Igår provade jag  en amber ale och en milk stout från Duck-Rabbit Brewing Company, två öl som är rätt ok för att vara hyffsat tråkiga – bra dryckesöl helt enkelt. Så idag ger vi deras lite mörkare öl chansen genom att ta oss an deras Schwarzbier och deras Porter. På förhand känns portern som en öl som borde vara okey, de gör milda och rätt enkla mörka öl och en traditionell bra porter ska inte ha extra allt utan vara balanserad och just enkel.  

Mer Duck-Rabbit:
Specialisterna på mörk öl? The Duck-Rabbit Craft Brewery, del 1

Duck-Rabbit Schwarzbier

Utseende: Mörk mahognyfärgad vätska med stort poröst skum med mjäll topp. Ser ut som julmust.
Doft: Faktiskt lite ustigt med en aning krydda, rostat och en aning bitter choklad. Skulle aldrig skrivit det där om julmust. Dodtar enkelt men doftar ändå, även om den är mer nedtonad än exempelvis Sam Adams Black Lager.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även här är det tankar av julmust när det skväller in i munnen. Smaken är av lättrostad malt och ja, det är en mökrare lager, så mycket känner man – men smakerna? Eller vilka smaker snarare,  det är mer en känsla av mörk malt med lite bitterhet någonstansifrån. Men avsaknaden av direkta bismaker och utan några större fallgropar så är den precis som milk stouten en lättdrucken och väldigt bra introduktionsöl till mörka öl via dark lagers.

Betyg? – Bra (-). Den är inte riktigt bra nog för att få ett fullt bra, samtidigt är den lättdrucken och kanske något tunn i slutet av mellanregistret, men jag har druckit mängdvis med värre mörka öl och enbart genom att ha lite rostad malt och en snabb bitterhet så ger det mycket.

Duck-Rabbit Porter

Utseende: Mörkbrun vätka med minimala till små bubblor med något mjäll topp.
Doft: Lite mörkare mjölkchoklad och en aning mocca. Rätt fin rostad arom med bara en liten splash lakrits. Det låter kanske lite “vanligt”, lite “enkelt”, lite “meh”. Men det är bra, väldigt bra på det här “lagom” och trevligt lättdruckna sättet. No fuzz liksom. ?Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp, nästan vattnig och metalliskt “platt”, men det är något mjukt, lent och lätt mjölkchokladsmakande bra. Lite smaker av allt sånt som annars finns i en bra porter; kaffe, choklad, doser av frukt och bär  – men allt välbalanserat och då är den ändå på 5,7%, känns som om den lika gärna kunde ha varit runt 4.2% eller liknande.

Betyg? – Bra+. Riktigt trevlig, tunn på ett bra sätt och mer åt mjölkchokladhållet än det lite mer rostade och torra. Mycket drickvänlig, milt men likväl trevligt smakrika smaker och aromer. Kanske den bästa av Duck-Rabbit-ölen jag har druckit? Åtminstone den trevligaste i längden, många av de andra var också trevliga och allt, men den här känns mer “gångbar”.

 I Farmville (japp, så heter det..), North Carolina ligger enligt egen utsago specialisten på mörk öl – The Duck-Rabbit Craft Brewery. Bryggeriet gör lite över 20 olika öl och de flesta tämligen mörka öltyper och trots att man säljer sina öl främst i de närliggande delstaterna så lyckades jag finna dryga 6-8 stycken på Ölbutikken i våras. Roligt och Amerikanskt tänkte jag, dumt tänkte min medpassagerare. För inte ser de mycket ut för världen med sin “duck-rabbit”-logga och rätt menlösa label (som dock har fina färger, alltid något). Bryggeriets grundare Paul Philippon brukade vara en filosofilärare och gillade Wittgensteins Philosophical Investigations där bilden på “duck-rabbit”‘en fanns. 2004 gick han från hembryggare och rullade igång bryggeriet och såhär långt känns det väl som om bryggeriet har en rätt avslappnad attityd till sig själva, eller?

