Vanligtvis är det Balder som är mästare på att lyfta upp öl, stilar och bryggerier som vi var vana vid att dricka för något år sedan. Sedan kom craft beer-boomen på riktigt och med en explosion så fylldes monopolets hyllor med olika öl från världens alla länder. Varpå många av våra klassiska favoritöl glömdes bort. Under åren har vi därför sett många av dem fasas ut från Systembolagets fasta sortiment vilket både är en naturlig gallring, men också synd.

För jag vill ha min Saison, Brown ale och Weizen Bock även fast jag inte alltid köper dem. I dag tror jag att många vill ha ljusa, lättdruckna om än ibland starka öl då de känns mer lättdruckna än många av de klassiska, ofta mörka ölstilarna. En av dessa mörka öl bryggs utav Weissbierbrauerei G. Schneider & Sohn och är faktiskt en av de äldsta inom stilen. Tap 6 Unser Aventinus, eller kort Aventinus är en Weizen Bock som bryggdes första gången 1907.

Bryggarfamiljen Schneider har en rätt långtgående tradition och har ostört bryggt veteöl sedan 1607. Georg I Schneider, som skapade orginalet Schneider Weisse, fick faktiskt möjligheten att köpa de exklusiva rättigheterna till produktionen av veteöl i Tyskland. Innan det var det bara den Bavariska kungafamiljen som fick brygga veteöl. Men 1872 sålde kung Ludwig II rättigheterna till Georg efter att efterfrågan på veteöl började minska. Idag är det George VI Schneider som leder bryggeriet i Kelheim, ett bryggeri man tog över 1927. Så det är ett stycke tysk tradition vi nu kommer att prova.

Ölet kostar på Systembolaget 26,40 SEK för 50 cl vilket får anses vara ett väldigt förnämligt pris. Du bör ha den i ditt lokala sortiment, men går annars att beställa på monopolets hemsida.

Schneider Weisse Tap 6 Unser Aventinus

Utseende: Smutsig dyngvatten, eller bananchokladbrun öl med smutsvitt litet skum.
Doft: Bastant arom av framförallt övrmogen banan, mycket mörk karamell, kryddiga estrar och torkade russin. Doften känns väldigt dessertartad med söt karamell och banan, men tack vare estrarnas syra, en simpel kyss av lakrits och kryddigheten från jästan får du en variation som känns väldigt “mogen”.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra fyllighet med en rund munkänsla som snabbt fylls med den vetebockens skönt söta banantoner. Det är en kraftig öl men igen gör balansen mellan sötma och lite kryddig syrlighet att den slinker ned väldigt fint.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Ölet ligger inte tvåa i stilen på Ratebeer och anses inte vara i den absoluta toppen inom stilen för inget. Du får otroligt mycket smak, och dessutom öl, bra öl, för pengarna. Den blir rätt krävande i längden men jag ser den här som en perfekt öl till mat eller att smutta på ett tag. Så köp hem en och leta dig tillbaka till de tyska rötterna.

I Kalifornien ligger ett litet samhälle nordöst om allting annat spännade som rör öl och ölvärlden, Truckee. I det lilla samhället ligger Truckee och FifyFifrty Brewing Co., ett av USAs hetaste bryggerier tack vare deras serie fatlagrade Imperial Stouts. Ölen byts flitigt och av det jag har provat från dem så finns det bra skäl för varför ölen genererar rätt bra med skriverier. Nu fick vi reda på att importören Brewery International Sweden kommer att få en otroligt begränsad sändning av dessa fatlagringar, eller åtminstone tre stycken olika – Eclipse Rum Barrels 2013, Eclipse Elijah Craig 12 years 2012 och Eclipse Elijah Craig 20 years 2012. Tyvärr är det inte helt klart hur, när och var ölen kommer att finnas till försäljning men troligen blir det bara på krog, vad som sker framöver återstår att se men det är en grym start på det nya året att se hur bra öl som är på väg hit.

