MankerBeer.com

Igår kunde ni läsa om vårat besök på bryggeriet Cantillon där vi berättar lite mer om bryggeriets historia och bakgrund. Manker har redan intervjuat legenden Vinnie Cilurzo från Russian River om det eventet, Quintessence, som var ett av målen med vår resa så läs gärna den för att få reda på mer om det vi skriver om här nedan. För vår del var det inte ölen från Allagash eller Russian River som stod i centrum utan istället var det kvällens höjdpunk – Wild Friendship Blend (Assemblage de l’amitié) som vi längtade efter.

Efter våra första besök på Cantillon hade det nu äntligen blivit torsdag och dags att besöka Quintessence. Quintessence är ett årligt event på Cantillon där de alltid brukar presentera en specialbryggd. I år var Quintessence ett samarbete mellan Cantillon och de nämnda amerikanska bryggerierna Russian River och Allagash. Förutom många sina egna öl serverades även samarbetsbrygden blandad med Cantillon lambic och två spontanjästa öl från Russian River och Allagash. Jean berättade tidigare i veckan för oss att han har skickat samma mängd av sin lambic till Allagash som han använde i blenden sm gjordes på Cantillon och tanken är att göra åtminstone en blend i USA hos Allagash. Med all sannolikhet kommer Jean själv att åka över för att se till så att den blir bra och även för att få lite semester, något han inte är alltför bortskämd med.

Dagen var uppdelad på 14 pass och 60 personer släpptes in varje halvtimme, har du någon gång varit på Cantillon och vet hur litet det är förstår du nog varför. Det är trånga gångar och flera små rum, så att ha tusen personer samtidigt hade varit omöjligt. Ölen var utspridd över olika stationer i olika rum kring hela bryggeriet och tanken var att du skulle börja på station 1 där pappa Jean-Pierre själv stod och hällde upp en väldigt god Jonge Lambic (en lambic mellan 0-12 månader gammal, ofta lite disig och med högre restsötma) enligt ratbeer.com så ska den ha restsötma för att få kallas jonge. I entren fick du förutom ett speciellt Quintessenceglas ett häfte som gav en rätt att hämta ut en var av de 25 ölen. Vid stationerna serverades även små tilltugg som var anpassade för att passa till ölen. Dagens fullträffar var Rosé de Gambrinus med tryffelost (!!) och Lou Pepe Kriek med en fantastisk paté. men det som kanske passade bäst var ändå rökt makrillröra på en bit bröd tillsammans med Brouscella grand cru.

På förhand var vi oroade för både köer och att ölen skulle vara slut när vi kom, det var länge oklart exakt hur upplägget var och om man kunde prova mer av varje öl eller inte. Men allt detta var smart löst i och med häftena. Även om det var lite väl mycket folk här och där måste vi säga att det ändå gick rätt bra. Sedan att det blev lite tight om tid att hinna prova allt innan de stängde och då hade vi inte ens sista passet var ett minus. Sen är det dumt att klaga när man kan stå och dricka fantastiska lambics och eller Pliny The Elder med några av världens bästa bryggare och samtala med andra lambicfantaster, men att inte ha hunnit med 25 smakprover på mer än 2-3 timmar får vara ett tecken på att det var mindre om hype och “tickning” och mer om kärleken till ölen, inget CBC i Belgien inte.

Hos Allagash kunde man hitta fantastiska suröl som var imponerande bra och komplexa. Allagash är ett av få bryggerier i USA som har riktiga coolships och brygger lambic enligt traditionen, men då de inte bryggs i Pajottenland har man respekten att inte döpa dem till “lambic”. Istället har man en Coolship-serie där man hade med sig ett par av ölen, favoriten var Resurgam, en geuzeliknande öl som består av en blend av spontanjäst öl av åldern 6 månader, 1.5 år och 2 år. Ölet var riktigt snyggt med bra komplexitet och väldigt fin syra för att vara amerikansk. Lätt funkig med smak av citronskal, viss smörig lakto och ett torrt slut. Bryggeriets variant på en fruktberikad lambic, Coolship Red var även den trevlig men föll i jämförelse med Cantillons alla öl. Ölet, en 2-årig spontanjäst öl har fått ligga med hallon i 4 månader för att slutligen blendas ut med lite “jonge” (se längre upp vad det betyder) innan man satt ölet på flaska. Att Allagash håller sig så nära traditionen som möjligt visar på stor värdighet i hantverket men ölen höll inte riktigt samma klass utan saknade den rena belgiska komplexiteten.

I nästa rum fann vi Russian River där vi såklart hittade många fina öl. Favoriten där var Beatification som är blandad av 3 årgångar Sonambic som även använts för att blanda Friendship brew. Ölet är en riktigt favorit i vår bok och har en väldigt snygg syra. Jämfört med den första batchen av ölet som var en Blond ale som fått ligga på träfat från New Blegium har Beatification sedan Vinnies tur till Belgien 2006 bestått av just Sonambic, deras twist av ursprunget i Sonoma och lambic. En annan favorit var Supplication, en Brown ale som lagrats på Pinot Noir-vinfat i mer än ett år tillsammans med sura körsbär och en kombination av Brettanomyces-jäst samt Lactobacillus och Pedicoccus-bakterier. Mörk och fruktig med komplexa smaker av träfat och syra, men även här tycker vi att ölet fallet platt i jämförelse med Cantillon. Det är en klar skillnad mellan framförallt Cantillon och de amerikanska försöken på lambic. Däremot är det viktigt att påpeka att Vinnie (Russian river), Rob (Allagash) och många andra i USA som gör den typen av öl aldrig påstått att de gör ens liknande öl. Mycket är nog upp till var och ens personliga smak och den är som vi vet olika.

