Tag Archive | "Brill & Co"

IMG_20130711_204336

Humliga öl och lagring – Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2012

Två stora debatter kring humlad öl har rört huruvida en mörk IPA ska kallas mörk IPA eller någonting annat (P’et i IPA står ju för pale vilket en mörk öl knappast är) samt att de måste drickas purfärska, gärna direkt från lagringstanken. Jag har själv länge varit av åsikten att humlad öl bör drickas färska, men med skillnaden att färsk för mig inte begränsas till blott en vecka utan åtminstone ett par månader – helt beroende på den humleprofil bryggaren önskat. Det jag ser som viktigt för at få en hållbar öl är ett bra recept med bra råvaror i en bra och genomtänkt balans. Många humlestarka öl vittrar sönder efter enbart någon vecka, helt enkelt för att bryggarna har haft såpass mycket fokus på humle, IBU (mått på beska) och kraft så att de glömt hur ölet skulle smaka utan humlen. Ta exempelvis BrewDogs IPA is Dead som jag tycker alla har varit rätt mediokra, inte för att humlen är trist utan för att ölen i sig har helt fel balans.  I andra ringhörnan har vi ljusa, torrare humlade öl som istället för att gå över i en dimma av kola och karamell istället erbjuder en kryddigare, pepprig ton vilket jag kan tycka håller sig längre. Som exempel kan vi ta Port Brewing Mongo, Alesmith IPA och Omnipollo/Evil Twin Russian Roulette (ljusa), alla tycker jag klarar ett par månader extra i flaskan utan att de faller ihop helt. Sedan har vi de lite kladdigare, ofta mer “imperial” humlade ölen med extra allt och här kan det snarare bli finare barley wine-liknande toner om ölet får stå lite. Ta Great Divide Titan IPA, Oskar Blues Gubna eller för den delen Mohawk Extra IPA så får vi en öl som ändå smakar gott, trots att humlen gett efter. Som ett sidospår kan jag påpeka att färsk Gubna smakar helt annorlunda än mot de vi dricker i Sverige, färsk är den tropisk och lätt med markerad men inte kraftig beska – här är den ofta lite tyngre, har en mer fokuserad beska och släpper mer fram malten. Är det en säme öl för det, inte alls. För lite andra myter om IPA så läs detta (ang. myter om IPA) och detta (ang. ljusets påverkan på öl). Vill du bara lära dig mer om humlearom och hur det fungerar så läs detta.

Utan att gå in för mycket på den diskussionen, vilket är en intressant en så vill jag istället göra ett experiment. Faktorerna vi ska leka med är tid och smak och objektet som står i centrum är Mikkellers K:rlek Vår/Sommar 2012 – med andra ord en american pale ale som kom i maj förra året. Ölet är på 5.5% alkoholstyrka och har humlats med Columbus, Centennial, Nelson Sauvin, Citra och Simcoe medan maltbasen består av havregryn, vete och tre olika sorters malt. Ni som kan era öl vet att Mikkel gjorde detta ölet till Brill & Co för deras årstidsöl “K:rlek”.

Sådant som brukar spela in på hur öl har lagrats är oxidation vilket förutom att påverka faktorer som påverkar smaken också leder till ett sämre skum, som i sin tur ger en flyktigare doft (varpå mycket av humlefräschören snabbt tonar bort) och hur den lagrats (varmt, ljust etc). Flaskan är ju bara ett år så oxidation behöver vi inte oroa oss för som om den hade varit 5-10 år gammal. Likaså har den stått under lagerförhållanden så ljus och värme bör inte ha påverkat ölet nämnvärt. Så har ni en IPA eller humlad öl ni värnar om så se till så att den står under bra och stabila förhållanden.

