MankerBeer.com

 På tal om De Molen så kör Monks just nu en liten De Molen-festival i samband med att de köpt upp mer eller mindre allt utav vad Menno hade kvar i sina lager. Menno ska bygga ut och då är det bra att skeppa iväg allt “gammalt”. Hela menyn hittar ni här och sammanlagt kommer det att rulla 11 olika fat där bland annat två speciallagringar är med. Stora mängder ger rätt bra priser, så ta en tripp förbi om ni vill dricka bra holländsk öl!

Provade den enda ölen de kopplat på just nu på Porterhouse igår, De Molen 1914 Tripel Stout SSS, som likt sin namnlike porter 1914 är bryggd från Ron Pattinson från The Mill. En espressotorr och rätt rostad doft med samma toner i smaken tillsammans med mörka maltsotter. (betyg: Bra+, trevlig och lite speciell sådär som även portern var).

Så mer De Molen då? Det står något om Misto B.A i rubriken?
Denna gång är H&V:n lagrad på bourbonfat av olika slag: Wild Turkey, Audin Nichols och nykolade bourbonfat. Sedan antar jag att man blendat dem till denna slutprodukt. 18cl flaska även här och flaska 1169 av 2483. Här är alkoholhalten dock på 12% och inte 10%.

De Molen Hel & Verdoemenis Misto B.A

Utseende: Svartbrun vätska, nästintill skumlös frånsett en lite brun smutsig hinna som lägger sig över vätskan.
Doft: Här är det tydlig whiskeylagring, eller snarare bourbon – det är kola och vanilj med enbart tillräckligt rökig smak för att rough’a ut sötman. Väldigt mycket kola och karamell i bourbonstuk. Men även en hel del hasselnöt och en dos mörk chokladkola har letat sig in och ger lite mer djup i doften.
Smak: Lättare munkänsla med mjuk, lätt kolsyra. Oerhört len och nästan som om den saknar kolsyra. Stor och underbar smak av chokladkola, lite hasselnöt och bourbon – men det fortsätter med vanilj, lite espressochoklad och en uns fin spritighet vilket blir perfekt i denna fylliga och lent mörka imperial stout. Det är verkligen fenomenalt mjukt och ändå så smakrikt, som att dricka Kaggen fast med mer smaker men mindre elegans – och framförallt i större mängd (även fast 18cl är för lite som det känns nu!)

Betyg? – Bäst+, av I.S:s som har fått riktigt höga betyg så har många haft stor elegans i smaken och samtidigt en bra drickbarhet. Det här är detsamma, men annorlunda – här blir jag återigen kär i det jag dricker och medan jag fick för lite utav Kaggen på mässan för att verkligen kunna frossa i mig ett helt glas så fick jag här 18 cl njutning på grönt stearininsluten flaska. Här får man fram så mycket av de väldigt väldigt bra smakerna som whisky och bourbonlagring kan ge men samtidigt utan att det blir för mycket av något, ofta tycker jag det kan blir lite för mycket vanilj eller för mycket rökighet utan att det blir någon bra balans. Här är det dessutom nästan helt lent p.g.a. bristen på kolsyra vilket gör att det blir enkelt, lättdrucket men absolut inte utan sting eller komplexitet i smaken.

Vad kan vara mer passande som sin 666’e öl än en med nummer 666? Förvisso hade jag ett par att välja på då även Struise’s Black Damnationserie har nummmer 666 på sig, men tyckte ändå att det här var en mer rättrogen öl. Ölen är De Molen’s Hel & Verdoemenis lagrad tillsammans med hyvlade bitar från cognacstunnor. 18 cl flaska som enligt ”internet” inte ska ge lika bastant smak som de större flaskorna. Flaska 1164, all info som finns på flaskan, well 10% då med.. Här visste jag först inte vad för lagring det var då jag vara mig fann det på RB, De Molens hemsida eller något liknande – frågade till slut han jag köpt flaskan av och han, liksom Daniel på Monks senare konfirmerade – sa att det var hyvlad cognagstunna. Jag kom att gilla denna kan jag spoila redan nu, men vad som var än bättre – att Misto B.A-lagringen av samma öl kommer att dyka upp imorgon – och den höll samma mått som Kaggen och andra helt underbara Imperial Stouts, så missa in det…