Slutligen, Cantillon. Att Cantillon skulle leverera var väl föga förvånande för oss. Dagens höjdpunkt var en Cantillon Geuze från 2002 som lagrats otroligt fint. Mjuk och elegant med en syra som inte var för stark, en fantastisk årgång måste vi säga. Vi fick jämföra den med en som bara var ett år gammal och det var en stor skillnad, vilket inte var någon överraskning. Huvudnumret då? Njae för att vara en Cantillon sådär. Väldigt amerikansk i stilen och Russian River’s tydliga brettighet tar över lite för mycket vilket gör att Cantillon lambicen inte riktigt skiner igenom. Vore otroligt intressant att se hur den utvecklas i framtiden då Cantillonlambicen med tiden kanske tar mer plats. Jean själv tyckte också att ölet måste få stillas lite och menar att det redan på några få månader har ändrats något enormt och att just brettigheten mildras lite för varje månad. Samtidigt ger det en väldigt unik produkt och vi ser fram emot att förhoppningsvis få prova den amerikanska versionen. Sedan hade de även tagit fram Lambic de Haute Densité och det är ju också en väldigt intressant öl, high gravity, som det heter på engelska, är det som gör ölet speciellt. Ölet har en alkoholhalt på ca 10% alkoholstyrka vilket ger en anourlunda smak i lambicsammanhang, lite toner av russin och självklart sötma. Lite som om man blandar ett bra engelskt barlywine med en Cantillon Iris. Spektakulärt. för er som har provat Zwanze 2013 har ni smakat på delar av den ölen, då den tripeln de bryggde blandades ut med Haute Densité.

Allt som allt ett otroligt roligt event som vi definitivt inte vill missa nästa år igen!

Från det att vi blev frälsta av lambicens fantastiska värld har vi alltid pratat om att tillsammans resa till Belgien, lambicens moderland och där finna våra drömmars stad Bryssel. Förra året träffade vi Cantillons egna Jean van Roy på Akkurat i samband med att nya batchen av Soleil de Minuit skulle släppas och efter ett längre samtal om vår delade passion så bjöd han helt sonika ned oss till Cantillon. Det skulle ta nästan ett år innan vi båda kunde slå våra påsar samman och också lura med oss Manker ned, men nu var det dags och det var perfekt timing då Cantillon annordnade Quintessence tillsammans med två av USAs bästa bryggerier Russian River och Allagash (mer om det senare). Vi tänkte dela med oss av våra intryck, lite historia kring bryggeriet och några av ölen vi kom att prova men tycker att det vore på sin plats med en kort historielektion om Cantillon.

Cantillon grundades av Paul Cantillon år 1900 men det var inte förrens 1937 som det började bryggas lambic på Cantillon. Innan dess var man enbart blandare som använde andras lambic. Den egna bryggningen kom att starta av att Paul’s söner Marcel och Robert köpte ett begagnat bryggverk och startade bryggningen. 1967 gifte sig Jean-Pierre Van Roy sig med Claude Cantillon, dotter till Marcel Cantillon och fick samma år en son, den för många mer kända Jean Van Roy. 1969 fick den tidigare läraren, Jean-Pierre Van Roy frågan om han ville ta över bryggeriet som Marcel annars hade planer på att lägga ned. Som tur var ville han föra tradition och fantastisk öl vidare så han tackade såklart ja.

Jean-Pierre som inte ska misstas för Jean Van Roy, som numera är bryggmästare, hade många tuffa år då lambic inte alls var populärt och många bryggerier fick stängas ned. Detta dels på grund av de nya sötade varianterna som började dyka upp och dels för makrobryggeriernas framsteg. Under ett par år var det knappt att Cantillon överlevde men som tur var kom det en vändning och idag är efterfrågan extremt stor, till den milda grad att vissa av Jeans bra kunder knappt får någon öl – något han själv också uttryckte var hemskt tråkigt. Sedemera lämnade Jean-Pierre helt över bryggeriet till Jean som redan hade jobbat där under många år och lärt sig av sin far, även fast Jean-Pierre ofta fortfarande är på bryggeriet och står i shoppen och hjälper till på bryggeriet. Idag är Cantillon det sista överlevande bryggeriet innanför Bryssels stadsmur och är också det officiella gueuzemuséet. Produktionsmetoden är exakt den samma idag som 1937 även om man sedan 1999 gått över till organiska råvaror.