 

Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2012

 

IMG_20130711_204336Utseende: Varm orangefärgad, disig vätska med fluffligt vitt skum med gräddig topp. Skummet kanske faller ihop lite snabbare men i övrigt är det inget med utseendet som hade avslöjat dess ålder.
Doft: Här börjar kampen med att plocka fram dofter rätt trögt, helt i linje med vad jag förväntade mig. De fräscha, krispiga citratonerna med citronskal och lite torr kryddighet finns inte att finna som för ett år sedan. Däremot tycker jag att det fortfarande finns viss fruktighet, framförallt med grape men också med vissa kortare besök av citroninnandöme. Slår jag till vätskan ett par varv i glaset blir aromerna tydligare. och sett till alkoholstyrka och att det är en APA och inte IPA så får jag ändå säga att den doftar förvånansvärt bra för att vara såpass gammal.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är lite tunnare och kolsyran har inte samma genomträngande och uppfriskande kraft på ölet som när den var färsk. Smaken har betydligt mer sötma från malten nu och lite mer karamell anas. Fruktigheten och den torra beskan ger också vika för en mer all round IPA-lik smak som är lite fadd men inte helt hemsk. Det finns inga direkta fel i smaken utan det är snarare avsaknaden av bett eller något “extra” som känns av.  Ju mer jag dricker av glaset ju lättare kan smakerna tas fram – men de flyter lätt ihop i citronskal, fadd persika och en minimalt kryddig karamellighet.

Betyg? – Bra(-)/-. Ett lite skumt betyg då det är svårt att betygssätta en sån här öl. Minuset kommer egentligen bara på grund utav kolsyran och kroppen då jag annars brukar ge lite tråkiga APA och IPA ett “bra” om de faktiskt är helt okey och saknar några större fel. Den var lite fadd men hade jag aldrig druckit den färsk hade jag haft svårt att se hur den en gång hade varit, snarare är det här ett tecken på vad jag tidigare har skrivit om hur en öl kan utveckla sig med ålder. Hade det inte varit för kolsyran som hade fräschat upp smaken vet jag flera av mina mer normalt ölintresserade vänner som hade druckit den utan problem men efteråt kanske hade tyckt att den var lite “vek”.

Slutsats: Doften hade mattats av och likaså smaken. Smaken saknade den för mig otroligt störande karamell-och-kartong-smaken som många öl med en för stor grund av karamellmalt eller andra liknande maltsorter kan få. Ni vet de där amerikanska iporna som kommer då och då men som visar sig vara allt annat än fräna västkustinspirerade humlebomber – det är ju de som enbart efter 1-2 månader och en tripp från USA till Sverige inte alls smakar särskilt angenämnt.

Posted in ÖlrecensionerComments (0)

302581_10150949310947537_501275978_n

Dansken kommer, dansken tar över – Mikkeller/To Øl har nått Göteborg

 

Senaste veckan har alla med ett sinne för konspirationer och en kärlek till bra öl kunnat få vatten på sina kvarnar om att det pågår en invasion – av danskar och dansk öl. Sakteligen började fler och fler krogar, från söder till norr, byta ut ölen på sina kranar till öl från Mikkeller och To Øl.

Som om det inte vore nog med att de tar våra ölkranar så ser vi också hur ett gäng femtekolonnare med härkomst söderifrån, seglande under Brill & Co’s flagg tar med sig två danska bryggare – Mikkel Borg Bjergsø (Mikkeller) och Tore Gynter (To Øl) – på en resa genom vårt avlånga land. Tydligen har de provningar där nyfikna öldrickare får prova deras öl. Öl som både smakar och doftar förrädiskt gott vilket gör att deltagarna går därifrån och vill ha mer av dessa danskars öl. Tydligen är våra nya danska vänner kända för att göra bra öl?

Lika farliga verkar de middagar Mikkeller har, där öl och mat paras ihop. De är riktigt populära och de få som är kvar börjar få tomt på lediga platser. Vad händer egentligen härnäst? Ska vi äta pölse och dricka Tuborg på midsommar? Är det det vi vill?

Skämt (?) åsido så har gänget nått Göteborg där man även ikväll kommer att ta över Ölrepubliken (igår hade man en middag med Mikkel). Klockan 17 idag är det en provning med To Øl och 20:30 är det provning med Mikkel. Sedan fortsätter resan uppåt  Stockholm och Bishops Arms Folkungagatan med ett torsdagsstopp hos De Klomp i Linköping. Platserna på eventen börjar ta slut så kolla med de olika ställena om ni är sugna på att deltaga.

