MankerBeer.com

Första gången jag och M2 tillsammans var på en resa i ölets tecken i USA hamnade vi i den lilla Coloradostaden Fort Collins. Studentstaden får likt Portland, Oregon och San Diego, Kalifornien anses vara en “av de där städerna där du har öl överallt”. I staden finns också ett av USA’s största craft beer-bryggerier, New Belgium och redan 2013 skrev jag om vårat första och då andra möte med bryggeriet.

Sedan dess har bryggeriet fått en svensk importör och vi har även hunnit med ett tredje möte med bryggeriet och framförallt staden. Fort Collins är en stad jag lätt hade kunnat flytta till vilken sekund som helst. En härlig charm, fina sommardagar och skön snowboardåkning på vintern. Däremellan är det ett trevligt gung och folk känns mer down-to-earth än på något annat ställe jag har varit i USA.

Den här veckan reser en trio bryggerirepresentanter, Matt Meadows (field quality), Casey Kjolhede (export manager) och Matt ‘Matty’ Gilliland (bryggare) runt i Sverige och hänger och snackar och dricker öl i Stockholm, Linköping och Göteborg. Ikväll kan ni träffa dem på Ölrepubliken i Göteborg och på fredag är det Linköping som gäller innan turnen avslutas på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm på lördag.

Igår på ett litet förevent fick jag chansen att prata lite mer med dem och ville då fokusera mer på problematiken med att vara så stora men ändå vara så små. För även fast bryggeriet idag är större än vad till exempel Åbro är i Sverige och har en daglig produktion som motsvarar vad Sigtuna Brygghus har på ett år är det svårt att se dem som något stort och ondskefullt.

Ser vi tillbaka på hur och när bryggeriet grundades så valde man redan från dag ett att låta de anställda stå för 50% av ägandet. På så sätt ägde alla anställda hälften av rösterna och det före detta ägarparet Kim Jordan och Jeff Lebesch ägde resten. Nu i oktober kommer Kim också att formellt avgå från sin position som CEO efter 25 år på posten och ett år av överlämning till Christine Perich. Under årens gång har man först kunnat rösta på små saker som huruvida man skulle övergå till energi från vindkraftverk till vilka öl som faktiskt passar marknaden. Framförallt frågan om energi är vad som gör det här bryggeriet så unikt. Omröstningen, där de anställda hade 50% talan var helt för att övergå till vindkraftverk, som några år senare fick ge vika åt solcellsdriven energi (med uppbackning från vindkraftverken). Med andra ord förlitat man sig idag helt på naturens egen energi och återvinningen från vatten och koldioxiden vid bryggningen pumpas tillbaka in i bryggerier för att hjälpa till att driva det. Kom nu ihåg att det här är ett bryggeri som kan brygga närmare 2-3 miljoner liter om dagen.

Med årens gång har Kim och Jeff också släppt sina ägarandelar och idag har man tack vare en otroligt förankrad värdegrund och “vi-känsla” kunnat överg till 100% ägandeskap hos de anställda. När du anställs får du din egen cykel (Fort Collins är lite som Köpenhamn, alla cyklar…), efter ditt första år på bryggeriet får du en röstpost och en del i bryggeriet och efter år 5 får du följa med Rodenbach före detta bryggmästare som nu arbetar på New Belgium, Peter Bouckaert på en resa till Belgien. Så igen, de brygger mer liter öl än vad vi kan räkna till men de anställda kan när som helst ta del av en kollegas arbete och ifrågasätta eller se om det går att effektivisera eller förändra.

Ett exempel är när de släppte ölet Ranger, en klassisk amerikansk IPA. Bryggeriet som annars har sin grund i Jeff och Peters kärlek till Belgien (thus namnet, New Belgium, det nya Belgiens öl) har inte riktigt haft en humlad öl från en stil du inte hittar så ofta hos belgiska bryggerier. Däremot var det tydligt att marknaden ville se en sådan öl. Bryggeriets alla säljrepresentanter, så kallade Beer Rangers lyfte upp frågan och bad bryggarteamet att ta fram en rejäl American IPA. Frågan togs upp och det beslutades vara en god ide, så bryggarteamet tog fram ett öl som man provade på marknaden, tyvärr tyckte man inte att den var riktigt vad man hade efterfrågat och istället för att försvara sig med titlar eller vem som gör vad så tog bryggarteamet och förändrade receptet. Inte för att sälja in ölet till marknaden och låta marknaden vara ledande som många andra bryggerier kan se det, utan för att de anställda alla höll med om att ölet kunde modifieras något.

Detsamma gällde för den nu Sverigeaktuella Slow Ride, en Session IPA som på kort tid blivit en favorit hos bryggeriet. Understilen Session IPA har på kort tid seglat upp som en av de snabbast ökande ölstilarna och står för 18% av den amerikanska marknaden för IPA, rätt imponerande och ett bra bevis på att folk vill kunna dricka mer och under en längre tid.