Jag grämer mig lite för att vi aldrig hann åka dit i höstas men från San Fransisco hade det varit 1-2 dagar bara för att åka dit, något vi bortprioriterade för Russian River, Lagunitas m.fl. Därför är det bra kul att Brewery International börjar 2014 med en kul satsning likt detta vilket också stillar min besvikelse över att ha missat dem i höstas.

I Stockholm skiner solen idag och bara genom att kika ut så får man förrädiska vårkänslor, för det kommer snöa, säkert imorgon. Vill vi istället hålla kvar vid den positiva känslan av vår, värme, knoppande buskar och blommor som börjar kika fram så kan vi också klura på det här med vilken typ av öl som är typsikt vårig. Ofta kan jag tycka att fräscha, milda ljusa belgiska ales eller saisons är ett bra vårtecken, likaså en pale ale. För mig är våren mild, balanserad och på väg mot något mer, därför brukar jag relatera den till lite snällare öltyper. En sådan öltyp som lätt kan glömmas bort men som ofta har allt det men som också kan ha en jämförelsevis fylligare kropp och en robustare maltbas är US red ales, eller vad man kanske mer vanligt sammanfattar med amber ales. Vissa är ljusa och tråkiga, andra mer humlestinna och än andra bara balanserade och helt lagom.

Norska Lervig Aktiebryggeri har förutom standardprodukterna både en “Brewers Reserve” och en “Brand“-serie där den brewers reserve-ölen är de kraftigare, ibland lite galnare ölen som bryggmästare Mike Murphy tagit fram. Brand-serien däremot är ölen som har något mer än standardprodukterna och som är de öl man egentligen vill ska förknippas med bryggeriet för den bredare massan av öldrickare. Sedan tidigare har vi berättat att ölen nu bytt svensk distributör och att de finns på fler och fler krogar.

Det är i den gruppen vi finner både Hoppy Joe, en medelfyllig US red ale/amber ale med en typisk maltsötma som balanserar en förhållandevis markerad beska och Betty Brown, en typisk brown ale med inslag av nötter, toner av choklad och lagom bitterhet. Ibland när jag har druckit dessa och liknande öl har jag blivit lite besviken, de har inte nått upp till det jag kanske egentligen önskade mig i just den situationen, men vid andra tillfällen när jag bara vill ha en bra vardagsöl i en park eller till kvällens raggmunkar så har de fungerat oerhört mycket bättre. Var öl har sin plats, och en bra plats för öl som dessa är kanske just såhär på vårkanten. Andra tips är Ölvisholts Skjálfti, Dugges Avenyn Ale och Oppigårds Single Hop, för att inte glömma Lagunitas New Dogtown.

Lervig Hoppy Joe

Utseende: Lätt mörkare orangegylle vätska med rödaktigare skimmer högre upp i glaset, litet vitt skum som lägger sig som en tunn, tunn hinna.
Doft: Mild citrusfruktighet med lite apelsin, passionsfruktskärnor, karamell och kakor. Trots snart halvåret gammal är doften förhållandevis fräsch med tydlig maltighet och angenäma inslag från humlen som jag minns som än tydligare när den var fräschare.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. För att vara så mild till smaken så är beskan ett trevligt inslag som också ger lite citrus, mild och rätt gömd touch av grapefrukt och framförallt en fräsch blommig smak kontrast mot den lite sötare maltigheten där kola, kakor och söta tropiska och inte alltför smakrika frukter gör sällskap. Slutar ut i en fruktig, torrare finish med läskande efterbeska.

Betyg? – Bra+. Otroligt lättdrucken och somrigt fräsch, även nu på vintern där den slinker ned perfekt till lite grillad kyckling med en enklare sallad. Efterbeskan och att den har en markerad beska gör att aktiverar hela munnen även fast den mattas så pass att man startar om vid varje ny klunk, en öl att köpa och ha hemma.

Lervig Betty Brown

Utseende: Klart gyllene mörkare orangebrun vätska med klettigt nougatfärgat skum med stort kladd på glasväggarna.
Doft: En skalbitter start med aningar av seven eleven-kaffe, nötkross och seg toffee, lite mörk sirap och en dov fruktighet som dränks av malten och de rostade, nötiga tonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra mild kolsyra. Gillar du maltiga öl, tänk brittiska bitters men med snäppet mindre bitterhet men desto mer mörk sirapsdoppad limpa som styggungen blötlagt och sedan tappat både toffeekola, nespressopulver och koncentrerat maltextrakt med gräsighet från humlen på så får du mycket av smaken.

