MankerBeer.com

Så inom en vecka drar vi iväg till New York och då idag är min enda lediga dag tills dess så blir den centrerad runt att förbereda det lilla “gyllene kompendium” som jag tänkte ha med, adresser, kartor, namn etc. Sjukt fiffigt. Har redan en mindre lista på krogar, restauranger och bara allmänt roliga saker att bocka av så kan väl ta ett tag. Som tur är har jag redan varit där och sett sånt man “bara måååste” se och kan nu istället koncentrera mig mer på nischade och roliga saker.

I ölväg lär vi upptäcka, dricka och prova mycket – inte minst pga att Rattle n’ Hum har “West vs East Coast IPA Challenge” vilket lär bli sjukt gott. Men tills dess får vi njuta av vad bolaget har försett oss med. Igår skrev jag lite kort om Innis & Gunns ekfatslagrade IPA och idag blir det amerikansk hellerbock som dracks vid samma tillfälle. Sierra Nevada behöver nog ingen större introduktion utan man vet vad det är, vad man får och att det har en rätt hög lägsta nivå.

Sierra Nevada Glissade Golden Bock

Utseende: Klargyllene färg med litet poröst skum som dör till smuts och rester
Doft: Smått maltig bas med lättare citrus och kryddofter. Något kraftigare sötma leder fram till en krämig finish. Väldigt krämig. Trots detta känns det som en torr beska även är närvarande.
Smak: Medel till stor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig känsla i munnen följs av en söt citrussmakande beska. Paradoxalt kanske, men det är både sött, beskt och rätt torrt. Lagerliknande citrus- och kryddig smak som är rätt god även fast jag kan ana att vissa finner den tråkig. Men detta är vad jag gillar med Sierra Nevada, att få deras ”vanliga” öl att ändå vara rätt balanserade. Bra, inte mer eller mindre liksom.

Betyg? – OK+, nästan ”bra”, men det saknas något samtidigt som jag har svårt för sötman. En varm sommardag blir det lite svårdrucket och särskilt så när det är relativt få smaker och mer ”munkänslor” som uppvisas.

Blev lite kort och koncist idag med, men mycket att göra. hepp hepp. Imorgon blir det däremot lite intryck från den Stone Vertical Epic 09 vi redan nu “råkade” öppna efter att ha ramlat över en kvarvarande flaska på systembolaget. So stay tuned in!

Jag har alltid haft svårt för Innis & Gunn av någon anledning. Denna label brygd hos Belhaven som inriktar sig på eklagrad öl i olika former och där man vant sig vid deras vanliga ekfatslagrade english strong ale hade ett tag rätt många olika ekfatsvarianter i olika cask etc som man försökte pumpa ut och hype’a, dock utan att det blev särskilt bra. Läser man också mitt inlägg från igår om att detta var en öl jag helt tänkte ignorera i senaste släppet så läste man rätt – och så blev också fallet!

Istället gick min vän Erik och köpte lite nyheter där även denna ingick. Så till gårdagskvällens grillning åkte denna fram på bordet till en bit grillad entrecote.

Innis & Gunn Oak Aged IPA

Utseende: Äppelcidergyllene färg. Smutsiga skumrester
Doft: Säregen doft av rena ekfat som ger en äppelcidrig syrighet med underliggande citrus- och ljusa fruktdofter. Förvånansvärt trevligt och där det oljiga från faten ger lite sötma och lätt äppelcidervinägerdoft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra med små bubblor. Trevlig smak av en mer syrlig IPA där smaken har apelsinjuice och cider. Träfaten ger lite mandeloljig smak med honungslen vaniljsötma. Från humlen märks mest en liten lurande beska och citrus. Efterbeskan är trevlig, nätt och har lite karamellsötma.

Betyg? – Bra, efter en diskussion vi hade om huruvida denna borde få ett plus eller ej nöjde jag mig ändå med ett “bra”. Detta är en öl som förvånade mig och vart bra mycket bättre än jag anade. IPA och ekfatslagring på detta sättet gav en bra balans mellan söt, honungslen smak och humlig, lätt besk, citrussmak. Den har således det där lilla extra jag brukar leta efter, samtidigt är det flera saker man skulle vilja ha mer utav. Mer smak och doft från en IPA t.ex. och kanske lite mer beska och fruktsmak. Nu blev det lite likör- eller cideraktigt då och då, på ett mycket bra sätt förvisso, men i slutändan blev det “gott men inte mer”. Fortfarande är det en öl jag ändå kan rekommendera tvivlare att prova, den förvånade mig iaf.

