången jag drack 2’nd edition. Det var då den kommit till systembolaget och jag köpte på mig tre flaskor (samt massa annat) för att ha till vad som kom att bli vår första stora ölprovning som jag styrde upp. Vi hade en rätt stor lista med öl den kvällen men av någon anledning var det Dark Horizon vi såg fram emot, helt utan att veta något egentligen om de öl vi hade köpt – t.ex. hällde vi ju ut en fin Cantillon då vi tyckte den smakade galla. Det tog två-tre år innan jag började förstå och uppskatta lambics. Dark Horizon föll dock all i smaken, den var riktigt god, kraftig och tung med underbart goda mörka smaker. Vi hade dessutom en flaska kvar som en väns dåvarande flickvän sedan halsade under en förfest innan de skulle ut lite senare – bara en sån sak ni. Utan att veta vad det var för öl, att den för oss var relativt dyr och en öl som egentligen är på tok för stark och kraftfull för att halsa, men bra kämpat får man väl säga.

Tur att jag har en flaska Dark Horzin 2’nd edition kvar från USA då med andra ord. 1’st Edition har jag aldrig provat men bara hört att det är den som ska vara den riktigt bra medan de andra blir sämre i kronologisk ordning. Eller ‘dålig’ och ‘dålig’ – inte alls lika väldigt bra tror jag snarare? Så nu hade Sorbon fått in (och har nog några kvar) några flaskor av 3’rd edition, en flaska jag hört  skulle vara spritig och inte alls lika bra som de andra. Men vad gör det, vill man prova den så vill man. Flaskan är från 03/07/08 och alkoholhalten lägger sig på 15.5% och som verkar vara inne nu så har man även adderat kaffe till receptet.

Nøgne Ø Dark Horizon 3’rd Edition

Utseende: Ljusare mörkbrun vätska med små strimmor av ljus som lyser igenom. Lite cappucinofärgat skum som blir till en svart liten plump i mitten. 
Doft: Tydlig halvtorr doft av starkt, starkt kaffe. Grymt bra kaffe dock. Ungefär som de där kaffekaramellerna som finns – fast med bättre kaffe. Kraftig doft efteråt av aningen spritiga kaffebönor. Jag stör mig inte på det för det är en oerhört speciell något torr och syrligt kryddig finish på det. Med den sötma som finns påminner det även något om körsbärs cough syrup fast utan allt dåligt. Lite nyputsat läder.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Direkt skjuter smakerna fram och biter till. Det är lite fizzigt och rätt skönt i munnen. En snäll, snäll sötma närmar sig och tar över – för sött är det, men jag tycker inte det är klibbigt. Som en grymt bra brygd kaffe som har överösts med sockerbitar men ändå lyckas bli drickbar. Kaffelikör skulle man kunna kalla smaken. Att den är nästan 16% märks inte av utan den är oerhört lättdrucken, tyvärr, då det är en liten flaska. Det kommer även vinös fruktighet ut ur det hela, men kanske inte så tydligt som man hoppats och det nog på grund av sötman.

Betyg? – Bättre(+), något för söt, men jag har inte större problem med det. Att många kallar den spritig kan jag inte heller hålla med om. Oerhört lättdrucken och bra och rejäl smak. Sedan kanske de två andra är bättre, vilket jag nog också kan tro då smakrikedomen i denna är lite för enkelspårig. Men det gör inte så mycket om man gillar kaffelikör. Det lilla lilla pluset är mer för att visa att jag gärna hade druckit denna om och om igen då jag är sugen på lite söt och ‘smaskig’ imperial stout mer än en tung, men kanske betydligt mycket mer smakrik dito.

Första gången jag såg Croocked Moon var faktiskt på ölmässan i år, då var även bryggaren Sören där och pratade om sin öl. Tyvärr var det sent och vi hade en lista på öl vi ville prova på hos Brill innan vi gick vidare så det blev inget smakprov då. Men det verkar ha gått bra för dem och med nästan 20 olika brygder på sitt samvete, många gjorda hos Nørrebro, så känns det som om de har framtiden med sig. 

