I helgen sågs vi ett par vänner som var nere i Belgien förra våren och jag hade laddat upp med några körsbärsöl för att blindprova. Blindprovning är den ultimata formen av provning eftersom man inte har någon aning om vad det är för öl man får i glaset. Man kan helt enkelt bara bedöma ölet utifrån det man har i glaset.

Inom lambicvärlden får jag påstå att Gueuze och Kriek är de vanligaste formerna av lambic. För en herrans massa år sen hade man inte etiketter på alla öl då drog man ett streck för gueuze och två för kriek.

Om ni undrar vad en kriek är har vi två lambicexperter på MankerBeer i Surisarna och deras förklaring av en Kriek ser ut så här:
Kriek är en körsbärslambic, en av de traditionella lambicstilarna och kan vara både en kolsyrerik och en platt kriek. Frukten tillsätts till 2-årig lambic och får ligga i ca 6 månader. Siffrorna är långtifrån exakta utan det är upp till lambicmakaren att smaka av när processen är klar. Det som är annorlunda med de körsbär/moreller som vanligen används i en kriek är att de är små och syrliga. Det är ganska stor skillnad mot dessa och de bigarråer som man ofta ser i våra mataffärer. Alla producenter gör inte på detta sätt utan vissa använder extrakt ofta i kombination av sackarin, och sedan har vi andra producenter som gör det med fruktkött och fruktsaft, vilket ger ett resultat rätt nära ”originalet”. (Sackarin är ett sötningsmedel)

Jag har sedan länge sagt att de bästa amerikanerna börjar närma sig de sämre belgarna och därför var det kul att i provningen blanda lite från de båda länderna. Eftersom det är en blindprovning fick alla 5 sätta betyg från 1-6 där 1 var det sämsta betyget och då slutade vi så här från sämst till bäst.

Alpine Chez Monieux, USA
Jag antar att många reagerar nu, för i tradevärlden är detta en mycket upphypad öl som byts bort för otroliga mängder med annan öl. Detta är enligt bryggeriet en lambic som legat på rödvisnfat och sedan fått i sig körsbär redan efter 12 månader.
I doften är den ganska trevlig med mycket körsbär men även med lite doft av något hittat i ett medicinskåp. Men herre min skapare vad illa det smakade, smör och dålig cheddar som legat i lökspad. Vi kunde bara dricka upp 75 % av innehållet och då var vi 5 personer. Totalt 6 poäng så namnet passar ganska bra, Chez Monieux – Shame on you!

Timmermans Kriek, Belgien
Finns på Systembolaget och jag trodde att denna skulle vara den absolut sämsta ölen i provningen, men den fick bara lägst betyg av en i gruppen och en i gruppen delade dessutom ut en 3a.
Detta påminner lite om innehållet i körsbärspraliner, dvs en sötsliskig sörja med smak av artificiella körsbärssmaker. Detta är en typisk lambic som har sackarin i sig surisarna berättat om.

Delad trea mellan
Oud Beersel Oude Kriek Vieille, Belgien och St. Louis  Fond tradition Kriek Lambic, Belgien
Två väldigt underskattade märken i mina ögon. St Louis gör många otroligt dåliga lambic med olika smaker. Men deras Fond Tradition är serie med gueuze och kriek som är i lågprisklassen.
En körsbärsbomb som dock känns sötad och inte alls så syrlig som jag personligen gärna vill ha en kriek. Dock tycker jag att den mäter sig väldigt väl med andra kriek och med tanke på priset på låga 3 Euro.

Oud Beersel Oude Kriek hade jag lite större förväntningar på men de föll lite. En stabil och bra kriek får man säga, det var helt utan artificiell smak och med ordentliga körsbärssmaker. Men det var något i ölet som inte riktigt passade in. En smak av mögel på något vis, vilket kan ha bero på en dålig lagring av ölen. För den har inte behandlats väl, det ska gudarna veta.

