Ett av tre nya amerikanska bryggerier som anlänt till Sverige genom Brewery International under året är Redhook Brewery, ett bryggeri som tillsammans med de båda andra sverigenykomlingarna Kona Brewing och Widmer Brothers ägs av Craft Brew Alliance (CBA). Bryggeriet grundades i Seattle 1981 av Paul Shipman och Gordon Bowker men genom en sammanslagning 2008 mellan Redhook och Widmer och 2010 med Kona så har man kunnat maximera sin produktion och distribution och sedan mars 2012 finns man också på NASDAQ under namnet BREW (tidigare HOOK). Totalt äger Widmer Brothers 18% av bolaget medan Anheuser-Busch InBev är en större ägare med 32.2%.

Men nog om sådana tråkigheter nu, nu ska vi snacka öl. Två av ölen vi kommer finna från Redhook är deras ESB och Long Hammer IPA. Deras ESB som togs fram 1987 är inspirerad av traditionella brittiska bitters och har kommit att bli ett av bryggeriets mest kända öl. 5.8% stark, lite mildare humleschema (Alchemy, Willamette, Centennial och Crystalhumle, 28 IBU) och en ren maltbas (Pale, Caramel och Carapilsmalt).

Deras Longhammer IPA har även den viss inspiration från de traditionella brittiska kusinerna men har torrhumlats med Cascadehumle för att ge lite extra arom utan att ta över i smaken. Även i den 6.5%’iga IPA’n har man Alchemy och Willamettehumle förutom nämnda Cascadehumle, vilket ger en lite mildare beska och humletryck (44 IBU).

Redhook ESB

Utseende: Gyllene orangefärgad vätska med ett litet vitt skum som falnar ihop till en lätt hinna.
Doft: En “amber ale”-artad doft, med andra ord aningen kryddig med inslag av citrus, torra blommor och ljus malt som då och då ger intrycket av mattare karamellmalt och deg. Doften är kanske inte ölets starkaste sida.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Karamellkola som växlar mellan en torr, fadd maltighet och inslag av röda bär samt honungskakor. En viss beska smeker kvar i munnen men ölet får en torrare finish vilket ökar dess lättdruckenhet.

Betyg? – Bra. Lättdrucken, det är den och den fungerar bra med ostarna och tilltuggen vi hade vid sidan, men lär fungera bättre med vällagad och enklare maträtter. Tyvärr kan jag tycka att ESB’s likt vissa pale ales ibland kan tappa lite när de reser, vilket har med allt från lagring, till hur de hanteras i form av värmeväxlingar m.m men vilket tyvärr leder till att de ibland blir lite fadda och får unkna, syrligare inslag.

Redhook Long Hammer IPA

Utseende: En matt halmgul vätska där skumkronan är lätt vitfärgat, rätt porös men kortlivat.
Doft: Ren arom med grapefrukt, en släng persika står för de fruktigare tonerna, grapeskal och lätt torkad, nästan herbal gräsäng. Viss karamellighet för att ta ned de humlehärledda tonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig men fin smak av grape, gräs och persika – påminner om en väldigt nedtonad Modus Hoperandi med en näve extra karamellmalt. Stor drickbarhet och lagom humlebett för att stilla behovet av en bitterkick, däremot utan att lämna större smakminnen än såhär.

Betyg? – Bra(+). En väldigt snäll, mild och balanserad IPA. Måttlig, på ett positivt sätt. Brygd för att passa flera olika tillfällen, vilket den lär göra – en allround IPA av bra klass sett till utbudet vi har här i landet. Men kom igen, ölet är måttligt humlat, så att förvänta sig explosioner utav tropisk frukt och beska gröna kottar från Willamettehumlen är som att förvänta sig oxfile före hästkött i en lasagne.

Under fjolårets Stockholm Beer and Whisky Festival kunde de med nyfikenhet och sökande blick se att det stod en rätt så annorlunda flaska i Mohawks monter. En 375 milliliter stor flaska, med orange etikett och gyllene folieklänning på dess topp. Den togs inte fram och innehållet i den spännande flaskan annonserades inte öppet. Men var man just nyfiken och hade sökande blick så kunde man om man hade tur och Stefan Gustavsson råkade stå där också få smaka på ölet som flaskan innehöll. Ölet var 17.2% starkt och etiketten avslöjade att ölet var bryggt i belgien, hos De Proef och att dess namn var Double Rocket. När vi bad Stefan berätta något om ölet så var det delar av allt från öl, vin och sprit som nämndes, ölet skulle med andra ord vara något nyskapande och annorlunda – hört den förr? Så med viss skepticism över hur väl vi små futtiga svenskar faktiskt kan vara inovativa ölkreatörer så provade vi ölet – och blev kära, han hade ju banne mig lyckats!

