MankerBeer.com

Här och där har rösterna gått lite isär kring Gamla Slottskällans Mohawk Rye IPA och den mintsmak som finns eller inte finns i den. Vissa lyfter fram eucalyptus medan andra att de inte känner något alls. Själv var jag rätt nyfiken på den, jag har druckit öl med råg i tidigare men inte en IPA.

Gamla Slottskällans Bryggeri Mohawk Rye IPA

Utseende: Minimi-minimala bubblor med större på den mjällare skumtoppen. Gräddvitt skum. Mörkare bärnstensfärgad vätska.
Doft: God doft av humle, lite samma kottiga doft som Sierra Nevadas Harvest hade men i detta fall är det nog också rågmalten som spelar in. Den utlovade eucalyptusdoften känns där, inte så stark utan mer som ett resultat av blandningen mellan god humledoft och rågmalten. Lätta grape och citrusdofter samsas med den lite skogsaktiga humledoften.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Direkt kommer den lätt mintiga smaken som jag nog inte vill kalla för mintig, det är mer som en mintpastill som man blandat med humle och malt men som i grund och botten har lite smakrester kvar. Samtidigt hoppar den fram då och då, puffar en i gommen och skuttar sen ned i glaset igen. Så på något sätt smakar den rätt naturellt, alltså så som om man tagit färska saker och släng ned i sin lilla bryggargryta. Det finns också en kryddighet med kryddor och örter som påminner mycket av vad vi fann i många av de kryddigare kryjulölen, fast nu med ett litet bett i som gör att det sitter kvar en liten känsla bak i gommen. Ungefär som om man har lite chili kvar. Trevlig var den i alla fall!

Betyg? – 4, Bra, trevlig, kryddig IPA med bra lite mintig balans mellan humle, mintig smak och rätt läskande. Så, min ställning till mintens vara eller ickevara är att den finns där, men inte som en påtaglig smak du enbart känner med tungan. Istället måste man ta in mycket luft samtidigt som drycken, så kände jag den iaf. Men som IPA i övrigt var den rätt kraftig åt det lite barriga, skogsaktiga hållet.

En annan nyhet jag har velat prova är Nynäshamns Bötet Barley Wine. Erik som brukar ackompanjera mig hit och dit numera har snöat in lite på detta och en öl som jag på grund av pris i förhållande till centiliter tänkte hoppat, fick ändå åka med. Nynäshamn har sällan gjort mig besviken och jag hoppas att denna också ska bli trevlig. Jag tycker att deras öl har en speciell renhet som gör att ingen av de brygder jag har smakat har varit särskilt platt eller tråkig. Tvärtom har de varit lena, rätt fylliga och med ordentliga smaker. Även denna gång?

Nynäshamns Bötet Barley Wine

Utseende: små till medelstora bubblor, lätt smutsigt beigefärgat skum som rätt snabbt sjunker ned och lämnar lite rester. Lite mjäll yta på skummet. Grumligt orange/rött bärnstensfärgat mörk vätska.
Doft: Söt doft av plommon, lite russin, lite lätt kolasötma (som får mig att tänka på Coopers Vintage Ale), fikonmarmelad. Lite humledoft med citron och mogen apelsin.
Smak: Medelstor mun, diskret kolsyra. Påtaglig beska men ändå rätt len och söt smak med smak av socker. De 9,1%en känns av då de väger upp den annars rätt runda smaken och ger lite sting. Lite karamell och lätt tillbakadragen smak av fikon. Är mestadels maltig sötma och lite korn som står för smaken och där frukterna kommer först senare. Lite för söt för att samtidigt vara så stark och utan kraftiga smaker, enligt mig.

Betyg? – Bra, ett starkt bra men inget plus. En lite för söt Barley Wine för min smak, men alkoholstyrkan gör att den inte blir menlös eller för sliskig. Nu är den trevlig att smutta på, men hade gärna sett mer torkat fruktig smak. Blir lite sötsliskig om läpparna efter ett tag, men intrycket består – en söt men mycket behaglig dryck att dricka av samma anledning som en kopp varm choklad är att föredra på vintern.