Så till slut en dag i höstas så ramlade jag över deras imperial porter Dark Temptation på en Bishops Arms och då var det desto svårare att låta bli att smaka på den. Den ska vara riktigt espressotyngd och ha mycket rostad malt i sig. Vad som menas med ‘ovanligt omdöme’ i rubriken är helt enkelt att jag tolkade den helt annorlunda – helt ovetande om öltyp och något kall – men likväl så var de smaker jag fann något annorlunda.

Crooked Moon Dark Temptarion (fat)

Utseende: Mörk brunsvart vätska med mörkare kompakt poröst skum gräddtopp
Doft: Gräddig nougatchoklad, kaffe o sötlakrits. Men mkt nougat. Nötig nougat.. Mmm
Smak: Medelstor munkänsla. Lätt men bra kolsyra. Lite rökaskig lakrits och även här bra nougatchoklad. Lagom tunn men med bra kropp. Väldigt lättdrucken och drar åt lite schwartzbier. Lättdrucken!

Betyg? – Bättre. Söt smak med massa god saltlakrits, lättdrucket. Väldigt gott!

Detta var mina korta noteringar då jag hade annat för mig än att anteckna något flitigare. Vad slår mig nu när jag dels läser om ölen och den beskrivning den ändå får från bryggeriet är att den var bra mycket mindre kaffecentrerad. Eller så misstog jag kaffen för nougatsmak. Vad jag tyckte utmärkte den var att den var så saltlakritsbetonad också, inte heller något som verkar vara helt i stil med hur det borde smaka. Så jag skulle inte lägga alltförstora växlar i mitt omdöme här än att konstatera att de gör riktigt lovande öl – och nästa gång jag ser dem ska jag inte tveka på att dricka mig igenom vad de har att erbjuda!

Den ständiga frågan kring barley wines fortsätter. Efter Smuttynose Barley Wine-variant började jag titta efter och såg då att många amerikanska barley wines har rätt låga alkoholhalter – precis kring 10% sträcket vilket gör att de har tillräcklig alkoholstyrka för att kunna klassas som barley wine (stark ale med andra ord…). Av Smuttynose och de två ölen jag nämner idag så är det bara Gnarlewine’et som ligger på 11% (den pendlar mellan 10-12% beroende på batch) – de båda andra klockar in på 10%. Nu tror jag inte det gör kanske alltför mycket, men jag har någon outforskad teori om att det är ett medvetet val för att ge företräde åt en viss sorts smaker och kanske även ge mer spelrum för humlen? Som sagt, outforskat teori inom ett område jag inte är alltför kunnig. De båda här idag är är även brittiskinfluerade och påstår sig ha en markant maltkropp med smaker av kola, toffee och vanilj. Ibland tycker jag kanske att amerikanska varianter på mer brittiskinfluerade barley wines när man ska ha en bra maltighet med mycket kola kan bli lite obalanserade, ett undantag är Anchors old Foghorn som jag verkligen gillade.

De båda ölen idag då. Southern Tier Back Burner, deras Imperial-series brittiskinfluerade barley wine. Där man haft Chinook- och Williamettehumle samt torrhumlat den med Amarillo och Centennial. I maltväg har man hållit det enkelt och använder bara ljus- respektive mörk karamellmalt.

Den andra, Lagunitas Olde Gnarleywine har jag tidigare sett diverse hyllningar för, om den var värda dessa? Se längre ned i så fall. Inte mycket information om ölen annars förutom att även denna ska dra mycket åt det maltiga, toffeesmakande hållet.

Southern Tier Back Burner

Utseende: Rödare mörkt orangebrun vätska med lite barley winte grumligt stuk.
Doft: Smart val av ingredienserna och här är vad jag menar med öl som inte använder mer än vad som behövs. De dubbla karamellmaltsorterna ger bra nötig sötma med lite knäckiga bär och koladränkta päron, äpplen och andra mörka torkade frukter. Beskan är okey men är inte i centrum utan det är mer åt det brittiska maltiga hållet – så som det var från början. Dock kanske jag skulle vilja säga att man ändå märker att det är en amerikansk brittisk BW. Gräddig finish.
Smak: lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är inte alltför stor men har ändå en växande fyllighet. Kola, karamell och lätt sötade torkade frukter och bär – det är gott – och enkelt, men för enkelt? IBU’n är inte tillräckligt hög kanske för att ge variation till vad som händer i ölen och det gör den lite enformig. Kanske för snäll till och med. Men väldigt god.

