Nyligen var jag och Ludvig från Surisarna på en långweekend runtom i Belgien anordnad av Flamländska Turisbyrån i samarbete med organisationen Belgian Family Brewers (BFB). BFB är en sammanslutning av 22 stycken belgiska familjebryggerier där medlemskriterierna säger att de ska vara ett genuint, familjesjälvägt belgiskt bryggeri vars öl har bryggts i Belgien i mer än 50 år. Tillsammans står man för 15% av den belgiska ölproduktionen och själva grunden för resan var deras arbete med innovation och tradition.

Jag har generellt sett svårt för olika typer av bjudresor som allt som oftast har ett visst syfte eller en okritisk vinkel. Det är också väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om vad tradition innebär när vissa av bryggerierna i praktiken är stora koncerner som samsas med små, lokala bryggerier där ägarna är direkt involverade i den dagliga produktionen.

Samtidigt är det väldigt annorlunda och i en klar kontrast mot vad jag är van vid att möta på olika ölresor. Ägarstrukturen skiljer sig oftast markant åt mellan bryggerier, se bara på USA där jättebryggeriet New Belgium är 100% ägt av de anställda och trots sin storlek har en extrem down to earth-känsla. Eller varför inte jämföra med “lilla” Dogfish Head som gärna talar om hur små de är, men har en produktion större än många av sveriges största hantverksbryggerier ihop. Vad jag däremot ville se på resan var ett genuint hantverk och en passion för bra produkter.

Vi bekantade oss med runt tio bryggerier på resan och jag får nog säga att jag efter mycket självrannsakande skulle sätta stämpeln “identitetssökande” som tema för det vi mötte. Ttvärtom mot vad jag förväntade mig visade det sig att avsaknaden av en tydlig identitet inte berodde på bristen på tradition, historia eller medvetenhet. Istället nämndes det kort på resan att i Belgien så har man generellt inga bryggare som är rockstjärnor, istället låter man ölen stå som kändisarna.

Många belgare föredrar en label eller ett visst öl hos ett bryggeri men än är intresserade av bryggeriets namn eller bryggare. Om det beror på hönan eller ägget, det vill säga att bryggeriernas olika labels slog igenom före det att bryggerierna kom på att man kunde marknadsföra sitt eget namn låter jag vara osagt.

Säger vi till exempel Brouwerij Bosteels är det få som droppar vilka öl de är kända för. Säger vi däremot Kwak, Tripel Karmeliet och Deus Brut så är nog chansen rätt stor att de flesta nickar igenkännande. För många bryggerier går det så mycket bakgrund och fokus på varje enskilt öl att man låter det leva sitt eget liv. Bryggeriet eget namn blir inte lika viktigt.

Nu skiljer det sig visserligen åt mellan många bryggerier i Belgien men på vår resa var det återkommande tema bland de bryggerier vi pratade med. Ta till exempel Brouwerij Omer Vander Ghinste (vars gamla bryggtorn ni ser här bredvid), ett rätt okänt namn men där deras olika labels Vander Ghinste, Jacobins och Bockor är snäppet mer känd. Inte minst Jacobins som slog igenom i Sverige med det flamländska rödölet Cuvee des Jacobin.

Därför är inte heller så konstigt med den belgiska traditionen där mer eller mindre varje öl har sitt eget glas. Ta bara det kända Kwakglaset upp till höger, nästan alla vet att man dricker Kwak ur det glaset – men inte vilka som brygger ölet, eller ens varför man hade just detta glaset. Som ni ser var det för att kunna fästa på de gamla droskorna man åkte runt och levererade öl med. Du känner inte igen dig som ett fan av Bosteels men däremot som en van Kwakdrickare.

Men visst finns det undantag, både i Roeselare hos Brouwerij Rodenbach N.V och i Itterbeek hos Brouwerij Timmermans är namnet en viktig kvalitetsstämpel och finns med på alla bryggeriets öl. Där har de båda blivit synonymt med varandra. Oftast vill man ändra på väldigt lite kring traditionen och själva ölen. Just Timmerman är det äldsta fortfarande öppna lambicbryggeriet i Belgien, grundat 1702. Istället för att ändra på sina öl har man under åren valt att lansera flera olika versioner på dem, exempelvis sin Kriek som finns i olika söta/sura blandningar. Kul kuriosa är dessutom att mannen här på bilden, Timmermans bryggmästarkonsult Willem Van Herreweghen 1996 grundade välkända De Cam 1996. En passionerad man som på fritiden forskar det han älskar så mycket, jäst.