Med andra ord två bra nyheter även om jag kanske inte dricker Mohawk Rye IPA’n igen, mest för att jag föredrar lite andra smaker. Nynäshamn levererar igen, kanske en lite för söt Barley Wine men samtidigt ville jag gärna ha mer och med tanke på att den är på 25cl så är det ett bra betyg att man sitter och njuter i sig den, då är den fyllig, lätt komplex och man behöver sin tid för att “smaka efter” på. Sen att den fått högsta betyget av nyheterna och nästan maxbetyg i tidningarna kanske jag inte skulle skriva under på, men bra är den.

Om en vecka, den 15’e med andra ord är det så dags för systembolagets släpp av påsköl.
Det blir väl en cirka 15 olika påsköl samt 4 “öl-för-oss-vanliga-dödliga-som-stannar-i-graven”.

Om vi börjar med de vanliga ölen så hittar vi:

Founders Brewing Company Centennial IPA
Founders Brewing Company Breakfast Stout
Hoppin Frog Barrel Aged BORIS The Crusher
och slutligen lite belgiskt i form av Brasserie Artisanale de Rulles Rulles Tripple

Återbesök av en numera lagrad Boris The Crusher med andra ord, kul då jag inte plockade på mig en sist. Samtidigt lite synd då hade varit kul att se hur de är jämfört med varandra. 159 kronor får den nog anses vara värd.

Vare sig Breakfast Stouten eller Centennial IPA’n har jag druckti förut, Founders i stort är inget jag kan skylta med att jag testat så mycket av – så ska bli kul och mellan 30-50kronor flaskan får man väl hosta upp. Särskilt då båda får väldigt (!) höga betyg på RB och då blir det svårt att hitta anledningar att tacka nej. Fördelen med systemets monopol får väl ändå anses vara att det kvalitetssäkrar mycket av vad som tas in.

Belgisk öl och Rulles Tripple får dock möta ett “pass”. 70 kronor förvisso, men belgisk öl överlåter jag till andra.

Påskölen då?

Stryker vi massproducerande bryggerierna Eriksberg och Mariestad så finns det lite spännande.

Slottskällans Blåkulla, Nils Oscar Kalaspåsköl, Jämtlands Påsköl, Sigtuna Easter Ale, Oppigård Easter Ale och till viss del (?) Nynäshamns Pumpvikens Påsköl är alla öl som känns lite återkommande. Men tror att Nynäshamns och Sigtuna ändå får anses som lite nya.

Vad som återstår dock?

Jo, ett traditionellt samarbetsöl som vi börjar få då och då. Kul värre även fast de två tidigare om det nu är tänkt att vara i samma serie var mer spännande och kul än tokgoda. BrewDog Cambridge Stone Juxtaposition Black Pilsner för 66 kronor och är brygd hos Stone och smaker och dofter som citron, humle, choklad och lite kryddning anses finnas där enligt dem som druckit den på RB.

Fuglsang Early Bird får slinka ned bara för att de heter som vår rymdresande svensk och har man tagit en dansk kan man lika gärna ta två så därför får även Mikkeller Hoppy Easter komma med, 29,80 känns inte heller för dyrt för 33 (50cl var det inte alls, bra uppmärksammat Baggen) Mikkeller. 30kr för 33cl är helt okey det med tycker jag då Mikkeller brukar släppa ut bra saker och denna GIPA (German IPA) verkar också vara helt okey.

Sigtuna stoltserar med två stycken påsköl och den andra heter Sigtuna Röd Påsk och ska vara lite humligare medan Easter Ale’n är mer kryddig och “påsköl’ig”.