Som om inte detta var nog så släpper man året runt ett par specialöl som de anställda fått ta fram. Det hela går ut på en liten tävling där den föregående vinnaren tar och blandar tre stycken av bryggeriet öl, tar med sig till bryggpuben där de som vill tävla dels ska gissa vilka tre öl som använts, samt deras alkoholstyrka. Vinnaren får sedan ta fram sitt eget koncept på nästa öl som han eller hon sedan lämnar över till bryggteamet som försöker brygga ölet. Flera av de öl som kommit fram på det här sättet har varit bland mina favoriter bland bryggeriets öl. Ofta för att de är lite nyskapande och tokiga, men oftast för att de gjorts med glädje och faktiskt smakar jäkligt gott, man märker att alla bryr sig om produkten. Som exempel har vi Lindsey som ville ha en öl som skulle smaka S’mores (Lindsey’s S’mores Porter) och mycket riktigt är det just det du tänker på när du dricker ölet.

Oavsett vad just du tycker om bryggeriets öl, vare sig det är storsäljande Amber Ale’en Fat Tire eller någon av de mer experimentella ölen i serien Lips of Faith, eller för den delen hur du ser på debatten kring “craft vs crafty” så kan du åtminstone känna hopp om framtiden. Alla bryggerier som växer vill inte gå över till mer centraliserat styre, mer marknadsfokus eller att sälja så mycket öl som möjligt för sakens skull. Utan trots att man nu snart öppnar upp ett andra bryggeri på östkusten så kommer man att fortsätta drivas av de över 600 anställda, du kommer att fortsätta få en cykel när du börjar hos dem och de kommer att fortsätta ta till vara på energin som finns att tillgå utan att smutsa ner miljön. Det och den typiska Fort Collins-känslan alla vi genom åren har fått träffa på bryggeriet gör att åtminstone jag blankt struntar i antalet liter man brygger utan hellre fokuserar på sättet de gör det.

Under de senaste åren har jag varit förvånansvärt mycket i vårat södra “grannland” Polen. En kompis har länge studerat i Gdansk och Wroclaw och jag har under mina många besök dit försökt att prova på polsk craft beer. Mitt första besök får väl sägas vara runt 7 år sedan, alltså före det att jag startade MankerBeer och innan mitt ölintresse är detsamma som det är idag. Däremot minns jag att det var rätt svårt att ens hitta annat än de polska massproducerade märkena såsom Okocim (Carlsberg), Tyskie (SAB Miller) och Zywiec (Heineken).

Med åren kom det däremot lite nya märken, tyvärr med öl som rätt ofta var snäppet sötare än vad jag var van vid hemma. Min subjektiva uppfattning har också varit att man i Polen inte var särskilt ölintresserade, i stort vill säga, utan det var oftare man drack sin ljusa lager och gärna i så stora glas som möjligt, och så många som möjligt i rad. Här vill jag ändå passa på att hylla den ljusa polska lagern som jag tycker är bra mycket bättre än exempelvis Smålands, Kung, Arboga, Carlsberg eller andra massproducerade fulöl vi ser på hemmaplan. Den polska lagern har varit rätt crisp, smått örtig och påminner lätt om den tjeckiska eller tyska lagern.

När jag nu senast var i landet för en bilfärd från norr till söder så hade jag målet att hålla utkik efter den polska hantverksölet. För det är idag svårt att åka utomlands utan att hitta åtminstone ett hyffsat hantverksbryggeri, eller åtminstone lite passionerade ölsjälar som tar in utländsk craft beer.

Det skulle dock dröja tills jag kom till landets huvudstad Warzawa innan jag hittade ett bra litet ölcentra. Genom att följa ölsidan RateBeer’s locationssida kan man hitta bryggerier, ölbutiker och barer i stort sett vilket land som helst och jag hade mappat ut ställena med framförallt polsk öl.

Mitt i Stare Miasto, alltså Gamla Stan i Warzawa hittar vi Same Krafty Multitap. Tillsammans med bryggpuben Czeska Baszta, Kufle i Kapsle multitap bar och Jedna Trzecia – Craft Beer Bar är det de mer centralt belägna vattenhålen för bra öl i staden. Just Same Krafty som var det stället jag hann med under mitt tyvärr rätt korta besök i staden känns väldigt “icke-polskt” utan mer internationellt med pizza på menyn och en taplist på 10 utvalda hantverksöl och 2-3 kylar med polsk craft beer på flaska.

På hyllorna i baren stod allt från Omnipollo till Three Floyds, Alchemist, Hill Farmstead, Mikkeller och BrewDog och killarna bakom baren var rätt stolta över alla de bryggare som ibland hade kommit förbi. Polsk öl börjar sakteligen bli någoting förklarade dem, vilket syns i att bland annat To Öl, Nögne Ö, O’Hara, Pays Flamand med fler har gjort samarbeten med polska bryggerier.

Det bryggeri de själva hyste störst tilltro till för framtiden och som de menar är det bryggeri som faktiskt har en årlig produktion som är värt någonting är Browar Pinta ifrån den lilla staden Zarzecze längst ned i sydvästra hörnet av landet. Dels har de en rätt trevlig Grodziskie, en ljus syrlig veteöl med ljus rökmalt men också en japansk/USA-inspirerad IPA i Oto Mata IPA men framförallt samarbetet med irländska Carlow/O’Hara – Lublin to Dublin, en väldigt fin havrestout.

Andra bryggerier som imponerade var Olimp från Torún som även dem har en riktigt bra Grodziskie, Sophia. Tillsammans med AleBrowar från Lebork står man för det nya och lite mer internationella, utan att för den delen börja bli för experimentellt eller galet. AleBrowar har en trevlig English IPA i Hop Sasa och har även en belgofinluerad IPA i Golden Monk, men framförallt är det Rowin Jack som är ölet alla polska ölfantaster nämnde som nummer 1 i landet. Här pratar vi riktigt bra USA-influerad IPA som är både kristipig och skönt humlad utan att bli för mycket.