När vi anlände till bryggeriet så möttes vi av en leende Jean Van Roy och vi hann knappt komma innanför dörren innan han hade jäktat iväg och hämtat en flaska varpå vi snabbt hade ett glas i handen. Ölet som hälldes upp är bryggt som en hyllning till Jean’s son Florian som fyllde 18 år i dagarna (3:e maj) och består av Iris Grand Cru (Iris som legat tre år på ekfat och inte torrhumlats) men i Cuvée Florian har ölet torrhumlats med Bramblig Cross och sedan har man tillsatt 120g/liter körsbär. Jean har alltså dragit ned på körsbären jämförelsevis med deras vanliga kriek vilket gör den väldigt fräsch. Ölet utvecklas mellan varje glas först är det lätt och fruktigt för att sedan övergå i en häftig pepprighet likt rosépeppar. Det märks att ölet är gjort med kärlek och Jean pratade stolt om den, ölet är ju gjort till hans son… Det “nya” ölet skiljer sig mot det öl som tidigare också kallades Cuvée De Florian men som då var ett alias för en lagrad Geuze. Än så länge är detta en testbatch som man inte säljer i större upplaga men Jean verkade gilla ölet och vem vet om och hur det kan dyka upp i framtiden..

Efter ännu en testbryggd kom vi fram till ett öl vi bara tidigare hört ryktet om – Menu Pineau en lambic buteljerad 2009. Ölet var en testbatch inför Zwanze 2011 men där valet sedan föll på Pinot d’aunis, en testbatch som bryggdes 2009. Menu Pineau är en druvsort man bara hittar väldigt lokalt i Loire-dalen och är därför en otroligt sällsynt druva. Ölet i sig påminner väldigt mycket om Reed Muscat som är gjord för Akkurat fast utan den skarpa syran. Druvorna framträder tydligt och ger ölet en vacker fruktighet. Smaklökarna dansar av lycka och detta är en riktig topp öl. Enligt Jean har ölet mognat det senaste året från att vara en något udda öl till att ha blivit makalöst bra. Nu när vi fick äran så var den i absolut världsklass med riktigt bra smak och komplexitet.

Det som är så härligt med Cantillon är att det trots sin status som ett av världens bästa och mest eftertraktade bryggerier ändå är väldigt jordnära. Under vårt första besök kom busslaster med pensionärer för att ta en rundvandring på bryggeriet och köpa och njuta av lambic. Det är svårt att inte le lite extra när man ser en 80+ årig tant sitta med trre flaskor lambic bredvid sig. Förutom dem så var det allt från besökare från Asien, USA och Italien i åldrar mellan 7 och 77 som kom, vissa för ett längre besök och andra mest av nyfikenhet. Det var svårt att inte se bryggeriets historiska värde.

Vi avslutade med att dricka några glas lambic som tappats direkt från faten och Zwanze 2012 som är ett öl gjort med rabarber för att sedan bege oss av mot Moeder Lambic för att avsluta kvällen med att dricka lite mer Cantillon, något det skulle bli mer av de kommande dagarna.

Värmen och den familjära känslan som finns på Cantillon är oslagbar. När vi gick därifrån hade vi alla ett fånigt leende på läpparna, äntligen hade vi åter igen hittat hem.

About 6 months ago my sidekick M2 and I ventured the American west coast in hopes of hops and glory. Great American Beer Festival (GABF) was over and it was time to see what the warm west could give us except for sun and a sense of being at home. Arriving in San Fransisco the day after GABF our mid-size American huge car set off for Sonoma and Russian River – why settle with less for the start of the real beery vacation?

During a lazy evening after one of the GABF sessions we managed end up at a table next to three of my all time beer role models – Garrett Oliver (Brooklyn Brewery), Tomme Arthur (Lost Abbey) and Vinnie Cilurzo (Russian River). Three pioneers who have helped develop the international as well as American beer community into what it is today. Happily for us Tomme and Vinnie were friendly enough to tell us to give them a heads up if we would ever be around San Diego or San Fransisco – both parts of our post-GABF tour.

Said and done, a couple of days later we rolled in at Russian River’s brew pub in cozy Santa Rosa and for all of you with Google translate skills and/or knowledge in Swedish you can read about that here. Unfortunately, Vinnie was still back east in Denver so we didn’t have time to catch up, until now.

The occasion is contrary to what one might think that we cross over to the states again but that Vinnie and founder of Allagash Brewing Company Rob Tod are coming to Europe to team up with lambic master galore Jean van Roy of Cantillon. One day not too long ago it was announced that the trio had joined forces and made a special Wild Friendship Brew consisting of equal parts 3 year old Cantillon Lambic, 2 1/2 year old Allagash Coolship and 2 year old Russian River Sonambic. More than that Cantillon released the information that on the 1st of May 2014, between 10.00 and 18.00 Cantillon would host the Brewery Quintessence. The three mentioned breweries will all attend with beers such as Russian River Pliny the Elder, Allagash Resurgam and Cantillon Zwanze 2012 (among bunch of other goodies). Tickets were limited to 60 per half hour to be able to have a rolling schedule and at the moment there are 43 tickets left divided over 2 of the later sessions. 30€ each which includes some Brussel food treats. Only days after Grote Dorst’s Night of the Great Thirst and the Zythos festival and the day before Copenhagen Beer Celebration kicks off in Copenhagen, Denmark it is guaranteed to be week full of beer.

Together with our “Surisarna” (Sour Dudes) we will travel to Brussels on the 29th and try to share as much passion as everyone else. To prepare for Quintessence I though it was time to reconnect with Vinnie and see what he had to say about the event, the collaboration and give us his thoughts on what is happening right now in the beer community.