Vill ni bara dricka grym öl så kommer man att servera smakprover på en rad olika öl. Jag har sett hela listan på ölen som är med och det är en imponerande blandning av allt mellan ljus, rött, blått, mörkt och surt med vissa öl som inte tidigare har serverats utanför någon enstaka krog. Så krogarna kommer att ha rejält med bra saker på fat och flaska och på lördag är det MankerBeers tur att sätta sig ned ett par timmar för öl och mat med Mikkel på Bishops Arms Folkungagatan, hoppas vi ses där.

Posted in MankerBeer News, MankerBeer TalkComments (1)

IMG_20121005_210118kop

Vi provar 3 stycken öl från Emelisse White Label-serie med Kees Bubberman

Innan Stockholm Beer startade gjorde vi en intervju med holländska bryggeriet Brouwerij Emelisses bryggmästare Kees Bubberman. Nu när vi möttes på mässan så återkopplade vi lite till vad vi hade frågat i intervjun och då främst om statusen på öl i Holland och hur det går för bryggeriet. Vi passade också på att prova igenom de öl Kees hade på mässan och då främst de från White Label-serien. White Label-serien är en serie om idag cirka 9 stycken öl vilka är något mer eleganta eller har något extra. Kees förklarar hur den vita etiketten ska visa att det är “något extra” från bryggeriet och trots att de flesta är olika ekfatslagringar på deras Russian Imperial Stout (“RIS”) så är de inte bundna till att vara den typen av öl utan man har också barley wines samt en Sorachi single hop-version av deras RIS. Alla ölen ligger 3 månader faten vilket ska räcka för att de ska få tillräckligt med karaktär från faten utan att det bli alltför påträngande.

De öl vi fick prova på vår lilla spontanprovning var den olagrade Russian Imperial Stout, White Label Ardbeg BA, Caol Ila BA och Sorachi Ace Single Hop. Min favorit i serien, Glen Elgin BA (som släpptes på Systembolaget tidigare i år) fanns tyvärr inte på mässan men är annars en som jag starkt rekommenderar.

Emelisse Russian Imperial Stout var en stabil och lagom kraftig RIS med både fina inslag av lakrits, bränd malt och en bra sötma med torkad frukt. Såklart finns lite choklad och starkt kaffe med, men det är den välbalanserade rökigheten som jag tyckte var mest spännande. Betyget – ett stabilt “Bättre”.

Nu när vi hade provat det olagrade ölet var det dags att gå in på de i White Label-serien och först var Sorachi Ace Single Hop. Sorachi är en speciell humle med tydlig karaktär av citrus som om den inte balanseras får tydligare toner av dill. Ölet är också en av Kees favoriter då han tycker att Sorachin ger en spännande och bra mix till mörka öl.  Återigen var det en god smak av lakrits och bränd malt med fina rökiga toner men som nu fick sällskap av en blomkryddig smak. I många ljusa öl sticker Sorachi’n ut lite för tydligt men mot det mörka, brända och lite rökiga så får humlen en bättre motståndare och vägdes ut väl. Humlen är tydlig och ölet har också en tydligare beska än den olagrade och föga förvånande så kommer nog omdömena att bero mycket på vad man tycker om Sorachihumlen. Jag tycker den är lite svår men här balanserades den in bra och även om det inte var en favorit så fick den ett bra betyg, “Bra+”.

Här på tur var två stycken öl jag hade provat kvällen innan – Caol Ila BA och Ardbeg BA. Vi börjar med den tidigare som har en något mildare rökighet och är Kees favorit i White Label-serien då han tycker att den är något mer balanserad än t.ex. Ardbeg BA som är betydligt rökigare. Det är lätt att förstå hur Kees tänker då Caol Ila BA har en mildare men likväl tydlig angenäm rökighet med eldad torv, bitter choklad och inslag av whiskey.  Sötman från det olagrade ölet fanns kvar och förde med sig choklad och starkt kaffe, vilket återigen balanseras in riktigt bra. Överlag en av de mer balanserade av White Label-ölen och även fast jag kanske tycker att Glen Elgin har en trevligare whiskeykaraktär så fick Caol Ila BA ett klart “Bäst-“ i betyg.

