Ett bryggeri jag aldrig tror att ni har sett här på MankerBeer innan är nog Carlsberg och deras label Falcon. Ändå är det märken som Falcon, Pripps och Carnegie som har varit med sedan dag ett – dock inte i min korg på Systembolaget. Det märks mer och mer att de större bryggerierna börjar snegla på den övriga marknaden och anpassa sig till den i ett försök att grinch’a till sig större marknadsandelar. För även om “craft beer”-marknaden inte är så stor procentuellt sätt så är det en vitkigt marknad på framfart och med stor uppmärksamhet. Falcon släppte i våras sin ofiltrerade Raw och även om våra åsikter har gått isär lite så tycker i alla fall jag att den var helt okey, jag dricker hellre den än en vanlig Falcon, varför jag nu skulle göra det.. M2 sa prompt nej. Carlsberg har också satsat på Backyard Brewing som skall konkurera med liknande hittepån vilket även det får ses som att man vet vad som sker. Att man samtidigt släpper lite larviga reklamer om att öl bara är öl och inte mycket mer tycker jag bara är fjantigt och visar på en dubbelmoral om att de bryr sig mer om marknadsföringen än om att faktiskt låta folk bli intresserade av en öl.

I alla fall. I år kom så en helt ny julöl från Falcon, Tipp tapp, som enligt dem själva är deras finaste vinteröl, en mörk lager på 4,5% som torrhumlats med Simcoe – vilker ger en barrig, kådaartad karaktär. Ett stort plus är att den för den prismedvetne bara kostar 12,90 för 33 cl tippeti tapp.

När vi ändå är inne på Falcon kan vi lika gärna prova deras Julmumma, som tydligen ska baseras på familjen Skantzes egna recept. Nu har jag inte googlat på det här men det vore intressant att veta mer om den här familjen. Enligt Carlsberg är det en mustig och stark julmumma med bra kryddning, liten beska  och en mild efterbeska. Priset på Systembolaget för 50 cl är 16,90 kr.

Falcon Tipp Tapp

Utseende: En klar mörkt bärnstensfärgad vätska med ett litet poröst smutsvitt skum som snabbt försvinner med lite enstaka rester på ytan.
Doft: Mörk malt i en rätt stiltypisk riktning och ja, där är lite humle – inte så jättetydligt med likväl finns lite humlekåda och tall. Brödigt mörk malt, nöt och lättrostad malt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp men ändå fyllig i munnen. Smaken är först inte sådär jättespännande men har aningar av nötkola, hulekåda och barr (det som i främst IPAs brukar kallas för “piny” smak). Milda inslag av julkryddat bröd och kola. Den släpper fram rostade nötskal och milda mörka inslag som kunde fått vara sänppet tydligare.

Betyg? – OK+/Bra-. Betyget är en blandning av flera faktorer. Att det är en Falcon spelar faktiskt in för mig för det är vad som väger upp en egentligen rätt mild öl. Men de sammanfattar det rätt bra, smakrikedomen är medelhög – med Carlsbergs öl som mått och beskan är markerad – inget en IPA-fantast direkt känner av men sötman tar sig inte fram helt lätt. Det som drar ned betyget är kroppen som kunde fått lite mer mörk malt i sig. Men ja, jag vart positivt överraskad och det är ett bra betyg i sig mer än ett betyg på hur bra ölet var. För priset är det dessutom helt överkomligt, vilket för den här ölen ändå är en faktor man får ha i beaktning.

Falcons Julmumma

Utseende: Mörkare något urvattnad gyllene brunfärgad vätska med nötfärgad ljust skum med minimala bubblor.
Doft: Kardemummafest, typ punkt efter det? Kanske dyker lite annan krydda upp som ingefära och muskot men det är kardemummabullar rakt av.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. En söt maltbas med en eller två påsar kardemumma som lyckligtvis stillar den värsta smakexplosionen rätt fort varpå den övergår i mer nejlika, pommeransskal och lite mörk, aningen rostad malt.

Betyg? – Ok/Bra. Betyget är omöjligt att sätta. Gillar du kardemumma och julsmaker så kommer du att uppskatta den, har du däremot svårare för främst kardemumma så håll dig till någon mer traditionell julöl. Men spännande och lite annorlunda är den, däremot är den inget jag skulle vilja dricka 2-3 flaskor av.

Jens Skrubbe som i sin lilla skrubb skriver om allt och ingenting kring den belgiska ölsfären skrev nyligen om belgiska julöl och att det är lite synd att utbudet på Systembolaget är rätt begränsat. Tyvärr får jag väl hålla med honom även om nedan, N’Ice Chouffe och Liefmans Glühkriek håller väldigt stabil och bra kvalitet. Corsendonk Christmas Ale från bryggeriet Brouwerij Corsendonk brygger sin öl på Brasserie Du Bocq och kallas i Norge också lite otippat för King’s Blue, tydlig koppling till julen?