MankerBeer (MB): How come you, Jean and Rob teamed up for this one-day festival and what gave birth to the ideo of Wild Friendship Brew?
Vinnie Cilurzo (VC): The idea was actually Jean’s, he invited Allagash and Russian River to come in and blend our spontaneous fermented beer with his and make an event out of it. Neither Allagash or Russian River would be spontaneously fermenting now if it weren’t for Jean and his family. They gave both American breweries so much inspiration and knowledge when it came to spontaneously fermenting.

MB: We rarely see RR or Allagash beers in Europe, due to the demand from the home markets or why is that?
VC: At Russian River we have no distribution outside of the US and we don’t plan to. We brew at 100% capacity year round at both our breweries and as it is we do not have enough beer for our regional distributors, local accounts, or even our brewpub. We still sell 80% of our beer in California and distribute the remainder of the beer in three other states. Becoming a super large brewery is not our goal so we will most likely always have enough market here to sell to.

MB: One of our readers wanted to ask if RR already have one, or is planning to make a 100% spontaneously fermented beer?
VC: We already make one, it is called Beatification and we’ll be pouring it at the event. We start out making our equivalent to a Lambic, except we call it Sonambic out of respect for our Belgian friends. We take several batches of Sonambic and blend them to make Beatification. It is a barrel of Sonambic that we shipped to Cantillon to make the Friendship blend.

MB: “Pliny” is arguably one of the hoppy beers that have generated the most discussion on freshness with one side arguing that it has to be poured within a week while others enjoy it perfectly well after some weeks – what is your take on the freshness debate on hoppy beers?
VC: It isn’t just Pliny the Elder, but really any hoppy beer should always be kept cold and should be consumed as fast as possible. The one reason I think Pliny often comes up in the discussion is because of the way we have marketed Pliny and with all the verbiage on the label about drinking it fresh. Pliny has about a 8 to 10 week shelf life and the earlier you drink it the better the hop profile will be. I’ve had perfectly good 8 week old Pliny but the hops still don’t shine through at that point as they did when that particular bottle was younger.

MB: Apart from not being brewed in Pajottenland, how come we don’t see proper US brewed lambics when every little US craft brewery seems to have their own American Sour?
VC: First off, I think it is a misconception that every small US brewery is making sour beer. It seems like everyone is making one but the truth is it is still a very small segment with-in the US craft market. With those that are making sour/barrel aged beer most don’t have a coolship or horny tank and due to the potential of cross contamination most US brewers want to stick with just pitching the Brett and bacteria to make a different version of a sour/barrel aged beer. Also, making spontaneous beer is very hard, it takes up a lot of space and blending is a real part of spontaneous beer so having a lot of barrels to chose from is important and most breweries don’t have the space for this. I’d say above and beyond everything it comes down to cross contamination.

MB: After a few years of not receiving attention or being deemed as odd sours, goses and berliner weisses have grown into the “it-beer style” right now, have the brewers improved their skills for sour beers or are there any explanation for this?
VC: I’d go back to my previous answer, there still are not that many brewers in the US making goses and berliner weisses. I judged this category at the Great American Beer Festival in 2013 and in total I think there was maybe 50 entries. That is a lot, but it’s not like the IPA category where there was over 200 beers. Those that are brewing these styles are probably interested in exploring new sour styles. Also, these types of sour beers are easy for the first time sour beer brewer to make as it doesn’t take much additional equipment other than maybe some additional parts for their fermenter. I know when I give sour beer presentations I always advocate for the first time sour beer brewer to either make a 100% Brett fermented beer, a goses, or a berliner weisse. All three of these styles are great starter beers for someone who is just getting into making funky beer.

MB: I love RR beers but I must admit that it wasn’t until I visited the brewery the week after GABF that I could try the selection of non sours and “not-Pliny”. With so much focus on the special beers isn’t it sad that people might miss amazing brews like the OVL Stout or Aud Blonde?
VC: Thanks for the kind words. One thing we always say, “we can’t force people to drink our beer.” And even when they are drinking our beer at our pub it is up to them to decide what they want to drink. We make a lot of beers that are only sold at the pub and many are lower alcohol beers. From an operational side, right now we have a good mix of popular beers as well as year round beers that don’t sell as well along with a good number of one-off brews that we brew on occasion. The fact that we don’t distribute many of these beers outside of the pub is because we don’t have the capacity to make any more. With that said, having a bunch of unique one off beers is fun to have at the pub as it is nice to hear from customers that they found a new favorite RRBC beer. My favorite new brewpub only beer is called Dribble Belt, it is a 4.2% ABV hoppy session beer. Here is a link to our web site chalk board, I think we have 19 beers on right now- http://russianriverbrewing.com/.

MB: What is in store for the future of RR? Right now we are just holding steady with our current production and distribution.
VC: We are not opposed to expansion but we will never be a large, fast growing American craft brewer like some of our friends are doing. We are happy with slow growth and in some cases no growth. This brewery is as much a life style for Natalie and myself as it is a business. Some day we might make more beer but for now we will keep doing what we do at our current level.

MB: What are you looking forward to the most with going to Brussels for Quintessence?
VC: Going to Belgium use to be more about learning for me, I would try to learn as much as I could from any Belgian brewer I could meet. Now, going to Belgium is about seeing all of our Belgian friends, that is what I look forward to the most. It will be a real honor to drink the Friendship blend in Belgium, Natalie and I are completely flattered that Jean invited us to do this project along with Rob and Jason at Allagash.

