Det är inte bara spannmål, vin och norskt smör som ökar i pris utan den brist på humle (och även malt) som drabbat stora delar av världen har nu fått konsekvenser i hur importörer och krogar kommer prissätta ölen. Detta var på tapeten redan i somras och under ett besök på Oceanbryggeriet pratade vi just om hur humlebristen tvingade Thomas att spara in på humlen, effektivt använda den som fanns och göra det bästa av det. (Thomas vill dock påpeka att bryggeriet aldrig spar in på humlen och har tillräckligt god ekonomi för att inte behöva spara in på humlen utan kan köpa på årsbasis. De använder också en humle och malt som inte ökat i pris alltför mycket). Detta syns också i hur andra bryggerier, svenska som utländska ibland har fått byta ut både malt- och humle i vissa öl då det varit brist på “rätt” sort.

Som alla med lite ekonomisk baskunskap vet så ökar efterfrågan i en tid med liten tillgång priserna och det är det vi nu kommer se. Många krogar som tidigare kunnat erbjuda rätt bra ölpriser på öl som i annat fall brukar ligga rätt högt i pris har nu flaggat för att priserna kommer öka, i vissa fall rätt markant. Det gör att krogar som redan har lite högre priser kommer få kämpa än mer med att inte korsa gränsen där kunder börjar ge upp på grund av de höga priserna. Även importörer runt om i Sverige är medvetna om detta och problemet för dem är att priserna in ökar för varje “extra steg” som ölen tar innan den hamnar i Sverige. Dessa externa faktorer kan vara svåra att styra över och innebär att ölet redan hos ölimportörerna blivit dyrare. Därför får det nog ses lika naturligt som förståerligt att vi kan komma att få se en anpassning likt smör och andra produkter, priserna kommer gå upp och det beror mer på tillgång och kostnad än på önskad marginal.

I vissa mer extrema fall där öl på Systembolaget har kostat över 500-1000 så bör vi vara nyktra nog att inse att viss öl kostar, en Tactical Nuclear Penguin, Ace of Spades 2012 eller Hoptimum är begränsade öl som är dyra att tillverka och ta hit. Inte för att försvara priserna, men återigen bör vi relatera detta till andra produkter. Ta vin t.ex.. Där har priserna ökat i takt med tillgången på högklassiga druvor varpå många har blivit buttra, men med vin “vet du vad du får” varpå du ändå köper på dig ett rödvin som egentligen kanske inte ens är prisvärt. Men du köper, på samma sätt som att du fortsätter köpa bensin eller smör i Norge. Nu är alkohol inte lika nödvändigt som just bensin, men det enkla svaret är – du köper det du beöver och vill ha. All öl kan inte vara billig, och är inte billig och det är ett medvett val vad man kan få tag i. En AB-flaska från BrewDog kan exempelvis inte kostar 70 kronor och jag skulle trots allt påstå att få bryggerier eller ölimportörer sätter ockerpriser bara för sin egen vinning. Det skulle ju inte bara skada deras eget varumärke utan även bryggeriernas.

 
Det stora problemet som jag ser det är hur vi tillsammans kan lösa allt, komma underfund med hur en marknad och en krogmiljö där priserna inte måste skena iväg. För viss öl är dyr av orsaken att de tas in/görs i extremt små batcher (tex Hoptimum, AoS etc) medan andra får högre priser på grund utav högre tillverkningskostnad. Nu har ju restaurangmomsen sänkts ochäven fast det inte innefattar alkohol så tror jag att det kan hjälpa till med en lösning.

Tar vi krog X som främst säljer amerikansk öl för 80 kronor flaskan och brittisk öl för 50 kronor flaskan så kommer de med prisökningen kanske lägga på en 10’a på priset på båda ölen (kanske mer för den amerikanska pga fraktkostnaden). Med lite smart management så justeras dessa så att båda hamna i en jämn prisnivå (säg 85 – 65) istället för att båda ökar lika mycket. 5 kronors ökning är ju klart mindre smärtsamt än 10 kronors ökning och för en öl som redan är rätt billig (läs den brittiska, som exempel) så är ökningen till 65 fortfarande inte likställt med kaos och ond bråd död.