Nu kommer äntligen ölet på Systembolaget nästa fredag (T7 11079 Mohawk Double Rocket Sverige 375 ml 99,10 kr 720 flaskor) och med ett par månaders tid på lagring så kommer ölet ha stillat sig, växt ihop och utvecklats. Tar du en Russian Imperial Stout och adderar allt som du annars har i en Imperial IPA, matar den med så mycket sockerarter att den håller på att få diabetes för att slutligen dela upp den på två helt olika bourbonfat. Då är du inte bryggare, du är galen och har skapat en “Belgo-American Barel Aged Barley Wine Style Ale”.

Ja, ölet är rätt starkt, ja ölet har en framhållen sötma, ja ölet är mäktigt och inget du ska hälla i ett pintglas (kom igåg den Bengt, det är en sippöl!). Men allt det här är det som jag i höstas tyckte gjorde ölet så makalöst bra, komplexiteten, variationen, att det hölls ihop. Men var den lika bra nu?

Mohawk Double Rocket

Utseende: I det lilla provglaset kommer en dassigt disig mörkbrun vätska som trots disigheten är rätt klar. Ett ljusbrunt litet skum kröner toppen och om någon skulle säga kolsyrat sirapsvatten med massa socker och kolasås så är det rätt nära.
Doft: Alkoholhettan slår hål på den framträdande sötman med nätta teskedar av honung och blir därför inte så aggressiv att du ryggar tillbaks. Kletig sötma som man känner kommer att växa med tiden, men också en kar bourbonarom med vanilj, råsocker och kletig och fruktig beska från humlen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Den kletiga sötman slår sig fast på smaklökarna med små hullingar som vägrar släppa med resultatet att en skön sötma rundar upp tonerna av massa röda bär, värmande äpplesprit och päron. Inslag av belgisk jäst och gräsig, riviga humleaningar som bygger på med hettan från alkoholen.

Betyg? – Bättre/(+). Det här är en öl i min smak, som dock lär skilja sig lite mot vad andra lär tycka som säkert kan finna ölet för starkt, obalanserat, sött eller hitta någon avtrubbad smak eller doft här och var. Jag däremot tycker att det här är en perfekt öl att hälla upp en 5-6 cl av i din lilla cognacskupa och sedan smutta på medan ölet för öppna sig och värmas upp en aning. Häll det inte i ett stort glas eller försök att dricka för stora klunkar, då blir det en annan öl. Tror dessutom att det är en öl som kan få mer komplexitet av vidare lagring.

Ikväll startar andra rundan av danska To Øl och svenska Omnipollos tour de Suede, idag genom ett besök på Bishops Arms Folkungagatan och imorgon med en beer makers dinner på Linje 10 i Stockholm, därefter blir det mer danskt på Östersunds Maltfestival. Henok som tidigare har bryggt öl med bland annat Evil Twin fortsätter göra collaborations med danskar och tillsammans med Tobias och Tore på To Øl är det nu snart dags för release av Brewmance Imperial Bourbon Barrel Aged Wild Honey Stout – kort och koncist namn. Ölet som släpps på Systembolaget nästa torsdag kommer också att finnas på provningarna ovan och Henok presenterar det som;

en bourbonfatslagrad imperial stout på mysiga 11,2% med honunf från T-Centralen i Stockholm. Nu kanske ni blir oroliga men det är inte så att Henok och grabbarna har gått runt och skrapat honung från den ökända “Plattan” utan honungen kommer från Kulturhusets tak där producenten Bee Urban skördar den väldigt speciella honungen som har en utpräglad unik karaktär. Honungen är bland den dyraste i världen och de två hängivna biologerna bakom Bee Urban brinner verkligen för vad de gör, vilket lovar gott för ölet och de minst lika hängivna bryggarna.

