Imorgon är det dags för årets sista släpp på Systembolaget och ja, det är fullmatat! Vi har redan kikat igenom ölen som kommer i det så kallade T5-sortimentet, det vill säga till lite fler butiker och ska nu kolla på de mer exklusiva ölen. Julen är en tid för mörka, lagrade och kraftiga öl – men också en tid för fest och då vill man också ha lite lättare öl. I morgondagens släpp finns allt det, och så lite extra knasigheter såklart.

T6-släppet är det fokus på bra öl från Belgien. Du får bland annat chansen att köpa Corsendonks Christmas Ale på både 750 och 250 centilitersflaskor, båda väldigt prisvärda. Ölet har fina inslag av russin, kryddor och mörk sötma, det är inte den bästa belgare i fredagens släpp men en av de enklaste och på storflaska prisvärda. En lika prisvärd och god öl är St. Bernardus Christmas Ale, 15 kronor billigare och minst lika god. Bryggeriet som annars mest är kända för sina fina starka belgiska ales har sedan något år börjat göra julöl och det är vi glada för då de alltid håller högsta klass på sina öl. En riklig smak av toffee med elegant kryddighet från jästen och en bra dos torkad frukt. Väldigt bra sipparöl att dela på. För ungefär samma peng får du annars Rulles Meilleurs Voeux, med sina 7,3% alkoholstyrka något svagare än St. Bernardus Christmas Ale. Inte lika komplex och snäppet ljusare i allt från kryddor till frukt av banan och torkade plommon och karamellsötma. Sist ut bland belgarna har vi två utmärkta julklappar – Chimay Grand Réserve 2007 och Dupont Avel Les Bons Voeux. Varje år släpper Chimay en storflaska av lagrad version av sin Grand Réserve och i år är ölen från 2007. Tyvärr har det varierat lite i deras kvalitet och ölet bör antingen drickas väldigt gammal eller inom ett par år, däremellan brukar den dippa rätt kraftigt. Ölet smakar aningen matt med papprig karamell, lite som att den just börjat peaka, samtidigt finns mycket av de fina tonerna av karamell och komplex sirap kvar. Jag skulle dricka den omgående. Bons Voeux är en belgisk Tripel när den är som bäst med traditionella smakerna av jäst, karamell och väldigt välbalanserad örtighet. Ljusa frukter som hårda päron, äpplen och lite honung.

Skippar du belgarna har du Port Brewing Santa’s Little Helper för en rimlig slant eller Haandbryggeriet Bestefar att välja på. Den senare föll mig tyvärr inte i smaken utan jag fann en mix av tranbär, enbär och havtorn som jag fann gav viss syra där även kaffe och rökta granbarr dök upp. Väldigt julig om man gillar grova “skogiga” smaker. Då är Santa’s otroligt mycket trevligare med fin mörk sötma som inte blir kladdig utan det är rostat, mörkt och fenomentalt balanserat. Detta har alltid varit en favoritöl och mitt tycke så många Imperial Stouts bör smaka. Den är inte den mest komplexa ölen där ute, men liksom Sierra Nevada Narwhal är det en ren Imperial Stout utan konstigheter och som verkligen smakar därefter. Aning aska, mörka frukter och mycket choklad med måttliga inslan av lakrits.

Årets sista T7-släpp är slutligen en resa i 60-talets psykoser, åtminstone om man ser till mixen. Riktigt blandat med väldigt mycket gott. Både Stallhagen Historic Beer 1843 och La Trappes Presentförpackning är utmärkta prsenter. Den första för sin historia, Stallhagen gör om gamla recept från en tid då humlehetsen inte fanns och man gjorde öl på ett lite annat sätt. Smarkar gräsigt och torrt  med pepprig kryddighet, halm, stå och ljus malt. Överlag rena ljusa toner som drar åt fransk bondale med vissa inslag av marsipan och nötpasta på slutet. Intressant? Ja. Bra? Helt okey. La Trappe å sin sida ger för en lagom peng dig chansen att prova fyra olika öl med olika alkoholstyrkor, perfekt för den som vill lära sig mer om belgisk öl även om många av släppets andra belgare håller högre kvalitet. Men är du nybörjare och bara vill lära dig mer om vad som finns så är ibland bredd roligare än hur ölen “anses vara väldigt bra