Men varför sänka all mat med någon krona för momssänkningen? Ta en krona från varje maträtt och lägg på lägre ölpriser och vipps har du ytterligare en lösning för att sänka det totala ölpriset något. Maten blir inte dyrare och har man redan rimliga matpriser tror jag många hellre prioriterar bättre ölpriser än att få all mat sänkt med 10-20 kronor.

Medan dessa förslag kan tillämpas på krogar så kan även privatpersoner göra sitt. Mitt ölintresse började när jag och ett par vänner började köpa på oss allt som kom till Sysembolaget och sedan hade episka ölprovningar. Någon hundring per person och en 4-7 personer och vipps kunde vi prova det mesta som kom till Systembolaget. För är det kostnaden på vissa öl som smärtar så otroligt så får man vara uppfinningsrik, tycker jag. För de dyra, stora ölen är inte heller öl som man köper 2-3 stycken av och super på en random tisdag (typ…) utan är öl som man gärna avnjuter vid ett bra tillfälle eller med någon god vän. Med andra ord på samma sätt som ett gott Amaronevin, som också kostar ett par hundringar per flaska.

Jag vill inte verka nedsättande utan håller med om att öl kan vara dyrt, men där är också lite av finessen med öl – ibland är det dyrt och ibland kan man komma undan billigare. Men vi måste ju också vara självrannsakande nog att inse att vi har en dyr hobby, en hobby och ett intresse som nu blir än dyrare. Men låt oss därför göra något bra av det och tillsammans med krogar och ölimportörer (och så klart andra potentiella aktörer). Varför inte skapa ölprovarsällskap på din favoritkrog, använda samköpstrådarna på Beer Sweden Forum‘et och/eller vara något mer återhållsam med vad man köper?

2012 kan bli ett riktigt bra ölår, likt 2011 och 2010 men det krävs att vi ser nyktert på den utveckling som tyvärr har skett med något stigande priser och inte börjar peka finger åt de krogar som höjer priset eller att ölen kan bli några kronor dyrare på Systembolaget. För ölpriserna har i stort minskat de senaste åren och det är tack vare Brill, Elixir Wines, Wicked Wine och Great Brands (för att nämna några) hårda arbete som vi fått in större mängder öl varpå priserna har pressats. Så låt oss göra det här året lika bra som fjolåret!

Förra veckan hade den efterlängtade Mikkeller 19 premiär på restaurangen 19 Glas i Stockholm. Ölen är Mikkels motsvarighet till den tidigare 10 där humlesorterna från samtliga “Single Hop”-öl får vara med i ölet (min recension av Mikkeller 10). Humlefördelningen ser ni nedan och jag tror han gjort mer än rätt i att försöka få balans på humlevariationerna och inte bara slänga ned stora mängder av allt, bättre att få karaktär på ölen och försöka få det balanserat. Simcoe, Citra och Amarillo dominerar medan t.ex. de lite annonyma Williamette, Mt. Hood och även mer bitterhumlesorter som t.ex. Nugget får vara mer i skymundan (behövs också mindre då de ska ge bitterhet mer än stora aromer och smaker).

På 19 Glas som är kända för sitt stora vinutbud och sin goda mat så fanns det även för kvällen lite bra förslag till ölen så jag valde ut 3-4 olika smårätter för att prova till ölet. Jag kommer dock att börja med att beskriva ölet och vad jag tyckte om det och sedan gå igenom hur jag tyckte det passade in på de olika rätterna. Peter och kockgänget på 19 Glas brukar sällan erbjuda mat som inte likställs med perfekt njutning  så kan rekomendera ett besök, vin- liksom öldrickare – eller nykterist, bara ni gillar god mat.