Slutligen är det kul att Dugges får in ännu en öl och denna gång i form av Dugges Påsköl, även den på 50 cl och för 29,80 slantar.

Dagen B hade även innehållit Bötet Barley Wine, men orka läsa alltför mycket, solen skiner så fint (här i stockholm iaf) och då vill man göra annat än att läsa om öl. Däremot kan jag inte låta bli att knixa iväg lite rader om två av ölen från marssläppet som det har tisslat och tasslats om och som många har åsikter om – positiva, negativa, fundersamma etc etc.

Brooklyn Black Chocolate Stout, 19:90 på systembolaget, 10%, en favorit och mycket uppskattad chokladstout som många gärna bunkrar upp och lagrar ett tag. Jag själv har i 3 omgångar köpt på mig ett litet lager på ungefär 20 stycken, de är lätt värda det! Förra året då jag drack dem tyckte jag nästan att Rogues Chocolate Stout men framförallt Samuel Adams Chocolate Bock var lite bättre, Brooklyns var lite bitigare medan de andra var tyngre och ändå lenare smak, tyckte jag då.

Vad tycker jag då om Brooklyn Black Chocolate Stout i år?

Utseende: Ljusbrunt skum, minimala till små bubblor med medelstora på toppen. Lätt poröst skum med desto mjällare topp, skummet dör ned till ett smutsigt litet lock. Mörkt brunsvart vätska.
Doft: Mycket mörk mjölkchoklad och tydliga hintar om lite fruktigt kaffe. Inte för söt, inte för torr – utan väl balanserat! Lätt touch av mörka frukter utan att ta fokus ifrån chokladen. Lätt kryddighet för att piffa till doften ytterligare
Smak: Medel till hög munkänsla och relativt liten kolsyra. Lite god värmande alkohol som just värmer mer än stör genom att hålla till mer i eftersmaken än direkt i munnen. Mycket len men ändå samtidigt bitig chokladsmak. Mjuk och fyllig med fin styrka i eftersmaken som sprider sig fint i munnen. Lite småfruktig med typ körsbär. Bitter och rätt torr eftersmak. Liten hint av humlebeska. Detta är så som BrewDogs Paradoxer vill vara i fyllighet och kraft (både dem och denna har också 10% alkoholstyrka). Slutligen finns en lite läderaktig känsla.

Betyg? – Bättre+, värmande, god smak och kanonpris! Känns lätt och tung på samma gång och med fin smak som man vill ha mer av. En öl att både smutta på framför tv:n eller brasan på kvällen eller att dricka med några kompisar eller bara ha till maten. Kan inte riktigt hitta något negativt med den.

Så var det dags för samarbetsölen mellan BrewDog och Stone, nämligen Bashah. Brew Dogs kaxiga stil och Stones vilja att experimentera lite har lett fram till denna Black Belgian Style DIPA men som klassas som American Strong Ale av RB. Visste inte riktigt vad jag skulle se fram emot eller hur den borde smaka, så blir intressant.

Utseende: Krämigt ljusbrunt skum, mindre än minimala bubblor med inslag av minimala. Poröst om man nu kan säga så om detta speciella skum, med mjäll topp. Kolsvart vätska.
Doft: Oj, man blir förvånad av humleexplosionen som slår en från doften, den svarta vätskan till trots. Det är tydlig amerikansk humle med goda dofter av grape över lite tropiska frukter. Samtidigt är det något bränt över doften. Jag och kommer att tänka på typ wokade grönsaker, kanske t.o.m soja. Nej, brysselkål är det (kraftig humle som slår över till detta). Troligen som resultat av lite stoutig touch på den fräscha humlen och där jästen för säga sitt.
Smak: Medel till hög munkänsla med liten men pirrig kolsyra. Smaken är liksom doften en blandning av god humle med mycket grape, citron och viss fruktighet blandat med mörkare smaker – inte som en DIPA med kraftigt maltigt piffad humle, utan mer stoutaktiga smaker. Man vill känna chokladen och kaffen, men jag slås mer och mer in på brysselkål spåret. Det är också någon underliggande jäst i det hela som troligen också spelar in på doften och smaken. Intressant, men bra? njutningsfullt? Eller bara experimenterat?

