MankerBeer.com

Amerikanska AleSmith nere i San Diego har egentligen en rätt begränsad lista av öl – de gör 10 året-runt öl, 5 säsongsspecial och 3-4 olika lagrade varianter samt ett gäng one-time-only släpp, dock är de alla riktigt bra. Utav dessa säsongsspecialare har de en, eller snarare två som görs för sommaren respektive vintern. Ölen i sig kallas YuleSmith och sedan ‘Holiday Ale’ då den antingen ska drickas under julen eller har släppts för att fira självständighetsdagen 4’e juli. Vad som också skiljer de båda ölen är att det fulla namnet på sommarölen är YuleSmith (summer) IPA medan vinternversionen heter YuleSmith (winter) Imperial Red Ale och således är det olika öltyper, där den somriga trots namnet är en DIPA. Båda vann guld 2003-2005 i World Beer Championship vilket man väl dock ska respektera men inte ha som föreställning att ölen verkligen är världsbäst bara för det. Tyvärr har jag inte hittat så mycket info om humlesorterna som använts vilket hade varit kul att veta, speciellt i sommarversionen som har en väldigt fruktig och fin humlesmak som drar åt Cascade eller annan C-humle.

Alesmith YuleSmith (winter) Imperial Red Ale

Utseende: Varmbrun vätska med lite grummel i. Skum som dör ned till lite rester kring kanten.
Doft: Maltig likör i doften som med en bra beska och lite fin sötma känns både julig och inbjudande. Väldigt bra balans och med både humliga frukter och bra malt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra beska som verkligen är påtaglig men inte på det sättet att man tycker att den tar över. Likaså är maltigheten som är precis lagom och inte för mycket utan stämmer in i det övriga smakerna väldigt väl. Lite typisk red ale med mycket malt och en bra beska med lite bärig fruktighet, men uppgraderat ett snäpp till lite kraftigare.

Betyg? – Bättre+, drickbart med väldigt lättdrucken stil med fina smaker av malt, svarta och röda bär och en bra sötma. Lite american strong alestuk på den. De 8,5%’en är precis lagom för att man ska kunna gotta sig med en flaska efter att ha agerat tomte åt en drös snoriga barn.

Alesmith YuleSmith (summer) India Pale Ale

Utseende: Lätt matt persikofärgad vätska, smågrumlig, småporöst kompakt vitt skum med mjäll gräddig topp. 
Doft: Mycket tropiska frukter, grape och en del pinje men ändå med en rejäl maltighet. Fruktigt men med stor DIPA beska. Mycket persika och grape-tonic.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig smak med lite lätt två men desto mer blommig tropisk fruktighet, lite av allt med andra ord. Inte för bedövande beska men likväl stiltypisk kraftig.  DIPA.

Betyg? – Bra+, drickbar och rätt snäll och enkel DIPA. Smått lömsk med sin rätt dolda procenthalt men ändå med bra tryck i smak. Dock har man druckit DIPA’s som satt större spår på en, och oavsett hur den må vara rankad på olika sidor så tycker jag att den är mer snäll och lättdrucken än fantastisk. Likväl en bra sommarversion av den andra YuleSmith’en. 

Redan i somras köpte och drack jag dagens första öl – Haandbryggeriet Wild Thing, en suröl med tranbär och vinbär och sorten är väl snarare som de själva skriver, och som de försöker hålla med de flesta av sina olika öl –  ”farm brews of the old”. 3 olika sorters korn har använts och sedan har man låtit den vvildjästa. Dagens andra öl är dock något som anlände till mig häromdagen och som öppnades nu i fredags – Mikkeller Spontanale. Spontanjäst geuzeliknande öl tillverkad enligt konstens alla regler med massa havre och sedan humlad med torr gammal humle och som slutligen självjäst vild i trätunnor. Tydligen fanns den att prova på på mässan men ja, det gjorde ju litervis med annat också så det gick helt förbi mig. Men dessa ölsorter börjar mer och mer tilltala mig med deras låga alkoholprocent och en blandning av svår- och lättdrucket. 

Utseende: Lite rödare orangefärgad vätska med litet skummigt hopkok på toppen. Minimala bubblor. 
Doft: Suröl med syrliga trannbär är min första tanke. Lite kryddighet och oerhört naturliga dofter, precis som bryggeriet brukar uppvisa. Typisk sötsur doft av vinbär som är väldigt angenäm. Sedan kommer det mer syrliga tranbär, även dem lika naturliga. Undertill finns en stabil men nedtonat maltbas som get lite kraft till dofterna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra, lite fizzig kolsyra. Smaken är lite kryddigare än doften och man känner av smaken utav korn. Inte så sulpeter-sur utan mer syrlig och oerhört naturlig. Smakerna känns verkligen fräscha.