Sist ut var så Ardberg BA – den rökigaste och enligt vissa svåraste av de öl vi provade då den förutsätter att man uppskattar Ardbegs rökighet. En tydligare alkohol och sedan bär det av in i den rökiga whiskeyvärlden med nyeldad torv, hårdrostade kaffebönor, kol, whiskeytunna och bitter choklad. Värmer på bra i munnen och även här fungerar sötman från basölet mildrande. Även här ett klart “Bättre” i betyg.

Summa summarum är att Emelisses mörkare öl verkligen är att räkna med och jag hoppas att vi kan få fler små exklusiva släpp från serien. Tills vidare finns de då och då som privatimport från Brill & Co samt på rätt många välsorterade ölkrogar. De olika ölen har alla olika förtjänster beroende på vad för stil du är ute efter; från balanserade rökig whiskey till rejält rökig, kanske kryddig humle eller någon av de mer balanserade whiskeylagringarna – eller varför inte prova den Jack Daniels-lagrade Jack Daniels BA?

Posted in ÖlrecensionerComments (1)

DSC00559

Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Sören Wagner / Croocked Moon

MankerBeer storsatsar inför årets Stockholm Beer and Whisky Festival. Inte bara kommer vi försöka att finna nya sätt att rapportera från själva mässan utan vi kommer också att satsa på mer “inför”-material. En del i detta kommer att vara intervjuer med olika bryggare och utställare på mässan så att ni får en chans att lära känna dem lite bättre. Vi tycker att det är minst lika roligt, och viktigt, att känna till personerna bakom ölen som att prova dem. Om inte annat så kan det ge svar på varför vissa öl smaker som de gör, varifrån inspirationen kommer och vad som är på gång eller har skett.

 

Måndag innebär att vi startar även denna vecka med en intervju, denna gång med  Søren Parker Wagner, en gång huvudbryggare hos Nørrebro Bryghus men som sedan 2009 satsat helhjärtat på sitt sidoprojekt Croocked Moon. Med sin slogan “Ales With Attitude” har man bryggt ett 40-tal olika öl varav ett par har skickats till Sverige (även Finland och Italien är länder som har fått besök av Sørens öl) men där det större flertalet har serverats på Fermentoren. Fermentoren öppnades i fjol som Croocked Moons egna ölbar där Søren tar hand om öldelen medan Jay Pollard sköter den dagliga driften. I år hoppas Søren besöka SBWF under den andra veckan och kommer då att stå hos bryggeriets svenska distributör Brill & Co.

Vi bad Søren kort sammanfatta vad som har skett på sistone och vad som kommer att ske framöver, förutom med våra svenska bryggare så kommer vi att publisera och ha alla intervjuer på engelska, enbart av hänsyn till icke-svenska läsare som kanske hellre föredrar engleska än svenska.

MB: You have been over to the US quite a lot this year, did you get any new impressions or experiences when it comes to beer or any new ideas for what beers Croocked Moon is to brew?

SPW: My travels have confirmed me in my belief of the US as the creative center of the beer world. The trips to the states has given me more than enough inspiration to get started with new projects of my own, and start brewing more different styles and play with new kinds of ingredients.

 

MB: You almost never bottle your beers, due to brewing capacity or that you wish to keep it as fresh as possible, or for some other reason?

SPW: Freshness and bothersome distribution are the primary reasons for it. Another point is that kegged beer is easier to deal with because it is not affected by the same rules as bottles are in terms of declaration of contents etc., which makes handling a lot easier. Another good thing is that keg beer will always end up in bars where more of the dedicated beer drinkers are.

 

MB: Some say thatthe Danish beer scene have gone past the Swedish one and is not more daring, innovative and interactive – would you agree and what is your take on the Danish beer scene?

SPW: That is a very tough question. In some ways I agree. I think the average Swedish Craft brewer is more inovative than their Danish counterparts. However, I think that we have a few brewers here who I would consider to be world class when it comes to trying out new things.

 

MB: What beer are you the most proud of to have released?

