Ibland är det intressant att se hur Systembolaget fungerar vad gäller öl som ska finnas under en säsong och eventuellt mer än så. I fallet Amager Modern IPA var intresset så stort att ölen man hade tänkt skulle räcka i en 3 månader tog slut på bara 6 veckor. Detta i sin tur påverkar ölets rankingsystem (där även storlek, alkoholstyrka, pris etc räknas in) varpå ölet skjuts ned i rankingen och därmed hamnar i färre butiker, i det här fallet från cirka 80 butiker till runt 15. Problemet blir att ölet har beställts från bryggeriet och de mängder man har beställt kan inte riktigt levereras som planerat då man måste skicka till det lägre antalet butiker. Det många bryggerier och importörer då önskar är att ölen beställs till butikerna varpå de har chansen att åter hamna i butikens sortiment om efterfrågan är tillräckligt stor. Det är alltid svårt att på förand sia om hur stort intresset kommer att vara och jag tycker att det är fel att straffa bryggerier och importörer ifall ölen säljer slut för snabbt, risken är annars att man istället sitter på stora lager med öl som hinner bli gammalt innan det åker ut hyllorna. Inte bara blir kvaliteten på ölet sämre utan lagerhållning kostar och det är du som kund som får betala för det i form av högre pris på ölet.

Jag har tidigare provat ölet på ölfestivaler och någon enstaka flaska hemma, men aldrig har jag kommit till att recensera den. Då jag verkligen gillar Amager och gärna ser deras öl på Systembolagets hyllor vilket kanske gör att fler vågar prova på smakrik craft beer istället för tråkigare öl så är det minsta jag kan göra att ge lite information om hur Systembolagets system fungerar och ge er min syn på det här ölet.

Amager Modern IPA som i mindre konservativa och statskontrollerade länder kallas för Kååd (gissa vad det betyder?) och pryds av en något erotiskt laddad “bunny” är en välhumlad IPA på 6% alkoholstyrka och kostar 35,50 SEK för en 50 cl stor flaska. Provningstillfället i ära provade jag ölet tillsammans med en rejäl hamburgare gjord på mald entrecote och biff som fått några droppar vit tryffelolja över sig Ofta är matchningen med en örtigare IPA á la amerikansk östkust utmärkt till en saftig bit kött då de jämfört med IPA av amerikanskt västkuststuk har en bättre maltighet som fungerar bra till kött och där örtigheten hos humlen ger en extra krydda, väl värt att prova.

Amager Modern IPA

Utseende: En mer kopparfärgad rödskimrande vätska med ett litet smutsvitt skum som falnar ihop rätt snabbt.
Doft: En lite tydligare maltprofil av mörkare slag får sällskap av toner av mörka röda bär, örtig humle och grapeskal. Mer potenta humlesorter ger tyngd i doften utan att ölet för den sakens skull är obalanserat kraftig. Rätt tydlig torrhumling i doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Om doften vittnade om kraftiga humlesorter så gör smaken dig inte besviken, en lagom kraftig kropp bär upp örtig humle med en karamellig maltbas som trots humleprofilen är lättdrucken och balanserad. Smakerna drar åt kåda, citrus och granbarr med inslag av karamell. Härlig bitterhet som påminner om att tugga på en humlepellet, men ölet bedövar inte munnen med sin beska utan du kan lätt njuta av en flaska utan att känna dig mätt eller humletrött.

Betyg? – Bra+. En IPA som drar åt amerikansk östkusthållet med en tydligare maltbas med mörk karamell och örtigare och lite robustare humletyper. En väldigt ren öl som fungerar helt perfekt till kvällens hemlagade burgare på mald entrecote tack vare en sötare maltighet som sjunker in i det saftiga köttet samtidigt som den kryddiga humlen ger variation till smaken. Prova på sommarens grillfester!

Då var man åter hemma i Stockholm efter ett händelserikt veckoslut i Göteborg som så klart kröntes med En Öl & Whiskymässa. En mässa jag redan har betat av ett par av de negativa sakerna med, vilka jag hoppas att vi får slippa nästa år då vi förhoppningsvis åter få se mässan. Kvar är allt det positiva; alla människor, känslan av att en hel stad äntligen kunde stå stolta över en egen festival och så klart alla de bra ölen.