Ett kanske mer otippat bryggeri, vars flaskor mer påminner om traditionella vardagsöl är Browar Kormoran ifrån Olsztyn. Det är framförallt deras serie Podroze Kormorana som ni ska hålla utkik efter. En utmärkt American IPA, en smakrik om än snäppet plastigt söt Stout i Coffee Stout och en läskande Witbier. Ni kan däremot skippa deras fruktöl och andra påhitt. Slutligen har vi till exempel Browar Perun, Pracownia Piwa, Artezan och Browar Kingpin som ni ska leta upp.

Den här typen av öl är fortfarande rätt dyr i Polen, särskilt om man jämför med de stora märken som du kan hitta för en näve smågrus. En bra hantverksbrygd öl på 50 cl flaska (standard) går typ i snitt loss på en 8-10 Zloty (20-25 kronor), vilket får anses som rätt dyrt i ett annars rätt billigt land. Håll annars utkik efter den polska mjöden som ofta är otroligt bra! Vid nordvästra utgången vid ringmuren i Warzawa ligger ett litet pirogställe som har traditionella polska pierogis och mjöd för knappt några pengar alls.

Jag köpte på mig en 2-3 kartonger med craft beer på PIWOmaniaK som ligger typ en och en halv kilometer från ringmuren. En butik som ligger nästan gömd i ett större företagshus men som skyltar helt okey utanför. Väl inne i det lilla rummet som är butiken har du öl från golv till tak och du kan hitta öl från alla de bryggerier jag har nämnt samt lite från övriga Europa. Personalen är både engagerad och kunnig och hjälper dig att finna din väg fram mellan hyllorna som är föredömligt uppdelade efter ölstil.

Har du bil och tid kan du annars åka till Rodzinka Bis som ligger ett par kilometer söderut. Mycket polsk öl men också mycket lokalt från bryggpubar och annat trevligt. Inom en kilometer har du ett par andra lite mindre välsorterade ölbutiker, kika på RateBeers lista så får du en bra uppfattning.

Väl hemkommen provade vi oss igenom lite blandat från mina lådor och även fast mycket inte höll en alltför hög standard så var det inte äckligt och sällan en dålig öl. De bryggerier jag har valt att ta upp ovan är också de som höll en bra Europeisk nivå på sin öl och som jag tror att man ska hålla i minnet för framtiden.

Det stora problemet för polsk hantverksbrygd öl är detsamma som för mycket öl i östeuropa – att ölen är lite för dyr vilket gör att få dricker den. Det i sin tur gör att ölen riskerar att få stå på hyllorna varpå det tar tid för bryggerierna att kunna expandera och satsa, vilket krävs för att de ska kunna bättra på sin produktionskvalitet och kvantitet. Framförallt måste ölen komma iväg när den är rätt färsk. Men i takt med att fler bryggerier får upp ögonen för vad som sker i Polen, Tjeckien, Litauen, Estland och så vidare så kommer det internationella ölcommunityt att hjälpa till. Så även fast landets craft beer-scen är rätt ung så har den kommit en bra bit på vägen.

Tisdagen innan CBC blev MankerBeer inbjudna till Amager för att delta vid en samarbetsbryggning mellan Amager bryghus och Arizona Wilderness för lite häng och ölsnack. Jag (Balder) tvekade naturligtvis inte för att åka över och delta. Man har hört många historier om de vilda grabbarna från Arizona som tog världen med storm när man lite från ingenstans dök upp och blev årets nykomling av Ratebeer år 2013, när man bara hade varit verksamma i bara ett halvår.

Arizona Wilderness är en gåta i sig, precis som dom två charmerande herrarna. De dyker upp lite försent, bakfulla efter att ha festat hela natten och för att man missade att hoppa av tåget och hamnade i Malmö. De berättar att de sov över i Köpenhamn då deras reseagent placerat dem i Malmö istället för i Köpenhamn.

Ägare Johnathan Buford var arbetslös och gillade att dricka hantverksöl så han bestämde sig för att börja brygga egen öl och det var så han träffade Patrick Ware, som var bryggare på ett mindre bryggeri i Phoenix. Pat fyller i och säger att Johns hembrygder var som något han aldrig provat tidigare och att deras lika syn på hur man ska behandla ett bryggeri och dess öl gjorde att han slutade och att man tillsammans med Brett Dettler (som inte är med på resan) startade bryggeriet.

Men det var otroligt nära att man inte ens hann starta bryggeriet. Allt blev försenat och John var nära att förlora allt han ägde. Om jag hade förlorat huset, vilket var nära, så hade min fru förmodligen mördat mig säger John.
Men det vände snabbt. John vaknade på morgonen och hade fått ett mail från Mikkel (Mikkeller) där han gratulerade till utmärkelsen och undrade om de kunde skicka över några samples till honom.
Ratebeer kontaktade alltså inte dem först utan John trodde att någon spelade honom ett spratt men efter några timmar så kom det även en gratulation från Joe Tucker på Ratebeer och då förstod han vad som hände. Den morgonen var helt otrolig och plötsligt står det reportrar och kameror över hela parkeringen till bryggeriet.