Humlefördelning:
Simcoe 17.14%
Citra 15.72%
Amarillo 14.29%
Sorachi Ace 10.71%
Bravo 6.79%
Colombus 6.79%
Cluster 4.64%
Warrior 4.64%
Cascade 3.57%
Centennial 3.57%
Palisade 2.86%
Challenger 1.43%
Galena 1.43%
Magnum 1.43%
Mt. Hood 1.43%
Tettnanger 1.43%
Nugget 0.71%
Super Galena 0.71%
Willamette 0.71%

Mikkeller 19

Utseende: Vacker mörk orangegyllene vätska med mörkare topp. Skummet är även det IPA-ljusgult och krämigt.
Doft: Balans är det första jag kommer att tänka på. Det börjar fruktigt och lätt med en fin mix av krydda och ljusa tropiska frukter. Trodde att den skulle ha mer sälta och ge aningar av klibbig beska, vilktet jag fick fel på då den är fruktigare än förväntat. Förutom fruktigheten identifieras grape och torrt gräs och just all variation gör att man får lite av allt, men är det nödvändigtvis något bra? Det är individuellt, men jag gillar doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tycker mig ana sorachi (dock utan dillen) och citra mer än frukterna från doften, men det avtar och lämnar mer smak av citrus och örtiga fruktskal. Sältan är mild och beskan modest vilket bidrar till en fortsatt balanserad öl. Samtidigt är den inte fjantig utan det är mycket smak och väldigt stor drinkabilitet, en bra sommaröl som man jämfört med t.ex. I Hardcore You skulle kunna dricka båda snabbare och mer av. Den saknar den klibbiga beskan och sältan som kraftigare öl har och går mer på en väldigt humlad IPA med lägre alkoholhalt än innan nämnda IHY. Fruktkarameller och apelsin med lite humlekotte ger en lång smak som sitter kvar riktigt bra. Mycket komplexitet och vill man vara elak kanske det blir rörigt, men god öl är det och en öl jag vill dricka igen.

Betyg? – Bättre(+)/Bättre+. Alltså ett högre betyg än vad jag gav Mikkeller 10. Det här är en lättdrucken IPA med mycket smak, arom och intryck. Balans och viss komplexitet utan att bli alltför avancerad vilket nog inte är vad som ska åtstadkommas. 19 humlesorter ska i, alkoholhalten ska ligga på runt 7% – ja, då blir det såhär.

Rätt 1 – Musslor och 19

Musslorna har leegat i äppelcidervinäger, karamell och granolja och de matiga musslorna är i sig underbart goda. Granoljan ger lite granton som blir perfekt med lite syra från vinägern vilket balanserar beskan och även sötman hos ölen. Men ölen tonar också ned gransmaken och syran och släpper fram en smakrikare mussla. Inget av ölen eller musslan tar över utan det går ihop väldigt bra, typexempel på hur olika smaker balanserar varandra.

Rätt 2 – Slarvsylta på rapphöna och 19

Här har man gjort slarvsylta av rapphöna med granolja på toppen, serverad med levainbröd. Den kompakta slarvsyltan påminner delvis om tonfisk på burk i konsistens och utseende, men är så god att det är svårt att inte vilja ha mer. Tyvärr tar ölen över här, vilket är underligt då slarvsylan känns lite “fet” och borde kunna släppa fram det fruktiga i ölen. Det finns fortfarande en bra fin smakbalans där maten känns mer och lite örter kommer igenom. Bra slut och gott här med.

Rätt  3 – Varm macka och 19

 Varm macka med västerbottenost och rödvinssönderkokt kött. Osten does it, en smörigt ostfet brödbit som smakar himmelskt med mjällt sönderkokt kött med lika mycket smak som konsistens. Blir nästan lite kola i smaken och tillsammans med ölen så kommer även lite sälta fram och beskan går bra mot det “feta” (för är absolut inte fetflottigt). Kvällens näst bästa kombo.