Det här är en öl du kan låta ligga ett par år om du inte vill servera den färsk och jag rekommenderar er att göra som ajg brukar och köpa någon flaska extra för att lägga i källaren eller längst in i klädkammaren. Bland Systembolagets julöl kostar 25 cl-flaskan 20,90 kronor.

Corsendonk Christmas Ale

Utseende: En rödare disig mahognyfärgad vätska med smutsvitt skum med minimala till små bubblor.
Doft: Doftar precis som anat av mörk belgisk ale; kryddig sötma, mörk limpa, mörk sirap och torkad på snäppet till jästa frukter. Lätt citrussyra och gamla kvarglömda chokladgodisar som tränger sig på såhär i stundande juletid.
Smak: Lätt til medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mysigt och rund med en balanserad alkohol som tillsammans med den centrala sötman ger en mullig julöl som sitter fint i munnen och värmer på likt en kopp varm choklad. Smaken är småkryddig med diverse julkryddor och med både toffee och smält choklad är det en inte alltför kraftigt smakande men trots det angenäm öl. En stilmässigt inte otippad tesked syrlighet gör inte lika mycket som en bitvis matt maltighet som räddas upp av en passande kakaopralin.

Betyg? – Bättre. Jag har alltid gillat Corsendonk Christmas Ale. Visst finns det en myriad liknande öl som vi tyvärr inte får träffa på på Systembolaget, men den här finns och den här har det jag gillar i en julöl. Den ska värma, den ska ha lite krydda, lite ruskande alkoholstyrka och en balans av smakerna. Så även i år är det här en julöl att smacka i sig under de förhoppningsvis kalla och snöfyllda julkvällarna.

Efter fjolårets premiärbesök på Örebro Beer and Whisky Festival var jag och M2 fast beslutna att ta oss dit även i år för att jämfört med SBWF kunna prata öl med bryggare, importörer och vänner i ett betydligt lugnare tempo. Mässan har växt rejält de senaste åren och bara under fredagen i år slog man åter besökarrekord. Det blev ett par intensiva timmar på mässan och det är svårt att sammanfatta allting som var positivt och trevlig i bara ett kort inlägg. Samtidigt är det kanske inte det roligaste att läsa en upprabbling om våra upplevelser kvart för kvart, så i år gör vi det lite sammanfattande – och så hoppas vi istället att vi får träffa er vi inte redan träffat nästa år?

Vad var då bäst, eller vad stod bara ut – på gott och ont?

Brekeriet fortsätter att imponera med sina egna öl som ett bra komplement till deras fantastiska ciders och goda belgiska öl, nu på mässan hade de med två nya egna öl – Brettlehem, den första ölen i vad som skall bli deras årliga julöl, samt BF1, en riktigt läskande saison med 100% brettanomyces och med mestadels vetemalt. Brettlehem som hade kryddats med bland annat nejlika kommer förhoppningsvis att gå att beställa från det lokala sortimentet den 1a december och jag tycker att det är en utmärkt öl att prova för att se vad en julöl kan vara.

BrewDog Dead Pony Club. Jag säger bara wow. På endast 3.8% är det en american pale ale som verkligen skulle kunna bli en enorm storsäljare under vår- och sommarperioden. Blommig och fräsch med tydlig touch av grape och lite tropisk frukt – en perfekt Punk IPA light. Ska Cask Sweden satsa på en öl i Sverige under nästa år är det denna. En av årets trender som nästan slog helt var öl med lägre alkoholstyrka men med lika mycket smak som de mer alkoholstarka och kraftiga ölen. Dead Pony Club lyckas verkligen med att visa att även BrewDog har uppmärksammat det här och nu är det väl bara att hoppas att de lyckas ta fram en lika bra mörk öl, med låg alkoholstyrka och lika mycket smak. Såsom en av Närkes öl härunder, Jólners Dricka.