Visserligen vittnade Rodenbach om en viss utveckling från sitt annars väldigt traditionella märke i och med lanseringen av Rosso, ett öl man inte gärna pratade om. Men efter en trevlig lunch vågade vi vara lite hårdare i frågorna och fick lite senare ett erkännande om att man såklart behöver se till marknaden för att kunna fortsätta produktionen av de lite speciellare ölen. Till skillnad från Rodenbach vanliga öl, alla lagrade i enorma platsbyggda trätankar, foeders, är Rosso en uppsötad flamländsk rödöl. Snäppet mer marknadsanpassat men ändå med Rodenbach namn på.

Så likt men ändå så olikt är annars Brouwerij Huyghe vars mest kända label nästan blivit känt som ett eget bryggeri – Delirium, med Delirium Tremens i spetsen. Trots det har bryggeriet hela 126 olika listningar (olika öl) på RateBeer med märken som fruktölsserierna Dju Dju, Mongozo, Van Diest och Florisgaarden. Alla med en rad uppsötade fruktsyrupsuröl i sin serie.

Det intressanta med den här typen av bryggerier med många olika labels, ofta uppdelade i olika marknadssegment och premiumkategorier är att de på något sätt ändå fyller en funktion. De finns för att det finns öldrickare som efterfrågar just en viss typ av öl, eller för att bryggerierna skapar en öl för en viss kategori människor. Ta till exempel Bavik-De Brabandere vars serie suröl, Petrus verkligen levererar trevliga suröl (ej lambic). De har också ett öl, Kwaremont som de tagit fram för alla som brinner för belgiens nationalsport, cykling. Igen ett exempel som delvis visar på innovation – man följer marknaden och skapar en marknad, men som också vittnar på en möjlig identitetskris.

Ett samtalsämne som togs upp under resan var hotet man ställts emot från väst med moderna bryggerier liksom De Proef och andra liknande bryggerier. Bryggerier utan en historia men som enligt en bryggeriägare tar marknadsandelar från de gamla, traditionella bryggerierna. Att dessa små traditionella bryggerierna idag ägs av enorma företag och inte har varit självdrivna på länge pratar man inte gärna om. Jag ser inte problemet i globaliseringen utav öl och hur öl importeras och exporteras allt lättare. Inte heller i De Proef och kontraktsbryggerier. Problemet med varför belgisk öl har tappat mark mot England, USA och andra länder är snarare, tror jag, att man tappat sin identitet.

När du går in i en belgisk ölbutik ser du hylla på hylla, rad på rad med olika öl. Du ser oftast rätt fula etiketter och har till slut svårt att komma ihåg vilket bryggeri det var du gillade eller vad ölet hette. Ser man en rad med 20 olika öl med honungsöl eller 30 öl med kryddor – ja då har du till slut ingen koll på vad som finns längre.

På Systembolaget känner du ju igen ett bryggeri även fast deras ena öl står bland Stouts och den andra bland Lageröl. Men i Belgien kommer du ha svårare att gallra ut ölen och jag tror lite att det är därför organisationer som BFB finns. Det lilla sigillet deras medlemmar får ha på sina öl ska vittna om kvalitet och visst är det en bra tanke, men jag tror få står och letar efter märket när de väl köper sina öl. Istället är det etikettens utseende, hur väl man känner igen bryggeriets namn och såklart vilka preferenser man har som spelar roll – skulle jag tro. Vi har sett en liknande utveckling i Sverige där många av de bryggerier som lade grunden för den moderna svenska ölkulturen inte riktigt har hängt med se senaste åren. Det blir en tightare marknad och man måste dels sticka ut mer på olika sätt men också genom att säkra en högre kvalitet på sina öl.

Vad krävs då för att belgisk öl ska få ett uppsving och medlemmarna i BFB, men även andra ska ta upp kampen om marknadsandelar och ölälskarnas gunst? Jag tror att man dels måste se till att hålla en väldigt hög kvalitet men också att bli tydligare med vilka man är och vad man har för öl. Respekten för tradition, kultur och hur länge man har funnits och varit självägda tror jag att många bryr sig mindre om. Det enda det vittnar om är en respekt för hantverket och en hint om att man borde ha en bra kvalitet på sina öl då man annars troligen hade sålt såpass dåligt att man fått lägga ned.

Eller vad tror ni? Hur ser ni på belgisk öl och vad krävs för att synen på belgisk öl ska ändras? För belgisk öl är så mycket större och bredare än Struise, Cantillon och Westvleteren 12.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget och mitt mål är som ni märkt sedan tidigare att lyfta upp ett par av dessa bortglömda klassiker. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Under min bild och byline här nedanför kan ni hitta tillbaka till fler i min serie med förbigångna klassiker, allt mellan IPA, lager och belgiska blonde ales.