De Molen Hel & Verdoemenis 666

Utseende: Svartbrun vätska med litet litet brunt skum som lägger sig kring glaskanten.
Doft: Någon form av whiskey, men inte rökig eller med vanilj, men ändå med någon form av stuns (cognac visad det det sig ju senare). Mjuk, fyllig och väldigt potent doft men ändå rätt lugn och trivsam.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Riktigt bra smak av träfat och lite bärliknande fruktighet, röda äpplen typ etc. Känns finare och bättre än whiskeylagrat (vilket väl då stämde senare..). Någon form av kryddig, lite pepparliknande smak dyker upp lite ur lådan – men vad gör det? Det här känns väldigt elegant och fint, smakmässigt. Lite ihopblandade smaker tyvärr och som Menno sagt så är alla olika lagringar av dessa öl helt olika och bör inte ens kallas för samma öl – men med olika lagringar.

Betyg? – Bättre (+), det är en hel diskussion som finns – både inom vin, sprit och öl om huruvida och hur mycket intryck vätskan tar av olika fatlagringar och hur mycket, hur länge och av vad det gäller. Men jämfört med den ekfatslagrade versionen av denna öl så är denna mjukare, mer potent i smak och doft och lite eleganter. Nästan lite missvisande med att då kal

För att vara ett relativt ungt bryggeri har Menno hunnit med rätt många olika öl genom åren och denna är en öl som han började brygga redan 2003 med namnet ”Oliviers Neander Ale” från bryggeriet ”Oliviers Biere Advies. Då tyckte han även att den utan problem kunde serveras mellan 6-8 grader medan han idag rekommenderar en dryckestemperatur på 15 grader.  Och som man kan se på bilderna här så har designen på etiketterna ändrats lite med åren (även fast t.e.x Engels etc håller kvar lite på den gamla designtypen). Detta är iaf en English Strong Ale med ”de vanliga humlesorterna” (Premiant och Saaz) med en IBU på 88,2. Brygd i slutetav förra året och tappat i början av detta. Flaska 26 av 575, jag gillar låga siffror.

De Molen Neander Ale

Utseende: Brungrumlig mörkt orangefärgad vätska med stort cremefärgat skum med minimala till små bubblor som sätter sig rätt fint och vägrar flytta på sig. 
Doft: Stor fruktighet med besk aprikos, persika och apelsin. Inslag av jäst (eller om det är väldigt gräsiga och kryddiga humleinslag..) gör det inte känns så stiltypiskt vilket beskan och den trevliga fruktigheten bygger vidare på.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Karamell, toffe och jäst kommer först i smaken, sedan kommer malten – all denna malt. Det blir som ett toffeekalas men med jäst- och humletousch. På BA finns den inte och av de 34 omdömen som finns på RB så verkar ingen ha provat riktigt samma öl – smakerna går från mjölkchoklad, till enorm beska till whiskey etc. Men den är trevlig, men inget riktigt speciellt.

Betyg? – Bra, lite tråkig De Molen-öl men som ändå känns som om den har lite historia bakom sig. Många olika smakintryck och överlag känns den inte riktigt som en ESA men sådant brukar ju vara rätt relativt sett till alla undergrupper etc som finns, sen så är RB inte så bra ibland på att kategorisera öl. Men en välhumlad strong ale med stor maltighet, lite likör och med bra fyllighet. Men en flaska blir lite motig i längden att dricka själv då den ändå är rätt begränsad i smaker och dofter. Där har ni Neander Ale’en typ.