Det börjar nästan kännas som en festivalvana att hylla Skåne. Är det inte något av bryggerierna så är det Elixir Wines och något från deras portfölj, men så har Skåne också väldigt mycket att vara stolta för. Göteborg var så klart inget undantag och när vi stod hos Malmö Brygghus hade jag till slut svårt att flytta mig de få montrarna ner till Brekeriet – ölen var för bra. Malmö Brygghus hade tidigare en negativ stämpel på sig och ett rykte om halvtaskiga öl och få spännande nyheter, men så kom nye bryggaren Thomas in, fick fria händer och vipps har det hänt saker. Förutom att den nu snart två och ett halvt år skånska lambicen Grand Crew har växt oerhört sedan Stockholm Beer i höstas så är det svårt att inte hylla Hop-Man IPA eller den fenomenala IPA’n Canned Wheat IPA. Den senare har hela 50% mältad och omältad vetemalt och för tankarna åt Three Floyds Gumballhead. Ölet är friskt aromhumlat där den lätta kroppen för fram en fräsch och smakrik öl med allt från blomster till grape och inslag av tropisk frukt. Att också få höra om bryggeriets kommande öl och vad som ligger i gömmorna på bryggeriet vittnar om att Malmö Brygghus bara kommer att växa och växa.

Inte långt bort, vare sig geografiskt eller på mässan stod bröderna Ek från det alltid lika välförtjänt hyllade Brekeriet. Med sig på mässan hade de nyponölet Rosaldin och den snabbt utsålde Breidur (mango och äpplen) – båda öl som jag inte kunde göra annat än att ge väldigt höga betyg. De lyckas verkligen med att fånga upp de rätta inslagen från de frukter och bär de använder och Rosaldin är en öl jag gärna hade haft ett sexpack av hemma. Sedan får man inte glömma öl som BP1 (brett porter 1), BPA (Brett Pale Ale) eller den trevliga Grisetten (3.4% stark brettad saison) – alla med samma höga kvalitet man förknippar med Brekeriet och alla ett bevis på att Sverige har en gömd skatt som säkert skulle kunna nå långt i USA. Ska ni ned på ölfestivalen i Skåne så får ni verkligen inte missa Brekeriet.

Vänder vi temporärt blickarna mot mässans arrangörsstad, Göteborg så fick vi äntligen prova två stycken premiärer. CAP, Mattias Hammenlinds nya projekt öppnade klockan 4 på fredagen upp sin kub för att bjuda på sina två första öl, en Double IPA och en Imperial Stout – båda brygda hos Dugges (därav Göteborgsanknytningen). De båda ölen släpps nu i vår på Systembolaget och tyvärr är de inte värda de 199 kronorna de kommer att kosta per flaska och i vår lilla besökargrupp gick åsikterna isär. Vissa tyckte att de var helt okey, andra att DIPAn var sådär medan stouten bara var bra. Själv tyckte jag att DIPAn var härligt ofiltrerad, utan för mycket beska och med bra smaker av humlekotte, grape och gräs medan stouten kammade hem det högre betyget av de två – riktigt välgjord och full med smak utan att bli för tung. Värt att köpa en flaska i vår, i värsta fall får ni dela den 2-3 pers.

Kanske har man blivit för van med ölmässor och att kunna prova öl från Närke Kulturbryggeri i ohälsosamma mängder, men det går inte att komma ifrån att de är ett av landets bästa bryggerier. Förutom att ha tweakat till receptet på den redan prisbelönta Death by Hops, såklart till det bättre så var det en riktigt färsk dubbel IPA i Huvill och en ett stycke historia i Dubbel Singel Urapa. Jag tror få förstod vad jag menade när jag la upp bilden här till höger och fråga om någon kunde urläsa storheten i ölet och likaså var det nog inte många som på mässan förstod vad det var de drack. Ela Noibla Wen blir spegelvänt New Albion Ale. Med andra ord har man tagit receptet på ölet som tillsammans med Anchor’s Liberty Ale (som kom något år tidigare) nog kan sägas skapade den amerikanska pale ale’en och brygt ölet rakt av. Ölet i sig var långt ifrån de aromhumlefräscha “aporna” vi ser i USA idag, men det är det här jag älskar med Närke – de tar till vara på ett tycke tradition och historia som annars lätt kan gå förlorad. Extra kul då det är få ölnördar som provat New Albions öl.