SPW: Lawnmower (first batch). Simple beer, but such an easy drinker. Hoppy, dry and very refreshing.

 

MB: What is in store for the future?

SPW: A few new things. My bar, Fermentoren, are expanding to 20 taps and we have bought a small 2hl brewery for it. This will be the start of barrel aging and sours for me. Can’t wait! Hopefully, one day I will have my own full size craft brewery.

 

Vi tackar Søren för hans tid och hoppas att ni ska kunna prova hans öl om inte innan nere i Köpenhamn så på mässan.

 

Tidigare inlägg i Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012:

Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Marianne Wallberg / Mässgeneral
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Shane Welch / Sixpoint Craft Ales
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Thomas Hoelgaard / Xbeeriment
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Anders Slotte / Slottskällan
Manker Beer Meets – Inför SBWF 2012 – Richard Burhouse/ Magic Rock Brewing

Posted in MankerBeer Meets:, MankerBeer TalkComments (6)

548018_10150823544916241_168601816240_12316119_1646665371_n

Manker Beer Meets – BMD med Nøgne ø – Del 2 – En middag med Kjetil Jikiun

Alla foton är lånade från Ölrepubliken

Tidigare har jag skrivit om den exceptionellt (ja, ordet är passande) trevliga Beer Makers Dinnern med Nøgne øs bryggmästare Kjetil Jikiun somm hölls på Ölrepubliken i Göteborg tillsammans med Brill & Co. Själva “snacket” under kvällen läser ni lämpligen i den tidigare artikeln och det är väldigt synd att just Du inte var där, för det var både intressant, kul och spännande – och väldigt gott. För “gott”, hur individuellt det än må vara är vad middagen skulle komma att vara.

5 stycken rätter skulle avsmakas där Jonas från Brill & Co tillsammans med Kjetil och kocken, den talangfulle Shayne Le Brits, hade komponerat ihop varje rätt med två stycken passande öl. Jag har vid flera tillfällen pratat om öl och mat med Jonas (han inspirerade mig även till detta, då under aliaset Daniel) och det är alltid lika lärorikt att höra “ett proffs” förklara teorierna bakom parningarna. Ibland märker man hur vissa som ska ta fram öl-och-mat-parningar går lite väl mycket på magkänsla, vilket inte är fel – men det är nog mer spännande att få lite kluriga kombinationer som visar upp mer av både öl och mat. Så därför får vi väl hoppa över till just maten. Vi tar det från början, eller är ni mest sugna på desserten?

 

Rätt 1. Lammcarpaccio med blancherad rödlök med en salsa verde på mynta och basilika samt pyntad med parmesanost. Till detta serverades Wit och Pale Ale. Wit’en är en traditionell Wit där man haft i rikligt (!) med lokalt vete som man fick från ett lokalt landsbygdsprojekt, vilket man såklart tackade för och tog emot. Pale Ale’en är även den en stiltypisk pale ale där man provade sig fram till det slutgiltiga receptet. Svaret på gåtan hur man fick bäst smak från humlen var helt enkelt att ha mindre humle. Mycket humle och hög IBU säger oftast inget om smaken utan tvärtom kan man vinna på att dra ned humlemängden för att tack vare ett bra recpet nå balansen man eftersöker.

Myntan i salsan tillsammans med Wit’en var en “aha”-upplevelse för mig och något jag ska experimentera vidare på hemma i köket. Den rena smaken i ölet lyfter även löken liksom det saftiga oskuldsfulla lammet. Tillsammans var det smakrikt med en fin fruktighet och smak av blomster och lite gummi (som jag finner i rätt många witbiers). Ölet släppte verkligen igenom smakerna från maten utan att bli anonymt. Pale Ale’en då? Här är det lite mer “krock” i jämförels, lite mer robust kombination utan att för den delen bli annat än bra. Åter tack vare de rena smakerna i både öl och mat. Balansen i pale ale’en ger en bra balanspunkt mot maten och ölets smak märks av utan att ta över prick som man vill ha det. Toppklass åt båda hållen och även fast man kan påstå att witbiers är safe så var det nu inte bara “gott” utan det lyfte verkligen varandra.