Igår var det lite torsdagmiddag i all enkelhet – lite fläskkotlett och gott till det och så lite god öl. Hade jag vetat dett dagens “snöoväder” skulle komma hade jag nog valt lite starkare alternativ för att temporärt gå i ide över dagen, men vafan – det är ju fredag, helg, kalas! Hursomhelst så står man där som vanligt och beskådar de olika öl man har och ja, igår blev det inte svårare än att jag tog en flaska med lite hetta. De Molen Rook & Vuur, eller Smoke & Fire heter denna utvalda rököl av den simpla anledning att det är rökmalt och chilipeppar som står för smaken. Bryggd och buteljerad i år (16e april resp. 20 maj) och japp, premiant- och saaz står som humlesorter igen med en slut-IBU på 42,6. Flaska 99 av 498. Fint nummer där.Chilipepprad öl är ju något som dyker upp då och då och ett av mina bästa och även sämsta ölminnen har just chili, eller kanske det vara jalapeno inblandat.. Men det är en annan historia. Beroende på ölen i övrigt så tycker jag att chilismaken ibland kan göra ölen antingen blaskig och ta ut andra smaker – alternativt vara en väldigt bra “piff” till en lite tyngre öl. Då jag på förhand inte riktigt utifrån flaskan hade läst mig till vad det är för öltyp i botten så får jag leva ovetandes ett tag till..

Flaska nummer två fick agera efterrätt och då jag inte orkade vänta på att vare sig Dugges Kals Stout eller Great Divides Yeti skulle få lite temperatur, eller om jag bara ville ha något väldigt gott, så åkte Cantillon Kriek fram. En öl jag pratat med folk lite om på sistone och jag tror att den kan gå rätt bra på systembolaget då den är både en snäll lambic, oerhört god, lättdrucken med bra alkoholprocent – men dock lite dyr. En klassisk lambic som jag troligen inte provat tidigare, men är kul med en bra kriek i bolagets ordinarie sortiment – mer ”annorlunda” öl åt folket! För lite mer bra info om krieks, Cantillon etc så skrev Schnille och Schmak om det igår (?). Via länken kan man även komma in på Victor på Något Att Drickas riktigt bra inlägg om spontanjäst öl, mer läsvärt för den som inte redan läst det!

De Molen Rook & Vuur

Utseende: Svartbrun vätska med ett lite lätt nougatfärgat skum med minimala till medelstora bubblor. 
Doft: Choklad är det första jag tänker på innan jag snabbt ändrar mig till ”brinnande rökmalt”. Det verkligen doftar rökigt och chilihett innan man ens smakat på den. Skumpas det runt lite mer framträder än mer dofter av lite saltlakrits, lätta saltiga charkuterier och lite karamell.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig men rätt lätt smak med många olika intryck som direkt sveper över en. Här är det verkligen bara att börja bena ur smaker. Först är det lite brittisk stout som känns, lite lätt och krämig med lite karamell, ur det kommer mer rökmalt med lite bränt trä och rök. Detta avrundas i sin tur med lite chilisting och har man druckit öl med chili förut så känner man igen det stinget. Tar man lite slösigt en större klunk känner man av nästan lite ale’iga eller brittisk strong ale-aktiga smaker. Rimmat fläsk eller salt lufttorkad skinka och lite choklad blir rätt speciellt ihop. Hela ölen i sig är rätt speciell och inte alls så tung och kraftig som jag först trodde den skulle vara.  Dyker upp lite likör om man letar mot slutet och när den hettats upp mer utav värmen än chilin (hö hö..)

Betyg? – Bättre-, lättare, tunnare och mer ale’ig än förväntat, men likväl inte lik en ”rök-ale”. Mer brittisk stout med massa rökt malt och lite extra krydda i form av chili (fan vad dåliga skämt man kan få in här…). Krydigg rök och karamell får på något sätt symbolisera ledorden här. I början var den riktigt bra med rätt bastant och varierad smak, men den blir lite för mycket kompis med en efter en stund varpå man tröttnar lite på den, som den menlösa men schysta killen som alltid hade godis i skolan. Samtidigt har jag Mennos Freya & Thor i bakhuvudet och då den var rökig, mjuk och len så är den här lite lättare – men ändå annorlunda, hade det varit en stout hade man nog behövt boosta på chilin än mer för att den skulle märkas av och då kanske den hade blivit mer obalanserad. Nä, drickbar, lite rolig och god – men inte så toppen som man kunde få för sig.