Betyg? – Bättre-, det är inte ovanligt bra, men en ”traditionell” ”vildöl” mer än suröl skulle jag vilja påstå. Lite som de vill ha sina norska traditionella ales, rena, traditionella och riktigt goda.

Igår slutförde jag min egna lilla Struise / De Molen Black Damnation-provning där jag under ett par dagar provat första delen utav serien samt lite extrasaker jag kom över, en riktigt trevlig serie måste jag säga som jag kommer göra ett längre inlägg lite längre fram om.

Längre fram kommer jag även att skriva om en resa i ölens tecken runt om i USA, en uppgift som jag glatt tog emot från Uffe på Karlströms Malt och redan nu har ett rätt bra upplägg på. Så ska bli riktigt kul att plita ned allehanda tips från ölets nyvunna land.

Igår kom brevbäraren två gånger, en gång med post och en gång med ett stort brunt paket. Innehållet var en bra blandning av öl men med betoning på lite surare. Eller vad sägs om:

Cantillon Lou Pepe Framboise 2007
Cantillon Rosé de Gambrinus
De Molen Zomer Hop
De Molen H&V Misto B.A (underbart god, så fick bli mer sådan )
Mikkeller Spontanale 
Struise St Amatus – Oostvleteren 12
Alesmith Decadence 2010
Alesmith Yulesmith Summer IPA
Green Flash IIPA
Hoppin Frog Bodacious Black & Tan
Lost Abbey Framboise de Amorosa (ser fram emot den!!)

Tummen på andra fotot ingick i allt då jag redan fötts med den..
Men nu måste jag jaga vidare i andra ärenden och det får bli mer öl imorgon…

Dogfish Head ‘Brew Masters’ snart på Discovery Channel

Igår fick jag ett meddelande på facebook från Rogue Ales om att Sam och Dogfish Head har startat ett samarbete med Discovery Channel där Sam åker runt till olika delar av landet – och världen – i sökandet på nya ingredienser och bryggtekniker. En logisk fortsättning på ancient ale-serien jag skrev om häromdagen. Det toliga är att ‘Brew Masters’ börjar sändas redan i november (i USA). Ingen aning om när eller ens om den kommer dyka upp i sverige, men jag har aldrig förr känt sådant stort argument för nedladdning utav avsnitten om de inte går att stream’a via hemsidan! Hela pressrealsen eller vad man kallar den från Dogfish Head finns här.

Från Dogfish Head så reser vi norrut och till Great Divide som nu idagarna har fått ännu ett par öl till systembolaget. Dock skippade jag Old Ruffian helt, lite för humligt besk för den stil av barley wine’s jag föredrar mest och lite för dyr då jag även har paket som kommer hit any day now. Sedan kom 16’th Anniversary Oak Aged DIPA’n som jag hyllade efter SBWF – tyvärr fick den också vänta då jag tycker att den var bra nog för att ha 3-4 flaskor av, men vilket ekonomin inte tillät. Slutligen kom då den eklagrade Yeti’n – som fortfarande står och väntar här hemma, ty den köpte jag. Men roligare än så blir det inte om dessa ‘nya’ öl vi har fått över – utan nu går vi direkt på ‘lillen’ Yeti.

Great Divide Yeti

Utseende: En mörk chokladbrun vätska rinner sådär tjockt och lent ut från flaskan och ovanpå den lägger sig ett rätt tjockt, fint chokladbrunt skum som långsamt lägger sig ned. 
Doft: Stor rostad doft med lite gräsig och citrusartad beska, väldigt mycket choklad och lite espresso på det. Lite vaniljsöt gräddkola men sedan mer rostad malt och choklad.
Smak: Medelstor till större munkänsla med en stor fyllighet men med en liten kolsyra med små fina bubblor. Det är lika stor smak här som i doften, grandiosa smaker av choklad sammansvetsat med rostad malt och en gnutta gräddkola där man sedan hällt på det kaffe man kokade upp på morgonen men som nu blivit bränd. Det bara slinker genom munnen ner i halsen, så perfekt lent men ändå med en lite brinnande och pockande beska  som dock inte tar någonting ifrån det lena utan det är delikat balanserat. Humlingen känns av med pinje och gräsiga- och lite citrusaktiga smaker, precis som i doften och även fast jag personligen kan skapa små vendettor mot alltför tydligt humlade imperial stouts så måste jag kapitulera för balansen här. Det är inte för rostad, för bittert eller för kraftigt utan i lagom mängd som för att säga – come on, drink me if you dare – and you do! Enda minuset (eller plusset) är om man skulle behöva hångla upp någon som inte gillar öl efter att ha druckit denna, för den här har en eftersmak som sitter kvar lääänge.