Nu är det dags för ännu av ölen som fått mig och många att börja intressera sig för riktig öl. Nämligen Holländska trappist bryggeriet La Trappes blond. En väldigt enkel bryggd för som kanske inte är den mest spännande ölen, men väldigt god och representerar sin stil väldigt väl. Ölen finns i de flesta systembolags hyllor för ca 24 kronor, annars finns det även 750 ml flaskor till beställning om 77,90 kr.

La Trappe är bryggt i klostret Onze Lieve Vrouw van Koningshoeven och är ett så kallat trapist öl. Trapistöl är inte en stil utan det visar bara att ölet är bryggt på ett kloster av munkar som tillhör trapistorden. La Trappe Blond är en belgisk blond, vilket man kan säga är en belgisk motsvarighet till en pale ale. Den är inte så humleintensiv utan fokuserar med på malten och jästen. Belgisk blond är en ganska sen ölstil, den var tänkt som ett alternativ till pilsnern i efterkrigstiden.

La Trappe Blond

Utseende: En gylende öl som i början upplevs som disig, men blir klarare om den får stå och vila en liten stund. Då blir det en klarare öl med många små lätta bubblor. Skummet är medelstort och stannar kvar på toppen en liten stund.
Doft: När skummet lagt sig får man ut en hel del fruktiga estrar som bildar en smak av främst apelsiner och en del med välmogna päron samt en liten hint av skumbanan.
Smak: En jästigsmak där åter bananen ger sig in i matchen och drar med sig smaken av apelsin och lite välmogna päron. Den lilla päronsmaken upplever jag bildar en sötma som blir ganska dominant.

Betyg? – Bra. En öl som bara passar in att dricka nästan när som. Även om jag föredrar La Chouffe varje dag i veckan så är detta en bra belgisk blond, även om den är från Holland. En sån där öl jag gärna dricker när jag är trött på de humledrivna ölen. Men absolut bäst på vårdag i solen eller till kyckling tycker jag den passar bäst.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Därför tar jag och privar igenom lite blandat från ölen som en gång fick mig och många andra att börja intressera sig för öl. För bara för att man snöat in på Lambic, amerikanska DIPAs eller tunga Imperial Stouts så är ju inte de här ölen sämre för det.

En av världens högst rankade öl (plats 9 när detta skrevs) finns i vårt standardsystem och jag är faktiskt väldigt rädd att den ska ramla ur Systembolagets system då Systembolaget har mycket hårdare regler nuförtiden. Alkoholstyrka, pris och åtgång gör att om en öl inte säljer särskilt bra, ja då riskerar den att åka ur, eller in i beställningssortimentet. Då ölen ändå kostar en del med sina 40,70 kr väljer nog många bort just dagens öl, Rochefort 10.

Brasserie Rochefort är ett bryggeri beläget inne på det belgiska klostret Abbey of Notre-Dame de Saint Rémy. Här har det bryggs öl ända sedan 1500 talet. Dock har klostret förstörts, brunnit ner och stannat av i bryggningen många gånger men ölen består och håller alltid sin absoluta toppklass. Många tror att det kan bero på deras vatten som är från egen brunn inne på klosterområdet.

En rolig sak med just Rochefort är att ölen bara finansierar själva bryggeribiten och allt eventuellt överskott går till välgörande ändamål, i enlighet med kraven för klosteröl. Så det är inte bara gott, det är för en bra sak du dricker ölen.

Rochefort Trappistes 10

Utseende: En väldigt mörk öl. Brunlila som ett katrinplommon som bryts av med ett krämigt vitt skum. Mycket elegant.
Doft: Doften är stor och främst av mörka torkade frukter som russin, katrinplommon och fikon. Men det är även en viss doft av choklad och kola.
Smak: Otroligt komplex öl med sina mörka frukter där man i olika stadier känner samtliga av de frukter jag känner i doften. Främst är det plommon som sticker ut. Den är torr men ändå kommer det en välkomnande sötma från choklad, läder och lite tuggtobak. Mycket värmande alkohol avslutar ölet snyggt.

Betyg? – Bäst. Även om detta förmodligen inte är ett öl för en varm sommardag så är det helt fantastiskt. Den är så otroligt komplex ändå så otroligt välbalanserad. Lite väl tungt kolsyrad kan man tycka, men när man låter den vila i ett glas med stor öppning så mattas det långsamt av. Otroligt lättdrucken för sin höga alkoholhalt på 11,3% ABV. Att lagringspotentialen är extremt bra kan jag utlova, för jag har provat att dricka äldre varianter förr och de blir bättre och bättre med tiden.