Cantillon Kriek

Utseende: Matt lite mörkare röd vätska med litet rosa bubbel vid upphällningen som dock inte kan kallas för skum.   
Doft: Syrlig doft av körsbär, lite stall och någon citrus- eller äppelsyra. Något friskare och nästan lurigt sött finns där i stil med snällare blodgrapefrukt.
Smak: Lättare munkänsla med bra rätt enhetlig kolsyra. En direkt fin sur känsla som pendlar mellan mer surt och lite syrligt medan vätskan sakta slinker ner och lämnar en naturlig torr och saltpetersyrlig känsla i munnen. Om andra lambics har gjort samma och lämnat en mer bedövande torr- och surhet  i munnen så är denna mer lik en trevlig bismak man inte vill ska försvinna förens den ”måste”. Lite trä, körsbär, citrus- och grapejuice ger en väldigt fin smak och det är verkligen så otroligt gott! Inte för att smaken i sig är något speciellt egentligen, bara att balansen i surhet, syra och smak är kalas! Samtidigt är den på 5% – och ja, jag ska köpa lådvis och ha! Den här borde ha kommit i somras för gud vad jag skulle ha hinkat den! 

Betyg? – Bäst, många krieks och fruktlambic har varit väldigt imponerande på mig. De har ofta haft bra smak, fräsch smak, sur smak etc etc, men sällan har de varit så perfekt balanserade mellan lagom smakrika och så underbart drickvänliga. Man kunde tro att en 5%’ig och ”vanlig” kriek skulle vara tråkig – tvärtom, medan många andra gör lambics eller krieks som har någon liten bismak eller bikänsla som man återkommer till när man tänker tillbaka på den, eller provar igen – så är denna bara drickbar och riktigt fin! Kanske borde den fått högre betyg, kanske lägre – vad vet jag, de öl som får min motsvarighet till toppbetyg har något extra och oftast är det en blandning av drickbarhet och finess och det har denna, men jag får inte samma ”wow” känsla. Vad jag får? Ett leende på läpparna och ett sug efter mycket mer av denna!

Efter lite fler hektiska dagar har det nu blivit att sammanfatta dag 2 – eller snarare den andra fredagen på Öl och Whiskey mässan. Medan lördagen innan vigdes åt allmänna trevligheter och lite vin och sprit (förutom ölen) så var denna fredag inriktad på öl. En som dracks båda dagarna vara sveriges starkaste öl – Ace of Spades, vilket Darren på Beer Sweden just nyligen rapporterat kommer att komma till systembolaget den 15’e november för det lite saftiga priset av 179 kronor, mer om det här. En väldigt god öl, men två smakprov två dagar får nog räcka där…

Vad dracks det mer då? Well, här är listan helt enkelt. Tråkigt och så javisst, men så vart det en lång dag. Kul dock att Mikkel var där även fast han försvann iväg på dryckesexcursion just när man upptäckt han. Stod även och snacka lite med Stefan Gustafsson, mannen bakom – eller snarare under, Mohawk-serien. Då kvällen slutade med Mennoprovningen så vart det en rätt kul lista med bryggare man sett/mött den dagen vilket är kul då man får chansen att snacka lite mer om ölen och inte bara om sånt man kan läsa sig till på diverse ställen.

Tog även ett litet snack borde vid Wicked Wine om Sierra Nevadas 30’th Anniversary-serie och tydligen kommer de bara ta in 2 av de öl som görs i serien – den ena (Heller bocken) smakades därför på mässan för cirkus hundralappen för ett smakprov, medan den andra (Stouten) stod hemma med två flaskor, men har nu provats och kommer bli omskriven i veckan.. Men synd är det då, men samtidigt är det rätt dyra flaskor (går på runt 1.2′ på de krogar jag sett dem) och så har de kommit i rätt begränsad upplaga – men likväl, varför man inte kör på hela serien är ett mysterium, och synd.

Ölen då?

