MankerBeer.com

Häromveckan fick jag höra att denna snart skulle kopplas på på fat ute på Sorbon och då ölen har varit en bra vän att då och då gå och köpa på systembolaget så var jag väldigt spänd på hur den skulle bli på fat. Jag har haft turen att få dricka rätt bra öl från fat på sistone och även så öl jag tidigare har kunnat dricka på flaska – och är det bar jag eller visst verkar det ibland diffa rätt mycket ibland mellan hur de uppför sig? Säkerligen beror det på kolsyrenivåer, temperatur och allmän känslostämning – men likväl, ibland är det så det känns. En amerikansk belgisk strong dark ale på uppemot 10% låter ju tämligen som om det skulle vara rätt bra, som att det ska vara rätt kraftiga smaker och en rejäl smakrikedom.

North Coast Brewing Company Brother Thelonius (fat)

Utseende: Mörkt gyllene mörk vätska som drar åt mahogny. Vitt lite nötfärgat kompakt skum med minimala bubblor. 
Doft: Belgisk jäst och mycket mörkt socker. Kommer fram lite godissocker och kola mot slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och stor kropp med små bubblor i kolsyran. Belgiskt socker, godissocker och lite spunnet socker är det första som sätter sin prägel på tungan. Ändå är det inte överdrivet sött, bara söt smak som tillsammans med lite kryddor och en dos sirapslimpa ger en rätt varierad smak mot slutet. Det är mjukt, fylligt och förföriskt läskande. Jästen som kanske märks av något mer på flaska matchar sötman väl och ger lite torrt slut som även det ger bra kontrast till sötman. Aningar av äpple och russin samt lite karamell finns också plocka upp i den välbalanserade smaken som även rymmer lite mörk torkad frukt, men enbart i måttliga mängder. Känns på fat mer som en tydlig amerikansk belgotolkning medan den på flaska är aningen mer övertygande, vilket väl i slutändan ändå blir en smaksak.

Betyg? – Bättre-, fullig och just lagom söt med olika sötmor i smak och doft. Mer förrädisk än på flaska då den kändes lite fylligare och mer lättdrucken på fat. Samtidigt är det som med t.ex. Great Divide’s Yeti att det blir smakerna som fått ge efter för en kanske trevligare helhet då kroppen är mer utvecklad och fyller ut smakerna mer. Kraften i smaken saknas något och det är mer aningar av smaker än ett fullt bombardemang av smaker.

 Igår var det en Mikkeller Coffee IPA som frukost-treat till alla ölfantaster. Men medan den ändå i botten är en IPA så kanske den inte gör sig lika bra som en mörkare – ‘matigare’ – stout skulle göra. Tur då att det finns fler frukostöl att omnämna. Nyligen drack jag faktiskt för första gången Mikkeller Beer Geek Breakfast – och tur som man hade så fick jag även testa på den på fat ett par dagar senare. Så inte helt otippad blir den en liten jämförelse mellan de båda.

 Denna oatmeal stout (25% havre) som numera bryggs hos Nøgne Ø har även ett par koppar bra kaffe i sig som Riccos Butik och Kaffebar har fått välja ut. Tanken är att få en hybrid av kaffe och havrestout med det bästa från båda. Mikkeller gillar inte bara öl, utan som vi har börjat se så gillas även bra och fina kaffesorter. Kaffe och havre, gör gröt på det senare och frukosten är klar. För att få till mer pondus i ölen har man även en hel radda andra maltsorter (pils, rökt, caramunich, brun, ljus choklad, choklad, rostat och så havre såklart). Denna variant, jämför mer den lite mer humlade ’hop breakfast’ har enbart Centennial och Cascade som humlesorter. Ölen är nog den av de ’vanligare’ europeiska ölen som jag har hört oftast i olika amerikanska beer podcasts och den har verkligen fått gehör på andra sidan atlanten. Tittar man även på olika rankingsidor så ligger den väldigt bra till (ligger 1’a som stout på RB, och har A- på BA där den dock klassas som American Double/Imperial Stout). Oavsett vad man kallar den så är det med andra ord en riktigt bra öl – på pappret. Sedan får vi se nu vad jag tycker.

