Det börjar bli lite vanligare med öl med lägre alkoholstyrka hemma på matborden och i takt med att det börjar bli en marknad för folköl så har fler och fler bryggerier nu satsat på att få ut smakrika lågalkoholhaltiga och folköl. Visst är det fortfarande en berg-och-delbana med lågvattenmärken och höjdpunkter men jag tror att kvaliteten kommer att tvingas bli bättre i takt med att efterfrågan ökar. Fler kunder innebär att man måste hålla kvalitet då den här typen av öl oftast är lika dyr, om inte dyrare än öl på ett par fler % alkohol

Nils Oscar har länge haft ett par olika lågalkoöl som har gått att finna i matbutikerna och sedan ett tag tillbaka finns också deras samarbete ihop med ICA att finna i ICAs butiker. Nils Oscar ICA Selection har i dagsläget dels en stout på 3.5% och en Ale på samma alkoholstyrka. Stouten utlovas ha en markerad fyllighet och beska vilket med smakerna av choklad, rostat bröd och kaffe ska göra den passande ihop med lamm och fläsk. Alen ska å sin sida passa bra med både fläsk och nöt och ha en låg sötma men desto mer fyllighet och noterbar men inte rivig beska.

Jag köpte på mig en flaska var och provade dem samtidigt som jag puttrade ihop en gräddig mjödsås och grillade ankbröst, en trevlig kombination ihop med ölen.

Nils Oscar ICA Selection Stout

Utseende: Mörkt gyllenbrun vätska med litet nougatfärgat skum.
Doft: Doft av något blött rostat korn, mörka flingor och torr, billig espressosmaksatt choklad. I bakgrunden finns lite örtiga humlekottar.
Smak: Låg till medelstor munkänsla med okey kolsyra. För att vara en 3.5’a så fyller den upp rätt bra i munnen, enda abret är att den är rätt mild och sådär lurigt sött torr som typ Guiness är. Det gör att den känns något snäll i munnen. Trots det håller smakerna i sig länge nog för att ölet ska klara sig väl med hedern i behåll.

Betyg? – OK (+). En bra folle som nästan blir busigt lättdrucken. Passade väldigt fint ihop till en lite gräddig sås med grädde, något söt mjöd och kalvbuljong serverad till stekt ankbröst.

Nils Oscar ICA Selection Ale

Utseende: Lite gyllene, något mörkare bärnstensfärgad vätska med litet smutsigt skum.
Doft: Syltiga karameller och syltad frukt med lite melon, kola och gröna frukter på främre raden och mer matt karamell, citrus och “brittisk bitter” mot slutet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kolsyran känns passande och liksom i doften är känslan av en frisk brittisk bitter med balansen mellan citrusfrukter, karamell, kola och syltad frukt. Därför är det lite passande med en lägre kolsyra vilket spär på känslan av att sitta på en pub i England och dricka handpumpad bitter. Smakerna håller i sig rätt länge men mot slutet falnar det av rätt snabbt och då märker man också att den inte är alltöfr fyllig.

Betyg? – OK (+). En frisk brittisk bitter om man lätt kan sitta och dricka en hel kväll. Ingen stor smaksensation men ett väldigt bra vardagsöl att umgås kring eller att ha till leverpastej- eller skinkmackan.

Imorgon släpps den femte delen i Göteborgsbryggeriet Poppels Projektserie och turen har kommit till en belgoinspirerad IPA på 6,8% i alkoholstyrka och med måttliga 60 IBU. Bryggmästare Daniel Granath berättar på flaskans etikett att ölet är en hybrid mellan en mer modern amerikansk ale och en traditionell belgisk öl. Genom att slå ihop en saisonjäst med humlesorten Mosaic hoppas han att de som dricker ölet ska känna lite sköna tropiska inslag som går väl ihop med jästens syra. Poppels Projekt 005 Belgo IPA släpps imorgon, fredagen 22/5 i Systembolagets T6-modul (exklusiva butikerna samt på webben) och du får då betala 31,90 svenska kronor för 33 cl av Belgo IPA’n som släpps om 4.800 flaskor.