Efter två och ett halvt års bloggande om öl, ölresor till USA och smått ohälsosamma mmängder amerikansk öl så är det nu dags för årets sista recension, och mot alla odds handlar den om något så otypiskt typiskt som en brittisk IPA. Det är en av M2s nya favoriter, det rätt så nya brittiska toppbryggeriet The Kernel som får stå för ölen, en IPA med Simcoe och Centennialhumle. The Kernel är nog ett av Storbritanniens och kanske världens mer spännande nya bryggerier med sina små batcher som sällan distributeras alltför långt ifrån London. Vilket är synd då de håller en bra kvalitet och hyllas av en unison kör. Så tack till M2 som fann ölen på Bierkoning i Amsterdam. Så, nu dricker vi ut 2011 och tar baksmällan 2012!

The Kernel India Pale Ale Simcoe Centennial

Utseende: Gyllene orangedisig vätska med fint skum med porösare botten med krämigare krämfärgad topp.
Doft: Fräsch arom där den riviga Centennialhumlen med dess sälta går bra mot all grape och besk tropik från Simcoen.Fruktig utan att bli en fruktbomb vilket jag gillar, samtidigt som den är lite krämig (fruktkräm) i mixen av humledofter. Jag gillar.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är minst lika fräsch och “ren” som aromerna, om inte mer. Det börjar av grape, citrusskal och en fruktkaramellsyrlig simcoeboost för att gå över till en mitt med mer sälta och som dör ut i fin balans. Attans vad mycket smak den har utan att bli för besk eller överhumlad, här är ett bra bevis på att topp-IPA’s ska vara balanserade och brygda med medvetenhet snarare än att bara kötta ned olika humlesorter och ge för mycket smak och beska som till slut förstör mycket av helheltsupplevelsen.
Betyg? – Bättre+. Proppfull med smak och en balans och renhet som många amerikanska IPAs lätt virrar bort sig från, ja jag sa det! Fin fruktsyrlighet, lite sälta och en måttlig och passande beska gör det här till en bra IPA att avsluta året med. I med bottensatsen och det blir humlegrumligt och man förstår varifrån färskheten och smakerna kommer ifrån. Det här är gjort på bästa sätt, i små batcher och slipper resa långt. Stort tack till M2 för detta och Darren, se, brittisk IPA hyllas på Manker Beer!

Stort gott nytt år på er vänner!

Efter jul och innan nyår är man sådär lagom på att dricka stora mängder öl och sitta och skriva inlägg hela dagarna, men lite får man orka med för det är ju attans så kul. Men M2 klurar på lite kul och jag sitter och humlefilosoferar så lite mer lär hända framöver, och ledighet, det är vi väl värda lite av ?

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg om Marin Brewing så är Marin Brewing och Moylans till mycket två separata men relaterade bryggerier, eller för att ta hela citatet:

I staden med det lätt lustiga namnet Larkspur i Kalifornien ligger ett litet, litet bryggeri med namnet Marin Brewing Company. Bryggeriet som egentligen är en brewpub öppnade i början av april 1989 då bland annat Brendan Moylan fick igång det hela (med hjälp av Craig Tasley). Moylan undrar ni, ja det är samma Moylan som i bryggeriet (och restaurangen där med..) med samma namn. Moylan där även Chelsea, Brendans dotter, jobbar som servitris. Så det är ett famileföretag på många sätt och det är klara band mellan Moylans och Marin Brewing vilket jag faktiskt uppmärksammade då man har info om Moylans och lite av deras medaljer på Marin Brewing-flaskorna. Brendan brygger ölen med den troligen norskättade Arne Johnson som blev head brewer 1995.

Nu är det då dags för två av Moylans egna brygder, dels scotch ale’en Kilt Lifter Scotch-Style Ale men också deras barley wine Old Blarney Barleywine. Barley wines gillar jag, gärna med balanserad men bra beska och med viss sötma och sälta, men de kan också vara mer av det ena än det andra. Scotch ales tycker jag däremot är rätt svåra med viss karaktär som jag har svårt för, ofta en något tunn gräddkolaspritig smak. Men bra brygerier brukar kunna överträffa mig och Moylans har gjort bra IPA’s och Marin Brewing gillade jag ju så att vi tar väl och provar även dessa två.