Det har med andra ord gått otroligt fort, man öppnade i september 2013 och i januari 2014 var man årets nykomling av ca 2.500 nystartade bryggerier.
Naturligtvis har det hjälpt dem otroligt mycket och nu expanderar bryggeriet till mer än det dubbla. Från ett bryggverk som gjorde 850 liter till 1800 liter. Trotts detta så kan man inte börja distribuera ölen utan det ska bara finnas på bryggpubben och som growler fills om man vill ta med det hem.
Man fortsätter med att berätta att det är svårt att förklara hur mycket man faktiskt har Mikkeller att tacka för och hur otroligt tacksamma dom är för det han gjort för dem nu och det är därför det är väldigt lätt att tacka ja till en festival som CBC.
Samtidigt är det kul att folk i andra delar av världen får prova på deras öl. I Brasilien berättade en brasilianare för dem att han hade köpt en growler med deras öl för 500 dollar och att det var den bästa ölen har druckit. John blev förbannad att någon hade sålt deras öl för 500 dollar, så mycket kan ingen öl vara värd, även om han var stolt över att det var den bästa ölen brasilianaren hade provat.

På frågan vad de tycker om oss skandinaver svarar John att det är väldigt annorlunda, så många olika lagar och värderingar men att det är otroligt vilket driv det är här för att få den bästa ölen. Dessutom tycker han att det är väldigt kul att skandinaver visar ett väldigt stort intresse över det hårda arbeta bryggarna faktiskt lägger ner. Dessutom är stämningen helt annorlunda, vi tenderar att inte ta det lika allvarligt som nordamerikanerna!

Vi kommer därför in på deras öl och Patrick berättar att nästan alla ölen har namn efter Arizonas vildmarksområden och att man ofta går ut på vandringar i vildmarken och spånar på idéer till sina öl. Många av ölen har därför ingredienser från dessa områden för att behålla så mycket Arizona känsla som möjligt i ölen. Även bryggeriets logga är en skylt som finns till nästan alla områdena och man vill verkligen bibehålla den känslan i bryggeriet. Det märks tydligt när det pratar att naturen ligger dem varmt om hjärtat och att det verkligen ska genomsyra bryggeriet.
Båda skiner upp när de berättar om de röda bergen, grand canyon, öknarna, bergslejon och bävrar.

Efter ett tag återkommer John i diskussionen och berättar en historia om att det faktiskt finns ett område i Arizona som heter Wet Beaver och att en brittisk kvinna tog illa vid sig över deras öl Wet Beaver wit. Att den dessutom är rosa, av rödbetor, gör det nog inte bättre.
Sen spårade allt ur då jag berättade man kan använda bäveranalsekret som smaksättare då det ska smaka precis som vanilj. Källan är från Svenska Dagbladet så inte helt taget ur luften. Det kallas då naturlig arom. Det blev tyst och sen skattades det lite.

För några dagar sen kom ett mail från John. ”Ok, you win haha. Still gross”

Ölen som bryggdes var för övrigt en Oatmeal IPA och den släpps på Amager den 4 juli på deras årliga amerikanska fest.

För lite över ett år sedan fick jag frågan ifall jag hade lust att åka på en ölresa till Litauen. Den för mig då rätt nya ölimportören Original Brands skulle besöka lite av de bryggerierna man jobbade med i Estland och Litauen och ville se ifall några dryckesintresserade ville följa med. Tyvärr kunde jag inte åka men där och då öppnades mina ögon för öl från länder man tidigare mest förknippat med billiga färjeresor.

Allt sedan dess har jag skrattat åt tanken på öl från de här länderna, mycket då de ölen jag först fick prova var rätt svajjiga. Så när jag åter fick frågan om att följa med på en weekend till de här länderna tackade jag glatt ja, nu skulle mina fördomar få sig en match. Siktet låg visserligen på Litauen men redan då vi satt oss i bussen i Tallins hamn fick vi de första fördomarna krossade. Bryggeriet Põhjala, nu sverigeaktuella med ett av ölen i kommer att prova på nedan, var tänkta som bussällskap på resan ned till Vilnius. Tyvärr hade vår tänkta dryckesguide och ägaren av bryggeriet gått och dragit på sig en dunderförkylning så istället fick vi en busslast full med öl och en spontan genomgång av våra resvärdar från Original Brands, Martin och Fredrik.

Med all rätt är estländsk öl lite förbisedd och vi kommer att återkomma mer till varför i det här resereportaget. Exempelvis startade Põhjala för bara 3 år sedan och då få öl från “öst” tenderar att nå Sverige så är det inte konstigt att vi inte har hört om dem. Men konstigt är vad det är. För på bara 3 år har man dels bryggt landets första Berliner Weisse och annordnat landets första mikroölsfestival, Tallin Craft Beer Weekend som gick av stapeln 28 mars i år. En festival där med bryggerier som svenska All in Brewing, amerikanska Boneyard, italienska Ducato och många andra välkända namn.

Innan vår resa ens har anlänt till Vilnius kan vi redan slå fast att mycket varför vi inte vet så mycket om vad som ölmässigt sker i öst beror på att det har varit rätt isolerat. I de fattigare länderna söderut är logistiken för att ta sig till exempelvis Sverige bra mycket svårare och en bättre craft beer där kostar mer än vad många är beredda att lägga. Estland och Tallin däremot har det lättare då det både går flyg och färjor som tar suktande ölfantaster till Sverige där utbudet är bra mycket större än hemma. Därför är också bryggerierna från Estland lite i framkant om man jämför med de i Litauen.