Dagens släpp blir en rätt simpel sak för min del, dels då jag nog kommer välja bort lite för att det inte intresserar mig och dels för att spara pengar för att dricka roligare öl i USA nästa vecka. Dessutom jobbar jag hela dagen och det blir nu mitt andra släpp på rätt länge som jag missar, men stora kvantiteter och liten risk för slutförsäljning ger lite “meh”-känsla.

I min påse är det nog bara dessa två som är säkra kort. Svensk DIPA får alltid chansen och Sierra Nevada, hur tråkiga de än kan vara – likaså. Vissa bryggerier får alltid en andra, trejde, fjärde chans etc. Och well, mest också för att ha flaskan ståendes hemma.
Sierra Nevada Glissade Golden Bock 2010 USA 350 27,90 kr T5
Nynäshamns Dragets Kanal Dubbel IPA Sverige 250 23,90 kr T5

Känner jag mig spontan kan även dessa tre följa med, La Rulles mest för att jag tyckte att deras Triple var mer prisvärd än god, Nils Oscar Sorachi mest för att även ha provat den – även fast jag inte föll helt för deras Saison och Oppigårds Inwit mest för att det är en “svensk mästaröl”.
La Rulles Estivale Belgien 75 cl 59,00 kr T5
Nils Oscar Sorachi Blond 2010 Sverige 75 cl 99,00 kr T5
Oppigårds Inwit Sverige 33 cl 18,50 kr T5

Med andra ord stuntar jag, medvetet och anande om att jag gör rätt, i Innis & Gunns lagrade IPA.

Nog om dagen och mer om gårdagen. Från Tyskland inhandlades denna belgare från Brasserie De La Senne. Ett bryggeri med cirka tjugo öl på sitt samvete. Roligt är att alla etiketter har rätt shyssta “teckningar” på sig i lite samma stil som Oceanbryggeriet och Dugges – kolla här. Igår var det då dags för deras belgian ale kallad “Taras Boubla” och som beskrivs som en “Extra Hoppy Ale”. Att den bryggs till 4,5% gör den dessutom till en medvetet alkoholsvagare session beer som dessutom fått en extra hög bitterhet. Namnet härstammar från en novell från den ryske författaren Gogol, som även blivit film. På något sätt har även etiketten inspirerats av Picassos målning Guernica. Så lite historielektion kring denna öl, intressant!

De La Senne Taras Boulba

Utseende: Poröst och snabbt döende ljus skum. Lätt grumlig men klargul vätska.
Doft: Härlig lätt småsöt men ändå humlad doft som ger klara hintar åt den brittiska bitterstilen. Oerhört lättsam i doften utan att bli tunn eller tråkig och jag får flera olika intryck av karamell, humle, krydda. Ger även vissa dofter i pale ale-aktig stil med liten lätt nötighet. Tänker mycket på jämtlands jul- och påsköl av någon anledning just med det maltiga men ändå lite trevligt humliga.
Smak: Lätt munkänsla med liten men pirrande kolsyra. Smaken är mild och oerhört sympatisk (hur en smak nu kan vara det). Först är den lite klen, på ett bra sätt, precis som mycket av jul- och påskölen med maltighet och beska i ett – för att plötsligt få en mer framträdande bitterhet som slår rätt kraftigt vilket är väldigt överraskande. Mycket sur citrus finns också där och den där bitterheten pendlar rätt vågat mellan bittert och surt. För att ha en IBU på 45 men bara 4,5% alkohol så lyckas man ändå balansera extremiteterna oerhört bra. Viss kryddighet avslutar smaken tillsammans med något sött som finns långt bak och kommer fram mest då det bittra och sura har lagt sig. Slutligen hittas en viss stallsmak.

Betyg? – Bra+, nästan bättre faktiskt. Vad många av säsongsölen som liknar denna något oerhört saknar är det där lilla extra. I denna öl finns just det, en oerhört torr bitter känsla som ändå har med sig en bra smak av humlig citrus.