Närke. Årets bästa monter, igen. Det är en så härlig blandning av gladsinta ölfantaster, öl av toppklass och så det där lilla extra som jag inte kan sätta ord på. Att Death by Hops skulle vinna mässans bästa ale var kanske ingenting jag hade tippat men det är inte helt oförtjänt då det är en väldigt smakrik och stabil DIPA, lagom torr, lagom besk men riktigt fruktig och riktigt lättdrucken. Att de sedan hade med sig den granstruntkryddade Gransus, den spännande collaborationen Unionsöl, bryggd med deras vänbryggeri Haandbryggeriet, eller varför inte den i mitt tycke fenomenala Jólners Dricka som jag nyss har nämnt. Den sistnämnde är en milk stout på bara 3.8% men mer än fullmatad med smak och en lättdruckenhet som få öl är begåvade med. Om jag fick välja en öl från Närke som skulle finnas i mitt hem dagligen så skulle det vara Jólners Dricka och Jontes Atgeir, som de tyvärr ej hade med sig till mässan. Två öl som visar att Närke behärskar allt från ljust, lätt till tungt och mörkt – eller tvärtom.

Danskarna. Elixir Wine har verkligen haft lika delar bra planering, kunskap och lite flyt när det gäller att knyta till sig de bästa danska bryggerierna. Amager, Hornbeer, Xbeeriment och Stronzo med flera fortsätter att imponera mässa efter mässa. Nu till Örebro hade Stronzo med sig fyra olika öl i vad man skulle kunna kalla deras “Monk”-serie; White, Dark, Fruity och Scottish Monk. White Monk var helt klart bäst och hade mycket av allt en Abbey Tripell ska ha av sötma och lagom kryddighet medan Dark Monk var en bra quadrupel men jag tyckte att den var lite mer obalanserad.  Fruity Monk hade bryggts mer körsbär och Scottish Monk drog mer åt en brittisk barley wine – båda var bra och trevliga men kanske lite spretiga, dock ett bevis på att Stronzo har börjat få ordning på sina saker, oavsett vad man kan tycka om bryggeriet och dess PR. Annars är det väl Amagers Batch 500 som också är värd att skriva hem lite extra väl om, en riktigt bra east coast IPA med allt det goda från humlesorter som Chinook, Simcoe, Cascade och Centennial men med en stabil maltbas och engelsk alejäst. Amager, Danmarks bästa bryggeri? Troligen.

Andra öl jag vill lyfta fram? Nynäshamns Dundermörk Dedikerad IPA, tål att upprepas – det är toppklass! Lika bra var bryggeriets CentenniAle som visar att bryggeriet kan spänna humlemuskeln om man vill, även fast det blir balanserat och bra. På tal om humlade öl? Ja, Oppigårds hade tagit med sig sin senaste humlebrygd Thurbo DIPA som man ville lyfta som kanske den bästa och mest balanserade av deras DIPAs. Var den bättre än Drakens eller St Görans då – ja det var den, mer balanserad och samtidigt lika mycket av allt.

Vad för amerikansk öl stod ut mest? Wicked Wine hade nu fått med sig Wyld från Uinta vilket var en väldigt smakfull american pale ale som följer den bra standarden bryggeriet har. Likaså hade man fått in fräscha storflaskor från samma bryggeri och Detour IPA är verkligen ruskigt god. Hos Great Brands finner man alltid grymma jänkaröl och även så i Örebro där vi körde en provning med olika blends på Oskar Blues-öl. Ni som följer oss på Facebook har sett att vi då och då tenderar att prova på Black & Tans – lite IPA och lite stout. Här fann M2 att G’Knight och Ten Fidy var bäst medan jag å min sida bytte ut G’Knight mot Stones Levitation Ale. Resultatet blir som det brukar att balansen är det viktigaste och medan M2s kombo drog åt en mörk IPA så var min mer som en milt humlad och fräsch stout. Prova er fram är vårt tipps!

En balans av mångfald. Det finns något för alla på ÖBWF och det är den charmen som gör att vi  tyckte att mässan var så trevlig; den är mer öppen och lättnavigerad vilket gör att det blir lättare att hänga i montrar man ibland annars drar sig för att ta sig till då de ligger på andra sidan av en knökad mässhall. Vi spenderade till och med lite tid hos Fullers, ett bryggeri vare sig jag eller M2 egentligen hyser alltför stora känslor för men vilkas Brewers Reserve brukara kunna prestera. I år hade de med sig ett självrunnet fat IPA som kanske inte riktigt var lika välsmakande som de fantastiska självrunna britterna man kan köpa på krogar som Oliver Twist eller Akkurat, men det är kul att de tog med sig något lite annorlunda för den stora skaran som föredrar en pint brittisk ale före en västkust IPA från Oregon.

Slutligen vill jag också lyfta fram Mjödhamnen som med sitt rik utbud av främst svenska och polska mjöder verkligen håller liv i en underskattad dryckeskultur. Jag har alltid missat deras bås på SBWF men i år var jag bestämd på min sak att prova lite av deras mjöd. Förutom polska Jadwiga, vad som kan vara den bästa mjöden i världen (beställs genom Systembolaget!) så var det den lite sötare Bark och Blad och blåbärsmjöden Vintersol 2011. Rekommenderar er att besöka deras hemsida och leta runt efter något ni kan tänkas gilla.