Tvåa i fältet var den öl jag var helt säker på skulle vinna, men Cantillon Kriek, Belgien blev faktiskt bara tvåa.
Cantillon Kriek kan man kort summera som en torr och syrlig lambic med en stor trevlig dos med körsbär. Klart mindre smak av körsbären jämfört med Oud beersel och St Louis vilket förvånade mig en aning.
Denna Cantillon var ca ett år gammal då den blev buteljerad i mars 2014 och om man ska vara ärlig så är en Cantillon bäst antingen färsk eller långlagrad.

Vinnaren var en riktig rejäl överraskning, för den som tog hem segern var en amerikansk öl.
Cascade – Kriek ale, USA. Alla utom en delade ut en 6a till en öl som faktiskt inte är en lambic ens till det korrekta förfarandet. Ölet är istället en flamländsk rödöl, som blandats och lagd på ekfat i ca 8 månader innan det tillsätts två olika sorters körsbär i ytterligare 8 månader.
Vi upplevde den som fylligare, men med lika stor körsbärssmak som i Cantillon Kriek. Till en början var den lite sötare än den traditionella krieken men med tiden så blev det syrligare och syrligare utan att bli sådär amerikanskt med en otrolig vinägersyra som bara blir surt.

Det var som sjutton, en amerikan vinner över en belgare som dessutom är en Cantillon. Det trodde jag knappast ens i mina vildaste drömmar. Samtidigt var provningen också upplagd för att ta hänsyn till viss variation i hänseendé till ölens ursprung. Trots det är det svårt att påstå att amerikanska varianter på Kriek, när de är som bäst är alltför långt efter den rena belgiska Krieken. Det är inte samma öl, men även en kopia kan ibland gå av som en belgare om den bara är välgjord.

Nu bör ni ha vant er vid min serie om klassiska öl som många glömmer bort att de står på hyllorna. Öl som om för få köper dem riskerar att tas bort från Systembolaget och vars existens då riskeras. Nu när det dags igen, med en öl som många nog provat på både en och två gånger. Tanken är att få in en svensk öl också som vi anser som en riktig klassiker.

För nog finns det sådanna också. En öl som många av oss har startat vår bana på är Nils Oscars India Ale. Detta är enligt Nils Oscar är det en modern tappning av den engelska IPAn och är kraftigt humlad med amarillo. Idag är det vanligare med moderna, amerikanska IPAs med tydlig humleprofil, lägre maltsötma och oftast med en högre beska. Därför är det skönt att då och då bryta av mot något lite mer traditionellt, lite mer brittiskt men som ändå inte är för karamelligt.

Nils Oscar är ett av våra äldsta mikrobryggerierna och har en den lite charmiga sloganen – Världens bästa öl! Bryggeriet startades 1995 och gjorde tidigare gör även starksprit (editerat efter kommentar från bryggeriet). Edit: /Man gör fortfarande den riktigt goda Tärnö Gin liksom vodka och annat, men som de nedan kommenterat så är fokus nu mer på ölen och spriten har legat lite efter. Synd då de gör väldigt god sprit, hoppas att de kan få folk att återupptäcka den/. Det är precis det man finner också, ett stabilt svenskt bryggeri som brygger stabil ale. Inte alltid den smakjagande ölnördens favoriter utan bara bra öl som ofta passar som bordsöl. På senare år har de däremot börjat samarbete mer med andra och stuckit ut med lite häftiga öl, tänker då främst på Grale, samarbetena med FreQuency och ölet som släpps nu nästa måndag en scotch ale vid namn Pandemonium.

Nils Oscar India Ale

Utseende: Väldigt klar bärnstensfärgad med ett mindre vitt skum.
Doft: Doften är av knäck och kola samt vissa citrustoner. Här märks att man håller nere på kraften jämfört med en kraftig, välhumlad IPA, det är mildare men också fint balanserad mellan det sött knäckiga och det mer riviga citrusdoftande.
Smak: Söt malt som ger smaken av sirap och kola. En viss intressant ton av mandelmassa som snabbt glider över till en viss citrussmak. Trevlig mildare efterbeska som gör att du får något som livar upp, men som inte på något sätt ger för stora intryck som kan störa. Detta gör den till en riktigt bra vardagsöl och bra till mat.