Sen har vi en trio amerikanskt med en öl från Smuttynose, en från Stone och en från dem båda. Från Smuttynose finner vi Smuttonator, en traditionell Dubbelbock med värmande alkohol och mörk malt. Lite svårdrucken för en person så dela gärna en flaska med någon eller några vänner. Stone å sin sida släpper Quadrotriticale, en tolkning av en Quadriupel fast med korntypen triticale som drar åt vete fast med inslag av råg. Speciell arom av nötter, bark och billig ljus nougat medan jag tycker att smaken är lite knepig och drar åt lite olika håll. Inte en öl för alla men åter ett bevis på vad för tokiga saker Stone ändå brukar lyckas med, bra för den som provat lite olika öl från Stone och/eller gillar det annorlunda. Tillsammans har de sedan gjort Clusters Last Stand, en IPA baserad på recepten från innan förbudstiden. Så en bra liten historielektion, som dessutom smakar gott. Årets sista amerikanska öl är annars en favorit för många, Great Divide Oatmeal Yeti. Denna lena Imperial Stout har stora smaker av choklad, mörk frukt och gryn. Något sötare och mjukare än vanliga Yetin som kan ha lite mer aska i sig men också otroligt lättdrucken för storleken och alkoholstyrkan på 9,5%.

Svenska Poppels släpper lagom till jul sin senaste Projektserieöl, Projekt 004 Mackmyra Ekfat och som ni räknat ut så har ölet lagrats på fat från Mackmyra. Men det är ingen Imperial Stout som gömmer sig bakom namnet utan en Dubbel IPA på 9%. Annorlunda och kul. Bra present till den som gillar Mackmyra eller som vill prova något annat än vanliga, humlade öl. Dessutom överkomligt pris. På tal om lagrade öl så har La Trappe också med sin Quadrupel Oak Aged Batch 17 i T7. För varje ny batch provar man en ny fatblandning och den här gången har ölen blandats enligt följande recept: Moscatel 67%, Brandy 8%, Oloroso 8%, Nieuw Eiken Medium Toasted 8%, Nieuw Eiken High Toasted 8%. Med andra ord får man en komplex öl med tydliga fattoner och vanilj, tjocka torkade frukter och mycket malt. Ölet är väldigt dyrt så det här är en bra present till ölfantasten eller om du verkligen gillar den här typen av öl. Samma gäller Bøgedal No 424 Mørk Juleøl som jag kan tycka är dyrare mer än bra.

Årets sista trio består så av De Rankes humlade Hop Harvest, en bra resa in i humlig belgisk ale och smak av godis, ljus kryddig malt och balanserad beska. De Ranke Père Noël å sin sida har en fin torr bitterhet blandat med balanserade kryddor och får väl ses som den galna belgaren det här släppet. Härlig mix av kryddigt och bittertorrt och på många sätt rätt läskande, bra till julbordet. Sist ut har vi Van Eeckes årliga Fresh Harvest som även i år är trevlig som present eller för att få prova något fräscht humlat belgiskt om man tröttnat på alla humlestinna jänkare.

Tre julklappstips från T6/T7:
Chimay Grand Réserve 2007 – Elegant och intressant flaska och öl som bör drickas inom kort.
La Trappes Presentförpackning – En bra introduktion till smakerna och ölstilarna inom belgisk ölkultur.
Great Divide Oatmeal Yeti – Ge bort en skön, avslappnande stund och en öl som alla måste älska.

2014-12-05 Exklusiv Lansering

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

På fredag släpper Systembolaget årets bästa julklappar, både till dig själv eller till andra ölfantaster. Släppet den 5e december är mer än fullmatat och det finner mer än nog av både ljus, humligt, mörkt, starkt men allt lika gott. Vi har valt ut ett gäng av våra favoriter från släppet att gå in lite närmre på medan andra omnämns något kvickare. T5-modulen är den starkaste det här släppet och du finner både djup och bredd bland ölstilar, priser och alkoholstyrkor. Det finns både favorit såsom Samichlaus av 2014 års årgång, Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout och Mikkellers modifierade Nelson Sauvignon, bättre än någonsin.