Betyg? – Bäst-, ja, jag har ju som sagt svårt för alltför humliga imperial stouts, det tar ifrån ölen lite den där effekten man kan få när man sitter en hel kväll och stilla dricker sin öl tillsammans med en bra film, bok, dansshow etc. Visst är det lika gott – men i de tillfällena vill jag slippa ”hop burn” lite, men eftersmaken här är magnifik och likaså smaken och som så många sagt – för 30 kronor i systembolagets fasta sortiment så har man ett litet kap! Inför helgens ritual om att ställa bak klockan så kan man trots de nästan 10 procenten unna sig ett par extra och sedan skylla på att man trots allt får sova en timme till. Eller varför inte köra varannan Cantillon Kriek istället för vatten? Inte för att den senare ens är att likna vid vatten utan för att det är en lika underbar öl som nog kan passa perfekt som middle session beer.

Som blåvit och öldrickare log man ju såklart lite extra när Oceanbryggeriets Glenn No 5 (en trevlig, färsk, lätt golden ale med bra citrusbeska och lite gräs. Lättdrucken. Betyg: Bra+)  kom till ett gäng krogar runt om i stockholm. Självfallet fanns det på den blåvita krogen Kleins i gamla stan, men nu har jag även sett den på fat på Monks – dock har jag inte hunnit testa fatversionen än.  Det har ju även kommit ett gäng öl från både Oceanbryggeriet och Dugges på systembolaget och när jag i måndags var där så var det faktiskt en turist (lät så..) som frågade extra efter just öl från Dugges.
Mikael Dugge drog igång verksamheten 2005, i en stad som en gång var en stor ölstad, utan någon gedigen bakgrund inom ölbranchen anade han nog inte att det skulle gå som det har gått för honom. Men oerhört kul är det, både då det är öl från Göteborg samt ytterligare ett bevis på att svenska småbryggerier gör bra öl! En väldigt trevlig liten 4-sidors artikel finns i senaste Whisky & Bourbon #4 där vi får lära oss mer om stadens ölhistoria, om Mikael Dugge och även om Oceanbryggeriet, läsbart indeed.

Dugges Kals Stout

Utseende: Mörkbrun varm vätska med litet brunt skum som dör ned till lite porösa rester och smuts.
Doft: Söt och fyllig doft med mycket malt och jag tycker man känner av havren rätt bra. Humlen bidrar med lite kryddig örtig doft
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp men ändå på ett sätt som ger den bra drickbarhet. Tycker att man känner av humlen rätt tydligt här i smaken med lite örtig lakrits, gröt och choklad. Typ som när man blandade havre i sin O’Boy, fast utan samma sötma. Sötman här är bra men samtidigt invävd i den beska som finns. Lite tunn kaffesmak finns också där som kanske också är en av de smaker som lämnar ett litet intryck på än.

Betyg? – Bra. Den är bra och oerhört lättdrucken trots sin tunna kropp. Jämför man med t.ex. Anderson Valley’s Oatmeal Stout som även den låg på ungefär samma procenthalt så tycker jag att den här är charmigare och på något sätt passar som en tunn, lagom torr och sött balanserat, drickbar stout. Perfekt stout på bolaget tror jag då den kommer passa många som vill ha en shysst och god stout men som inte vill ha ett bautamonster på 13% med för bittra eller mörka toner av kaffe och choklad.

Dugges Never Mind The Bollox (fat)

Utseende: Mörk rödgyllene vätska med lite brunoranget i. Krämigt skum med minimala bubblor.
Doft: Likörartad likörfrukt och bastant doft! Potent tvålfrukt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Småsöt men framförallt blommig och fruktig smak. Rätt len och snäll men med en växande tvålighet samt en maltbas som växer fram mer och mer.

Betyg? – Bra, frukttvål och god, men i längden tyckte jag att det blommiga och tvåliga tog över lite.

Duggers High Five (fat)

Utseende: Brunorange grumlig vätska
Doft: Grape och citrus i centrum med lite pinje och gräs i mitten, väldig beska i doften. Men oerhört fräsch.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite syrlig humlekotte. Känns inte ”färdig” först innan man börjar inse att det bara är att den bara är riktigt färsk.