Betyg? – Bra. Man får inte den där kicken som sagt, men det är en öl som passar väldigt bra till mat som en standard. Den är väldigt fint balanserad mellan sötman och beskan då inget av det egentligen sticker ut alls. En öl jag gärna bjuder på i grannskapet utan att de tittar på den och säger nä sån här ”ajpiay” är bara beskt utan man tar den lätt till sig.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Där, så då har ni åter läst min introduktion till min serie om förbigångna klassiker på bolagets hyllor. Ni som är extra nyfikna ser nu också vilken öl det gäller.

Jag förstår att ni lyfter blicken och tänker, har karln blivit galen, BrewDog Punk IPA? Är det en klassiker? Står folk verkligen över den?

Ja jag anser att det är en klassiker, för det är en öl som levererats till oss som den enda riktigt bra IPA:n under många år. Nu på senare år har det dykt upp så många andra på marknaden. Modus Hoperandi, Founders Centennial och Lagunitas New Dogtown Pale ale (ni kan läsa om alla här) petar alla på Punk IPA:ns tidigare ohotade tron. För vist har ni vid flera tillfällen tittat på en Punk IPA och bara vandrat förbi den? Sanna mina ord om inte jag har gjort det.

Brewdog känner väl de flesta till vid det här laget, men viste ni att den Punk IPA som säljs på systembolaget idag inte är densamma som Punk IPA från samma bryggeri som från början såldes på Systembolaget? Vid årsskiftet 2009-2010 bytte man recept och när man valde att ta bort Crystal och den i mitt tycke ganska dåliga humlen Motoeka för att byta ut dem till Simcoe, Ahtanum och Nelson Sauvin. Beskan tonades ner och IBUn sänktes från 65 till 45, även alkoholhalten minskade från 6% till 5,6%. I min mening var Punk IPA en okey öl innan, men direkt den blev minsta lilla ofärsk blev den riktigt dålig och smakade lite rutten lök.

År 2011 började man dessutom att förpacka ölet på burk och finns på de flesta Systembolagshyllor. I juli förra året bytte man design på flaskorna så Punk IPAn lever under en ständig förändring.

Brewdog Punk IPA

Utseende: En grumlig gyllene bärnstensfärg med små snabba bubblor. Ett ljust mindre skum, ingen direkt krona att prata om.
Doft: Väldigt fruktigt, många exotiska frukter som passionsfrukt, lime, mango, sharonfrukt, ananas, kåda och en hel del gräs.
Smak: En hel del honung och knäck även om det känns torrt, snarare än sött. Det byts snabbt ut mot en större gräsig och citrusfruktig smak. Massor med intensiva fruktsmaker främst av något övermogen sharonfrukt, ananas och mango men även toner av passionsfrukt och en del fläder.

Betyg? – Bättre. Med sin, för stilen, perfekta kolsyrenivå gör den ölen otroligt drickvänlig. Att smaken är otroligt bra gör det hela till en bra helhetsupplevelse. Skulle kanske vilja ha en lite större maltbas för att göra ölet bättre, men det kan tära på det drickvänliga. Detta är dock en öl jag gärna alltid har i kylen då den passar till i stort sett varje aktivitet och tid på dygnet.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget och mitt mål är som ni märkt sedan tidigare att lyfta upp ett par av dessa bortglömda klassiker. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Under min bild och byline här nedanför kan ni hitta tillbaka till fler i min serie med förbigångna klassiker, allt mellan IPA, lager och belgiska blonde ales.

Nu är det dags för ännu av ölen som fått mig och många att börja intressera sig för riktig öl. Nämligen Holländska trappist bryggeriet La Trappes blond. En väldigt enkel bryggd för som kanske inte är den mest spännande ölen, men väldigt god och representerar sin stil väldigt väl. Ölen finns i de flesta systembolags hyllor för ca 24 kronor, annars finns det även 750 ml flaskor till beställning om 77,90 kr.