MB: Finally then, when will we see you or RR beers in Sweden?
VC: Sorry, as I said above, we don’t plan to take on any distribution outside of the US. The truth is, if Russian River distributed outside of the US, when the American craft beer drinker got wind of this they’d be upset. For now, you have to come to beautiful Sonoma County and drink our beers fresh.

We appreciate that Vinnie took the time to talk to us and hope that you have learnt something or is on your way to book the last few tickets for the event. It was a long time I was looking forward for an event this much and this time it is not all about the beers but the feeling of being down in Belgium, sipping on some of the best beers out there with the best brewers and beer lovers out there. I hope to see you all there!

Nu ska vi se till att Surisarna sätter Cantillonflaskan i halsen, för nu ska vi skapa vår egen Mamouche! För er som inte känner till Mamouche så är det en öl av belgiska lambicbryggeriet Cantillon som har gjort en lambic med fläderblommor. En av mina absoluta favoritöl och det var en kväll då jag bara kände att “nej fan jag måste ha en Mamouche”.

Tyvärr så gapade Mamouchehyllan tom och jag började klia mig lite i skägget och såg en liten Geuze Tilquin ståendes. Ja va fan man får väl nöja sig med en geuze en kväll som denna tänkte jag….eller? I köket hade jag ju en flaska med koncentrerar flädersaft. Ja va fan ner med lite saft i glaset och sen på med geuzen och det var ta mig fan magiskt. Stannar min hjärna där? Nej, här ska det blandas öl!

Jag döpte snabbt ölen till Tilqouche så ja va fan om man gör det med en Duchsesse de Bourgogne. En flamländsk rödöl i stil med Rodenbach Grand Cru som man finner på systembolaget. Detta borde passa ganska väl kan man då tänka. Men herregud vad räligt detta är. Den mjuka underbara Duchessen med sin smak av balsamico  mot den beska och ändå söta saften blir till en vedervärdig sörja.

Vad provar man mer med? Barley wine kanske? Ja för fasen fram med Bötet Barley Wine från Nynäshamn. Ett Barley Wine i engelsk tappning då den inte är fullständigt fullpackad med humle utan mer fokuserad på malten. Fikon, aprikoser, karamellsötma och en maltsöttma till den unika smaken man får av en fläderblomssaft med den söta beskan. Men nä, det finns ljuspunkter i att det beska från flädern väl kan passa in i detta öl, men då Bötet redan är en söt öl så blir detta en sockerbomb. Men om ni på Nynäshamn får för er att läsa detta så vill jag ha lite royalty när ni brygger en fantastisk öl, för potentialen finns där!

Här tar mina ideer slut, för jag ska snart träffa Manker och då vill vi att ni tar fram en öl som vi tillsammans ska dela i ett avsnitt av MankerBeer TV. Det kommer att bli ett “all-star avsnitt” med det vidrigaste jag har gjort.

Förresten, om någon har en Shipyard Applehead att donera så lovar jag att Manker och jag gör om denna klassiker.

Det finns en källa, där ljuvlig nektar rinner både från kran och butelj. Det finns en oas, och den finns rakt under näsan på dig.

Det var inte alltför länge sedan som vi smet in på restaurang och ölmeckat Akkurat på söder i Stockholm  för första gången. Vi visste inte mycket och var ganska nya på det här med öl. Vi visste att bryggeriet Cantillon existerade, men inte mycket mer än så. Akkurat kom sen att bli platsen där surölshimlen började öppna sig för oss, ett ställe som passar alla som gillar alla typer av öl men som verkligen passar de som vill dricka suröl, oavsett om det är på fat eller på flaska, dyrt som billigt. En diger och högt ansedd vintagelista har samma effekt på oss som tv-spelstidningar och mattidningar har för andra, man fastnar bortom tid och rum och kan bara sitta och bläddra i timmar mellan rubriker och årtal.

Tyvärr kan det vara lätt att gå vilse bland alla öl. Därför har vi sammanställt en kort liten nybörjarguide över vad vi anser är guldkornen på Akkurat. Guiden är tänkt att fungera som ett tips, som inspiration till att finna just er väg in till surölen och för de som inte bor i Stockholm eller har tillgång till Akkurats utbud så kan ni läsa guiden som inspiration för när ni besöker en ölkrog med ett bra utbud av suröl är det bra att veta vart man ska börja. Ni kan börja med att fråga efter öl som är snarlika de nedan, tyvärr är många suröl väldigt svåra att finna, särskilt då de från Cantillon – men det är värt att fråga. Guiden ska också kunna fungera någorlunda som inspiration för er som redan druckit lite suröl men vill prova något nytt. Ni som redan är bevandrade i surölets härligheter kan läsa det och drömma er tillbaka till stunden när ni föll pladask för denna magiska dryck.