Mer skånskt då? Elixir Wines portfölj har växt och mognat lite för varje ny festival och mässa och nu har Stronzo funnit sin plats, bryggerier som Hornbeer, Xbeeriment och Det Lille Bryggeri fortsätter att hålla en hög kvalitet och Amagers storhet behöver väl inte förklaras vidare. Just Stronzo körde på stort med sin Honey Badger, en nästan 18% stark imperial stout med mer kaffe och honung än vad som får anses vara det normala intaget för ett halvår. Gillar man en rejäl kaffebomb i ölet så var både Honey Badger och de båda varianterna på imperial kaffestouten Crude Oil (Ravnsort och Papua Nye Guniea) rakt på sak. Jag förstår de som inte uppskattar öl som saknar balans eller som håller tillbaka lite för att hitta en enhetlighet, men här är det all in. Andra öl jag vill lyfta fram från Elixir Wines monter är Det Lille Bryggeri Black Elixir, Amager Lust och Hornbeer Viking Chili Stout som ni bör prova om chansen ges. När Amagers Sinner Series nu är klar, de sista ölen kommer till Systembolaget i vår – så är det klart att vi ska vara glada att ha fått prova på alla ölen. Vissa var väldigt bra medan någon enstaka var okey, men som smågalet projekt får jag ändå säga att det var väldigt lyckat. Sedan är det inte varje dag vi får så mycket av Amager tillgängligt att köpa med oss hem heller..

På Facebook har jag redan under mässans gång berömt Mohawks båda nyheter Belgian Grand Cru och Double Barrel Imperial Blizzard, där framförallt den första av de två är ett garanterat köp om den hamnar på bolaget senare i år. En öl som lätt skulle kunna lura mången belgofil, Skrubbe akta dig. Dessutom kommer de att lagras riktigt bra. Stefan berättade också lite vad som ligger i görningen och det är han och Malmö Brygghus som kommer att stå för moderniseringen av den svenska ölscenen. Inget om alla andra, men nu kommer vi att få se ölstilar och öl vi normalt sett inte förknippar med svensk öl.

Likaså vill jag tipsa om Poppels goda APA och Van Eecke Hommelbier Nieuwe Oogst Fresh Harvest 2012 som båda har just den där sommarflörtiga och nykära blommigheten med toucher av fruktkorg och sol. Mässans bästa öl på många sätt var annars Charlis Brygghus och O/O Brewings CPA – en öl  framtaget för och marknadsfört av GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. Alla kan tycka om och vilja dricka öl, oavsett om man har ett funktionshinder eller ej – gå in på deras hemsida och läs med – gillar du öl ska du stödjadetta!

Andra höjdpunkter får väl vara Brooklyn Brewery’s nya mörka IPA There Will Be Black och Mjödhamnens Lingonlunda, en utsökt mjöd med syrliga lingon – ni måste verkligen prova att beställa hem lite av deras produkter från Systembolagets beställningssortiment. Nu sätter vi om fokus mot Köpenhamn och Copenhagen Beer Celebration, ingen vila här inte.

Vi har våran intervjuserie inför Stockholm Beer där vi fram till mässans start kommer ha intervjuat runt 20 olika bryggare eller andra som är involverade i mässan. Ett av bryggerierna som kommer till mässan och Elixir Wines monter är Det Lille Bryggeri, vars bryggmästare Rene vi dock inte hunnit intervjua. Istället får vi ta och prova en av hans öl vilket idag blev en mörk chili och lakritsale, en öl som gjordes som en one off men där Magnus från deras gamla svenska distributör TWC lyckades få dem att göra en ny version 2012. 2 andra typer av chili och snäppet mer humle och lakrits än i den tidigare versionen utlovar kraftigare smak vilket int är helt fel för ne öl som denna. Det Lille Bryggeri är ett synnerligen spännande bryggeri som experimenterar rätt friskt men ändå får stå lite i skymundan för exempelvis Mikkellers olika experiment. De som var på mässan i fjol kunde till exempel prova Black Time 1, 3 och 6 – en imperial stout man har låtit koka i 1, 3 och 6 timmar för att se hur koktiden påverkar ölet. De har även en motsvarande serie – Hoppy Times – där man låtit en american pale ale koka med humlen motsvarande tid som med imperial stout’en för att se hur humleprofilen påverkas. Så man kan verkligen säga att de gillar att undersöka hur öl kan man smaka, vilket deras chili- och lakritsale är ett bra exempel på (de har även en kaffe- och chiliale som är riktit bra).

Det Lille Bryggeri Chili Lakrids Ale 2012

Utseende: Mörkare brun vätska med ljus nougatfärgat krämigt skum.
Doft: Både gräskryddig och fruktig humle med en söt lakritshet chiliton. Lätt rostad malt och lite vinösa toner. Söt lakritsrot och nedstrimlad chili som skulle kunna göra sig bra som godis. Vissa bäriga inslag vilket brukar kunna följa med lakritsen och ger än mer sötma till doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tydlig fruktig humle med fin söt- och saltlakrits som sedan åter övergår i humlefruktig lakrits och vipps så är chilin där och bränner till lite. Chilin märks av med lite varm fizz på tungan och runtom i munnen och med lakritsen. En ren maltsmak vilket jag verkligen gillar och som lyfter upp smaker av choklad och kaffe. Söt chili och bra lakrits med en gnutta kola.