La Trappe är bryggt i klostret Onze Lieve Vrouw van Koningshoeven och är ett så kallat trapist öl. Trapistöl är inte en stil utan det visar bara att ölet är bryggt på ett kloster av munkar som tillhör trapistorden. La Trappe Blond är en belgisk blond, vilket man kan säga är en belgisk motsvarighet till en pale ale. Den är inte så humleintensiv utan fokuserar med på malten och jästen. Belgisk blond är en ganska sen ölstil, den var tänkt som ett alternativ till pilsnern i efterkrigstiden.

La Trappe Blond

Utseende: En gylende öl som i början upplevs som disig, men blir klarare om den får stå och vila en liten stund. Då blir det en klarare öl med många små lätta bubblor. Skummet är medelstort och stannar kvar på toppen en liten stund.
Doft: När skummet lagt sig får man ut en hel del fruktiga estrar som bildar en smak av främst apelsiner och en del med välmogna päron samt en liten hint av skumbanan.
Smak: En jästigsmak där åter bananen ger sig in i matchen och drar med sig smaken av apelsin och lite välmogna päron. Den lilla päronsmaken upplever jag bildar en sötma som blir ganska dominant.

Betyg? – Bra. En öl som bara passar in att dricka nästan när som. Även om jag föredrar La Chouffe varje dag i veckan så är detta en bra belgisk blond, även om den är från Holland. En sån där öl jag gärna dricker när jag är trött på de humledrivna ölen. Men absolut bäst på vårdag i solen eller till kyckling tycker jag den passar bäst.

Ni har nog redan läst mina inlägg om bortglömda klassiker såsom  Jever, Rochefort 10, London Pride och Twisted Thistle. Alla är öl som var för sig inte är så häftiga för de som provat rätt mycket olika öl men ser man alla ihop så är det inte heller dåliga öl. Nu är det dags igen och idag kör vi på en klassisk, bortglömd tjeckisk pilsner.

Kärt barn har många namn sägs det. Budweiser Budvar Budejovicky Czechvar 12?. Kallas för Budweiser, Budweiser Budvar, Budvar, Bud, Bud?jovický Budvar, Czechvar, Budwiki eller Budweis. I Nord- och sydamerika får den inte heta Budweiser eftersom det finns en amerikansk Budweiser. Så därför heter den istället Czechvar där och den amerikanska Budweiser heter faktiskt Bud i EU länderna om man ska följa reglerna, men det gör man naturligtvis inte i Sverige (samt Storbritannien och Irland) där båda ölen får gå under namnet Budweiser.

Då många tjatar om Pilsner Urquell och hur bra den är så brukar jag säga att man istället bör prova en Budvar då PU sedan länge blivit sämre och sämre och mer och mer industriellt förstörd. De flesta kommer sedan tillbaka för att säga att jag hade rätt, den är ju bättre än de andra tjeckiska lagertyperna i samma klass. Vissa fyller dessutom i att den dessutom är 3 kronor billigare med sina 12,30 kr jämfört med PUs 15,20 kr.

Budweiser Budvar Budejovicky

Utseende: Gyllengul klar öl med ett litet vitt skum av stora bubblor. Väldigt snabba små bubblor som lyfter mot utan och puttar bort skummet som lämnar ett par fina gardiner längs glaset.
Doft: Uppfriskande och gräsig doft med vissa spår av limeskal. Viss dofta av knäck och ett fiberrikt bröd.
Smak: Smaken är av röda äpplen, gräs och lime. Viss sötma från knäck och en smak av sötare bröd med mycket fiber. Lite kluven då det även vara en smak av kanderade mandlar. En mjuk men väldigt trevlig efterbeska.