Betyg? – Bra+. En brown ale som kanske fegar med maltspåret som blir lite trött i längden, men jämför med många andra brown ales som är mildare i munnen och smaken så vågar Betty ta för sig mer. Kletar mer i munnen, har mer riv och är som en “imperial brown ale” om man jämför med de brittiska småttingarna, och då är Betty ändå bara på 4.7%.

Widmer Brothers har som sagt blivit ett nytt inslag på den svenska ölmarknaden och liksom Redhook och Kona Brewing så tillhör de bolaget Craft Brew Allicance vilket vi skrev mer om i samband med att vi provade Redhooks öl. I vintras kunde vi prova deras Brrr Winter Seasonal och förutom nedan två IPAs så kan man idag hitta den väldigt stabila mörka IPA’n Pitch Black. Den svenska distributören Brewery International menar att man börjar såhär och känner av varandra så får vi se framöver vad mer för spännande som kan dyka upp, bland annat har Widmer Brothers ett par väldigt bra dubbel IPA’s samt en omtyckt Russian Imperial Stout – med eller utan hallon.

Ölen vi provar här nedan är i tur och ordning Falconer’s IPA som ingår i deras Rotator IPA Series där man på olika sätt kryddar till en IPA genom en ovanlig humlesort eller rakt på med vanliga kryddor. Falconer’s IPA är inspirerad av och en honör till bryggaren Glen Falconer som olyckligt gick bort 2002. Hopunion LLC har även dem hyllat Glen på sitt sätt, genom en egen “humleblend” – Falconer’s Flight (med bland annat Citra, Sorachi Ace och Simcoehumle) vilken använts som aromhumle i den här IPAn på 7% alkoholstyrka och 65 IBU. Mixen har en tropiskt fruktig, citrosvass och blommig karaktär vilket passar bra ensam i en IPA. För bitterhumle använd Alchemy-humle.

Den andra ölen såg världens ljus 2008 i samband med Oregon Brewers Festival – Nelson Imperial IPA. Ölet som vigts åt alla världens humletokar är kryddad med humlesorterna Alchemy, Nelson Sauvin, Cascade, Willamette, en IBU på 70 och en alkoholstyrka på 8,6%. Med lite mer sötma från den rikliga mängden karamellmalter så ska detta tydligen vara en rätt så balanserad IIPA, om bryggeriet själv får uttrycka sig. Just Nelson Sauvinhumle är något jag ibland kan vara skeptisk mot då den lätt kan bryta igenom för mycket, men vi får väl se.

Ölen finner ni som sagt på välsorterade ölkrogar där vi får se vad vi kan finna från Widmer Brothers, Kona och Redhook framöver.

Widmer Brothers Rotator IPA Series – Falconer’s IPA

Utseende: Aningen mer rödskimmrande bärnstensfärgad vätska med rätt enkelt men fint vitt skum.
Doft: Röda bär, stenfrukter och rund karamell. Rätt så tydliga inslag från humlen som aldrig briserar och släpper loss allt det man ändå anar; vilket i längden ger en fokuserad och balanserad doft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Snäll i munnen och likaså en snäll beska som stramar åt lite först efter några sekunder. Däremellan får du bekanta dig med en bred och direkt bas av malt som går in i det “något mindre färsk IPA”-stadiet där gräsigare, smått kådabetonad karamell- och kakmaltstonerna blir tydligare och fruktigheten som trots allt anas i form av mild grape, inlagda persikor och stenfrukter hamnar lite i skymundan. Även när ölet har fått stå i glaset i en timme har den en väldigt bra smak med rund maltighet men där den friska humlefruktigheten elegant kommer igenom.