Det återgående temat i Põhjalas öl var just den moderniseringen och kvaliten som vi sett har pågått mycket i de ölländer som har haft sin “revolution”. Vi skulle komma att få prova 8 stycken olika öl, allt från IPA, Berliner Weisse och laktostout till öl med råg och USA-inspirerade vete-IPAs. Allt serverat i väldigt snygga Põhjalaglas längst bak i en skumpande buss.

Först ut var bryggeriets Specialty Grainöl Rukkirääk, namngiven efter fågeln som ofta huserar ute på rågfälten. 8 olika maltsorter och humlad med Chinook, Cascade och den i Baltikum väldigt vanligt förekommande Magnumhumlen. Ölet har karaktär från småbitter nötchoklad, sträv malt och påminner mycket om en rågfylld Brown Ale. Det är rent, välsmakande och modernt.

Näst på tur är ett öl som släpps om någon vecka (24/4) på Systembolaget – Uus Maailm, en San Diego Session IPA med vete. I grund och botten är ölet en upphumlad veteale som humlad med Mosaic, Galaxy och såklart Magnum. Ölet är torrt och kryddigt med stor närvaro av citrus, tall och humlekottar. Fin fruktighet och föredömligt fräsch. Kanske lite kort eftersmak men som helhet är detta lika bra som en bättre amerikansk IPA.

Bryggerier har också ett par IPA’s som tyvärr var lite sötfruktiga och jäsiga. Virmalised hade lite för mycket kanderad frukt och diacetyl för min smak medan Dubbel IPA’n Topeltnelson var lurig. Rikligt humlad med Magnum och Nelson Sauvin smakade den just Nelson. Väldigt mycket oljig grape, kanderad frukt och lite sur grapefrukt gjorde att det tog ett tag innan man kom överens med smakerna och insikten att ölet faktiskt smakar rent och ska vara såhär. Gillar du Nelson Sauvinhumle älskar du den, är du inte lika förtjust kan du vara lite mer skeptisk.

Varje år den 28 december, vilket är årets mörkaste natt så brygger man en särskild 13,6% stark öl Pime Öö. En sirapsmjuk Imperial Stout med stora kaffetoner och mörkaste sirapen. Ölet är en uppumpad version av deras vanliga Imperial Stout Öö där denna är snäppet sötare. Vilket gör den kraftig och tung men ändå mjuk och inte alltför svår att dricka. Då är Öö lite vuxnare med sina toner av tobak, aska och bränt. Fortfarande mjuk och söt, men ändå snäppet tyngre än Pime Öö.

Põhjala har också en laktosporter på 7,8%, Must Kuld som de sedan har låtit ligga med olika frukter, bär och kaffebönor. Versionen vi får prova är den “rena” laktosportern som är rätt torr och hård, men som ändå har en lurigt söt och fyllig grund. Väldigt lättdrucken med brödiga inslag och smak av mjuk espresso, choklad och lite gräddighet.

Sist ut på bussresan som nu äntligen har tagit oss över gränsen mot Litauen där vi stannar till för ett kortare toalettbesök och för att bunkra upp på smaskiga lokala korvar är deras Berliner Weisse. Kreuzberg har bara humlats med Magnumhumle och för malten står Pale Ale, Vete och havreflakes, så det är en rätt simpel bas på den 3,5% starka berlinern, som det ska vara. Den är läskande småfruktig med en behagligt låg sälta och syra men ändå med uppfriskande “fizzighet”. Det är inte den bästa Berliner Weissen jag har druckit men nog en av de mer balanserade och rättframma.

Ungefär här var vi framme vid vårat första stopp på resan, i vad vi känner är mitt ute i ingenstans. Här är också vart vi för första gången får bekanta oss med det gamla Litauen, ett land vars dryckestraditioner har hållits kvar och där man på vissa håll än i dag mäter temperaturen på ölet med fingret. Ett land där man är stolta över att ha sin gamla dryckeskultur, även fast den för oss moderniserade svenskar framstår som rädd udda. I nästa del kommer vi därför att kika mer på det gamla Litauen.

Jag har mött Brooklyn Brewerys frontman, den alltid lika gentlemannamässiga Garrett Oliver såpass många gånger att jag inte längre borde bli förundrad. Men när vi nu slår oss ner på restaurangen och ölkrogen Babajan på Söder i Stockholm för att höra Garrett prata om bryggeriets öl som inte finns. Ja då är det som att återkomma till en bok man läst tio gånger tidigare men ändå hittar nya nyanser och favoritstycken i.

Historien om Brooklyn Brewery och deras existens på den svenska marknaden är det nog få som har missat. Tillsammans med Samuel Adams är det de amerikanska craft beer-bryggerierna som har varit med längst och fått många med mig att bli intresserade av riktigt, välsmakande craft beer. Vad många däremot missar är att bryggeriet är så mycket mer än deras Wit, Brown Ale och Lager. Man gör häftigt humlade öl och allehanda experiment med allt från otippade träfat till ingredienser och annat.

Till slut vart också efterfrågan så stor på de här “annorlunda” specialölen att man fick låta bli att göra dem till enskilda krogar. Istället föddes Ghost Bottles, experiementella öl Garrett kunde ta med sig till särskilda events och provningar.