Mikkeller Beer Geek Breakfast
Flaskan avslöjar att det är batch 471 och att den bryggdes i november 2009, alltså har den fått stå och stilla sig lite i åtminstone ett år.

Utseende: Mörkt brunsvart halvtrög fin vätska med ljusbrunt skum med minimala till små bubblor. Ser ut som den ska, bra första intryck.
Doft: Fyllig doft med bränd malt, bättre mjölkchoklad och mycket kaffe. Något syrlig besk karaktär som tar bort lite av det annars fylliga och mjukt söta. Det kanske låter lite väl simpelt att bara säga att det doftar rostad/bränd malt, choklad och kaffe – men det gör så på ett oerhört bra sätt. Det syrliga ger också mer komplexitet till den och för att vara på 7,5% så är det väldigt lovande. En mörkt kaffe och chokladbetonad stark porter kanske är närmare som referens.
Smak: Något lättare munkänsla, åtminstone mot vad jag förväntade mig – samtidigt tillräckligt fyllig och mjuk för att få till det. Liten lätt kolsyra. Smaken har mörkt kallt kaffe som har lite bitter choklad i sig men som hålls tillbaka av havren som är precis som i andra havrestouts jag druckit, lite mjukande och med en igenkänningsbär smak. Att kroppen inte är alltför kraftig är nog tur, för den är kraftig att dricka, det kanske börjar lätt men den blir alltmer fyllig och mjuk. Kanske har kaffesmaken försvunnit lite nu, kanske var den aldrig överdrivet påtaglig (eller så är jag lite biased nu då jag så nyligen har druckit deras Coffee IPA) – men smakerna och allt finns där. Men de var inte den smakrevolution mina smaklökar hade bettat på skulle vara där utan det är lite mer bränt och aska nu än kaffe och choklad. Nä, gammal kall espresso i kvadrat, om än med en dag i solen så att de blivit lite möra.

Betyg? – Bättre, en väldigt bra och potent oatmeal stout, särskilt med tanke på den relativt låga alkoholhalten (7.5%) och den lite tunnare kroppen. Det är först då man börjar förstå hur fyllig och rejäl smakerna är som ändå bär upp ölen så bra som de gör. Whiskeyversionerna lär vara riktigt bra då jag verkligen kan föreställa mig hur de lär vara – som handen i fickan med pluntan på sne liksom. Från början hade jag faktiskt ett litet minus bakom betyget, men det åkte fasiken bort. Ölen tar plats i munnen – inte bara när man dricker den utan även efteråt och även fast smakerna känns sublima så är de kaxigare än vad man tror om man inte själv tänker efter. Bedövande, hade bara önskat den lite mer smakrik.

Mikkeller Beer Geek Breakfast (fat)

Utseende: Mörkare brun vätska med chokladbrunt litet skum.
Doft: Tydliga inslag av kaffe. Inte vilket kaffe som helst, utan det doftar kvalitetskaffe – kallt, mörkt sådant. Nästan metalliskt kallt på ett bra sätt. Lite choklad dyker upp men det är mest kaffe här. Något som inte är helt lika framträdande i flaskan där det är mer variation på dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Här smakar det kaffe som är precis rätt rostat för att göra sig väl som smak. Inte för mycket, inte för lite utan lagom. Smakar även av ’hårda bär’, alltså typ färska kaffebönor och andra lite ’bitigare’ bär. Välbalanserad bitterhet som fixar till eftersmaken, dock är det hela något mindre fylligt än på flaska.

Betyg? – Bättre(+), inte för speciell i sig men kaffesmaken faller mig verkligen i smaken här. Rejäl, god och bastand smak och doft. Liquid coffee tänkte jag skriva, men det är det ju redan.. öl på kaffe snarare. Att just kaffesmaken är så mycket mer markant här gillar jag även fast jag påminde om att min flaska fått stå ett tag. Att kaffe inte ska stå luftigt vet man, men att den inte ska stå i öl?