Nybörjare: Ett nybörjartips eller en lämplig start är att först bekanta sig med suröl och spektrumet av variationer och smaker. På Akkurat har de nästan alltid något på fat från Cantillon (andra krogar har ofta någon form av surare eller syrligare öl, ibland med frukt i), det du kan göra som är både lärorikt och mycket roligt utan att det kostar en dyr peng är följande experiment. Köp in ett glas Cantillon på fat, en liten flaska (gärna “färsk”) och en liten flaska från 2000 (akkurat har ett riktigt fyndpris på flaskor från 2000), dessa kan du ofta finna för ett oförskämt bra pris. Spännande att se hur ölen skiljer sig från fat och flaska och hur den blir med lagring. Ett kul experiment som är en bra inledning på ditt utforskande av surölsvärlden. Detta är dock bara ett tips om hur man kan börja sin tur igenom Akkurats surölsvärld, inget måste, utan låt din nyfikenhet leda dig!

Självklart kan du även dricka lambicen som finns på systembolaget.  Främst är det Oud Beersel Oude Geuze Vieille (1694) och Oude Kriek Boon (1673) som finns inne, men då och då dyker det upp lite mer exklusiva lambicer att hålla koll på. Du kan också ofta kan stöta på lambicer på många andra barer. Baren The Bishops Arms (finns i flera städer) brukar ofta ha något surölsalternativ likaså Pressklubben (Stockholm), Tre små rum (Göteborg), Rover (Göteborg), Ölrepubliken (Göteborg) osv. det är inte svårt att finna något om man bara orkar gå någonstans; systembolaget eller den vanliga puben kan man ibland komma en bra bit på (håll utkik efter barer som tar in öl från Constant Companion, Galatea och Brill & Co som är de med ett bra utbud av suröl).

Medel: När du lärt dig lite mer, kanske har provat ett par olika suröl och börjat uppskatta dem kommer du till nästa “nivå”, vi får väl kalla den ”medelavancerat”. Du har nu provat några suröl och vill ta dig vidare. Ett bra steg är då att upptäcka bredden av suröl – olika producenter/bryggerier och deras olika varianter. Detta kommer att bredda ditt spektrum om vad lambic är och hur det kan smaka! Det finns många sötade varianter, som kan vara intressanta men som vi inte skulle se som alltför viktiga att prova varpå vi istället föreslår något annat. Vi rekommenderar bryggerier och “blandare” (de som blandar öl andra har bryggt) som Girardin, De Cam, Boon och Tilquin, men Akkurats sortiment sträcker sig längre än så (speciellt om vi börjar tala årgångar). Även här rekommenderar vi att du använder din nyfikenhet och utforskar lambicens spännande värld! Det blir lättare att njuta av öl när du känner hur bra det är.

Några öl som är lätta att missa är Lindemans Cuveé René, det finns både en kriek och en geuze och båda är alldeles utmärkta enligt vår mening och väldigt förbisedda. Ett måste är De Cams Framboise-lambiek, detta är enligt oss den bästa framboosen (lambic med hallon) på marknaden av de vi provat. Helt ärligt älskar vi allt De Cam gör.

Kanske visste ni att folk från hela världen åker till Sverige och Stockholm bara för att gästa Akkurats fina lokaler? Mycket tack vare en cuveélista som få barer I världen kan mäta sig med. Akkurat har flertalet öl gjorda för bara sig, mycket tack vare alla de som reser över land och rike för att besöka Akkurat, och dess anseende som en världens bättre krogar. Vill ni prova dessa unika, eller mer svårfunna öl bör ni leta fram Cantillon Soleil de Minuit (en hjortronlambic som är gjord för akkurat 1999 och 2012), Goldackerl Geuze (lambic gjord med ädelrötna druvor med tillsatt vin från samma vindruvor) och Geuze Velomoteur (en jäkligt bra gueuze i en flaska som får ateisten att börja tro). De har även sällsynta öl från det lika fantastiska 3 Fonteinen så som 50/50 Gold Geuze (J&J Blauw) (gjord för ett bröllopspar 2003, finns en blauw, blå, och en roze, rosa. blauw är på ratebeer listad som världens bästa gueuze. och vi håller den som en av de bästa) och 3 Fonteinen Geuze 50th Anniversary (som namnet säger så är det ett öl gjort som 50års jubileum). Ja, när ni har kommit till denna nivå så vet ni vad ni vill dricka. Se gärna ratebeer.com för listor kring bryggerier och vilka öl som ska vara ”bäst” i sina kategorier. Vi har dock några förslag. Kanske ska ni gå vidare till Eylenbosch Geuze och Faro, ett förslag på öl man inte ser alltför ofta. Eylenbosch är ett gammalt bryggeri som lades ned kring 1991 (men fortsatte att bryggas och säljas under namnet fram till 1991), således är dessa flaskor väldigt gamla vilket kan innebära att de faktiskt gått över tiden och fått smaker som kanske inte passar alla.

Sedan får man inte missa att prova samma årgång på olika flaskstorlekar, Cantillon 2004 är ett bra tips där ni kan prova en magnumbutelj mot en 37,5cl, fantastiskt kul att se hur mycket det skiljer sig mellan samma årgång men i olika flaskstorlekar. Sist men inte minst så tycker vi att du bör lära dig vilka årgångar du själv gillar och från vilken producent, personligen älskar vi 3 Fonteinen Oude Gueuze 2002 och det är nog sällan vi missar att dricka denna när vi är på besök (notera, inte vintge varianten).

Varför åka till Belgien när vi har det mesta av det bästa i Stockholm?