Samichlaus lagras likt ett magnifikt dessertvin och har en tydlig sötma och framträdande kolatoner som övergår till mer komplexa inslag av nötter, torkad frukt och rå choklad. Ölet har redan lagrats i närmare 10 månader sedan det varje år bryggs den 6e december, med andra ord dagen efter släppet. Njut nu eller spar ett par flaskor för framtiden, ni kommer inte att ångra er. En öl som visserligen kan lagras men som jag verkligen föreslår att ni dricker lagom till julens fester eller nyår är Mikeller Nelson Sauvignon. Perfektionisten Mikkel har arbetat vidare med receptet sedan han sist gjorde ölet och är nu såpass nöjd att han själv anser att ölet kan vara det bästa han har gjort. Jag kan bara hålla med. Ölet som lagrats på vinfat från Österike är vinöst, torrt och har en mild kryddighet med mjuk frukt från Nelson Sauvinkottarna. Flaskan är inte den billigaste men jämför den med en okey prissatt flaska skumpa eller för den delen ett okey vin så ser ni att den trots allt är rätt billig. Dessutom är Keith Shores flaskdesign snyggare än någonsin. Vill du ha mer Farmhousetoner av brettanomyces, vild kryddighet, gräs, citrusskal och spännande frukter med ananas och persika är norska Lervig och brittiska Magic Rocks samarbete Farmhouse IPA ett bra köp, inte alltför dyrt heller. Om Mikkeller står för elegansen av de två så är den senare all in.

Bland mängden Imperial Stouts är det några som sticker ut, främst då Sierra Nevadas Narwhal som av många, mig inräknad, anses som en av de bästa Imperial Stouts som finns i något större upplaga. Detta är urtypen av en helt vanlig Imperial Stout utan fatlagringar, frukter eller andra tokigheter. Bränd aska, kraftig choklad och fin längd i smaken. Dessutom ett rätt bra pris sett till upplevelsen. Victory Storm King är inte heller någon dålig öl utan anses även den tillhöra de bättre i klassen vanlig Imperial Stout. Bränd kola, humlekotte och fin bitterhet. Prova den sida vid sida med Narwhal och se vilken just du föredrar. Vill du ha extra rökighet kan du gå på en annan öl med Victory, U-Boat som är ett samarbete med BrewDog. Balanserat brända smaker med bränt socker och inslag av mörka bär och frukter. Vill du istället ha svenskt rekommenderar jag dig att prova Nynäshamns Sotholmen Extra Stout Svensk Ek som är Sotholmen som fått ligga på fat från Mackmyra. Tyvärr tycker jag att faten känns lite unga, men det är fina smaker av vanilj, nötkakor och lakrits. Kul att prova mot den olagrade för er som har kvar några. Slutligen är inte Nils Oscar Winter Edition, per se en Imperial Stout men jag vill ändå ta upp dess smak av lättrökt mörk malt, stugkällare och mörkt trä. Långsamt framträdande chokladkaraktär, lättdrucken och en öl som lär vara fin till mat och desserter.

Mellan det humliga och mörka har vi på fredag ännu en toppenöl från Founders, Dark Penance Imperial Black IPA. Välbalanserade maltgivor ger både sötma och mörker där du finner dofter av matt kakao och träbänk med inslag av kaffepulver. Rejäl och fyllig smak där beskan dyker upp och river till i munnen. Smaker av brända humlekottar, utan den ibland förekommande brända oljigheten som jag kan finna i rejäla mörka IPAs. Väldigt god öl jag varmt rekommenderar.

Slutligen vill jag rekommendera två väldigt spännande italienska öl och ett julkap. Birra del Borgo tillhör toppen av italienska bryggerier och deras 25 Dodici är en Belgisk Strong Ale med bittra apelsinskal och russin, 9.5% stark. Smakerna är luriga då man anar en uppfriskande fruktighet som övergår i komplexa kolatoner, lätt kryddighet och mörk frukt. Det är inte ett öl för alla och vissa lär inte tycka om det alls, men det finns något där som är väldigt intressant. Då är annars Baladin Noël Café en desto lättare öl att ta till sig, desutom för ett bra pris. Här är det koladränkta kaffebönor, rakt av. Nyrostade kaffebönor och ljus choklad, lite som kallt chokladkolakaffe där vissa anser att sötman är för mycket och andra att den är mysig. Jag är lite mittemellan men gillar du choklad och kaffe älskar du den här ölen. Sist ut är så Gouden Carolus Christmas, 75 cl för 89 kronor är ett kap. Lakrits, milda kryddor och mörk sirap för hela slanten!