Så? Nu vet jag inte hurpass ‘färsk’ den ändå bör vara på flaska eller om det bara var att den var lite trevligare på fat, kanske något simplare – mer inriktad på ett visst smakspektrum medan det var mer som skulle samsas i den på flaska. Båda var riktigt trevliga och betar jag bara av den här dagen väl så kanske det blir att öppna en flaska Beer Geek Brunch Weasel senare mot kvällen, eller varför inte Beer Geek Hop Breakfast – också något gammal, så får väl bli dags nu. Men är ölen bäst? Nej. Bland de bästa? Mnjae, beror lite på vad man är ute efter. Lättdrucken, god, bra kaffesmak, på fat rejäl kaffesmak. Sedan är det just det med smak – en smaksak.

 Mikkeller älskar kaffe, så lång är vi alla med och att Beer Geek Breakfast fungerar rätt bra som en morgonkopp kaffe är inget nytt. Men nu tar man det ett steg längre. Tillsammans med kafferosteriet Koppi från Helsingborg, med en etikettdesign från Marc Schuterman och slutligen med en släng Tomahawkhumle samt etiopiska Guji natural-kaffebönor så har man fått ihop något nytt – en kaffe-IPA. Reklamfilmen eller  vad man ska kalla den för finns här och bjuder på en lagom dos humor. Med en rätt hög alkoholprocent på nästan 7% så bör den också kunna hålla upp smakerna rätt bra och tomahawkhumlen, ja vi får se hur väl den passar in. Hur bör man ställa sig till det här? Låter det som ett kul experiment eller går det ifrån vad man kan göra med en IPA helt? Mikkeller har ju varit väldigt nyfiken på det mesta inom humlad öl skulle jag vilja påstå – göra tokhöga IBU’s, göra single hop-serier och nu då lägga i kaffe. Nä, det är kul att någon vågar och provar och testar, sen är det såklart upp till var och en själv om man tycker det hör hemma på experimentbryggeriet  eller om det är något som är aktuellt för en konsument. Mikkeller tycker jag dock alltid håller sig på rätt sida av de två, den senare.

Mikkeller Coffee IPA

Utseende: Ser ut som kaffeblandad öl med en ljusare brun färg mot botten medan det tjocknar till med mörkare orangebrunt vätska uppåt. Minimala bubblor med gräddig topp. 
Doft: Oj! Doftar starkt kaffe med mycket tydlig humle. Som nymalda kaffebönor som lagts i en tropisk, besk juice. Lyckad matchning tycker jag som gillar kaffe medan andra runt omkring mig tycker att den är något underlig. I mitt tycke är det två fräscha dofter – kaffe och humle – som gått ihop rätt väl och samspelar bra. Sedan kanske den gemensamma doften inte är något att hissa flaggan för, men den kände jag inte av lika mycket.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Småfyllig med mjuk snäll kolsyra. Smaken skär sig lite vilket är synd då doften var så trevlig. Det är med malda kaffebönor nu i smaken och troligen lite då humlesmaken har övergått från det lite mer tropiska i doften till en något mer besk smak. Kaffets bitterhet och humlens beska går ihop och dämpar varandra rätt bra. Tomahawkhumle är ju en av de humlesorter med högst alfasyra om jag inte minns fel och den känns inte av så pass som man kunde förvänta sig, vilket självklart beror på mängden man kan ha använt, men det var inte min poäng.

Betyg? – Bra+. Rätt speciell och även fast kaffe och IPA gick ihop rätt bra så blev smaken till slut lite sådär och det är även den som drar ned betyget lite för min del. Efter att ha doftat på den som hoppades jag helt enkelt på lite mer variation och tryck i smaken. Men det är kul att såna här projekt görs, och inte bara för ölens skull utan för att andra hantverksmänniskor som de på Koppi får en chans att visa sig lite inför en publik. Just kaffe är något som för många annars bara är som i reklamen, en kopp ‘average joe’ medan det precis som med öl kan vara så mycket bättre och har så mycket intressant historia.