I många fall, såsom K is for Kriek (på bolaget senare i vår) och den välhumlade Blast! började det som en Ghost Bottle för att i ett senare skede bli en klar komersiell produkt. K is for Kriek började till exempel som Jonge Kriek, en öl som inte sett så många barer men som bland annat var med på den Beer Makers Dinner som hölls på Akkurat härom året. I andra fall är det öl som har fått ligga på fat i flera år innan man bestämmer sig för att tappa dem på flaska och prova dem live på en törstande publik. Vilket var fallet med många av de öl vi fick äran att prova.

Först ut var den Sorachi Ace-humlade Saisonen Sorachi Ace. Men det är inte en Ghost Bottle utan en twist utan i det här fallet rörde det sig om Purple Sorachi. Man har låtit Sorachi Ace ligga på rödvinsfat där man öst i riktiga blåbär i tankarna. Ölet har sedan fått ligga i månader och gotta till sig.

Ölet helt annorlunda mot vad man förväntar sig av den blommigt friska Sorachi Ace. Champagnebubbel och oerhört vinös i en stil som osar Brekeriet, med en tydlig framtoning av blåbärsskal. Smaken är väldigt torr med skal, blåbärskräm och blåbärsfrön, med aningen tanniner. Väldigt läskande med en uppfriskande funk som bibehåller dess Saisoncharm. Överlag en väldigt trevlig skapelse på 7.5% som jag återkom till många gånger under kvällen.

Garrett brättar om hur deras Cellar Master Molly Browning jobbar hårt med deras fatprojekt och för att ha de bästa faten och ha koll på deras olika kvaliteter. Tillsammans har bryggeriets “experimentavdelning” också börjar kika på att använda “lees” i lagringsprocessen. Lees är de efterlämningar jästen lämnar och Garrett berättar hur de fått åka runt till vingårdar och ciderier för att flörta till sig jästslurrys som de kan använda.

Kvällens första öl med lees är svenskbekantingen Local 1, en trevlig Belgian Strong Ale med råsocker och tysk humle. I Ghost Bottle-varianten har man låtit ölet ligga i ett helt år med lees från ciderjäst. Local 1 med ciderlees är en komplex öl med en otrolig eftersmak, riktigt torr med en fin syra från skal och must som lämnar trevliga vinösa toner. Får mig att tänka på “blomstrande apelsiner”, torr cider och komplexa ljusa viner. En riktig favorit på runt 9.5%.

Innan vi fortsatte med “leesöl” skulle vi få en intressant historielektion. Garrett är emot samarbeten bryggerier emellan om det bara går ut på att skicka lite recepet mellan sina bryggare, posera framför ett bryggverk och sedan få fram en komersiell produkt utan eftertanke. Istället ser han hellre att man möts, pratar om livet, sina passioner och kommer fram till vem man är och vad man vill. Sedan tar man det bästa från mötet och försöker synka ihop det. Så var det när han mötte Peter Bouckaert från New Belgium. De födde en tanke om en Porter såsom den en gång var. Då stilen fanns långt före man kunde börja arbeta med ren jäst så var i stort sett alla porters fulla med brett. “Brettanomyces” var med andra ord “Brittish yeast”.

Av den anledning har Barrel Aged Wild Horse berikats med 100% Brettanomyces, efterjästs med champagnejäst och fått ligga på Woodford Reservefat för att få extra komplexitet. För att vara en brettad porter är den förvånansvärt ren, med eleganta toner av vanilj, råa träfat utan direkt bitterhet och en fin smak av rostat och kakao. Otroligt balanserad med just lagom mycket funkighet. Ett bra bevis på hur man kan ta fram en brettad mörk öl utan att den går all in på funkighet, överdrivna fattoner eller extrimiteter.

Garrett vill just ha balansen och återkommer till hur ett bra öl ska ha tre saker. Balans, struktur och elegans. Den ska inte vara ensidig utan måste få vara fin och en vacker, god öl. En bra öl ska du kunna ta flera pints av (här diffar siffrorna mellan 3 till 7 stycken på raken), kan du bara ta ett 15 cl glas av en öl så är det inte en bra produkt.

Med den filosofin i bakhuvudet var det intressant att gå in på eftermiddagens riktiga experiment. Först ut är Galahed, ett namn som egentligen gavs till ett annat öl för att man tyckte så mycket om namnet, men ölet gjordes i för få flaskor för att nå ut. Hur som helst så är det Local 2, en mörk Belgian Strong Ale med bland annat vildhonung som sedan fått ligga med lees från Rieslingfat i ett år. Ölet är runt 10% och har viss funk men framförallt en arom och smak där Rieslingen verkligen slår igenom. Något tunn vilket än mer hjälper Rieslingen på vägen och gör att den tappar kraft.

Problemet med att göra den här typen av öl berättar Garrett är att du inte direkt kan kopiera recepten eller ölen. Du måste låta det ta tid för ölet att jäsa ut och mogna. Likaså är det så pass många faktorer som kan påverka hur ölet utvecklas beroende på fat, kvaliten på druvor, ingredienser eller less, temperaturer, lufttryck etc. Av den anledningen blir det lite som med belgisk Lambic, du får blenda och finna rätt väg till att nå dit du vill, vilket också ger viss variation.