Tre julklappstips från T5:
Mikkeller Nelson Sauvignon – Lite annorlunda, snygg design och grym öl att ha till nyår. En öl som garanterat väcker mottagarens intresse.
En var av Sierra Nevada Narwhal och Victory Storm King – En av varje blir ett perfekt provkit för att upptäcka hur två öl av samma stil kan skilja sig. Båda är dessutom världsklass.
3 Samichlaus 2014 – Börja vanan att ge bort ett par av denna så kan mottagaren prova en nu, en om ett halvår och spara en för en framtida vertikalprovning.

2014-12-05 Exklusiv Lansering

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

Ett av Petalumabryggeriet Lagunitas mest säljande säsongsöl, Brown Shugga vart så populär att man i takt med efterfrågan på den att man behövde säkerställa produktionen av övriga öl. Därför modifierade dem receptet något för att anpassa bryggningen till övriga produktionen och förberedde sig på konsumenternas klagomål genom att byta namn från Brown Shugga till “Lagunitas Sucks“.

There is nothing cool about screwing this up this badly and we know it. Maybe we can sue our own sorry selves. There is no joy in our hearts this holiday and the best we can hope for is a quick and merciful end. F*@& us. This totally blows. Whatever. We freaking munch moldy donkey butt and we just want it to be all over…

Sedan dess har ölet släppts med några olika alias och när denna härliga Dubbel IPAn som är fullmatad med råg, vete, havre och korn nu kommer till Sverige så är det med ännu ett alias. Det något mer julvänliga namnet – Lagunitas Holiday Ale. Roligt i sammanhanget är att ölet kommer från en felbryggning av deras Gnarlywine 1997, man fick inte vörten så som man ville utan alkoholstyrkan blev för låg. Ena grundare, Tony Magee kom då på den fiffiga iden att köpa upp varenda sockerkorn man kunde för att boosta alkoholstyrkan. Något vi ser belgarna göra med var och varannan öl men på den tiden mer sällan i USA. Det mesta av sötman kommer från karamellmalt men det mörka sockret tillsammans med deras husjäst ger en mörkt söt stil på en annars rätt ljus, lätt öl.

Ölet har inte ändrats alltför mycket trots alla namnbyten, utan främst är det är namnet som fått anpassats något. Samtidigt kan jag tycka att det hänt rätt mycket med ölet sedan bryggeriets nya bryggverk installerades och när vi under Stockholm Beer fick chansen att jämföra en cask av gammal Brown Shugga mot Sucks så var den första mycket sötkladdigare. Det är väldigt mycket smak och tyngd i ölet som trots allt bara är 7.85% starkt.

Just nu hittar du ölet på Systembolagets julölshylla och en flaska på 35,5 cl kostar 26,60. Missa inte heller vårat besök på bryggeriet och deras grymma brewpub!

Lagunitas Holiday Ale

Utseende: Aningen grådisig orangegul vätska med fint krämigt ljust skum.
Doft: Härlig arom av humlekåda, apelsinskal och grön frukt. Torr, kryddig beska lovar gott för smaken och balanseras ut med söt nygräddad sirapslimpa.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Direkt bett från humlen och en söt humlekladdighet, som inte riktigt blir oljig utan håller sig till sirapssötma. Ölet är för den delen inte sött utan beskan och de fina smakerna av torkad frukt kommer fram väl. Jag kan tycka att Brown Shugga med sin mörka sötma blir mer komplex medan den ljusare sötman här gör ölet något mer lättdrucket i längden. Samtidigt är det en god sipparöl som rör sig kring gränslandet mllan kladdig DIPA, lätt Barley Wine och American Strong Ale.

Betyg? – Bättre. En något tjockare och tyngre DIPA som snäppet kladdigare hade varit perfekt. Drick den som en kådatjock DIPA eller en mildare Barley Wine mer än uppfriskande humlig öl. Perfekt som dessert eller en öl att smutta i sig när mörkret börjar falla och man vill ha något smakrikt och värmande utan att behöva dricka en stout.