I fjol drog Mikkeller till Chicago för att närvara på ‘Craft brewers Conference” och passade smidigt nog på att svänga förbi Three Floyds i Munster. Resultatet, sprunget ur denna omväg blev den tredje samarbetsölen mellan de två bryggerierna. Efter Hvetgoop med vete och Oatgoop med havre så var det nu dags för Ruggoop – med? Råg såklart. En barley wine med råg vilket gör att de hellre har valt att kalla ölen för ‘Rye Wine’, men i grund och botten är den en amerikansk barley wine. Därmed är förväntningarna inställda på en bra dos humle som vägs upp mot en troligen något söt maltkropp. Med 70 IBU känns det inte heller som något som kommer göra mos av smaklökarna..

Mikkeller / Three Floyds Ruggoop

Utseende: Mörkare orangefärgad vätska med ett mjukt och grumligt sken i. Gulgräddigt skum med –minimala-minimala bubblor, något gräddig topp.

Doft: Fyllig krämig doft. Folk verkar ha svårt att urskilja rågdoften i många öl men jag är antingen ute och cyklar eller har lätt för den och tycker därför att den finns här i doften, vilket den borde göra. Doftar lite vört, råglimpa och sedan mycket, mycket citrus. Kanske en släng anis och krydda i en liten mängd. Den har kategoriserats som barley wine men jag tycker snarare det är en DIPA som med sin stora maltmängd snarare ses som en barley wine. Gräsiga, örtiga humledofter gör citrusen sällskap. Doftar som en potent men maltkraftig DIPA.

Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Betydligt mycket mer IPA och DIPA än barley wine eller rye wine. Smak av röda bär, stor dos humle och citrus men ändå med en rätt snäll beska. Spår av råg, vört och sedan desto mer citrus, citrusskal och humle. Något tunn men ändå lagom kropp. Sötman ökar mot eftersmaken, så även beskan.

Betyg? – Bättre. Oatgoop’en kommer jag inte helt ihåg (tur jag har en flaska kvar…) men minns den lite samma som här, dock något fylligare och med mer, tydligare, smak. Rejäl, men framförallt lättdrucken gör ändå Ruggoopen väldigt kul, och god, att dricka. Minus dock för att den är rätt enformig och för att det inte är någon direkt komplexitet, så det är kanske ingen öl jag kommer minnas som fantastisk – men likväl något som är kul att prova i dessa tider med Single Hop IPA’s och liknande. Nu blir det ungefär motsvarande men med olika maltsorter.

 Nej, efter ett par intensiva dagars bloggande om nyheter och lite rolig öl och annat som känns vettigt så blir det nu ett något mer avslappnat inlägg. Hoppin Frog gör rätt bra öl, det är något jag sakta och säkert börjat inse, förvisso var jag övertygad direkt efter Mean Manalishi, men allteftersom jag har provat fler och fler öl från dem så har min åsikt inte direkt ändrats. Men som alla bryggerier så har man ofta en Akilleshäl och den beror mer ofta på öltyp och kunskap om dem än om faktiska bryggarkunskaper. Just belgisk öl och veteöl är något jag tycker amerikaner ofta, KAN, gå bet på – framförallt den senare är ju något man får leta sig galen på om man vill hitta ett riktigt bra exemplar i USA. 