 

Rätt 2. “Kött, potatis, sås” (kalv, örttäcke, primörer och dragonsås). Serverades med IPA och India Brown Ale. Den första av de två ölen är en traditionell IPA, brygd utifrån tanken om att finna den fina balansen mellan sötma och bitterhet som en välbryggd IPA eftersträvar. Kjetil beskriver den som “Mid-Atlantic” – malten är från England, humlen (Cascade, Simcoe och Chinook) från USA – kort och gott det bästa av båda världar. India Brown Ale’en började som en samarbetsbrygd som blev så populär att e valde att behålla den. Är ett öl som mår bäst av att lagras något (Jonas och Kjetil enas runt en 6-9 månader). Då dämpar den sig lite, får en mer vinös syra och är i bådas tycke något bättre. Ett tydligt exempel på hur bryggare och importör kan arbeta tillsammans för att få ut ölet när den är som bäst – IPA tidigt, öl som detta lite senare.

Till maten då? Svampen som ligger vid sidan av köttet fungerade fint med IBA’n och byggde på dess vinösa karaktär medan det rosa fina köttet fungerade superbt med IPA’n. Sötman i ölet och köttsmaken framkallar en kontrasterande smak av dov frukt vilket ger en råare karaktär till det annars ljusa köttet. Å sitt håll kämpar IBA’n väl med köttet och kryddningen, där det mot slutet blir nästintill barley wine-vibbar, men utan det tunga, klibbiga. Ytterligare en poäng till båda ölen och till maten. Rena smakerna fortlöper som en röd tråd och det blir aldrig att det ena tar över från det andra.

 

Rätt 3. “Ost”. Ostar serverade med rökig morot. Till detta ställdes det fram ett glas vardera av #500 och Sunturnbrew. Den första är resultatet av en festlig dag på bryggeriet då man firade sin 500’ende batch öl. 5 maltsorer, 5 humle, 100 IBU och en god dos Nelson Sauvinhumle. Den senare är bryggeriets rököl där man använder tysk rökmalt och engelsk Perle-humle.

Rochefortosten på tallriken provades först mot Sunturnbrew och var direkt en high-five. Sötma och en lagom sälta (osten är vanligen oerhört salt) där rökiga inslag bryter in och penetrerar osten fint utan att ta bort dess stickiga smak. Även #500 fungerar bra med osten som tillsammans med ölet blir mer kryddig och visar upp mer av sältan – utan att gå till överdrift tack vare ölets sötma. Jag provar sedan en bit gruyère som även den fungerar utmärkt med båda ölen. Mot beskan i #500 så blir den gräddig och god medan den mot Sunturnbrew visar att en ljus, rätt torr ost kan gå fint med lite röksting. Ölet har svårare att luckra upp ostens “kompakthet” men tillsammans i munnen (gurgla runt det och mosa ihop det som Jonas vackert instruerar de närvarande) blir det lättare att uppskatta kombinationen och tydligare att finna nya smaker.

 

Rätt 4. Creme Caramell med rökig topp samt chockladmousse. Serverades med Sahti (samarbetsbrygd med Dugges, från 2008) samt Red Horizon. Vid första doften på det hemliga glaset som visade sig vara Sahti, en traditionell finsk brygd med enbär, påminde det mer om mjöd och honungssaft än öl. Enbärskaraktären hade falnat och honungen glänste fritt. Red Horizon, den sakéjästa ölen som får jäsa ut precis som saké har sin sötma, bärighet och sting vilket gör de båda ölen till intressanta kramratliga motpoler tillsammans med desserten. Att de båda ölen skulle vara som gifta till desserterna kom inte som någon överraskning utan creme caramellen med sahtin var alldeles superb med lätt gräddsmak, där honungen och den lätta enbärstonen gav en extra touch. Tillsammans var det den bästa kombon på mycket länge. Red Horizon tog över lite och när gräddigheten tonade ned bärsmaken från ölen så blev det tyvärr lite spritigt, vilket gav intryck av dessertvin/likör mer än öl – vilket fungerar det med. Till den ljuvliga chokladmoussen var de båda lika passande som alla kvällens övriga parningar. Red Horizon tillsammans med mörk choklad känns vuxet, likörartat och elegant medan Sahtin ger en lite fruktigare karaktär som bara smälter tillsammans. Mätt och belåten kunde jag och de övriga deltagarna nu luta oss tillbaka, trodde vi.