När jag häromdagen provade ännu ett lass pepparkakor med olika mögelostar gick jag ifrån mitt tidigare ölval, Struise Pannepot och valde istället ett av årets julöl från brittiska Thornbridge, Smoked Winter Porter. Bryggeriet har i år två olika öl bland Systembolagets julöl och båda två är alias på tidigare öl, förutom denna har man också släppts Winter Imperial Stout. Smoked Winter Porter är en variant på Beadeca’s Well, en 5.3% alkoholstark porter med rökt malt vilket ger toner av bränd torv. ölet kostar 31,90 kr för 50 cl och ska finnas i julölshyllan just nu. Just mörka rökiga öl kan ofta vara svåra att få in på julbordet då de ibland kan ha för tydlig sälta där smakerna av charkuterier och eldad ved lätt kan ta över. Därför är förhoppningarna stora på Bead… förlåt, Smoked Winter Porter som med sin lägre alkoholhalt kanske bjuder på mildare rökighet och mer av Porterölets karaktär vilket gör sig väldigt fint under julen.

Thornbridge Smoked Winter Porter

Utseende: Brunsvart tjära till vätska med fint ljusbrunt skum som lämnar chokladfrostiga kanter på glaset.
Doft: Behaglig arom som trots rökmalten har en endast nätt ton av charkuterier. Bitter choklad och bränt kaffe följs av avrunande toner av läder, tobak och mörkt rågbröd. För att vara rökig så ligger fokus mer på att bygga upp de lite bittert brända än det ofta sötsalt rökiga.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Sett till dess nästan oljiga utseende så är det en livlig kolsyra och en inte alltför kraftig kropp. Glöm då inte att ölet enbart är på 5,3%. Brända stenar, mineral och bitter choklad balanseras oerhört väl och det rökiga är mer där för att liva upp smakerna av choklad och kaffe och för att ge variation och bredd i smaken.

Betyg? – Bättre. För att vara en 5,3% stark rökporter är detta en öl fylld av smak. Bitvis smakar den bra mycket kraftigare men ibland märker man också av att den saknar pondusen i en dubbelt så stark öl. Jag finner istället att det är en utmärkt öl till julbordets rätter som kräver viss sälta men också lite bittra och rökiga toner. Ölet kommer också att tas emot väl av de som inte har svårt för en lite rökigare touch men som i vanliga fall bara gillar god, enkel mörk öl.

Häromveckan gjorde jag ett test på tre stycken mögelostar tillsammans med pepparkakor, ett klassiskt och omtyckt tilltugg under julen. Efter testet som tyvärr fick begränsas till just tre ostar blev jag nästan besatt av mögelostar och ville prova fler sorter för att finna mögelosten med stort mögel. Vinnaren i det förra testet blev den fina Saint Agur som jag fann ha bra balans mellan sälta, krämighet och unken möglighet. Samtidigt var mångas favorit Roquefort inte representerad och allt sedan förra testet har jag av en slump råkat plocka på mig fler ostar. Därför tänkte jag köra en andra omgång med tre nya ostar för att se hur de förhåller sig till tidigare test.

Valet den här gången föll på Roquefort, Bavarian Blu och en ost som på Daglivs välsorterade ostdisk gick under namnet “Fransk Grönmögelost (31% fetthalt)“. Roquefort är en väldigt traditionell ost och redan 1411 fick staden med samma namn monopol på tillverkningen av osten. Osten lagras i flera månader nere i Chambalougrottorna vilket ger den dess säregna smak. Legenden säger att en ung fårahede glömde sitt bröd och sin ost när han var ute med fåren men av en slump kom tillbaka några veckor senare för att upptäcka att osten trots dess mögliga yta var riktigt smarrig. Bavaria Blue har kanske inte samma långa historia men är en tysk ost på alpkomjölk.  Tillverkaren Bergader har en egen blåmögelkultur som ger den sin speciella smak och osten är inte alltför ovanlig. Sist ut vart då den ej namngivna franska grönmögelosten på 31% fetthalt, ingen direkt historia eller bakgrund där om jag inte skulle hitta på någon.

Liksom sist föll valet av pepparkaka på Kung Oscar som jag fortfarande håller som min favorit bland pepparkakor som passar för det här ändamålet. Dagens öl blev Thornbridge julöl Smoked Winter Porter som just nu går att finna på Systembolaget. Ölet låter kraftigare än vad det är och den 5,3% starka portern har en balanserad rökighet som har mer bränd torv och stenig mineral än hög sälta och charkuterier. Bitvis tog det tyvärr över men i de fall där osten inte riktigt bjöd upp till dans med pepparkakorna så kom ölet snarare in som en räddande tomte och fick lite krydda från pepparkakorna.