Här gör de galna grodorna en tysk ofiltrerad veteöl som de själva, som amerikanare så ofta gör med denna öltyp, sager är väldigt bra och balanserad. De är även snälla nog att påpeka att man inte har haft kryddor eller frukt i ölen, men att den ändå bär smak av det – utan att vara kritisk, men när ska amerikanare bättre ha anammat europeiska öltyper?  Självklart får man då ta och ställa motfrågan om när vi europeer ska våga börja experimentera med våra rätt statiska öltyper och även börja gå mer bananas på dem? Darren på Beer Sweden skrev rätt intressant häromdagen om detta då han retoriskt ställde frågan om hurpass influerade vi är av Amerikansk ölkultur. I vad vi dricker och i vad svensk bryggerier gör, det är dock nog svar på halva frågan. Mycket experimentslusta har tagit sig hit, framförallt vad gäller ingredienser och inställningen att det är okey att tänja gränser. Vad jag saknar är dock svenska bryggerier som gör mer återkommande IPA’s, roliga öltyper eller vågade satsningar. Tyvärr är det hela nog till stor del en ekonomisk fråga. Men vi är förhopningsvis på rätt väg så jag tänker inte ställa mig pessimistisk till vår utveckling. Nu däremot, nu blir det veteöl!

Hoppin Frog Wild Frog Wheat Ale

Utseende: Något grumligare mjuk orangefärgat vätska med poröst, löst sammanhängande ljust skum som startar högt men puttrar ned till lite ensamma rester.
Doft: Första tanken är att det doftar någorlunda artificiellt. Sedan börjar jag undra om det inte bara är lite syrligare än vanligt? Under det kryddiga är det en rätt så fruktbetonad sötma av ljusa frukter – och inte bara banan som det annars ibland kan kännas som. Känns ovanligt ljust fruktigt och syrligt, nästan estrigt och fruktigheten i vissa av De Molens IPA’s kommer i tanke med den närvarande karaktären från jästen. Tuttifrutti och citrus typ.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra, något fizzig, fyllig kolsyra. Om doften inte skulle falla en apa i smaken så skulle smaken falla i apan så att säga – för här är det banan igen. Mjuk vätska, lagom fyllig, med lite syrlig början som matchas mot en balanserad sötma – och kanske har jag haft fel, kanske kan de faktiskt använda ordet balanserad här? Tyvärr planar smakerna ut rätt tidigt och det är mestadels den lite aprikosartade (samma som i De Molen-ölen jag hänvisade till) sötman som håller sig kvar. Förmågan att släcka törsten är det väl sådär med, den blir nästan lite för söt för det, trots att den inte är överdrivet söt och rentutav syrlig – snarare är det kroppen som är lite mjäkig och inte riktigt känns klockren som är anledningen.  Samtidigt är den drickbar och väldigt lättdrucken, men det är nästan som att man bara blir törstigare av att dricka den.

Betyg? – Bra. Dålig är den inte, men i lite samma stil som de flesta amerikanska veteöl – rätt olik vad man förväntar sig och bitvis tråkig. Däremot gillar jag det lite syrliga och sött fruktiga – vilket dock kanske tar över lite för mycket. Kunde ha fått vara kryddigare och lite mer törstsläckande. Nej, jakten går som sagt vidare…

För er som inte han läsa om Smuttynose Barley wine – barley wine eller IPA-hybrid så kan ni läsa om det här.

Att Samuel Adams Utopias kommer på systembolaget är för många nu känt, men var, när, hur, varför kommer den då på beställningssortimentet och inte som tidigare i butik?

Manker har svaret..

Det är Galatea själva som vill ha det såhär för att själva sköta det hela så mycket som möjligt. Som vanligt går det därför att beställa ölen antingen via e-beställning eller genom butik. ‘Nytt’ för i år är dock att det inte kommer runt 18 flaskor som tidigare utan 65-70 stycken, så folk lär med andra ord ha lättare att få tag på dem. Som tidigare kommer de även gå på 1150:- flaskan.

Så för er som väntar på att få tag på en flaska, vänta i stillan ro och gå sedan till ert systembolag och hoppas att ni är ‘först’ att få er beställning genomförd så att ni får hem en flaska.

Det var allt för nu, och som sagt. Missa inte inlägget om Smuttynose Barley Wine, den var rätt intressant!