Det som är intressant och som jag tror att få kanske noterat är att ölrt är bryggt hos De Proef, något som inte är alltför vanligt när det kommer till imperial stouts och flygande bryggare som brygger ölen hos dem. 3 månader på fat fick ölet sedan ligga och för den som gillar siffror så ligger alkoholstyrkan ligger på 11.2%.

To Øl/Omnipollo Brewmance

Utseede: En mörkt brunsvart vätska med brunt chokladfärgat skum.
Doft: En mild sötma i doften där bourbonfatslagringen precis som sig bör ger ifrån sig vanilj och lite hetta. Det är inte så kraftigt som det brukar kunna vara utan det följer bryggarnas övriga öl med att hellre vara elegantare och lite tillbakadraget än all in med extremiteter. Inslag av kaffe och väldigt mörk choklad, med viss bitterhet slår dig på näsan innan den rundas av med dofter av blommig honung.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rejälare sting än i doften när alkoholhettan drar till. Snabbt fasas det brännande bort av vaniljsocker och rå honung där eftersmaken har spår av bitter choklad, nymalda starka kaffebönor och mörka trätunnor ifrån piprökande farfars lada. En viss efterbeska och en torr lång känsla sitter kvar i munnen, däremot utan spritig finish.

Betyg? – Bättre(-). Rejäl men balanserad där jag har sett vissa både anse att den är för mild medan andra tycker att den är för kraftig. Det är inte en imperial stout med magnifik komplexitet men elegansen och drickbarheten är imponerande med tanke på hur snabbt alkoholen och bourbonlagringen mattas av. Det lilla minuset kommer av att den aldrig riktigt exploderar eller slår till, men så är det inte heller något man ska behöva  erfara i en öl för att den ska bli bra. Skulle vilja prova den med lite krämiga ostar eller andra typer av inte fullt så kraftigt smakande desserter.

Förra året annonserade Sierra Nevada att man skulle släppa en återkommande imperial stout vilket därmed skulle bli bryggeriets första. I oktober släpptes så också Narwhal som fick göra Bigfoot och Hoptimum sällskap i Sierra Nevadas så kallade High Altitude Series, en trio öl som är lite större, lite kraftigare och lite mer samt släpps om 4-pack, något åtminstone Bigfoot inte gjort tidigare. Magnum och Challangerhumle fick stå för humlegivorna för att ge en beska som kunde ge komplexitet till ölet utan att bidra med alltför mycket smak medan en rejäl maltbas med bland annat Choklad-, Carafa- och Two Row Palemalt. 10.2% alkoholstyrka och ja, ölet släpptes på fat liksom på flaska men det är bara flaskor vi finner här på hemmaplan.

Sierra Nevadas svenska distributör Wicked Wine har fått in en första sändning som ska finnas ute på krogarna nu men vi får se hur distributionen blir framöver och hur tillgången kommer att se ut. Jag hoppas verkligen, verkligen att vi ska få se mer av den här ölen för det är befriande att se ett bryggeri satsa på imperial stouts utan tillsatser såsom chili, ekflarn eller liknande och som inte heller känner att man direkt måste lägga den på någon typ av fat.

Utseende: Redan i glaset är det en elegant skapelse med härligt stouttjock mörksvart vätska som krönts med ett espressofärgat skum.
Doft: Som att dofta på en påse med chokladdoppade kaffebönor där mörkt rostad malt slingrar ihop sig med sötare, lena inslag och små hintar om humlekottar, lakritspuffar och väldigt torkade plommon. Det är en rejäl doft som jag ändå tycker att man håller på en bra nivå och jag glömmer snabbt att ölet är på 10.2%.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fint tryck i smaken och nu börjar alkoholstyrkan ge sig till känna och även fast jag personligen inte tycker att det är för mycket så kan vissa nog uppfatta den som lite “stark”.  Ta en shot starkt kaffe och tugga snabbt i dig både en söt och en saltlakritsstång så får du nästan alla smaker ölet på samma gång ger dig. Rund och lagom söt med en alkoholhetta som maskerar sötman något.

Betyg? – Bättre(+). Glatt förvånad över hur fint smakerna går ihop och hur förförisk den är. Snäll munkänsla och både lite rivig alkohol och kraft i smaken som len mörk choklad och mild sötma. En öl att värma sig med lika mycket som en som kommer att gå utmärkt med ostar, desserter och sena bröllopskvällar.