Betyg? – Bra (+). Om jag ska dricka en lager så väljer jag oftast mellan två stycken, Jever eller Budvar. Beroende på vad jag ska äta till eller vilket humör jag är på väljer jag en av dem. För att det är de två bästa vi kan få tag på enkelt här i Sverige. Jag föredrar ofta torrare lager som denna och då den är otroligt lättdrucken och frisk på samma gång binder den ihop det jag ofta söker i en lager. Inte för söt och perfekt i kolsyran. I min bok, bästa tjeckiska lagern varje dag i veckan.

Som vi tidigare berättat, inte minst jag, så pågår det en rejäl ölboom i Florida i USA och ett av de nyare bryggerierna är precis som många av de andra en bryggpub som hoppas på expansion och att man ska kunna leva livet på ölen är Angry Chair brewing från Tampa i Florida.
Angry Chair är ett bryggeri som man bara har sett till på en del olika små festivaler och som då varit väldigt uppskattade. Bland annat var det ett av utropstecknen på Cigar Citys Hunahpu Day förra året.

Den 6 november öppnades slutligen dörrarna för bryggeriet och bryggmästare Ben Romano. Om namnet klingar till så är det för att han tidigare var bryggmästare på Cigar Citys pilotbryggeri. Där han har fått sig en gedigen utbildning i om hur man kan göra experimentella öl. Experimentella öl är en del av deras mål är att göra bra, men framförallt ska man inrikta sig på lågalkoholhaltiga öl. Jag är så klart väldigt peppad att prova detta öl då det är en kul stil att prova, det kan vara precis hur illa som helst och sen hur bra som helst. På flaskan står det lite lagom skönt, ”Behold our first bottling. If You have one of these you’re one of the coolest people we know. Congrats.” Flaskan är skickad exklusivt till oss på MankerBeer, så det är med stor del stolthet, men även med en stor smula ödmjukhet vi tar oss an denna flaska. Det visar vilken respekt Sverige har där ute i ölvärlden och det tycker jag är lite häftigt. Sen låter det väldigt exklusivt med, men det är bara för att man är i uppstartsfasen och istället har vi blivit ett experiment för att se om det blir bra och för att man vill veta hur det smakar här på andra sidan atlanten.

Detta är en berliner weisse, florida style så det är med mycket exotiska frukter, bland annat guanabana, passionsfrukt och guava. Vill då passa på att påpeka att jag bara har smakat på guanabana en eller två gånger och kan inte riktigt ge ett fullständigt utryck för vad det smakar.

Angry Chair – 3 little birds

Utseende: En ljus gyllene öl som är otroligt dimmig. Inte konstigt med tanke på att det är vete i ölen. Enormt stora bubblor lyfter mot toppen och ett stort kritvitt skum försvinner väldigt fort. Det nästan sprakar om ölet och jag börjar bli lite rädd för att jag fått en infekterad flaska.
Doft: I doften kan man inte känna något av en infektion, men det fortsätter att spraka högt. Doften för mig är slående av yuzu, även om det inte ska finnas i ölet, samt en mycket trevlig doft av ananas, grapefrukt och passionsfrukt.
Smak: Oroligt bra! I början är det inte helt olikt den gamla svenska läsken Loranga då den är på tok för kolsyrad och väldigt juicig. När kolsyran lagt sig så är jag lättad, för den är inte infekterad! Smaken är som att dricka tropisk juice. Enormt mycket smak av de tropiska frukterna, yuzu, ananas, persika och med passionsfrukt som pricken över i innan den sakta övergår i början av en fruktig syra till en mjölkig syra.

Betyg? – Bättre+. Aningen obalanserad med den enorma kolsyran vilket drar ner betyget en aning, men när detta lagt sig blev det en otroligt uppfriskande öl, precis det man förväntar sig av en öl i stilen. Har bara provat en florida weisse i samma höga klass och det är Funky Buddahs Passionfruit berliner weisse. Balansen återfås och i avslutningen märker man den verkligen då den långsamt glider över från juicen till syran som avslutar en berliner weisse. Denna syran är inte enorm utan bara len och inte för mycket vilket annars är en tendens i stilen.