Southern Tier Ja*vah: Sojabönor, fylliga smaker. Inte vare sig för torr eller bitter. Lite likör som växer fram bättre, rostade smaker, småsött kaffe. (betyg: Bättre, som de andra, god men lite trist i längden)

Närke APA Solitär: Fräscht med mycket citrus och ”efterhumle” i smaken, bra beska och perfekt lättja utan att bli tråkig. Drickbar. (Betyg: Bra, lättdrucken, god, men i längden lite för tråkig)

Rogue Juniper Ale fat: mjuk lite snällare smak än flaskan. Mer blommig och fräschare doft samt smak, samtidigt mindre kraft i smaken. (Betyg: Bra+, samma som den andra, mer blommig lite söt och kryddig smak, men tappar i tryck i smaken)

Rogue Juniper Ale flaska: Söt, lätt kryddig doft med barrighet och humle. Väldigt fräsch med någon speciell smak som inte känns specifikt ”en”-aktig. Fyllig och god (Bra+)

Founders (dry hopped) Pale Ale: Citrus, aprikos och rätt välbalanserad beska. Dock lite klen och småvattnig och precis som Centennial’en var den lite för snäll. Fin mjuk efterbeska, dock väldigt drickbar. (Betyg: Bra+, drickbarheten var verkligen stor!)

Great Divide 16th Anniversary Oak Aged IPA: Söt fin vanilj-IPA. Bra len doft samt bra beska. Lite vanilj, whiskey och choklad. Väntar förväntansfullt tills den kommer på bolaget! (Betyg: Bäst, underbart len med mjuk choklad, vanilj och whiskey men ändå mycket av sin IPA-karaktär)

Rogue Hazelnut Brown Ale: Ljus lite nötigare brown ale med lätt hasselnötssmak mot en bra maltig grund. Mer nötig än vare sig rostad eller humlig (jämfört med t.ex. brooklyns brown ale). (betyg:Bra+, nötig, lite nötkolasmak och typiskt rogueaktig)

Närke Fyra Flammor: De Molens recept man nu gjort en egen version på. Samma upphöjda beska men med mindre frukt och blommiga smaker. Drickbar men rejäl och jag har svårt för de båda. (betyg: Bra+, humlebastand smak, rejäl öl)

Närke Skvatt GALEn: Kryddig och speciell i en väldigt skön mix. Lättare ale’ig smak. (betyg: Bra+, kryddig och fräsch och skönt att slippa beskan men ändå få en drickbar och god öl!)

Stone Levitation Ale: Blodgrape’ig smak med mycket humle och mycket malt i doften. Smaken är mer amber ale och den blir lite klen och tråkig, dock lite humligare än andra amber’s. (betyg: Bra, välbalanserad men lite väl matt. Doften lovar mer än smaken ger)

Sierra Nevada 30th Anniversary Charlie, Fred och Ken’s Bock: För att vara en så dyr öl (500 flaskan här, ty 120 kr flaskan i USA och 1’2 på krogen så är den sådär. Likör och vaniljsmakande sötma. Mer smak och doft än många andra bocköl. Fyllig doft, lite aningar om äpple samt whiskey. Bra balans. (Betyg: Bra, lite tråkig för priset, men en bra bocköl. Dock hade den nog varit bättre om man inte känt att den inte är prisvärd (i sverige…))

Three Floyds Behemoth: Spritig maltig sötma med bra restsötma och lite ekig träsmak. Lite sirapigt socker, kola och bra malt. Söt men inte för söt och bra tryck i smak och doft. (Betyg: Bättre, svårt med så litet smakprov, men kanske inte den bästa b.w. jag druckit – trors betyg och omdömen…)

Hoppin Frog Tripple IPA: BAM! DIPA-kraft i kvadrat och med mer fruktighet mot en kraftig smak. Riktigt kraftig smak, på ett bättre sätt än förväntat! (betyg: Bäst, PANG! BOM! BOM!)