Vi har länge haft starka kärleksband till belgiska suröl. Det är vad vi verkligen gillar, är intresserade av och försöker byta till oss. Många av de finaste belgiska surölen från Cantillon och 3 Fonteinen är numera så limiterade eller svåra att få tag på att de säljs för flera hundra eller ibland tusen dollar. I våras skrev vi om den dryckesauktion auktionshuset Skinner hade där man för första gången hade med öl. Då såldes bland annat en flaska Cantillon Don Quijote för $1.586. Ölet gjordes exklusivt för Goblin Pub och Livingstone Club i Florens.

Det är inte första gången Cantillon gör såpass limiterade öl för utvalda krogar utan vårt egna Akkurat har förärats två batcher av hjortronlambicen Soleil du Minuit. I vårt grannland Finland har Jean van Roy bryggt flera öl åt korgarna Pikkulintu och One Pint Pub. Förutom dessa så har dessutom har Brooklynkrogen Spuyten Duyvil fått en batch av en lambic med samma namn som krogen. De få flaskor som kan finnas kvar av någon av de här flaskorna byter idag ägare för antingen stora summor pengar eller genom ibland galna bytesaffärer.

Tillsammans med Manker hade vi satt som mål att under en helg prova så många som möjligt av de här ölen. Tack vare en längre tids samlande, bytande och köpande hade vi fått tag på en flaska var av Don Quijote och Spuyten Duyvil som skulle öppnas under en magisk kväll med inresta ölfantaster från Belgien och USA samt bland annat MankerBeers egna belgofil Skrubbe. Tanken var att efter det åka till Helsingfors över dagen för att förhoppningsvis få chansen att prova på de finska “Cantillonspecialarna”. Av dom är det ju bara “Tyrni” som fortfarande säljs öppet, de övriga kan finnas i privata källare eller tas fram för speciella tillfällen. Vi hoppades på det bästa men förväntade oss egentligen bara att få prova Tyrni.

Första kvällens provning, ledd och annordnad av vår ena surishalva Ludvig innehöll allt från Cantillons nya barley wineliknande geuze Lambic d’Haute Densité till  Zwanze 2010 och årets upplaga av Blåbär. Men innan någon av dessa skulle provas skulle kvällens två rariteter öppnas. Först ut av alla ölen var Spuyten Duyvil och av de 168 flaskorna som släppts så var det här flaska 52 (enligt ratebeer har det bara släppts 138 flaskor). Lambicen har blendats för hand och har legat med tranbär från New Jersey. Som ni ser på bilden så har färgen gått över till en dovare lambictypisk varm orange färg. Hade vi inte vetat om det så hade tranbären varit rätt subtila, men det går fortfarande att känna av strama, sursyrliga bär som ger ölet något extra. Lite tanniner och strävhet låter sig öppnas upp genom att vi låter lufta ölet en stund. Det här var verkligen bra och mycket bättre än de trots allt rätt sansade förväntningar vi hade då vi anade att karaktären från bären minskat.

Därefter skulle vad som skulle anses vara kvällens bästa öl öppnas – Don Quijote. Lambicen har fått ett tillskott av italienska druvor tillhörande Vitis Lambrusca-släktet, druvor som idag främst odlas i nordamerika och har en lite söt men murkig karaktär. Doften har en härlig sötma som tar dig med till Willy Wonkas godisland med syrliga godisar som stramar åt sådär torrt och skönt i gommen och bak i munnen. Väldigt mycket och tydliga druvor och druvjuice i både doft och smak som balanseras helt perfekt med Cantillons sura lambic. Precis lagom funk med inslag av både grape och citron. Vi var alla överens om att det här är den bästa Cantillon vi har haft, kanske till och med en av de bästa ölen vi provat någonsin. Just att ölet har en så påtaglig och annorlunda sötma som syran ändå lyckas hålla ned är vad som ger en komplexitet som är unikt för Don Quijote. Variationen mellan godis och stall, syra och sötma och den hela tiden närvarande druvsmaken sitter helt perfekt!

Egentligen var det dumt att fortsätta provningen efter dom här men vi kan väl säga som så att av de amerikanska surölen så var det enbart Crooked Stave Waelzblood (Cheers! 2012) och Lost Abbey Veritas 007 som ens kom på samma planhalva i kvalitet som Don Quijote. Större delen av det digra startfältet med många andra bra (!) belgiska suröl var riktigt fina öl, men med Spuyten och Don Quijote på samma bord är referenserna bra mycket högre.

Dagen efter den galna provningen spenderas med att dricka allt annat än suröl och istället var det packande av väskor och en planering av hur vi skulle ta oss till de finska krogarna som var målet. För Pikkulintu har Jean van Roy tagit fram Olutravintola Pikkulintu (släpptes 2006) som är en specialversion av Cuvée des Champions torrhumlad med Hallertau istället för Styrian Golding, samt Pikkulinnun Viskilambic (släpptes 2009) som togs fram inför krogens 9-årsjubileum och är en 2-årig oblendad lambic som fått ligga på bourbonfat. Det går inte längre att köpa ölen på plats så det var på vinst och förlust som vi tog tunnelbanan ut till en trevlig men lite torr förort till Helsingfors för att där hitta något som såg ut som kvarterets pizzeria men som är en av finlands bästa krogar. Manker hade stämt möte för dem för ett reportage men då vi blev lite försenade så fick han skjuta upp det och dricka öl istället, lite synd. Vad som var mindre synd var att det stod ett paket och väntade på oss i deras källare, två flaskor vardera av deras båda specialare – helt galet!