 

För där var det bara middagen som slutade. Däremot fortsatte den festliga kvällen, först genom att Kjetil som var på utmärkt humör blygt frågade om han fick servera lite saké som han hade med sig (varpå vi provade fyra stycken olika sakés, mer om dem framöver) och senare på diverse festliga ställen ute på stan. Summa summarum är att detta var ett perfekt exempel på att en trevlig kväll bestå av glada vänner, god mat och god öl – det behöver inte gå till extremiteter. Kjetil visade verkligen upp sina öl på ett bra sätt och tillsammans med Jonas och Shayne hade man verkligen funnit vinnande kombinationer för kvällen som på lite olika sätt lyfte fram varje rätt, men också ölen. Att kvällen inte bara handlade om Kjetil, maten eller ölen utan om öl och livsnjuteri i allmänhet där diskussioner och sidospår tilläts medan vi glatt satt och provade ölen och maten är något jag hoppas fler kommer att ta efter, för det var ett vinnande koncept.

Posted in MankerBeer Meets:, MankerBeer TalkComments (1)

gjengen-2_450x399_412c74b1bb4692d99cea89b80cda2d0a

Manker Beer Meets – BMD med Nøgne ø – Del 1 – En kväll med Kjetil Jikiun

Bryggeriet samlat © www.nogne-o.com

Aldrig förr har jag varit på en så genomtrevlig ölmiddag som handlat om öl, mat, allt och ingentin samt  lite extra däremellan som på ölmiddagen med Nøgne øs Kjetil JikiunÖlrepubliken. Bara en sån sak som att den före detta yrkespiloten (han slutade flyga så sent som häromåret) gärna öppnade upp för rätt långa diskussioner om allt från Systembolagets vara eller icke-vara till småbryggeriers utveckling och den rätta terme för att beskriva ett “craft brewery” får man säga är allt annat än vanligt. Vi kommer gå igenom middagen i två steg där den första delen handlar om vad vi diskuterade under kvällen och från mina samtal med Kjetil medan den andra delen handlar mer om middagen och ölet.

 

För bara något år sedan exporterade bryggeriet 70% av sin produktion men behåller nu mer än 75% inom landet (varav 600 liter av produktionen är Saké, de är nämligen Europas enda framställare av Saké) och sedan 2005 återfinns dem i Sverige genom Brill & Co. Men det är inte det som är mest imponerande med bryggeriets som döpts efter Henrik Ibsens poetiska beskrivning av den kala ön utanför Norges sydkust. Utan vad som är uppriktigt glädjande är bryggeriets filosofi – “vi gör vad vi vill” och deras synsätt om att alla på bryggeriet också ska vara bryggeriet.

Istället för en konisk företagshierarki där en person bestämmer bryggeriets inriktning så har de en motsatt struktur där alla är med och bestämmer, kommer med idéer och utvecklar bryggeriet. Detta syns i det 40-sidiga dokument som beskriver vilka de är och vad bryggeriet önska stå för och göra. Där omnämns bland annat att 10% av vad som bryggs ska vara innovativa brygder, specialöl eller kollaborationer. Utöver det värnar man om kvalitet, mångfald, integritet och drickabilitet av ölet – samtliga 4 är punkter som i mitt tycke är vad som ger Nøgne ø sin rena och tydliga karaktär. Det är öppet, det är välkomnande och det påpekas att vem som helst ska kunna komma egentligen närsomhelst och besöka dem.