Ni kanske har sett att Evil Twin-Jeppe ska öppna upp en ny ölbar i Brooklyn? Nu om någon vecka slår TØRST upp dörrarna och för att fira som man bör så har Jeppe bett en helt galen line-up med bryggare att göra en öl till invigningen (Cantillon kör Blåbär på fat, som exempel…). Omnipollo var bland de mindre att bli tillfrågade, och känner man sig liten i sammanhanget så är det lätt att köra på med en riktig penisförlängare menar Henok Fentie.

I stort valde man att ta receptet till Sverigefavoriten Nebuchadnezzar och skruva upp det. Alkoholstyrka 10% istället för 8,5% och så klart den dubbla mängden humle, som dessutom byttes ut – från Simcoe och Columbus mot Amarillo och Citra. Ölet humlade vid mäskning, lakning, kok och sedan i jästanken. Vilket namn var bättre för ett sådant öl än Törst, med andra ord barens namn men med ett kaxigt svensk ‘ö’.

Av 1.500 liter vört  blev det 390 liter öl, det vill säga 13 fat öl, varav 12 går till baren och New York medan ett exklusivt litet fat nu kommer imorgon att kopplas på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm kl. 21.00. För alla icke-Stockholmare eller de som inte har möjlighet att besöka Bishops Arms på onsdag så blir det tyvärr en tripp till Brooklyn som får bli rekommendationen.

Ni kanske känner igen Bryghuset Braunstein? Ja, nej? I Køge i Danmark öppnade familjen Braunstein Poulsen 2005 både bryggeri och destilleri, 7 år senare var det också här som Mikkeller började destillera sin sprit. Men det skulle inte heta “Bryghuset” om man inte också gjorde öl. Runt 50 olika öl har man släppts sedan starten och varje år har de släppt en årgångsöl kallad Heritage. Öltypen har varierat även om det främst har rört sig om olika typer av doppelbock’ar och imperial stouts. 2005 och 2006 släpptes den första Heritage, där 4300 flaskor fördelades över ett par år och där 2000 flaskor hölls kvar till 2006, 1000 till 2007 och resten till 2008. Tanken var att man skulle brygga något annorlunda varpå valet föll på ett extra starkt mörkt lageröl. 2006’an vart 10.5% stark och nu lagrat över 6 år så var det en komplex öl vi förväntades få prova. Kikar man på gamla omdömen från 2006 så är det smaker som komplex sötma, fyllig och rejäl smak samt torkade frukter och alkohol som är återkommande, alla karaktärer på ett öl som brukar förändras lite varje år och därför borde vara väldigt annorlunda nu 6-7 år senare. Senaste vi hade det här ölet på Systembolaget så var det 2009’an som var på besök (stor svart cylinder med grön etikett på) men efter att ha provat 2006’an och sett hur ölet lagrats så vore det kul om det skulle komma lite strörester från den här serien eller eventuellt framtida släpp till Systembolaget.

Braunstein Heritage 2006

Utseende: Färgen på ölet går mort mörkare chokladkolanbrunt med ett lättare nougatfärgat skum. Tätt och fint.
Doft: Jästa mogna frukter nedrört i en fyllig karamellsås med rönnbär och sådär härligt torra och syrliga röda bär. Redan i näsan märks en viss komplexitet och ölet verkar i alla fall doftmässigt ha lagrats väldigt väl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Utvecklad frukighet med jästa röda äpplen och vissa antydningar till mogen stark belgisk ale med nedtonad och efter mer än 6 års lagring rätt mättaad sötma. Varje klunk är lika balanserad mellan sötma och torr syrlighet och det är svårt att gissa att ölet börjar närma sig lågstadieålder.

Betyg? – Bättre(+). Läser man om andra som har öppnat ölet efter bara 3-4 år så har det varit en mer markant sötma och kolakaraktär på ölet som nu försvunnit vilket jag tror har gjort det väl. Personligen gillar jag torra, sursyrliga bär, och i och med att ölet inte är matt eller har antydan om oxidering så är det bara att konstatera att man har haft tur som provar flaskan nu. Det här är också ett till exempel på att öl ofta lagras i kurvor där de ibland kan tappa lite i något år innan andra delar av ölet har hunnit ikapp och börjat växa till sig. Generellt brukar humlen naturligt mattas av, likaså sötma och karaktär från exempelvis frukt, bär och fatlagring där det sista blir mer komplext och balanserat jämför med när många fatlagrade öl är “färska”.