Biljetterna då? De små kuponghäften man köpte och bytte mot öl var något som jag rackade ned på i fjol då köerna var lite väl långa och man spenderade mer tid på att köa än att prova trevliga öl. I år märkte jag inte av köerna lika mycket och när jag blickade bort mot de små hållplatser där biljetterna såldes så var det inte överdrivet långa köer – men så var vi där på den lite lugnare fredagen också. Istället var det väl kön till Bishops Arms som var lite störande men det är väl att se som en naturlig effekt av att flera hundra törstiga mässbesökare plötsligt vill till samma krog.

Nu är resan till Örebro slut för den här gången men jag tycker verkligen att ni som ännu inte har varit på ÖBWF ska passa på att ta er dit nästa år. Framöver är det ju Linköping Beer Expo 9 mars, Göteborgs Öl & Whiskey 12-13 april och sen slutligen Malmö Öl & Whisky den 19-20 april. Hoppas att vi ses på dessa!

Det börjar bli tradition att de isländska barnen har varit stygga och måste tuktas inför jul, vilket också verkar gå hand i hand med att islänningarna på Ölvisholt tycker att det passar att göra en rökig bocköl till oss svenskar. I fjol berättade jag hur en av bryggeriets grundare Jon E Gunnlaugsson förklarade hur pass lik svensk och isländsk julmat är och att detta är en perfekt öl att dela på till middagen, kanske mellan svenska och isländska gäster? Ölet som nu åter gör entre på Systembolaget lagom till jul kostar 29 kronor för 33 cl isländsk rökbock.

Jag bara måste citera vår gästkrönikör Balder här och citerar därför friskt vad han berättar om den här ölet, vilket verkligen stämmer – och han kan sin julöl.

Vår isländska vän gjord för det svenska julbordet och den hittills ohotade kungen av bästa öl till julmaten. Jólabjór är inte något man säger så lätt men det ska uttalas lite som att säga Yo-labjor. Du ska uttala r:et rullande inneifrån hanlsen. Tänk er att ni satt risgrynsgröten i halsen och gurglar ut ett R. Eller så säger du det bara på Skånska. Yo-LabjoRrrr.

Gött skånskistländska lektion 1 är nu över, nu dricker vi en julöl!

Ölvisholt Jólabjór

Utseende: Något brunare och aningen mer mahognyfärgad bärnsten med ett ljusbrunt litet skum som försvinner bort med en glasklar yta som resultat.
Doft: Karamell, toffee och aningen rökt torv och salami med en rökig sötma och kanske lite toner av kanel och nejlika. Mild karaktär från något örtig humle som hjälper till att bygga på de kryddiga tonerna med allt från lite krydda till rökigheten och så nu då det lite gräsiga och herbala.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Aningen rökigare än jag minns den i fjol, eller åtminstone en renare rökighet med mer av mörk malt än karamelligt söt sådan. Lite krydda som lagts på mörka frukter. Mild och måttlig med rena smaker med en eftersmak som försvinner rätt fort utan att lämna vare sig kärv sälta och rökiga korv eller söt karamell.

Betyg? – Bra+. Det känns som om de har twistat receptet lite tills i år och i år har den hittat hem. Balansen mellan sötma och sälta, karamell och rökta charkprodukter är på plats och till mina köttbullar jag provåt till den gav den fyllighet och kropp. Servera annars med ren och vällagad nordiska julrätter så kommer den att komma helt till rätta.

En av de roligaste sakerna vi gjorde i fjol var vår collaboration med ölbloggaren Fredrik från Ölhunden.se där vi gemensamt provade Flying Dogs K-9 Cruiser, vilket då är videon ovan..

Tidigare år har jag också konstaterat att denna english strong ale lagras väldigt bra och ger något knäckigare och mer utvecklade smaker med lite tid på nacken, något som man kanske inte ska ta och jämföra med hur exempelvis en belgisk mörk dark ale eller en robus brittisk barley wine lagras, men den kan glömmas bort det kan den. Eller så dricker man den färsk. Receptet ändras lite från år till år enligt Flying Dog, allt för att kunna ge de senaste julpiffarna till ölet som annars har en IBU på 30, 7.4% alkoholstyrka och som i T9-modulen bland Systembolagets julöl  kostar 26,90 kronor för 355 ml öl (artikelnummer 11012).