Så är det också med vad som otippat blev min favorit för kvällen Caradoc. Här har man åter tagit Local 1 och låtit den ligga i runt 1-2 år på lees från Chardonnay och Sauvignon Blancdruvor. Ölet ser ut som en cide, nästan helt flat. En spännande och ytterst komplex arom och smak av äpplen, grönsaker och sherry vilket följs av oxiderade druvrester, mandelmassa och lite sviskon. Bitvis är det nästan spritigt med en frän karaktär av druvextrakt och spår av plast. En helt unik dryck som vänder upp och ned på alla sinnen. Jag älskar den och skulle vilja prova den med riktigt vällagad mat.

Provningens två sista öl är rätt intressanta för oss svenskar. Dels då den första, den nämnda K is for Kriek snart släpps på Systembolaget och för att den andra, Barley Winet Hand & Seal nyligen släpptes på Systembolaget. Tar vi Hand & Seal är den som kom på Systembolaget den som har lagrats på bourbonfat medan den vi nu provar är Garretts egen favorit då den lagrats 2 år på franska Cognacsfat. Ölet är tänkt att inspireras av den klassiska Thomas Hardy’s Ale. Jämfört med bourbonvarianten är denna betydligt elegantare, med mindre inslag av trä och vanilj till förmån för utvecklade smaker av äpplen, päron och mandelmassa. Ypperligt välbalanserad och ett utmärkt exempel på en smakrik traditionell brittisk Barley Wine. Vissa inslav av gröna humlekottar men med makalös elegans och fin, gräddig, mjuk smak som faktiskt för tanken åt lite unken ost. Det här är perfektion.

Den sista ölen vi nämner är då den snart aktuella K is for Kriek. Efter att ha frågat sina gode vän Vinnie Cilurzo från Russian River tipsades Garrett om en körsbärsleverantör i Wisconsin. Sagt och gjort, 10kg Wisconsin Dry Cherries åkte ner per barrel med öl. Grunden är återigen Local 2 och återigen har man använt Woodford Reservefat. Anledningen till att man använder torra körsbär istället för mjuka är att du då får mer olja och annat som påverkar smakerna på ett sätt man kanske inte alltid vill. Garrett är också tydlig med att Kriek till skillnas från Lambic inte är lika bundet till Pajottenland utan har gjorts runtom i de fall där man har “kryddat” öl med körsbär.

Ölet har inte alltför mycket syra utan det är en väldigt ren smak med mörka körsbär med en torr framtoning som jag associerar med dessertöl eller en likör. Vilda, råa smaker och lite oxiderad lambic. Enligt Garrett är detta en utmärkt öl till ankben eller fois gras – så prova när ölet släpps i vår!
Eftermiddag hade nu övergått till kväll och i takt med att flaskorna tömdes så var det dags att tacka för idag. Med ett gäng Ghost Bottles bakom mig får jag ändå sticka ut och säga att Brooklyn har ett lite oförtjänt rykte om sig att vara tråkigt. Det är lätt att likställa något man har gått vidare från som tråkigt bara för att man missar vidden av vad de gör och tyvärr är det synd att vi inte får se mer av bryggeriets lite häftigare öl oftare. Till exempel har man en enastående Dry Irish Stout som håller världsklass, en Marys Maple Porter som är förförisk och lite andra tokigheter som tyvärr för sällan når hit. Oavsett så har det varit ännu en kväll med historier i världsklass och öl som har förvånat, imponerat och fått en att tänka.

1878 öppnade ett litet bryggeri i den tyska staden Aying, en kort bilfärd sydost från München, Ayinger. På den tiden låg det på männen att driva bryggeriet, vilket blev ett problem när grundaren Johann Liebhard endast fick döttrar. Därför blev det senare upp till ena dotterns man att ta över verksamheten. Då även de bara fick döttrar skulle det ta någon generation tills det slutligen blev en son som kunde ta över bryggeriet. Till slut hamnade bryggeriet hos den 4e generationen, vid namn Inselkammer som än idag driver bryggeriet.

Bryggeriet har länge funnits i den svenska ölimportören Brill & Co’s portfölj och på mässor och på släpp på Systembolaget har främst bryggeriets dubbelbock Celebrator varit en ytterst populär öl. Nyligen var Stefan Ibler, Export Manager på bryggeriet i Sverige för ett par dagars besök varpå man passade på att bjuda in för att se vad bryggeriet har att erbjuda. Förutom Celebrator har jag länge tyckt väldigt gott om bryggeriets Dortmunder, den 5.5% starka Jahrhundert men då man provar ett bryggeris olika öl vid olika tillfällen så är det svårt att få en känsla över själva bryggeriet. Därför passade en provning in perfekt.

Ayinger är ofta ansett som tysklands bästa bryggerier och man följer den tryska traditionen med reinheitsgebot, med andra ord att ölet får innehålla malt, humle och vatten. Reinheitsgebot har länge varit diskuterat och många menar att det är förlegat, men Stefan förklarar att det är bara om du vill kalla din produkt för “bier” som du måste följa lagen. Annars kan du kalla den för maltdryck eller lite vad du vill, men en tysk öl – ja den bryggs på enbart humle, vatten och malt. Jästen hittade man ju först ett par århundraden senare så det skulle dröja innan man la till det som godkänd ingrediens. Det finns en rätt sund anledning till lagen, för liksom våra svenska hedningar knappast drack 3.5% ren lageröl drack tysken en dryck som var både väldigt stark och kunde innehålla alla möjliga ingredienser. Inte alltför otippat ledde det till oregerliga och karatefulla inmundigare. Reinheitsgebot blev på så sätt en hjälp till att garantera en viss kontroll över produktionen av öl.