I frånvaro av Dylans Blonde on Blonde och med desto mer mörkare belgisk hemma så fick gårdagens middag i solen sällskap av två Belgian Strong Ales. Achel 8 Bruin, som förutom det roliga namnet har brygts av Brouwerij der Trappistenabdij De Achelse Kluis, säg det snabbt tio gånger. Intressant med detta lilla bryggeri är att de bara gör “tre” sorters öl men samtliga i en bruin och en blond version. På sin hemsida nämner man inte ens att munkarna brygger öl utan påpekar mer sin historia och vad det innebär att vara munk.

Men hur var deras öl då?

Achel 8 Bruin

Utseende: Högt och väldigt poröst lätt karamellfärgat skum med små till stora bubblor. Puttrar ned. Fin varm ekbrun vätska.
Doft: Söt sirapinspirerad doft med lätt brända/rostade karamelltoner samt mörk frukt. Även vissa underliggande aromer av jäst och krydda såsom ingefära och apelsinskal. Trevlig doft som inte tas över av de 8%’en.
Smak: Medel till stor munkänsla med bra kolsyra. Ölen ger en len och behaglig känsla i munnen med mycket sirap, lite bränt och lätt kryddat. Sötman finns där men tar aldrig mer rum än vad den borde. Viss fruktighet finns men jag anser att det är mer åt limpa och sirap som får extra sting av alkoholen, utan att det blir spritigt.

Betyg? – Bra, inte mer eller mindre än vad man riktigt förväntat sig, men jämför man med många av de mer kryddiga eller smakrika ölen i denna typ så känns denna lite mindre bra. Kanske att den haft mer omväxling i smaken som tar slut rätt fort. Men nu är detta ingen öl som ska säljas in hos någon viss konsumentgrupp eller liknande utan ett klosteröl och får därför kanske en mycket “lättare” approach.

Efter denna brygd vart det så matdags, lax och scampispett med jordgubb, melon och avocadosallad. Fräscht och gott. Till detta dracks senare en öl från Brasserie Dupont, den tredje ölen i deras Moinetteserie (även innefattande en blonde och en saison, där den senare har blivit recenserad här tidigare). Bryggeriet kanske annars mest är känt för sina saisons och då kanske deras Dupont Avec les Bons Voeux. Men nu är det deras Brune som gäller.

Moinette Brune

Utseende: Poröst högt, lite ihåligt, skum med små till stora bubblor. Avloppsbrun, krämvarm brun färg på vätskan.
Doft: Tydlig syra med lätta dofter av limpa, sirap och en gnutta krydda. Dofter som om det kommer ha en markant syra och vara rätt lätt i kroppen. Nästan lite beska inslag finns även där. Slutligen kommer en viss nyans av godis och karamellaktig sötma.
Smak: Medelstor munkänsla med stor kolsyra med små fizziga bubblor. Den anade syran fanns alltså där och genom mer fizzig smak och en lättare kropp så blir den rätt läskande och god. Smaken har rätt maltig känsla med limpa, frukt och sirap vilket ger en trevlig sötma under det syrligt beska. Får tyvärr lite lagertypiska inslag på slutet.

Betyg? – OK+, det är en bra öl, självklart, men mixen med att ha både mycket syra, beska och viss sötma gör den lite knepig och spretig. Den lätta kroppen med syrligheten ger stundtals lite avslagna intryck och jag tycker inte den når fullt ut. Den påminner rätt mycket om deras Saison med syrligheten och det är kul att man låter humlen få lite rum att ge beska. Men det är nog framförallt de sötare och smakrikare intrycken jag saknar.

Två rätt bra öl med andra ord som är bra på vad de är, dock inga högpoängare i min bok. Men bör belgofantaster tror jag att båda kommer vara desto mer uppskattade.

Med ett år senare menar jag mindre att jag har sparat en flaska sen i fjol för att nu ha förtärt utan snarare att jag tittade på den då och då sist den var här utan att någonsin plocka på mig en. Men nya tider och jag märkte nu att detta är min första spanska öl, vilket nog säger mer om spansk öl-industri än om mig. Tyvärr.