Poppels Projekt 005 Belgo IPA

Utseende: Förväntat disigt persikofärgad vätska med ett litet ljust skum som faller ihop till lite skum och en rand längsmed glasväggen.
Doft: Det börjar i söta tekakor, kolakaka och söt frukt för att väga över till en fräsch citrusblomsterdoft, aprikosmarmelad och tropisk fruktjuice på tetra. Det varieras rätt friskt och doftmässigt är jästen inte alls så påtaglig som jag kan känna att många öl som försöker gå både åt belgo och jänkarhållet kan bli.
Smak: Medelstor munkänsla med stor kolsyra. Väldigt fyllig och kraftig i munnen med en direkt smak av kolakakorna du serverar toppade med syrlig fruktmarmelad och passionsfrukt. Vissa inslag av melon, grön exotisk frukt och syrliga fruktkarameller. Rätt tydlig underliggande sötma men det känns aldrig sött, eller för den delen för syrligt eller beskt utan snarare rätt torrt där allt hålls ihop och balanseras på ett rätt typiskt Poppels sätt.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Har du druckit ett gäng Poppelsöl vet du själv om du gillar det eller inte. Det ölet vinner på i min bok är att den är på hanterbara 6,8% och att du kommer att kunna dricka ett par flaskor utan att tröttna eller att smakerna tappar eller förändras. En bra öl att dricka i kvällssolen eller till en fräsch sallad med lufttorkat.

Nyligen var jag och Ludvig från Surisarna på en långweekend runtom i Belgien anordnad av Flamländska Turisbyrån i samarbete med organisationen Belgian Family Brewers (BFB). BFB är en sammanslutning av 22 stycken belgiska familjebryggerier där medlemskriterierna säger att de ska vara ett genuint, familjesjälvägt belgiskt bryggeri vars öl har bryggts i Belgien i mer än 50 år. Tillsammans står man för 15% av den belgiska ölproduktionen och själva grunden för resan var deras arbete med innovation och tradition.

Jag har generellt sett svårt för olika typer av bjudresor som allt som oftast har ett visst syfte eller en okritisk vinkel. Det är också väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om vad tradition innebär när vissa av bryggerierna i praktiken är stora koncerner som samsas med små, lokala bryggerier där ägarna är direkt involverade i den dagliga produktionen.

Samtidigt är det väldigt annorlunda och i en klar kontrast mot vad jag är van vid att möta på olika ölresor. Ägarstrukturen skiljer sig oftast markant åt mellan bryggerier, se bara på USA där jättebryggeriet New Belgium är 100% ägt av de anställda och trots sin storlek har en extrem down to earth-känsla. Eller varför inte jämföra med “lilla” Dogfish Head som gärna talar om hur små de är, men har en produktion större än många av sveriges största hantverksbryggerier ihop. Vad jag däremot ville se på resan var ett genuint hantverk och en passion för bra produkter.

Vi bekantade oss med runt tio bryggerier på resan och jag får nog säga att jag efter mycket självrannsakande skulle sätta stämpeln “identitetssökande” som tema för det vi mötte. Ttvärtom mot vad jag förväntade mig visade det sig att avsaknaden av en tydlig identitet inte berodde på bristen på tradition, historia eller medvetenhet. Istället nämndes det kort på resan att i Belgien så har man generellt inga bryggare som är rockstjärnor, istället låter man ölen stå som kändisarna.

Många belgare föredrar en label eller ett visst öl hos ett bryggeri men än är intresserade av bryggeriets namn eller bryggare. Om det beror på hönan eller ägget, det vill säga att bryggeriernas olika labels slog igenom före det att bryggerierna kom på att man kunde marknadsföra sitt eget namn låter jag vara osagt.

Säger vi till exempel Brouwerij Bosteels är det få som droppar vilka öl de är kända för. Säger vi däremot Kwak, Tripel Karmeliet och Deus Brut så är nog chansen rätt stor att de flesta nickar igenkännande. För många bryggerier går det så mycket bakgrund och fokus på varje enskilt öl att man låter det leva sitt eget liv. Bryggeriet eget namn blir inte lika viktigt.

Nu skiljer det sig visserligen åt mellan många bryggerier i Belgien men på vår resa var det återkommande tema bland de bryggerier vi pratade med. Ta till exempel Brouwerij Omer Vander Ghinste (vars gamla bryggtorn ni ser här bredvid), ett rätt okänt namn men där deras olika labels Vander Ghinste, Jacobins och Bockor är snäppet mer känd. Inte minst Jacobins som slog igenom i Sverige med det flamländska rödölet Cuvee des Jacobin.

Därför är inte heller så konstigt med den belgiska traditionen där mer eller mindre varje öl har sitt eget glas. Ta bara det kända Kwakglaset upp till höger, nästan alla vet att man dricker Kwak ur det glaset – men inte vilka som brygger ölet, eller ens varför man hade just detta glaset. Som ni ser var det för att kunna fästa på de gamla droskorna man åkte runt och levererade öl med. Du känner inte igen dig som ett fan av Bosteels men däremot som en van Kwakdrickare.