Åter till Ayinger, bryggeriet har en väldigt speciell logo som visar upp två av stadens mest kända hus, till vänster den familjeägda restaurangen och till höger det lite finare gästgiveriet. I mitten finns i verkligen den klassiska majpålen som annars är vad som ofta kännetecknar staden, blå och vitt för Bayerns färger. Sedan 1999 har man flyttat ut från själva staden för att kunna bygga ut bryggeriet som idag stoltserar med 80 anställda och har en produktion på 120.000 hektoliter om året. Man tar sitt vatten från sin egen källa som går djupt ned i marken vilket ger ett friskt bra vatten att brygga med och humlen och malten hämtas även den från det direkta närområdet.

Vi börjar provningen med nyss nämnda Dortmunder Jahrhundert. Ölet bryggdes 1987 för att fira bryggeriets 100-årsjubileum. Dortmunder kallas stilen efter staden som först började se tyskarnas “export”-öl. Tack vare att man lärde sig kyla produkter för längre resor kunde ölet hålla för längre resor, thus – exportöl. Ölet är lätt örtigt med en mjuk, rätt fyllig kropp och lämnar en mild fruktighet. Dess balanserade sötma och milda beska gör den passande till ljusa kötträtter som kyckling. En bra öl som fungerar bra som vardagsöl.
Betyg? – Bra+

Därefter tar vi steget ned och provar Leichte Bräuweisse, en 3.2% stark tysk Hefeweizen. Precis som en bra Hefe ska ha så finns en mild arom och smak av skumbanan, men den är inte så stickig och kladdig som vissa kan vara. Istället går det över i milda toner av råg och vört med ett slut av örter. Smakrik och god öl som enkelt skulle kunna avnjutas kallt en varm sommardag, eller till lättare maträtter.
Betyg? – Bra-

Ölets storebror, Bräu-Weisse är snäppet starkare och landar på 5.1%. En ofiltrerad smarrighet som ger tydliga toner av skumbanan, viss mineral och jästiga estrar som bygger upp en mild syra. Återigen är det en mjuk, fyllig och väldigt ren öl som går att dricka utan att man blir mätt eller tröttnar på överdrivna banansmaker.
Betyg? – Bra

Bryggeriets öl har såhär långt gått från lätta till mer smakrika och med deras 5.8% starka Dunkelweize Ur-Weisse tar vi nu också steget mot mörkare öl. Namnet kommer från faktumet att de traditionella veteölen oftast var betydligt mörkare än vad vi ser idag. Då dracks de också av äldre som ville åt ölets kraftgivande egenskaper. Ölet vann dessutom bästa veteöl på Stockholm Beer förra året, igen. Smaken börjar med rostat korn, kryddor och övergår sedan till en dov ton av skumbanan. Ölet är trots färgen och den kraftiga smaken rätt lättdrucken, men jag skulle nog servera den med något tilltugg. Varför inte lätt kött eller något där de rostade tonerna från ölet byts ut mot de i maten?
Betyg? – Bra

Liksom alla tyska bryggerier har man en riktigt fin färsköl, ja färsköl. Begreppet används ofta felaktigt om ofiltrerade öl men den tyska Kellerbieren är menad att dricka så färsk som möjligt. Ayinger Kellerbier är en 4.9% stark Kellerbier med härlig dov smak av “varm sommarstuga”, säd, och en frisk efterbeska. Perfekt att ha som törstsläckare eller som en frisk palettrensare.
Betyg? – Bra+

Vill man istället ha en snäppet mörkare öl, men med mindre vetesmak kan man prova bryggeriets Altbairisch Dunkel på 5%. Mörk karamellig med kryddad sirap och rostad malt som slutar med milda kaffetoner. Bra till lättgrillat eller skaldjur.
Betyg? – Bra

Vi hade också turen att få prova ett av bryggeriets säsongsöl, deras 7% starka Weizenbock. Mer kolsyra ger en något mer smakexplosiv öl med bra tryck och lite kraftigare toner av torr kryddighet, bananchoklad och nötskal. Mer karamell än de andra ölen och överlag en lite “vuxnare” smak.
Betyg? – Bra

Självklart slutade vi med bryggeriets första exportöl – Celebrator. Denna Doppelbock är trots sina 6.7% i grunden en lageröl men du får rikligt med komplexa kaffetoner, sirap och en elegant, begynnande komplexitet av banan och karamell. I dag finns Ayinger i alla USA’s delstater men det hade man inte gjort om man inte hade fått frågan av en amerikan som blev så förtjust i ölet som i USA kom att bli Celebrator. Han ville importera ölet till USA och hade också gjort en label som han tyckte skulle passa, därför är Celebrator också det ölet vars etikett skiljer sig från de andra. Det är med andra ord han vi har att tacka för ölet som rankas som bäst i sin stil på RateBeer och som vunnit flera medaljer på bl.a. Stockholm Beer.
Betyg? – Bättre.

Ölen finns att finna då och då på Systembolaget vid olika tillfälliga släpp samt på bättre sorterade ölkrogar, varför inte kika med någon med ett bra tyskt utbud.