Betyg? – Bra/(+). Jag gillar att vi får mer variation på IPAs i Sverige och att vi får bekanta oss med fler märken varpå vi i längden också kanske kan få prova dem färskare än vad de ibland är när de kommer hit. För tyvärr är många IPA’s rätt dammiga när de kommer hit. Falconer’s IPA är lite mittemellan och har en humleprofil som snarare bör tas som “ovanlig” snarare än “sämre” när det egentligen bara är en något annorlunda smak- och doftcocktail. Med allt detta sagt så tror jag att jag gillar vad den här ölen erbjuder, en snäll IPA att dricka på krogen – gärna till mat – när man vill ha lite beska, lite humleriv men inte låta ölet vara i centrum.

Widmer Brothers Nelson Imperial IPA

Utseende: Klar orangegyllene vätska med smutsigare vitt skum med minimala till mellanstora bubblor.
Doft: Söt karamell, citrus och fruktkorg – en dofttrio som ibland säger lika mycket som min förmåga att urskilja och sätta fingret på dofter, som begränsningen i de dofter som faktiskt finns. Sötare grape och kanske lätt vinösa inslag från söta vita viner, men en bit ifrån de då och då aggressiva Nelson Sauvinaromerna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig, rund och mysig i munnen. Precis som Falconer’s är själva munkänslan det stora plusset och här är dessutom smakerna mer bekanta. Nelson Sauvinhumlens annars rätt karaktäristiska smaker är här utbalanserade mot den runda, dansanta maltigheten ,och fruktigheten tonas ned lite medan florala och sötakiga frukter och en liten skvätt mogen grapefrukt vaggas in i den sötare finishen. Sötman på båda de här ölen är utmärkt och balanserar humlen riktigt bra, de gör också att det känns som att den åldrats bättre och den ibland matta smaken IPAs med en undermålig maltkropp kan ha är långt bortjagad.

Betyg? – Bra+/Bättre-.  Igen är det en balanserad, kanske något blyg öl där sötman verkligen skapar helheten i ölet och hela grunden för att släppa fram fruktigheten. Det är ingen enastående öl men jag uppskattar verkligen den här typen av balans i en annars rätt alkoholpotent DIPA. Båda ölen är väldigt bra för de som just börjar finna sin väg in i humleträsket eller de som föredrar en rundare maltighet i sina IPAs.

Ett av tre nya amerikanska bryggerier som anlänt till Sverige genom Brewery International under året är Redhook Brewery, ett bryggeri som tillsammans med de båda andra sverigenykomlingarna Kona Brewing och Widmer Brothers ägs av Craft Brew Alliance (CBA). Bryggeriet grundades i Seattle 1981 av Paul Shipman och Gordon Bowker men genom en sammanslagning 2008 mellan Redhook och Widmer och 2010 med Kona så har man kunnat maximera sin produktion och distribution och sedan mars 2012 finns man också på NASDAQ under namnet BREW (tidigare HOOK). Totalt äger Widmer Brothers 18% av bolaget medan Anheuser-Busch InBev är en större ägare med 32.2%.

Men nog om sådana tråkigheter nu, nu ska vi snacka öl. Två av ölen vi kommer finna från Redhook är deras ESB och Long Hammer IPA. Deras ESB som togs fram 1987 är inspirerad av traditionella brittiska bitters och har kommit att bli ett av bryggeriets mest kända öl. 5.8% stark, lite mildare humleschema (Alchemy, Willamette, Centennial och Crystalhumle, 28 IBU) och en ren maltbas (Pale, Caramel och Carapilsmalt).

Deras Longhammer IPA har även den viss inspiration från de traditionella brittiska kusinerna men har torrhumlats med Cascadehumle för att ge lite extra arom utan att ta över i smaken. Även i den 6.5%’iga IPA’n har man Alchemy och Willamettehumle förutom nämnda Cascadehumle, vilket ger en lite mildare beska och humletryck (44 IBU).