Men visst finns det undantag, både i Roeselare hos Brouwerij Rodenbach N.V och i Itterbeek hos Brouwerij Timmermans är namnet en viktig kvalitetsstämpel och finns med på alla bryggeriets öl. Där har de båda blivit synonymt med varandra. Oftast vill man ändra på väldigt lite kring traditionen och själva ölen. Just Timmerman är det äldsta fortfarande öppna lambicbryggeriet i Belgien, grundat 1702. Istället för att ändra på sina öl har man under åren valt att lansera flera olika versioner på dem, exempelvis sin Kriek som finns i olika söta/sura blandningar. Kul kuriosa är dessutom att mannen här på bilden, Timmermans bryggmästarkonsult Willem Van Herreweghen 1996 grundade välkända De Cam 1996. En passionerad man som på fritiden forskar det han älskar så mycket, jäst.

Visserligen vittnade Rodenbach om en viss utveckling från sitt annars väldigt traditionella märke i och med lanseringen av Rosso, ett öl man inte gärna pratade om. Men efter en trevlig lunch vågade vi vara lite hårdare i frågorna och fick lite senare ett erkännande om att man såklart behöver se till marknaden för att kunna fortsätta produktionen av de lite speciellare ölen. Till skillnad från Rodenbach vanliga öl, alla lagrade i enorma platsbyggda trätankar, foeders, är Rosso en uppsötad flamländsk rödöl. Snäppet mer marknadsanpassat men ändå med Rodenbach namn på.

Så likt men ändå så olikt är annars Brouwerij Huyghe vars mest kända label nästan blivit känt som ett eget bryggeri – Delirium, med Delirium Tremens i spetsen. Trots det har bryggeriet hela 126 olika listningar (olika öl) på RateBeer med märken som fruktölsserierna Dju Dju, Mongozo, Van Diest och Florisgaarden. Alla med en rad uppsötade fruktsyrupsuröl i sin serie.

Det intressanta med den här typen av bryggerier med många olika labels, ofta uppdelade i olika marknadssegment och premiumkategorier är att de på något sätt ändå fyller en funktion. De finns för att det finns öldrickare som efterfrågar just en viss typ av öl, eller för att bryggerierna skapar en öl för en viss kategori människor. Ta till exempel Bavik-De Brabandere vars serie suröl, Petrus verkligen levererar trevliga suröl (ej lambic). De har också ett öl, Kwaremont som de tagit fram för alla som brinner för belgiens nationalsport, cykling. Igen ett exempel som delvis visar på innovation – man följer marknaden och skapar en marknad, men som också vittnar på en möjlig identitetskris.

Ett samtalsämne som togs upp under resan var hotet man ställts emot från väst med moderna bryggerier liksom De Proef och andra liknande bryggerier. Bryggerier utan en historia men som enligt en bryggeriägare tar marknadsandelar från de gamla, traditionella bryggerierna. Att dessa små traditionella bryggerierna idag ägs av enorma företag och inte har varit självdrivna på länge pratar man inte gärna om. Jag ser inte problemet i globaliseringen utav öl och hur öl importeras och exporteras allt lättare. Inte heller i De Proef och kontraktsbryggerier. Problemet med varför belgisk öl har tappat mark mot England, USA och andra länder är snarare, tror jag, att man tappat sin identitet.

När du går in i en belgisk ölbutik ser du hylla på hylla, rad på rad med olika öl. Du ser oftast rätt fula etiketter och har till slut svårt att komma ihåg vilket bryggeri det var du gillade eller vad ölet hette. Ser man en rad med 20 olika öl med honungsöl eller 30 öl med kryddor – ja då har du till slut ingen koll på vad som finns längre.

På Systembolaget känner du ju igen ett bryggeri även fast deras ena öl står bland Stouts och den andra bland Lageröl. Men i Belgien kommer du ha svårare att gallra ut ölen och jag tror lite att det är därför organisationer som BFB finns. Det lilla sigillet deras medlemmar får ha på sina öl ska vittna om kvalitet och visst är det en bra tanke, men jag tror få står och letar efter märket när de väl köper sina öl. Istället är det etikettens utseende, hur väl man känner igen bryggeriets namn och såklart vilka preferenser man har som spelar roll – skulle jag tro. Vi har sett en liknande utveckling i Sverige där många av de bryggerier som lade grunden för den moderna svenska ölkulturen inte riktigt har hängt med se senaste åren. Det blir en tightare marknad och man måste dels sticka ut mer på olika sätt men också genom att säkra en högre kvalitet på sina öl.