Betyg? – Ok+ – Bra. Svårt att bedöma en öl som är så olik så mycket annat, inte en DIPA, inte en Stout, inte en Strong Ale. Lite mittemellan och har lyckats variera smaker och dofter på ett bra sätt utan att kanske lyckas – men som å andra sidan inte misslyckas heller. Det är ett experiment som har slagit väl ut, inte i en bra öl, men i att man inte har failat!

Som nämnt igår blir det fotboll idag, om det dricks öl till det får vi se, av lathet och kyla har jag inte bestämt mig om jag ta mig till Råsuna. Supercupen liksom?
För de som är intresserade har jag hört att det finns ett par Samichlaus Helles kvar i bolagets virrvarr av butiker. Stor “rekomenderar att fynda”-knapp där.

Igår drack jag BrewDog och Stones Bashah, den var speciell, hur speciell får ni vänta tills imorgon med att få höra. Däremot har jag nu lagrat på mig 20 Brooklyn Black Choholate Stout så jag har ifall snöovädrena kommer tillbaka.. Eller något åt det hållet.

Efter att ha gått förbi den gång på gång på gång utan att tycka att den verkade värd typ 130 kronor så plockade jag slutligen upp Jolly Pumpkins Calabaza Blanca, mest då jag även stått över La Roja och Bam Biere och ändå ville prova dem.

Jolly Pumpkin Calabaza Blanca, Witbier

Utseende: Små, men med vissa medelstora, bubblor. Lätt och poröst trots en halvmjäll topp. Faller ned fort. Ogenomsebar persikogul vätska. Liten skumhinna blir kvar
Doft: Citrus och kryddor dominerar, lätt syrlig doft som hintar om torrhet. Doftar lite lätt stall samt omogna äpplen.
Smak: Medelstor munkänsla som växer pga fyllighet och kolsyra. Väldigt torr smak med en lätt kryddning men desto mer citrus, citrusskal och omogna äpplen. Väldigt lätt och lite syrligare än många andra white ales/witbiers jag druckit. Slutligen finns en lätt plastig/gummig jästig smak där.
Betyg? – Bra. Ska vara läskande och rätt lätt – och det är den, även fast man saknar lite mer smaker. Sen kanske en 75cl är lite för mycket av den. Ett glas räcker. Hur är de andra ölen från Jolly Pumpkin? Förutom denna har jag bara druckit deras samarbetsöl med Stone och Nogne O så har ingen bra referensram, än.

Då jag förra söndagen bryggde öl på Monks så vi fick slutligen en liten paus just innan humlen skulle i, den pausen spenderade vissa med att äta, andra med att dricka. Då följande handlar om en recension av Anderson Valleys Barney Flats Oatmeal Stout så tror jag ni förstår vad jag valde.

Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout

Utseende: Minimala bubblor, lite större på toppen.
Doft: Mycket kaffe och choklad med lätta inslag av fyllig fruktighet. Fin och inte för bitter kaffedoft utan mer lätt rostat kaffe som smälter ihop bra med chokladen.
Smak: Lätt till medel munkänsla. Lätt pirrande kolsyra. Len mjölkchoklad och liten mjölkig smak. Fin bitterhet från kaffen som också ger en lätt torrhet i eftersmaken. Inte för mycket havre i smaken utan istället mer i form av fyllighet och torrheten. Som Left Hands Milk Stout men inte lika mycket laktos och med mer kaffe.

Betyg? – Bra, Enkel utan att bli vattnig eller trist. Dock lite för klen för högre betyg. Överlag känns det dock som om dessa mjukare och enkla stouts kan vara antingen vattniga eller mer “chillade”. Men sticker ut gör de rätt sällan, det är få lättare stout som verkligen ger en exceptionell smakupplevelse.