Betyg? – Bättre. Jag, som chili och lakritsfantast älskar ju det här men jag kan tro att det finns de som skulle tycka att den är sådär. Jag hoppas att Rene tar med så mycket som möjligt av dessa öl till mässan så att ni kan prova på olika serier såsom Hoppy/Black Times eller denna och kaffe- och chiliale’en. Annars får vi hoppas att TWC/Elixir Wines kan ta in mer från bryggeriet så att vi inte måste ta oss ned till Danmark för att få prova på dem.

Torsdagen den 6’e oktober innebar andra branchdagen på Stockholm Beer and Whisky Festival vilket innebar att Manker och M2 tog på sig ölbyxorna, slipade ölglasen och siktade in sig på Nacka Strand. Runt halv sju var vi där och inför vårt tredje besök på mässan så tänkte vi ha en annan approach, mer speciella flaskor, mer nya aktörer och mindre stora öl. Fan gick det bra. Det är ju rent ut sagt oundvikligt att missa Brills monter när man stegar in i Hall 1. Idag började vi lite lätt, tyckte vi genom att bara prova 3 Fonteinen Straffe Winter 2008, en ljuvligt välsmakande, perfekt balanserade och goda faro (lambic med tillsatt socker). Medan Manker smackar i sig de goda dropparna satte M2 käften i Port Brewing High Tide Fresh Hop IPA, en mild (sett till dess 7% alkohol) IPA som är både mjuk och rund liksom många av deras IPA’s. Dock kände vi att det var dags för en paus från de mängder av bra öl som fanns så vi tog skuttet nedåt ungefär samtidigt som ÖlhundsFredrik dök upp.

Näst på turen blev Cask där vi efterfrågade Sunk IPAn (Punk IPA med kryddor, lagerjäst och nedsänkt på havsbotten), som dock inte fanns. Istället hade de fått ett par flaskor Hops Kill som drar åt att vara en imperial-version av5 AM Saint, mycket smak och mycket bra smak skölljde ut ur flaskan och ned i munnen via våra glas. En öl som är lite som Punk’en fast mer åt red ale-hållet. Därefter blev det litet smakprov på AB:07 och japp, en eklagrad scotch ale som är bra som fan! Scotch ale’s är som ni vet något jag kan ha svårt för, mycket alkohol, sötma och en karamellmaltig bas är ingen bra mix. Men här var det mjukt, med en lagom rund kropp och med bra intryck från lagringen. Kommer nog utveckla sig riktigt bra. På besöl i montern var Aegir, ett norskt trevligt bryggeri där vi provade Blonde Ale’en och IPAn (centennial och Galenahumlad) som var milda till smaken och hade stor drickbarhet mer än kaxig attityd och alltför mycket som utmärkte dem. Bra dryckesöl.

Nu hade alla priser delats ut och lyckliga vinnare bar runt på medaljer och plakat vilket gjorde att vi kom på att guld behövdes i våra strupar. Ölen jag på förhand stressat upp mig om fanns i montern bredvid, hos Wicked Wine. Sierra Nevada och Dogfish Heads samarbetsöl Life and Limb – en öl jag har andra batchen av hemma på flaska. Så tro min glädje då jag fick höra att detta var självrunnet på cask och från första batchen. Klart den bästa självrunna ölen jag provat, en söt strong ale där träskaraktären kommer fram riktigt bra. I montern stod Jon från Ölvisholt som jag var på BMD med i Uppsala och även Micke från Stallhagen hade placerat sig bakom disken för att servera sina öl, något vi dock inte hann med i vårt hetsande.

Vi mellanspelade trott det eller ej i Hall 2 på Taste Experience hos Herida Brands som har den roliga rommen som är gjord med legendare Ron Jeremy (googla om ni inte vet vem det är…). Men inte bara den hade de utan även lite öl, Wasted German Beer är sprungen ur alternativa delen av punkkulturen och är en öl av punks för punks utan alla pretantioner av att vara något mer. Visst smakade den därefter, den smaker som en okey lager utan bismaker, men det är roligt att öl kommer fram på nya sätt, som här som utslag av en subkultur. Romen då.. 8-årig rom som Ron själv varit med och tagit fram, var riktigt god och kändes mild med bra, kolad ekig smak. Jag gillar rom mer än vad jag kan om det, men den här var smakrik och faktiskt riktigt bra. En annan rolig sak de hade var en tequila (?) som bland annat haft cocablad som kryddning, grön som absinthe och skulle enligt killarna (och tjejen) bakom baren svepas som en shot med en limeklyfta. Doppar man tungan i den så känner man en skön blandning av smaker och kryddiga inslag med en ljus, ren och rätt så lagom spritighet. Shot’en åkte ned, limejuicen var i munnen och det smakar.. det smakar faktiskt väldigt gott. Passade finfint, Herida Brands på förhand kändes som om de valt bra labelprodukter men nu på efterhand kan jag faktiskt säga att de hade shyssta och roliga produkter som smakade bra.  