Vad krävs då för att belgisk öl ska få ett uppsving och medlemmarna i BFB, men även andra ska ta upp kampen om marknadsandelar och ölälskarnas gunst? Jag tror att man dels måste se till att hålla en väldigt hög kvalitet men också att bli tydligare med vilka man är och vad man har för öl. Respekten för tradition, kultur och hur länge man har funnits och varit självägda tror jag att många bryr sig mindre om. Det enda det vittnar om är en respekt för hantverket och en hint om att man borde ha en bra kvalitet på sina öl då man annars troligen hade sålt såpass dåligt att man fått lägga ned.

Eller vad tror ni? Hur ser ni på belgisk öl och vad krävs för att synen på belgisk öl ska ändras? För belgisk öl är så mycket större och bredare än Struise, Cantillon och Westvleteren 12.

Från det att jag för första gången provade ett öl från STHLM Brewing Co., då tillsammans med Monks Café de enda bryggerierna mitt i Stockholm tills idag har jag varit förundrad över deras resa. De började lite från ingenting och som ett kul projekt till att flytta från centrala Östermalm till djupaste Söder och på allvar börja få ur sig riktigt bra öl.

Samtidigt lyckades de göra det ingen annan har gjort förut – få tillstånd för bryggpub på själva bryggeriet. Mer eller mindre varje fredag har man därför kunnat bjuda in törstande besökare på galej på bryggeriet och om det var lagom med folk de första gångerna så har det varit rätt fullsmetat mot slutet.

Ölen har också blivit otroligt mycket bättre och deras mildare öl med lägre alkoholstyrka har seglat upp som favoriter bland svenska “sessionöl” (öl du kan dricka ett gäng av utan att bli karate eller tappa lusten att dricka öl).

Nu på fredag tar man nästa steg då man rakt tar över Bishops Arms Hornsgatan i Stockholm för en enorm tap takeover. Som om inte pubens 20 kranar var nog så tar man även med 2 handpumpade casks. Mellan den 22-24 maj kan du prova på allt från deras hit Södermalm Sour (en av landets bättre Berliner Weisses) till den nya German Hip Hops (torrhumlade Berliner Weisse), Get Your Moroccs off Gose (Gose med saltade marockanska citroner) eller varför inte den brettade Saison D’etre, Saison d’Brettre (göteborgsvarning utfärdad). Just det, jag glömde att säga att alla ölen är ekologiska och att menyn för helgen också kommer att vara det.

Det blir en galen helg om man råkar vara i Stockholm, men är du inte på plats här kan du genom Systembolagets weborder alltid beställa hem någon av deras Session IPA Deadwood Session, IPA Hop Hound, deras IPA eller veteölet Besserweisser.

Idag är det ett år sedan MankerBeer.com höll sin episka 5-årsfest på BrewDog Bar Göteborg. Den med hyfsat mattesinne kan snabbt räkna ut att det innebär att vi idag firar 6 år på interwebben! 2009 startade jag upp MankerBeerBlog på Blogspot-portalen, recenserade i kokosnötter och skrev lite vad jag ville. Målgruppen var mina vänner och mig själv, så ja inte mycket har ändrats under de här 6 åren.

Vi skriver fortfarande lite vad vi vill, vad vi känner för och våra ärliga åsikter och tankar om saker. Och vi skriver för er, vår läsare och vänner. Idag är vi en av de absolut äldsta och största ölsidorna på internet och sedan M2 anslöt 2011 har vi varje år försökt att ta oss vidare i öldjungeln. Vi har därför bett våra vänner på Surisarna, Ludvig och Fredrik att ansluta till oss liksom våra kära skånepågar Kristopher och Balder. Alla personer med integritet och som vågar att säga ifrån om det behövs, men också personer med härlig nördighet inom sitt område. Det handlar trots allt om lite av livet goda och då måste man kunna få njuta av mat, öl, drinkar, vin och en cigarr. Det är i alla fall den känslan vi vill kunna förmedla. Man måste inte vara Steffo och dricka spritad öl och äta ute varje dag för att kunna uppskatta det goda.

Under de här 6 åren har “jag” blivit “vi” och provat över 8.000 olika öl (nyttiga 3,6 öl per dag i sex år), besökt ölfestivaler och events runtom hela världen och har försökt att lyfta fram vad öl för oss handlar om – det sociala, det roliga, det gemensamma. Öl ska vara kul och ska inte behöva drickas med ett litet anteckningsblock och diverse mätinstrument för att ta isär hela ölet. Det har sin plats och såklart får alla uppleva öl på just sitt sätt, jag har själv varit där. Men hur kul är det, egentligen? Upplev istället ölen, res och våga prova dig igenom den värld av olika öl som finns. Du blir aldrig nördigare än vad du gör dig. Finn istället en öppen, vänlig värld av ölfantaster, bryggare, krogfolk och allehanda humlekottar.