Efter en titt på Systembolagets hemsida kan jag bara konstatera att belgarna har fått stryka kraftigt på foten under några år av IPA-fiering. Det är lätt att nedslås av dalande siffror, det ständiga skitsnacket bakom belgiska ryggar och den snedvridna fokusen från den belgiska ölen (red. läs gärna Systembolagets sida om Belgisk öl).

Tittar man totalt sätt ser det inte så pjåkigt ut men tyvärr ljuger siffrorna.

Av 1532 öl på Systembolaget är 167 belgiska (10,9%) men av dem är 21 stycken slut och vad sajten än säger kommer några av dem aldrig någonsin tillbaks igen!

Ser man till vad som finns att tillgå i en fysisk butik ser det betydligt tråkigare ut. Av 789 öl totalt är endast 40 belgare (5%) och då ska man beakta att nästan hälften (19 st) är tillfälliga produkter där många är helt eller delvis slut.

Tragiskt och lite skrämmande kan jag tycka.

När jag gör ett snabbt överslag för att sedimentera min teori verkar det som Manker skulle kunna köra ‘copy-paste’ på detta, byta alla ‘belgare’ mot ‘amerikanare’ och lite siffror här och där. Resultatet skulle antagligen bli slående likt och vips så har mitt resonemang skjutits i sank.

Under en naiv fana har jag trott att ‘lilla vi’ började ta mark från ‘stora dem’ och att nedgången av belgare berodde på annan småskalig öl men icke…

Det är bara att inse att kampen fortsätter, förena er och upp på barrikaderna!

För att upprätthålla vätskebalansen under striden har jag valt den enda belgiska lagerölen som finns att tillgå på Systembolaget.

Paradoxalt nog bryggs den av världens största bryggerikoncern och i sanningens namn tillhör den mer ‘stora dem’ än ‘lilla vi’ men den kommer undan med att den kommer från rätt land. Även solen har fläckar och i sanningens namn om jag någon gång (läs midsommar) köper lageröl så väljer jag ‘Stellan‘ nästan oavkortat, patriotism före logik. Det är en hel och ren lager, det finns inga ben i och en mjuk liten sötma som tilltalar min belgonerv. Ölet i dess nuvarande form föddes 1926 som en julöl men där bryggeriet ligger har det funnits bryggeri sedan 1366. Stella har en trogen skara fans runt om i vårt avlånga land och ska man ut på slagfältet och är törstig så varför inte…

I en artikel från i fredags skriven av Will Hawkes på the Independent så berättar John Brus (delägare i De Molen) omutvecklingen och kvalitetsökningen bland bryggerierna i Nederländerna. Men han går också hårt åt de belgiska bryggerierna som enligt Brus passerat sitt bäst före-datum och gått från det ledande öllandet till att börja släpa efter övriga länders utveckling. Eller vad sägs om följande quote:

 

 

In my personal opinion, Belgium has past its best before date,” he says. “They kept the tradition, which is what made them a very good beer country. We didn’t have that in Holland; in the ’80s, there were maybe 10 big breweries making lager and maybe a bock in the autumn. That’s it.

“[By contrast] all the small Belgian family-owned brewers kept making good beers – but in the last ten years quality has decreased dramatically, even in beers like Duvel. It’s not like it used to be, or maybe my taste has changed. Beers owned by the bigger breweries, like Leffe, those beers are very dull now. They used to be very good beers. That’s why Belgium is going, unless new Belgian brewers pick up the mantle and make good beer. But that’s personal – I like hops and except for a few good Saisons, I don’t think you find many hops in Belgium now.”

 

Medan belgarna får sig en känga om att börja utvecklas så tycker han desto mer om brittiska bryggerier som Thornbridge, The Kernel m.fl som börjar prova på nya saker och samtidigt gör rena bra öl. Läs gärna artikeln för oavsett om man håller med honom eller ej, eller läser artikeln mer som “sanning” än som en uppmuntrande provokation så är det intressant att läsa om hans åsikter.
Håller ni med John? För jag tycker det är ett intressant och delvis berättigat argument även fast det är lite ignorant mot mycket som sker i Belgien. Han borde kanske slänga in Tyskland och Tjeckien med som traditionella ölländer som på många sätt helt stagnerat i utvecklingen, men de framhålls å andra sidan inte som de bästa ölländerna i världen.