Betyg? – Bra+. En väldigt god barley wine, amerikansk version av den maltigare brittiska stilen. Men i slutet blev den lite för menlös. En liten flaska hade suttit perfekt, men en stor gjorde att man på två personer ändå tyckte att det blev lite enformigt. 10% men lättdrucken gör den lite farlig. God.

 Lagunitas Olde Gnarleywine

Utseende: Något mörkare orangebrunt lätt gyllenklar vätska med minimala bubblor i dt cappucinofärgade skummet. Platt, gräddig topp.
Doft: Kola, karamell och lite söt torkad frukt. Lite trevligt gräddig vilket ger lite variation i doften. Det anas vidare lite beska och bär vilket ger än mer variation som dock håller sig rätt lagom.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Halvfyllig kropp med lite bitter kolasmak. Beskan känns inte mer än okey utan det är lite menlöst – smakrikt och trevligt, men inte mer än att det är gott. Det som skiljer den från exempelvis Southern Tier Back Burner är att beskan här är något större – den känns ändå inte som en mer typisk amerikansk barley wine utan mer som en något beskare brittisk sådan.

Betyg? – Bra+. Ännu en okey amerikansk barley wine som flörtar väldigt mycket med den brittiska diton. Det är lagom av allt men inget som lyser igenom eller livar upp. Saknar något extra i den och att många anser att detta är en underbar och aktad barley wine är jag lite frågande till. Visst är den väldigt lagom vilket kanske är vad som faller många i smaken, men jag tycker nog den var aningen tråkig (men återigen, bra god!)

Så? Njae, båda ölen hade goda men väldigt enformiga smaker vilket gjorde att de blev lite tråkiga. De saknar större djup vilket gjorde att trots att de smakade väldigt bra med tydlig maltigsmak så blev det lite trist i längden och trots att de var båda var bra barley wines som jag skulle kunna rekomendera för någon som vill ha en amerikansk maltigare barley wine så är det inget som står sig mot bättre varianter.

Ingen någorlunda frekvent läsare kan ju ha undgått att jag har en förkärlek för bryggeriet Dogfish Head, några som i mina ögon verkligen gör vad de säger sig göra -“off-centered ales for off-centered people”. Efter att ha druckit ett gäng av deras öl, med den sista bara för ett tag sedan kom jag på att deras 60 Minute IPA var kvar. Till skillnad från deras 90- och 120 Minute IPA så kändes det som om vi klantat till det, denna bör ju drickas färskare än såhär. Det var ju nästan ett halvår sen vi köpt den. Så i väntan på att få dricka den igen så kommer här en historia om hur en säkerligen något trött 60 Minute IPA ändå smakar, doftar och är.

Ölen, är kontinuerligt humlad med mer än 60 olika humlevarianter i över 60 minuter. Det är en humle från nordvästra USA och det är en kraftig östkust IPA man har siktat på. Det vill säga mer citrus och kotte än enorma humlingar och stor beska. Man har även siktat på att göra den lättdrucken och rätt smooth så att den ska passa som session beer. Kan ju påpeka att även beskan är på 60 IBU och alkoholprocenten – ja den är på 6.0% Ni ser vad tanken är…

Dogfish Head 60 Minute IPA

Utseende: Lätt grumlig gyllene vätska med tunt litet poröst skum.
Doft: Citrus, citrus och så lite örtig humle, något sött. Fräsch men inte färsk, något gräddig. Får lite pilsnervibbar av den lite söta, men fräscha doften med en lite örtig beska.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Syrlig och söt citrussmak. Beskan är rätt mild och även smaken påminner lite mer om en pilsner än en IPA. Det är citrus, beska och lite sötma. Inte lika fräsch som doften ändå kan sägas vara. Bra sessionöl som den var nu, men inte något jag skulle tro var så omtyckt – så antar att den kan vara gammal? Slutar i alla fall med lite belgoapelsin med det söta och citrusaktiga.

Betyg? – Bra. Gammal eller bara inte så bra som många verkar tycka? Säkerligen en mix, men främst att den inte är helt pigg vilket lär dra ned fräschören och kraften i smaken. Session-IPA håller jag med om, den var väldigt lättdrucken med en bra sötma som lär gå bra mot den ändå rätt måttliga beskan. Nä, jag ser fram emot att få dricka den lite piggare och se om det är någon större skillnad.