För visst är det roligare att ta en öl med någon på krogen, styra upp en spontan ölprovning eller att faktiskt gå fram till sin bryggarhjälte och snacka skit i ett par minuter. Och det är också vad vi kommer att fortsätta att göra under vårat år som sexåring. Vi kommer att fortsätta att provocera, ifrågasätta, dricka goda öl, då och då prova något äckligt men hela tiden ha otroligt kul.

Tack för er support under de här 6 åren och vi hoppas att ni står ut med oss i ännu ett år! Och håll koll i Göteborg i början av juli, vi har ju hintat om 2 nya MankerBeer-öl.. Brettad Berliner Weisse någon?

Med hjärtliga kokosnötter, långfil och högafflar!
Manker, M2, Fredrik, Ludvig, Balder, Kristopher

Jag har under en längre tid hållit mig borta från allt som heter ölbloggande eller öljournalistik men känner mig idag tvungen att ge en kort replik på Joel Linderoths bloggpost på Mitt Kök i vilken han anklagar en större svensk vinjournalist för att vara köpt av Spendrups.

Anders Levander, etablerad vinjournalist och författare skriver på DinVinguide.se i en recension om hans personliga tycke och smak för Melleruds pilsner från Spendrups. Levanders text är i min menig saklig och inte någonstans presenterar han sitt tyckande som fakta eller expertis, utan argumenterar istället för sin längtan efter en trevlig pilsner som vill fungera till vår svenska traditionella mat. Han går vidare med att få ett tips från kocken Filip Fastén om vilken typ av mat ölen vill passa gott tillsammans med. Anders väljer också att ta upp alkoholstyrkan, som han finner behaglig och passande i relation till vår svenska snapskultur. Avslutningsvis väljer han att beröra ölets utseende, smak och karaktär och konstaterar att pilsnern är vacker och passar bra som törstsläckare men även väl till vår traditionella jul och midsommar mat.

I allt en positiv artikel där Levander även väljer att uppmärksamma och berömma den fantastiska ölscen vi idag har i Sverige. Jag tycker texten är både inbjudande och trevligt skriven. Inte någonstans frångår han sin personliga hållning och han väljer även att höra en duktig kock när det kommer till maten ölen vill passa bra samman med.

Jag kan vara oenig i en del av sakerna Anders skriver, jag är också av uppfattningen att det antagligen finns bättre öl. Men att förringa pilsnerns och snapsens plats i vår matkultur tänker jag inte göra.

Joel väljer istället att uttrycka innehållet som “En recension som i stycke efter stycke hyllar en förvisso habil öl på ett sätt som om det vore Jesus motsvarighet i ölvärlden som hade stigit ned från Guds sida och nu skulle frälsa inte bara Sverige utan hela världen.” En krystad och pinsam jämförelse i min mening. Vi hyllar dagligen öl efter vår personliga smak och jag tror inte någon reagerat på de rosande orden om det hade rört sig om en mikrobryggd öl från valfritt svenskt bryggeri.

Linderoth insinuerar att Anders Levander skulle vara köpt av Spendrups, “Jag läser inte en recension för att någon har gett pengar till någon för att skriva om en öl ” och väljer ytterligare att kalla recensionen “en ganska grov åverkan på förtroendekapital” .

Jag blir tvungen att ställa frågan, är det för att recensionen ställer sig positiv till ett öl från ett makrobryggeri? Har den svenska öljournalistiken inte kommit längre än så? Hur ska öljournalistiken någonsin bli tagen som seriös när vi anklagar journalister med andra värderingar och bakgrunder som köpta. Det är rent ut sagt pinsamt.

Joel avslutar sin bloggpost, “… Jag hoppas att du kommer att känna förtroende för att jag på ett eller annat sätt försöker berätta om vilken öl som smakar bra i min värld. Och varför.” och jag kan bara konstatera att det är precis samma sak Anders Levander försökt göra.

Hos mig har inga förtroenden brutits, jag är övertygad om att båda författare gör sitt yttersta för att vägleda och dela med sig av sina upplevelser.

Men det är en mörk dag för öljournalistiken, att utan grund eller källa kalla andra journalister köpta gör nog att vi får plaska vidare i vår egen lilla ankdamm en lite länge tid.

Johan Blasberg