When we brew, we’re happy and we dance. During fermentation, we sing softly to the yeast

Även fast ambitionerna verkar väldigt höga så är det just den avslappnade stilen till att göra enkel men god öl som verkar drivande, alla vill ju inte göra dubbel-IPAs som spräcker ljudvallar och smaklökar. USA är ju också ett land som har bra mycket fler bryggerier än större delen av Europa, så allt är ju inte bra – men är det charmigt så kan det vara kul att prova det. Så prova det gjorde jag, var det bra då? I första delen provar vi deras milk stout och amber ale, två rätt tråkiga öltyper som kan vara en bra indikator på bryggeriets lägsta nivå.

The Duck-Rabbit Milk Stout

Utseende: Brunsvart vätska med litet skum som rätt fort försvinner ned och lämnar en liten ljusbrun häxring kring glaskanten.
Doft: Rätt typisk doft av snabbrostad malt, gräddig sötlakrits och lite kaffe. Förtjänstfullt dyker även aromer av bär och choklad upp om man ger glaset en vrickning.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra som fizzar till sig i munnen. Munnen fylls av en snäll stoutsmak med lätt gräddighet och lite torr rostad smak. Både variationer på lakrits finns liksom en lurig chokladsmak. Smakar som förväntat men ändå lite nedtonat och liksom övriga Duck-Rabbit-öl känns det som bra öl att börja sin bana in på “riktiga öl” med, även om de sedan i sig inte är mer än halvroliga. Den här står dock ut lite med att faktiskt vara en rätt trevlig stout som dock är något lättare i kraft gällande smak och doft om man jämför med t.ex. Left Hands Milk Stout.

Betyg? – Bra. Jag gillar den, trevlig lättdrucken stout som har lite av vad den bör ha; lite gräddig malt, den rostade finishen och både en näve choklad liksom kaffe. Ingen superb stout att gråta floder för när man druckit upp den men likväl en enkel ren stout.

The Duck-Rabbit Amber Ale

Utseende: Något mer rödstrimmig orangegyllene färg med poröst och bubblande skum som väller ut ur flaskan.
Doft: Karamell och kola, väldigt maltig med den där söta likörtonen som annars lite lagrade belgiska öl brukar ha. Ja, det är väl det om man är krass.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt platt men trots det med en rätt direkt smak av kola och karamell. Rätt okey på något förlåtande sätt. Det här påminner om en bättre öl i det lägre segmentet.

Betyg? – OK. Mnjae. För lätt. Smaker finns det, men det saknas kropp och ja. Det går helt enkelt inte. Ingen ide att försöka förklara. Det var kul så länge det varade.

Ibland säger en kort film mer än tusen ord.. Det här var första klippet om tre från vår rätt galna tour på Oskar Blues, tyvärr verkar de övriga två delarna ha självcensurerat sig och försvunnit från kameran varpå vi får nöja oss med detta. Det är PR-hjälten Chad Melis som guidar oss runt på bryggeriet och jag önskar verkligen att jag haft samtliga klipp kvar då vi gör allt från att kika på burkifieringen till att leka kurragömma bland burkpallarna.

Nu får vi i alla fall veta varför apan bär runt på en massa “humle”…

 Mer Oskar Blues?

Manker Beer TV – Manker Beer åker till Oskar Blues
A M2 celebration of Oskar Blues’s Gubna
Färsk Gubna hos Oskar Blues, på fat, suger..
Oskar Blues-kväll på Sorbon, slutade med Duff?

Vidare på vår resa runt om i världens bästa ölland USA så har vi nu kommit upp till Rocky Mountains där vi på nästan 3000 meters höjd får för oss att stanna till och grilla. Det visar sig inte bara svårt på grund utav höjden utan även på grund utav att Manker tar fram lite färddryck.

Medan M2 visar ett partytryck provar Manker SKA’s True Blonde Ale, en golden ale med tillsatt honung. Tyvärr hann vi inte åka bort till Durango (ligger i sydvästra Colorado) utan fick nöja oss med att prova de av deras öl vi kunde hitta, vilket var rätt många. Ölen var en bra sällskapsöl som kändes som en bra parning till lite häng ute i vildmarken, men var ingenting som gjorde att vi gjorde bakåtvolter av lycka – men så är det inte heller tanken med just denna.