Redhook ESB

Utseende: Gyllene orangefärgad vätska med ett litet vitt skum som falnar ihop till en lätt hinna.
Doft: En “amber ale”-artad doft, med andra ord aningen kryddig med inslag av citrus, torra blommor och ljus malt som då och då ger intrycket av mattare karamellmalt och deg. Doften är kanske inte ölets starkaste sida.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Karamellkola som växlar mellan en torr, fadd maltighet och inslag av röda bär samt honungskakor. En viss beska smeker kvar i munnen men ölet får en torrare finish vilket ökar dess lättdruckenhet.

Betyg? – Bra. Lättdrucken, det är den och den fungerar bra med ostarna och tilltuggen vi hade vid sidan, men lär fungera bättre med vällagad och enklare maträtter. Tyvärr kan jag tycka att ESB’s likt vissa pale ales ibland kan tappa lite när de reser, vilket har med allt från lagring, till hur de hanteras i form av värmeväxlingar m.m men vilket tyvärr leder till att de ibland blir lite fadda och får unkna, syrligare inslag.

Redhook Long Hammer IPA

Utseende: En matt halmgul vätska där skumkronan är lätt vitfärgat, rätt porös men kortlivat.
Doft: Ren arom med grapefrukt, en släng persika står för de fruktigare tonerna, grapeskal och lätt torkad, nästan herbal gräsäng. Viss karamellighet för att ta ned de humlehärledda tonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig men fin smak av grape, gräs och persika – påminner om en väldigt nedtonad Modus Hoperandi med en näve extra karamellmalt. Stor drickbarhet och lagom humlebett för att stilla behovet av en bitterkick, däremot utan att lämna större smakminnen än såhär.

Betyg? – Bra(+). En väldigt snäll, mild och balanserad IPA. Måttlig, på ett positivt sätt. Brygd för att passa flera olika tillfällen, vilket den lär göra – en allround IPA av bra klass sett till utbudet vi har här i landet. Men kom igen, ölet är måttligt humlat, så att förvänta sig explosioner utav tropisk frukt och beska gröna kottar från Willamettehumlen är som att förvänta sig oxfile före hästkött i en lasagne.

Danska Indslev Bryggeri grundades egentligen 1897 av Anders Busse Rasmussen men har sedan den moderna starten 2006 satsat enbart på veteöl; vete IPA, vete stout, vete bock osv. Satsningen har väl varit relativt lyckat men jag tycker kanske att den aldrig riktigt kickade igång och i det stora hela har vissa av ölen varit lite tråkiga medan andra desto bättre. Därför var det rätt roligt att se hur de i fjol tog tag i saken och breddade sitt sortiment genom att ta fram ett nytt märke – Ugly Duck Brewing Company. Ett märke där man ville experimentera fritt med andra ölstilar och göra lite vad man ville utan att det skulle påverka Indslev Bryggeris ursprungliga inriktning.

Till sin hjälp tog man Martin Jensen som sedan 2005 hade varit bryggmästare på flerfaldigt prisvinnande Raasted Bryghus. Ett bryggeri som tyvärr gick i konkurs 2009 men startades igång i juni samma år men då under namnet Raasted Bryghus A/S. Martins huvudsakliga uppgift har varit att få ordning på märket och ta fram konceptet och sjösätta de olika ölen som ska bryggas.

Tidigare har jag provat deras Imperial Vanilla Coffee Porter som jag tyckte mycket om, en öl som hade lite extra av allt men som ändå var vardaglig och bra. Den ska inte vara extrem eller “för mycket” och känner man igen Martins öl sedan tidigare så är det något som man nog kan säga går igen i det mesta han släpper. Det är bra men enkelt, utan att för den sakens skull sakna twist eller någon galenskap då och då.

Ugly Duck ingår numera i Brewery Internationals sortiment där man på sistone har lagt sig till med bland annat Lervig, Kona och Widmer Brothers och tanken är att få ut Ugly Duck’s öl på både fat och flaska runtom i landet. De börjar dyka upp lite här och var och nedan har jag provat två stycken av de IPA’s som just nu finns i Sverige (Nelson Pale Ale ska jag också prova på framöver). Både ölen är ingår i en serie där basölet är detsamma, 5,9% och en bas på pilsner- och Caramel-malt.

Ugly Duck Amarillo & Citra IPA