Vi började med att prova Olutvintola Pikkulintu som hade en stor tydlig arom av stenfrukt och framförallt stjärnfrukt. En långsam syra med rund, lite söt men ändå stram fruktighet som gick mycket åt stjärnfrukt. Med en måttlig syra kom smakerna fram väldigt fint och det var en elegant och lagom komplex geuze som vi alla uppskattade. Andra flaskan hade lite mer kolsyra än den första vilket gav me tryck i smaken vilket den vann på. Inte helt otippat världsklass! Det här är en oerhört ren geuze som egentligen inte sticker ut på något sätt, det är också det som gör att både Cuvèe des Champions/St. Gilloise och denna specialversion är så omtyckta.

Efter varje blå flaska tog vi och provade en röd flaska Pikkulinnun Viskilambic. Doften var makalös med vanilj och tydliga bourboninfluenser som med lambicens syra, stallighet och komplexitet drog åt vältorkat kött. Smaken gick åt mogna röda äpplen och varm bourbon med fin syra från träfaten. Aningen träbitter och influenser som får oss att tänka på äpplen och bourbon. Det här var helt klart något utöver det vanliga och vi alla valde Viskilambic som vår favorit av de två. Såhär ska bourbonfat användas och det vore spännande om fler vågade experimentera på det här sätt! Lär säkert finnas fler galna fat som skulle ge bra smak och doft till en geuze.

Efter en oerhört trevlig eftermiddag på Pikkulintu tog vi åter tunnelbanan in mot de centralare delarna av stan där vi satte oss på One Pint Pub. Då vårt hotell låg bara en kort promenad från krogen hade vi varit där redan vid öppning för att bekanta oss med ställen och prova en av deras Cantillonöl, havtornslambicen Tyrnilambic Baie d’Argousier. Det går än idag att köpa en av de cirka 20 flaskor som finns kvar i källaren och trots att cirka 500 svenska kronor för en 37.5 cl stor flaska är lite saftigt så är det värt det om man är ett par törstande surisar. Förutom Tyrnilambic har man även Groseille och Groseille à Maquereau med röda vinbär respektive röda krusbär, vilka dock får anses vara omöjliga att få tag på och där de sista flaskorna auktionerades ut på deras Facebooksida för rejäla summor.

Tyrnilambicen har gjorts ett par gånger men tack vare att vi ovetandes råkade spendera morgonen med att dricka öl bredvid ägaren och mannen bakom ölen så fick vi tillåtelse att köpa in en av de två flaskor som fanns kvar av första batchen. Innan vi går in på ölet vill vi bara rekommendera er alla att åka dit, för har ni tur kommer ni få en lång och oerhört inlevelsefullt berättad genomgång av hur, var och när bären plockas och hur de sedan över natten fraktas till Cantillon. Havtorn är oerhört svåra bär som kräver mycket noggrannhet och en stor mängd för att ge smak på ölet. Anledningen är simpel, istället för att mosa bären få de ligga hela vilket kräver mer bär för att ge smak. Mosas eller går bären sönder blir de oerhört sura vilket kan förstöra hela ölet berättade vår nyfunne vän.

Smaken liksom doften kretsade kring havtorn med deras speciella syra och torra, nästan jobbiga stil. Bra syra, lagom funk och när glaset hade blivit lite varmare så började det blomma upp mer stall och smutsig dammighet.

Kvällen hade lätt kunnat sluta där men efter ett par timmars prat om Cantillon, suröl och hanteringen av bär kom vi in på krusbär. Vi fick mer eller mindre våra drömmar grusade om att någon gång på prova på Groseille à Maquereau då vi fick höra att det bara finns en knapp näve flaskor kvar i världen. Groseille var även den numera ett minne blott och kanske kunde någon enstaka flaska stå hemma i ägarens privata källare, men det var högst osannolikt. Istället tog vi in ett glas Sahti (traditionell finsk dryck med inslag av enbär och rök) medan samtalet fortsatte kring allt som har med bär att göra. Plötsligt skedde det bara och vipps stod en flaska Groseille à Maquereau på bordet,  en av de troligen två flaskor som finns kvar i Finland. Lycka är inte ord nog att beskriva känslan.

Med andakt hällde vi upp 6 glas av den krusbärsblomstrande rikedomen och lambicen var nästan helt klar med en funkig doft med sura bär med lite såpa som påminner om händer nytvättade med violtvål. Smaken var sträv där det framförallt var smaken av bärskal som stod ut. Krusbär är ett svårt bär som har mer syra, strävhet och torkar ut munnen än vad det ger specifika smaker. Lite sötma kom då och då fram mellan det sura. Återigen var det bara att lyfta på hatten för en öl av världsklass och framförallt till One Pint Pub för att vi fick chansen att överhuvudetaget prova på den.

Efter en sista shot chilivodka började det bli dags att stega hemmåt då krogen stängde och vi skulle upp tidigt för att åka hem till Göteborg för vidare bartime. En oförglömlig och magisk helg var över och vi hoppas att ni tar chansen att åka iväg på resor likt detta, för kanske kommer ni också att få prova på öl som knappt hittar sin väg utanför vissa krogar.