Detta är ett lustigt och spännande försök för ett rätt storskaligt bryggeri som Damm att med hjälp av flera framstående kockar och sommerlier’er göra en “ny öl” eller som Inedit betyder – “Aldrig gjorts förut”. Samtidigt undrar jag till hur stor del de olika aktörerna har varit med i själva processen, snarare nog att de givit en lista med hur en öl som ska passa till viss mat bör vara och kanske sedan att de har fått ge omdömen på slutprodukten. En lager och veteöl i ett känns annars kanske lite tråkigt, eller väldigt bra? I fjol fick ölen rätt varierade omdömen, så man vet ju aldrig.

Estrella Damm Inedit

Utseende: Fint kompakt mjällt vitt skum med minimala till små bubblor. Även färgen har en fin grådisigt apelsinfärgad vätska med en ljus botten som mörknar av uppåt.
Doft: Trevlig doft som överraskar mig lite. En vetedoft med rätt varm kryddning av korriander, ingefära, vitpeppar och lite syra (påminner faktiskt om sparris). Det blir inte sött eller klibbigt utan hålls på en bra, torr, nivå. Efter vetedofterna kommer en rätt maltigt lagerinspirerad arom med en uns höighet. Överlag en bra och trevlig doft som inte tar över med söta dofter.
Smak: Stor, fyllig munkänsla med bra kolsyra med som snart visar upp en tunnare kropp. Smaken skiljer sig lite från doften med betydligt lättare smaker. Det är mer torr smak av lite kryddor som peppar och ingefära och som kanske ger intrycket av smaklöshet. Men samtidigt anar jag en viss potential till mat och till de tilltugg med baconlindade dadlar som min flickvän gjort så smälter sälta och ölens smaker ihop bättre och till en grillad tonfisk eller ljust kött med balanserad kryddning som kommer nog smakerna göra sig mer rätta.

Betyg? – Bra, lite tunn smak – javisst, men man hymlar aldrig om att detta ska vara en matöl och på samma sätt som mycket av Jämtlands säsongsöl kan förlåtas av den anledningen så får även denna vare sig ett + eller – utan “bra”. Testa den som sagt till lite god mat så kommer munkänslorna och vissa smaker bli mer utrycksfulla än vad de var nu.

Till slut var det då dags att prova denna brygd som jag och Erik “gjorde” (beskådade bryggandet av) för ett tag sen. Det var både intressant och rätt lärorikt och till hösten siktar vi på att dra igång ett eget litet bryggarprojekt, om turen följer med oss. Det andra roliga med en kurs likt detta är den öl man sedan får att dricka upp och som det nu har druckits utav.

Egen Amerikansk IPA @ Monks
En amerikansk IPA gjord på bryggkurs på monks. Humlad och torrhumlad med rikligt med Cascade, Simcoe m.m. Men ändå med en relativt modest IBU på mellan 60-70.

Utseende: Mjällt skum med minimala bubblor. Väldigt gräddig topp. Ljusare, smått grumlig vätska.
Doft: En kaskad av Cascade och Simcoe. Oerhört fruktig med lite torrare slut i doften. Såhär var Mikkeller 1000 IBU på fat gällande fruktighet. Mycket aprikos och persika med lättare inslag av grape som håller ordning på sötman.
Smak: Lätt munkänsla med rätt låg kolsyra. Trevligt möte mellan grape och frukt som ger en bra sötma som bit för bit monteras ner av friska grapesmaker. Inte så värst besk utan det är snarare efterbeskan som håller sig kvar och får stå för tungretaruppdraget. Även en lätt blommighet som kanske till och med, genom torrhumlingen (?), för med sig lite bäriga smaker. På så sätt blir det lite som sötman och bärigheten i en barley wine.

Betyg? – Bra+, Färskheten och de rätt klara fruktiga smakerna är givetvis väldigt uppskattade. Fin beska som inte slår slag på munnen utan gör att man kan dricka lite mer av den. Samtidigt märker man små fallgropar och liknande som visar att erfarenhet är minst lika viktigt som kunskap när det kommer till att brygga öl. Men för de som har ideer om att börja brygga öl så är detta en bra grund, om inte annat för att få en aning om hur framtida slutprodukter kan smaka, dofta och se ut.