Mer Moylans:
Onsdagsöl: Marin Brewing Mt. Tam Pale Ale

Moylans Kilt Lifter Scotch-Style Ale

Utseende: Knäckfärgad vätska med ett nougatfärgat lätt kompakt skum.
Doft: Gräddig knäck och tydlig malt med vissa ‘våta’, och andra torra maltrelaterade aromer
Smak: Lätt till medelstor munkänsla i god scotch ale-anda, gräddig med lätt aning av alkohol trots bara 8%. Lite rostat kaffe och sedan ytterligare kaffe och gräddlikör på det. Tycker det finns vissa lite underliga bismaker, inte dålig men ingen höjdare.

Betyg? – OK+. Mnjae det är vare sig övertygar eller får mig att bli kär i scotch ales, med andra ord – inte den här gången heller. Ett par scotch ales tycker jag står ut men annars är de flesta lite liknande med någonting som står ut på ett lite blaskigt, kolaspritigt sätt.  

Moylans Old Blarny Barley Wine

Utseende: Varm kolagyllenvarm vätska med minimala bubblor i ett kompakt tjockt skum.
Doft: Kolakarameller och söta snabbtorkade frukter. Trevlig gräddkola med något återhållsam beska.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra.  Gräddkola och lite ljus mjölkchoklad med förhållandevis mild beska vilket gör den lättdrucken och lite gräddkolasöt.

Betyg? – Bra+. Mnjae även här, tyvärr, lite grynig halvdan choklad och en mix av sötma och beska som inte riktigt får ihop det. Synd att båda de här ölen framstår som något sämre än vad de kanske är, särskilt också då jag tycker att Marin Brewing gjort bra saker. Men jag ska fortsätta ge Moylans chanser då jag gillar deras humliga öl.

En uråldrig manlig demon, ett rockband och en superb Belgian-Style Triple – det är så Sly Fox Brewhouse i Pennsylvania beskriver sin öl Incubus. En Abbey triple i stil med tysk pilsnermalt och belgiskt candisocker. Med 10,3% är den rätt alkoholstark men jag kan spoila att den trots det var lättdrucken och fräsch. Sly Fox i övrigt är ett rätt intressant bryggeri som vi nu hittar i Sverige där deras burkar av IPA, pilsner m.m numera återfinns på diverse krogar (kolla med Brill om du undrar mer exakt). Äh, nu kikar vi på lite öl, så på med Incubus gamla goding Drive så kör vi!

Sly Fox Incubus

Utseende: Rätt så typiskt veteöl, grumlig och disig mörkgyllene vätska med vitt kompakt skum. 
Doft: Det börjar bra med jästförnimmelser, kryddning (vitpeppar, koriander, citronskal) och en torr lättdruckenhet. Tyvärr finns det också lite “dystra” aromer som jag inte uppskattar, lite “låtsatsdofter” av mindre gott godis etc.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Väldigt mkt pondus med doser av vetemalt och en lagom söt triplesmak. Smakar också av ljust bröd och kanske ett eller två söta små bär. Det balanseras bra mellan jäst, krydda och ljus maltighet. Väldigt trevlig och lättdrucken, kanske mer så än god? 

Betyg? – Bra+/Bättre- . En välgjord amerikansk triple med de typiska smakerna av apelsin, torr krydda och vetemalt. Men helheten dras ned lite av de godisartade smakerna och dofterna som inte känns helt genuina och då jag drack ölen igen någon månad senare så var jag inte fullt lika imponerad.

Nu är två vinnare i vår julrimstävling utsedda. Stort grattis säger vi till:

Daniel Thörnqvist 
Peter Lind

Tack alla ni andra som också skickat in goa rim 🙂 God jul på er från Manker Beer, nu tar vi lite stiltje för att njuta av allt som har julen till!