Det är intressant att redan innan middagen börjar så har flera av de närvarande, undertecknad inkluderad, redan påpekat hur klara smaker deras öl brukar ha och hur fint det lär passa till maten. Lite generat och delvis oförstående tycker Kjetil att det är en intressant iaktagelse. När man senare hör honom berätta hur viktigt han tycker det är med typriktighet (experimentlusta är viktigt för sig) och hur välgjord öl exempelvis inte behöver ha mer humle för att ge samma karaktär som ett bra recept kan ge ölet så börjar bitarna falla på plats. Under middagen märker vi alla allteftersom rätterna avverkas att ölen verkligen passar in klockrent och att denna “renhet” trots allt existerar och är genomgående i samtliga provade öl. Denna integritet hos deras öl är troligen ett recept på framgång vilket vi återknyter till senare under kvällen då vi diskuterar utvecklingen av bryggerier runtom i Norden.

I Sverige har vi sett en boom kring antalet nyöppnade bryggerier och det är ett ämne som diskuteras rätt flitigt under kvällen – hur ska man lyckas som nytt litet bryggeri? Vi jämför Sverige och Norge, och “lilla” Norge som för vår kännedom har haft en handfull bryggerier av rang har nu börjat se fler och fler små långsamt växande spännande bryggerier som Kjetil talar gott om. I Norge har ölintresset sakteligen ökat och därför har småbryggerierna tvingats växa något långsammare medan vi i Sverige ser nya bryggerier som går all in men som sedan tvingas lägga ned eller som aldrig riktigt etablerar sig. Vidare är det lätt att man fastnar i en fålla och brygger “öl som sälje just nu” och försöker göra öl som saknar karaktär och snabbt blir utdaterade. Åter är vi då tillbaka till det fokus och den respekten för råvarorna och ens arbete som Kjetil har talat så varmt om.

Kjetil berättar vidare passionerat om råvarorna de använder och om Maris Ottermalt, deras guld, och hur den ger dem exakt den karaktär på ölet de önskar. Med samma passion berättar Kjetil öppet om hur man siktar på att #1000 (Batch 1000) kanske blir något åt en brittisk barley wine eller en Belgisk quadrupel. Jag frågar lite angående samarbetsbrygder och hur han ser på det varpå han glatt förklarar att detta är något dem alla gillar att göra – antingen som one off’s eller som återkommande brygder. Exempelvis blev Special Holiday Ale, en enbärskryddad julöl man bryggde med Stone och Jolly Pumpkin så populär ,och både efterfrågan och deras eget omdöme över ölet var så bra så att man sedan dess har fortsatt att brygga ölet. Tyvärr gick inte samarbetsbrygden med Dugges, den lite speciella Sahtin samma öde till mötes. Bryggeriet har bryggt öl med bryggerier från nästan alla kontinenter och då vi mötte Mikkel (Mikkeller) i höstas så pratade han varmt om Nøgne ø och att han gladligen brygger sina mörka öl hos dem.

I samband med att vi pratar om Mikkel och Kjetils relation och uttalandet från Mikkel så glider vi in på ämnet gypsy/flying/ghost brewers och här dök en intressant och troligen rätt sund åsikt fram. I takt med att fler och fler bryggare brygger öl hos andra bryggerier och hos dem når en viss kvalitet på sin öl så ökar också produktionen hos dessa. För Nøgne øs del har det inneburit att man snart producerar så mycket egen öl att Mikkel inte kommer kunna brygga lika mycket där. Detta är ingenting som bara gäller för Nøgne ø utan är något som fler och fler av dessa bryggerilösa bryggare riskerar att råka ut för – varpå deras framtid är något osäker. Åtminstone om de önskar vara kvar hos ett visst bryggeri för att garantera en viss kvalitet.

 

Bra nybörjarkit © www.nogne-o.com

Kvällen har nu blivit rätt sen och medan vi traskar hemåt frågar jag Kjetil lite om de hembryggarkit man säljer på hemsidan. Även fast de är rätt små och hittils inte har marknadsförts så kraftigt så planerar man att utöka antalet humlesorter, öltyper m.m. Förhoppningsvis kan dessa minikit göra att fler provar på att brygga egen öl – om än i väldigt liten skala. Vi har nu kommit bort till hotellet och vi tackar Kjetil för en oerhört intressant, lärorik och inspirerande middag – en middag vi kommer få läsa mer om inom kort.

Posted in MankerBeer Meets:, MankerBeer TalkComments (5)