I “danskhallen” mötte vi upp Öl I Stockholm och Tom (Fajanen) varpå vi tog lite öl hos Södra Maltfabriken, ett bryggeri som fortfarande håller på att finna sin väg, men som snart finns på systembolagen i Handen och Haninge (?) om jag förstod det rätt. Lagern var väldigt trevlig och IPA’n lovande, så trots vissa bismaker på sina håll så har de potential att göra riktigt bra saker framöver.

Snett emot dem fanns Elixir Wines långa monter där vi började hos norska Lervig och slutade i andra änden hos Djaevlebryg. Benny på Elixir Wines meddelade att de kammat hem en radda medaljer och för lite öl som från deras sida var något otippade. Medan Raasted Festival-IPA och Amager Gluttony var förhandsfavoriter. Martin, den trevliga bryggaren på Raasted stod glatt (verkligen glad kille) och pratade om sina öl, sitt bryggeri och öl i allmänhet. Grillöl’en (en humlad american pale ale) vann bland annat guld och även den belgiska Trippel Nelson Sauvin var trevlig. Festival-IPAn provades också till slut och det är en riktigt stabil IPA som bör provas. Hos Hornbeer som även dem fick några plakettet så är detn torrhumlade lagern Dryhop rätt intressant då den visar att det går att ge en smaksjuts till lageröl.

Sista stoppet i hallen blev Brekeriet, triplettbröderna Eks komapgni där man satsat främst på belgisk och fransk öl. Sedan de dök upp i ölosfären så har jag följt dem med intresse och sett hur de byggt upp sin portfölj och då de härstammar från samma land som M2 så var det kul att nu till slut kunna träffa dem och prova lite av deras öl. Öl från Abbaye des Rocs har jag provat lite från tidigare med bra intryck, så vi gick in på Thiriez istället. Från dem hade Etoile Du Nord fått en guldmedalj och ölen, en biere de garde, var riktigt frisk, fräsch och god med lagom humleinslag. Bra sommaröl. En annan bra sommaröl från skåningarna är Früh Kölsch som kommer på bolagets tillfälliga sortiment i mars. Ingenting som man hoppar och skuttar av, men precis en sån öl man vill ha på vår och sommaren, lär bli en hit i vår. Men går vi tillbaka till Thiriez så provade vi också den väldigt limiterade Vieille Brune, en öl som var så finstämt enkel men likväl komplex att jag mest stod och doftade på den. Det görs en 900-1000 flaskor per år, vilket är synd då den lätt hade kommit in på systembolaget om det bara hade gått. Lite sursyrlig med angenämna inslag av frukt, ek och lite “mörkt”. M2’s favorit var annars L’Ambrée dEsquelbeck, återigen en biere de garde som drar åt amber ale-hållet som var riktigt lättdrucken med bra drickbarhet och beska inslag. Skittrevliga killar med bra öl och tipset är att be dem ge er en inblick i deras ölportfölj med ost till ölen. De hade en hård ost som kändes som en blandning av allehanda andra ostar, namnet flög mig förbi men till Abbaye des Rocs Brune var det sketagott.

Kvällen började ta slut så vi slutar där vi börjar, hos Brill. Anton hällde upp och pratade öl ett tag innan vi avslutade med en egen variant på Yin och Yang (Evil Twin, där man blandat stouten och DIPAn). Men vi köttade ihop Southern Tier Mokah, Creme Brulée och Mikkeller 1000 IBU med en topping av Nögne Ö India Saison. Smakade faktiskt bra. Något som inte imponerade lika stort men som är speciellt och som nog kräver sin man är Cigar City Guava Grove, en öl med stora mängder guava vilket ger en rätt speciell smak, spännade att prova dock. Plötslit tändes ljusen och vi traskade ensamt hemåt, lite lulliga, väldigt nöjda och med nya äventyr i helgen framför oss.
Åter igen vill jag tacka alla er som kom fram, Adam, Oscar, Joel m.fl, riktigt roligt att möta er. Kul också att åter få dricka öl med Ölhunden, även fast han gillar Nirvana Nevermind över Pearl Jam Ten.