Roquefort – En väldigt kraftfull ost, men här gäller det att få en som är riktig unken med mycket mögel annars tycker jag att de ibland kan bli för milda. Dock den osten som fungerar för de flesta. Sälta, blommigt och med rätt temperatur lagom krämig mer än smulig. Fungerar bra med pepparkakorna men just den här var något för mild, så undvik de förinpackade i ostdisken.

Bavaria Blue – Drar lite åt en Brie fast med mer sälta, samtidigt vekare än de flesta andra ostar vi provat igenom. Len, mjuk och rätt gräddig men tyvärr tar kexet helt över och osten fungerar mer som utfyllnad än komplement. Måttlig funkighet vilket gör att du får mer fetma till kexets krydda och ölets brända toner.

Fransk Grönmögelost – Trots sitt utseende med fin mögelmarmorering så är det en väldigt blygsam doft och smak. Konsistensen är något hårdkrämig trots att den har fått stå framme någon timme. Måttlig sälta men en frän unkenhet som dock inte heller lyckas stå emot pepparkakan.

Vinnaren? – På grund av walk over från de båda andra tycker jag att Roqueforten går segrande ur duellen. Tyvärr säger det mer om de andra ostarnas för milda karaktär än om Roquefortens överlägesenhet och jämför man med Saint Agur så tycker jag nog att den senare gav en bättre upplevelse. Det kanske får bli en tredje omgång med julklassikern Stilton, Saint Agur och Roquefort för att en gång för alla avgöra vilken ost jag tycker passar bäst.

När det stod klart att Brooklyn Brewery och Carlsberg skulle starta ett projekt ihop var förväntningarna väldigt höga och när bryggeriet väl öppnade och de första ölen kunde smakas så införlivades förväntningarna. Sedan dess har jag under sommaren besökt bryggeriet och njutit av deras öl i sommarsolen men något har saknats. Först nu kommer lösning, en flasklansering på Systembolaget. Sedan i fredags finns de båda ölen Kellerbier och Amber Ale på Systembolaget runtom bryggeriet samt i Systembolagets beställningssortiment på webben.

Bryggeriets 5,9% starka Kellerbier är brygd med golvmältad Böhmisk Hanka Pilsnermalt och humlen är traditionell med Perle, Tjeckisk Saaz och till aromhumle Tysk Mittelfrüh. Tack vare sina goda kontakter med tyska Weihenstephaner har man också lyckats få ut lite av deras lagerjäst, vilket man såklart gjort det bästa av. Ölet har varit en favorit sedan det började dyka upp på krogarna runt i Stockholm och jag är omåttligt glad att äntligen kunna köpa ölet på Systembolaget. 19,90 kr kostar en 33 cl stor flaska och Amber Alen är en krona billigare. Amber Alen på mildare 4,9% alkoholstyrka har den fina Maris Ottermalten i centrum vilket ger en karamellig ton vilket tillsammans med Perle och Fuggleshumle bjuder på en tydlig fruktighet utan markant beska.

Nya Carnegiebryggeriet Kellerbier

Utseende: Lätt disig, aningen matt persikofärgad vätska med litet vitt skum.
Doft: Stiltypiskt doftspektrum med torr, gräsig och brödig pilsnermalt som kompletteras av småblommig sommaräng och aningen dov frukt. Väldigt ren arom som “doftar öl” vilket många som just börjat intressera sig för öl men inte ännu vill gå in på humliga öl lär gilla, liksom de vana öldrickarna som uppskattar välgjord öl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Uppfriskande blommig smak med en rätt direkt beska som på ett passande sätt sällskapar smaker av citrus, strå och lite honung. Eftersmaken präglas av beskan och smaker av ljus malt. Kanske är beskan lite för hög och jag som gillar torra öl hade inte blivit ledsen om den varit snäppet torrare.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Det är alltid svårt att försöka ge omdömen på en personlig favorit men jag tycker att det här är ett öl som verkligen fungerar som en utmärkt brygga mellan stor stark-öldrickare och nyss ölintresserad. Ja, en väldigt van öldrickare kanske vill ha mindre av ditten och modifiering av datten, men när jag provade att ta fram ölet till en omelett med bacon och grönsaker så tyckte alla vid matbordet att ölet verkligen passade. Jag kan också tycka att öl likt Kellerbier ska avnjutas och drickas mer än att överanalyseras. För min del är detta en öl jag kommer att ha hemma framöver och gärna köper hem till vänner som vill dricka gott men inte svårt utan bara ha en “god lageröl”.