Rogue XS IPA 20 cl: Nu på liten flaska, missade tyvärr fatversionen.. DIPA utan för mycket sötma, gräsig smak, humlebeska och kraftig på lite utstickande sätt (Betyg: Bra, för att vara utan större finess är den rätt bra, men samtidigt lite ospeciell med så mycket annat gott)

Rogue Northwestern Ale: Humle, typisk Rogue öl med lite torrhumlad karaktär. Nöt, viss chokladmalt. Rätt basig. (Betyg: OK+, rätt trist, lite karamell, lite choklad, men småtrist och rätt basic)

Alesmith Decadence 2010: English style old ale. Maltigt med växande alcohol, bär och likör. Elegant och  med stor lagringspotential! Lite äppelfrukt med old ale mörka bär och frukter. Kolasött slut. (Betyg: Bättre+, väldigt elegant med äpple, lite nöt, marsipan och kolasmakande old ale. Mycket gott och en välsmakande sippöl).

Att BrewDog kan gå bananas på öl vet de flesta, likaså att de släpper ut en himlans massa olika öl för att vara ett relativt ungt bryggeri. Det här med kvalitet kontra kvantitet vet jag inte riktigt om de har hört talas om – deras öl är oftast bra, men faller lite på att de vill vara kaxiga mer än sträva efter perfektion. De gör även lite specialöl för olika marknader – vårt grannland Norge har Alpha Dog och nu är det dags för oss svenskar. Vad vi får? BrewDogs Trashy Blonde och 77 Lager på folkölsstyrka så att man kan köpa dem i vanliga matbutiker – 3.4% ligger dem på. I de lite alkoholstarkare varianterna så är 77 Lager en rätt chillad lager, läskande och helt duglig om man vill ha något lättdrucket och lagom smakrikt medan Trashy Blonde i mitt tycke var lite tråkig, men drickbar.

BrewDog 77 Lager
1,4% lägre alkoholhalt så vipps var den anpassad för svenska matvarumarknaden.

Utseende: Vitt lite tråkigt skum med små bubblor ovanpå den smått urvattnade gyllenfärgade vätskan.
Doft: Ingen större doft innan en majssöt doft med lite blöta korn uppenbarar sig. Rätt typisk lagerdoft med utan en alltför stor metalliskt störande doft.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Ingen nämnvärd smak utom lite brödighet och korn mot slutet. Tycker fortfarande inte den är äcklig eller har något dåligt i sig – den är bara rätt platt, men fortfarande bättre än de flesta burklagers och annat skräp som bara smakar robotbröd.

Betyg? – Sådär, smaklöst men inte äckligt. Fortfarande bra pilsnerlätt och allt sånt. Men jag har svårt att se varför man ska välja en av dessa före en blasklager som åtminstone smakar NÅGOT.

BrewDog Trashy Blonde
Bara 0,7% svagare är denna blonde ale än den vanliga varianten..

Utseende: Ett lite mer färgat ljust skum ovanpå samma urvattnade gyllenfärgade vätska.
Doft: Aningar av rätt friska och färska humlekottar, lite örter, vört. Lite fläder och citrus där framförallt den lite blommiga fläderdoften växer något.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt bitter och torr i munnen med bra beska och helt duglig smak med citrus, grape och lite blommor och fläder. Rätt kort smak men efterbeskan sitter kvar bra och då jag tyckte den vanliga trashy blonde’en var lite tråkig så är den här mer förlåtande då man kan skylla på att den är en ”folle”. Har lite samma tydliga och humlebeska kraft som den alkoholfria Nanny State’en fast här är humlen inte fullt lika upprorisk men saknar fortfarande större kropp att vila sig mot, men det smakar bra och jag gillar den faktiskt (gillade inte alls den vanliga Blonde’en på samma sätt).

Betyg? – Bra, smakar bra, friskt och beskt med blommor och citrus. Kanske lite för beskt för många men vill man ha en smakrik öl utan större alkoholprocent så är detta helt klart rätt öl! Medan jag skulle välja bort 77 Lager’n för dess smaklöshet så smakar denna som om den hade kunnat ha 1-2% till i sig. Nu glömde jag kolla på priserna, men då båda flaskorna i sina alkoholstarkare versionerna också är ”rätt billiga” så är det inget val som görs på grund av ekonomiska skäl utan i så fall för att man vill hålla nere alkoholprocenten. Lär bli bra efterfest-folle.