Ikväll är det äntligen fredag igen och efter en lång vecka förtjänar jag lite vila, as if. Så får se om det blir något gott att dricka till maten ikväll – thaigryta med kyckling, eller ifall jag helt sonika somnar tidigt. Vad som en sker är jag säker på en sak – imorgon vinner IFK Göteborg supercupen Supercupen mot AIK och ordningen är återställd.

Dags för de sista ölen då från whiskeyölsprovningen som också innehöll Samichlaus Helles ’07 då vi ville prova “världens starkaste” “lager” samt Pingvinen (som iof är lagrad på whiskeyfat) m.m. Slutligen är dem också de två äldsta ölen, Fullers Brewers Reserve är från släppet 2008 och var redan då lagrad 500 dagar på 30-åriga fat, värt att jämföra med andra öl som lagrats typ 100 dagar på 12 åriga fat. Dock är den en Ale, så blir intressant att se om den är lika karamellaktig snarare än tung likt Ola Dubh‘arna var. Samichlaus Helles från 2007 blir också intressant då jag drack den då den släpptes (2008?) och tyckte att smaken var kraftfull med tydlig alkohol. Får vi se nu hur den blivit.

Överlag har det varit en rätt medel provning såhär långt, de flesta har fått “bra” betyg men det är få som utmärkt sig. Troligen beror det på förväntningarna men också på att många öl varit av brittisk härkomst och jag har fått för mig att deras ale gör sig sämre med whiskey än amerikansk stouts där man vågar ta ut svängarna mer – vilket iof BrewDog också gör. Så, 2 öl kvar – hey ho, lets go

Fullers Brewers Reserve Limited Edition Old Oak Aged Ale 2008.
Cirka 1/3 har avdunstat under lagringen som varit på lite olika sätt under åren, hmm, påverkan på ölet? – vi får se.

Utseende: Lätt grumligt vattnigt brun vätska.
Doft: Oj, hmm. Honung, sherry eller är det madeira? Lite lätt syrlighet men med massa lätt torkade frukter typ torkad aprikos. Rätt karamellig med andra ord. Slutligen lite päron eller äppelmarmelad.
Smak: Lätt munkänsla, lätt pirrig smak. Lite sherry/port vin här med och med en eftersmak av spritiga/vinösa päron. Rätt död smak utan nämnvärd fyllighet. Intressant, lite som besk och torr marmelad.
Betyg? – Bättre, komplex whiskeylagrad ale. Också nog vunnit på att ligga och gro något år.

Samichlaus Helles 2007, 14% “Världens starkaste lager” (är en eisbock)

Utseende: Mörkare bärnstensfärgat
Doft: Väldigt mycket äpplen, typisk äppelmust. Alkoholen gifter sig med äpplen och får mig att tänka på Grand Marnier eller Cognac. Den spetsar mer än tar över doften.
Smak: Lätt munkänsla med liten pirrande kolsyra. Alkoholen bränner lätt i munnen och äppelsmaken ligger oerhört fint i munnen. Lite vinösa smaker med lätt mandelton. Magnifikt rund i smaken. Utmärkt med liten mintchoklad.

Betyg? – Bäst! Fint rund och äpplig i smaken. Har för mig att den är rundare och bättre balanserad än då jag drack den sist då den kom häromåret

Ojsan, det blev en österrikare och Pingvinen som fick de bästa betygen vilket ändå får ses som intressant. Som nämnt så köptes också de 3 sista Samichlauslen efter denna provning, blir att låta dem stå ännu lite till och gotta till sig!