Flying Dog K-9 Cruiser

Utseende: Lätt mörkare bärnstensfärgad vätska med något nötfärgat skum med minimala till små bubblor och lätt gräddig topp.
Doft: En ren crisp doft av citrus, lite mild grape och örtig, småsöt malt. Ge glaset en whip och du får rundare fruktiga och tyngre toner som drar åt brittisk strong ale.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. En ren men till en början lite klen smak av citrusfrukter, citronskal och desto mer örter, men den växer till sig och alkoholstyrkan hjälper till att ge kraft. Aningen knäck och rostade söta nötskal samt en medelmörk brödighet, måttlig men existerande efterbeska. Citrustonerna ger bitvis lite tankar om rengörningsmedelartad syra vilka visserligen snabbt försvinner, men likväl något jag tycker man borde fått bort.

Betyg? – Bra. En stabil julöl som har mer än vad man först kan tro. Tyvärr lite syrliga och metalliska inslag som jag tycker drar ner den från ett plus. Men i övrigt är det en ren öl med rätt bra tryck på smakerna om än att man kunde ha haft något mer matighet för att ge den en mullig rund strong ale-karaktär. Ha till osttallriken eller till den övriga julmaten som ett alternativ för den som inte vill ha en lika kraftigt smakande julöl, utan att för den sakens skull ge avkall på kvalitet och smak.

Av de förvånansvärt få julölen jag provade på Stockholm Beer i höstas var det amerikanska Widmer Brothers Brrr Seasonal Ale som stod ut. En rätt otippad öl att finna på mässan då jag inte visste att Wicked Wine hade börjat ta in Portlandbryggeriets öl. Jag har bara provat en tre, fyra stycken öl från Widmer Brothers och bland dessa har det främst varit deras mörka IPA, Pitch Black IPA, som har satt sig på minnet. Så det vore kul om den och andra öl från

När hembrygging blev legalt 1979 började bröderna Kurt och Rob Widmer spåna på om de skulle öppna ett bryggeri, något som blev verkligehet 1984. Med andra ord är Widmer Brothers Brewing Company ett av de äldsta amerikanska bryggerierna och de var faktiskt först med att ha en hel uppsättning seasonals, alltså en specialöl för varje säsong. I november 2007 slog sig Widmer Brothers och Redhook Ale Brewery ihop och bildade Craft Brewers Alliance, vilket inhyser de separata bryggeriernas produkter men underlättar för Widmer Brothers att få ut sin öl på östkusten då vissa av dem licensbryggs hos Redhook. Anheuser-Busch som tidigare hade delar i de båda företagen sitter kvar även i det nya, men bara med en såpass liten del att de inte kan äventyra något av utvecklingen eller produktionen av öl.

Den första ölen från dem vi ser i Sverige är alltså deras julspecial som släpps för försäljning mellan oktober och december varje år, en något rödare amber ale på 7,2 alkoholstyrka och 50 IBU. Måttligt humlad med Alchemy, Simcoe och Cascadehumle medan man i maltväg har Pale-, Caramel 10-, Caramel 80L-, Carapils- och Mörk chokladmalt. Likt den större listan av årets julöl så släpptes den nu häromdagen, den 15 november (T9-modulen artikelnummer 11324) och kostar 25,90 kronor för 35,5 cl kylig säsongsöl.

Widmer Brothers Brrr Seasonal Ale

Utseende: Aningen tunnare bärnstensfärgad vätska med fluffigt smörvitt skum med lätt gräddig topp och minimala till små bubblor.
Doft: Lätt knäckig arom med citrus och lite apelsinskal samt en frisk touch av humle som styr bort den från att bli för mycket kolakaka. Lite rivig humlekåde och “barr” men likaså en släng smörblomma och kladdig dov julkaka fylld med frukt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra kropp, fyllig och en bit gräddig, för “en amber” som annars kan vara lite tunna och blaskiga. En bra beska sitter i och ger kraft till smaken av kola, fruktkaka, syltat citrusskal och bröd. Även på Stockholm Beer gillade jag denna och tyckte att den hade något i sig som kändes juligt, exakt vad kan jag inte sätta fingret på men det sitter i – kanske lite kanel?

Betyg? – Bra(+)/Bra+. Framförallt är det kroppen och det lilla bettet den har som her det lite högre betyget, detta för att jag tycker att ölet får en helt annan känsla i munnen och att ölet blir mer lättdrucket i längden än om det haft mer sötma och mindre personlighet. En bra julöl som jag tror fungerar lite bättre som sällskapsdryck än till julmaten, eller så provar du den till en skinkmacka dagen efter – även fast julöl kanske inte är det första man vill ha då?