Betyg? – Bra, fruktig och besk med viss syrlighet.

Förvisso kommer det lite danskt nu på systembolaget, men jag syftar snarare till den miniinvasion av danska öl mitt anteckningsblock har mött. Men Monks Porterhouse hade (har väl en tre sorter kvar på tapp, men ett gäng på flaska) Dansk öl-festival för ett tag sedan varpå det blev att man råkade prova igenom massa goda danskar – främst då från Hornbeer. Ett bryggeri som verkar göra en hel del Imperial IPA’s då åtminstone 2-3 av de jag här provar är sådana – och alla 4 öl från dem jag provat har varit riktigt, riktigt bra. Synd att jag inte hann prova mer från det på mässan (1-2 sorter fick det bli, varav en förvisso var en rejält humlad Black IPA). Använder man deras egen lilla “humle/malt-lista” så ser man att Födelsedagsfest, IPA, IIPA, Happy Hoppy Viking går ungefär i den ordningen. Från mindre extremhumlig till ytterst humlig där Vikingen har en IBU på 130 och klassas av dem själva som en tripple IPA. Tyvärr har jag inga bilder på ölen denna gång, men för att det inte ska bli för tråkigt med massa text har jag bilder på roliga djur.

Djävlebrygg Eclipse

Utseende: Lite rödorange vätska, fint vitt skum
Doft: Blommigt och nötigt med en skvätt fruktig humle. Rätt pale ale-aktig i doftintrycken. Pinje och liknande mot slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Halvtunn och rätt snäll PA/APA (?). Liten efterbeska efter smaken som främst har bär och frukt i sig. Blommig frukt och lite tvålighet finns också där i eftersmaken, dock utan att bli för kraftigt – utan det är hela tiden läskande och lättdrucket.

Betyg? – Bra, bra humlad pale ale (?) med lite lätt metallisk beska och citrus. Lätt drucken och stabil.

Hornbeer Födelsedagsfest

Utseende: Lätt grumligt orange 
Doft: Fräsch humledoft med lite grape och citrus.
Smak: Bra beska, torr och crisp. Eftersmaken har bra smak med mer bitterhet än beska och det är just bitterheten som sätter sig på en.

Betyg? – Bättre, oerhört bittert besk men ändå väldigt fräsch med mycket citrus och en ”crisp” smak.

Hornbeer Happy Hoppy Viking

Utseende: Brunorangefärgad grumlig vätska med lite smutsigt skum.
Doft: Godis! Syrliga karameller für alle i smaken! Mycket ren och stor citrus och grapesmak, verkligen toppfräsch. Humlekotte och godis men ändå med en viss bitterhet i doften.
Smak: Lättare munkänsla med rätt bra kolsyra. Rätt lätt i munnen och även här är den nästan lite för snäll för en IIPA. Väldigt snäll beska och det är väldigt lättdrucket men tyvärr är smaken inte lika framträdande som i doften. Beska humlegodiskarameller?

Betyg? – Bra, god(-is) doft och lite samma i smaken. Lätt och snäll IIPA som är inbjudande och snäll men inte levererar fullt ut.

Hornbeer IIPA

Utseende: Orangegrumlig vätska med smutsigt skum. 
Doft: Tranbär och vinbärssyrlig doft med mycket frukter och en riktigt fin beska. Lite aprikos mot slutet. Påminner lite om deras tranbärsöl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tranbär och vinbär i smaken, kanske en släng krusbär. Lite ovanligt för vare sig en IPA eller IIPA. Ska klura ut humlesorterna för denna. Men fyllig och bra smak och den är verkligen god.

Betyg? – Bättre-, fruktig och framförallt drickbar med fina smaker av olika sorters bär.

Hornbeer Oak Aged Cranberry Bastard

Utseende: Rödbrun vätska med fint mjällt skum, lite lätt cremefärgat
Doft: Träig doft med dov frukt, lite lätt syrlig men ändå med något “extra” där som är svårt att sätta fingret på.
Smak: Ektunna samt lite fin syrlighet. Mjuk men ändå smakfulla tranbär där den yttersta syran sötats av utav eklagringen och kvar är den goda, fräscha smaken men lite sn’llare. Fyllig och med superb syrlighet. Även en del smak utav gamla hallon.

Betyg? – Bättre, rund, fyllig och välblandat med trä och tranbär. Gott att den är så mjuk utan att vara direkt söt, eller för surt syrlig.