Förutom Pingvinen dracks det under whikseyölsprovningen lite annat från BrewDog, nämligen de båda Paradoxölen jag sparat på mig: Isle of Arran samt Smokehead. Men innan vi ens kommit in på själva provningen så testade jag och Erik deras öl som finns i bolagets ordinarie sortiment (Punk IPA’n kommer senare) – Zeitgeist och 77 Lager, två öl som druckits tidigare och säkert redan är omnämnda, men inte med betyg – så varför inte göra om det?

Så vi kör igång kronologiskt.

BrewDog Zeitgeist

Utseende: Litet men poröst skum, medel till stora bubblor. Mörkbrun vätska
Doft: Mörkt bröd och lätt charkuteridoft med lätt rökighet. Lite bittert kaffe. Rätt typisk med andra ord
Smak: Lätt munkänsla med lätt/medel kolsyra. Väldigt lätt och bra fyllighet. Enklare charkuterismaker med en piff av rökighet. Bra men lätt eftersmak som inte håller sig kvar. Lite mörkt bröd i kryddigheten samt lite ljus choklad.

Betyg? – Ok+, Bra till mat och enkel och lättdrucken. Dock lite ”utvattnad”, som matöl får den ett plus, annars blir den nog utan.

BrewDog 77 Lager, en enligt mig mer lätt humlad lager än pilsner.

Utseende: Fint poröst skum, mini-mini bubblor och ett smutsigt litet lock som blir kvar. Bärnstensfärgat
Doft: Fruktigt med lite lätt tropisk doft. Men framförallt är det citrus och den där ”crisp”’en som finns där. Lätt men inte påträngande brödighet med väldigt lite maltig doft av majs.
Smak: Lätt munkänsla och typisk kolsyra för en lager. Lite lätt mandelmassesötma blandat med citron och med en lätt beska. Lite apelsin finns också där. Samma maltighet som doften med liten majssmak.

Betyg? – Ok+, bra lätt smakrik lager mer än pilsner. Som Pistonhead vill vara och Dugges redan är.

Sedan är det då dags för Paradoxerna. Efter att ha suttit på Smokehead‘en ett tag blev det så dags!

BrewDog Isle of Arran

Utseende: Ljusbrunt skum med minimala bubblor, lättare på toppen. Brunsvart vätska
Doft: Typiska imperial stoutdofter med mycket bitter choklad och kaffe. Men nu med mycket fin rökighet från whiskeyn. Lite söt vaniljighet från lagringen lyser igenom och även en viss hint av kryddighet.
Smak: Lätt munkänsla med pirrig kolsyra. Mycket bränt trä och rätt framträdande whiskeysmak. Vanilj och en del fruktighet. Bra balans mellan rökighet och fruktig sötma. Inte så tung som jag förväntat mig av dens 10%.

Betyg? – Bra+, Inte så komplex som förväntat, men med bra bidrag från rökigheten.

BrewDog Paradox Smokehead. Med gamla utgångsdatumet som var daterat 2 år framåt till 10/10/10 (lite kul på sitt sätt med 2 år bäst före på en 10%ig whiskeystout)

Utseende: Mörk genomsebar brun färg
Doft: Lite lättare än Arran. Dock fylligare och inte lika mycket imperial stout över den. Utan mer direkt whiskeyaromer. Fint balanserad rökighet men ändå lite för enkel.
Smak: Lätt mun och lite mindre pirrig kolsyra än Arran. Först kommer en rätt rökig och god smak, sedan en torrhet i munnen. Inte så mycket andra smaker utan det är bränt trä och torr rökighet. Inte heller särskilt tung för sina 10%

Betyg? – Bra, god men kan och borde förvänta sig mer jämfört med många andra kraftigare Whiskey stouts. Undrar lite över vilken “grundöl” de använt?

Överlag gör BrewDog bra öl, men de når sällan “hela vägen fram” utan ligger och studsar mitt emellan bra och medel och beroende på när, hur, varför man dricker dem. Blir kul att se hur samarbetet med Stone i form av Bashah “turned out” då jag dricker den nu någon dag.