MankerBeer.com

En oerhört trevlig sak med Londons annars rätt speciella uteliv är  deras after work-häng. Olikt i Sverige där folk samsas på uteserveringar under sommarens få varma eftermiddagar, eller inne vid bord inne i barerna. I London har de inte samma tänk om uteserveringar, inte heller om lagar som reglerar det där med att dricka utanför pubarna. Eller snarare, lagarna finns med all sannolikhet, det är bara svårt att tro det när man ser alla gladdruckna britter stående i klungor på gatorna utanför pubarna.

Sydväst om SoHo, mittemellan Picadilly Circus och Tottenham Court Road ligger en klase pubar som utifrån verkar rätt lika varandra. De ser ut att ha samma klientel, de börjar alla med ett “The” följt av något brittiskt enkelt som ship, george, bar, timmy eller Old Coffee House. Just The Old Coffee House sticker utifrån inte ut på något sätt alls, det är samma personer vid entren, lika mycket folk av olika etnicitet, ålder, kön och preferenser på vad en god öl är som på alla andra ställen. Skillnaden är att det inte är som alla andra ställen. 2008 öppnade Jamie och Lizzie Brodie sitt egna lilla bryggeri i östra London och efter över hundra öl som spänner mellan häftiga collaborations med Three Floyds och Mikkeller och traditionella engelska ales får man nog säga att de vet vad de gör. De har tre barer som är deras huvudsakliga kunder vad gäller fatöl – och detta är ett av dem.

Direkt när jag stegat in genom dörren blickar jag mot tappkranarna med lika mycket förväntan som rädsla över att bli besviken – det blir jag inte. På fat har de fem stycken öl, med lika många på cask. I kegväg finns ikväll att dricka Mojito Pale (en fruktölsinspirerad pale ale med citron och andra galenskaper – lite för mycket Aya Napa för min del), Cranberry IPA (en IPA med tranbär vilket ger en ännu torrare och stramare munkänsla, ruskigt god), London Sour Pineapple (berliner weisse-serien som bryggerier likt BrewDog, Kernel, Brodies m.fl spårat ut på – här med en lätt smak av ananas), Big Mofo Stout (en collaboration med Mikkeller vilket resulterat i en nästan 11% stark imperial stout som osar av lakrits och mörk fruktighet) samt collaborationen med Three Floyds – Floyds ESB.

På cask är fokus mer på deras “vanliga” serie öl, trots att många av dem är lika välbryggda och smakrika som de jag nyss listade. Singel hop-humlade golden alen’en Citra är fullsmockad med smak trots att ölet bara ligger på blyga 3.1% i alkoholstyrka, lika lättdrucken, fräsch och sagolikt god är Shoreditch Sunshine – humlad enbart med Galaxyhumle från Australien. 3.8% alkoholstyrka gör den också lite busigare än Citra. London Fields Pale Ale å sin sida har enbart fått smaka på den lite ovanliga engelskodlade Pioneerhumlen, men även här är det bara att kapitulera och ta in ännu en pint. Det här är världsklass med låg procent alkoholstyrka men fullmatad med smaker och dofter.

Den till synes hemtrevliga restaurangdelen märkar jag inte av då jag fastnar på entreplanet, men för de som vill äta så finns det vissa möjligheter, likaså för de som bara vill släntra in och se på tv eller hänga vid något av det rätt stora antalet bord som finns runtom i baren.

Ölen kostar lika mycket som de Fosters och Kronenbourg 1664 som de som dyker upp vid min sida vid bardisken beställer under de timmarna jag är där. Tydligen är den exotiska Fosters att föredra framför helt närproducerat och världsklassöl, där det trots allt finns milda ales att prova för Fostersdrickarna som kanske hellre föredrar en 3.7% stark pale ale framför en 10.4% stark imperial stout. Samtidigt är det lite av det jag ser som charmen med puben – att det är ett nästan gömt litet smultronställe för de som vill dricka en pint London Sour för sig själv medan andra glatt hinkar Stella Artois. Inga pretentioner, inga fördomar utan bara en riktigt mysig liten pub med riktigt bra öl – för de som vill. Rekommenderar verkligen ett besök och jag vart förundrar över hur lätt det var att ta sig hit – 5 minuters promenad från Tottenham Court Road eller en snabb promenix på ungefär samma tid från Picadilly.

Jag lämnade nyss “ölbutiken” Uto Beer, tanken var att jag skulle köpa “ett par öl”. Nu sitter jag på The Rake i supertrevliga Borough Market och dricker öl med ett par amerikaner (de var faktiskt kanadensare…). Bara det att väggarna är sönderklottrade med hälsningar från världens alla toppbryggerier säger ett och annat om stället. The Rake är Uto Beers pub och vice versa, Uto Beer är The Rakes ölbutik. Hela området här är fyllt av små hantverkskämpar oavsett om det gäller öl, vin, ost, korv, grönsaker eller hotell.

Fatlistan är rätt kort men å andra sidan helt galen – Moa, ett nya zeeländskt bryggeri, De La Sennes Taras Boulba, en hellt ny Flying Dog och sedan ett gäng till. Plus casköl från Redwillow, Hop Back etc. Vänligt som attan, litet (typ fyra barbord + stolar) – men med en skön uteservering. Vi diskuterar priserna med killarna bakom baren och kanadensarna och ja, Sverige är dyrt. Britter klagar på priserna, amerikanare och kanadensare klagar på priserna men vi Svenskar kommer undan med två half pints för 5£ – vilket är galet bra med tanke på kvaliten jag får på ölet i glaset.

Moa Methode, en vanlig pilsner är mer än okey och ja, det är rätt häftigt att prova deras öl här i Europa. Tidigare har jag provat deras IPA efter att en vän köpte hem den från en resa “ner söderut” och den höll bra kvalitet. Följer upp ölet med Oakhams The Hare and the Hedgehog på cask. Riktigt bra beskt bett utan att ha galen bitande känsla i munnen. Kanske dags att dra in någon av de åtta olika tilltugg de serverar, för likt Danmark är man inte helt inne i att servera mat.

Lätt att hitta dit? Mnjae. Men går du vilse så har du massa kul och trevliga saker framför dig – spendera en dag i området – det är värt det! Varför inte ta en öl vid vattnet och blicka tillbaka in mot centrala London? Ölsnack var det ja. Jo, londonbor tror vi dricker Mintu, gillar Innis & Gunn och pysslar med alla möjliga konstigheter – inte heller har de hört talas om våra öl, de har däremot hört desto mer om Systembolaget.

Ska vi återgå till stället? Det här är sjukt bra för dig eller er som är i London, vill hänga i området utan att vara centrerade kring öl. Ni vill kunna dricka vad London har att erbjuda i sortiment (inkl. Import) men inte köpa hem fem kassar öl. Häng här, dra vidare, kom hit tidigt i bra väder och kom och gå. The Rake är sjukt familjärt, riktigt bra öl finns att köpa och det är svårt att finna några negativa saker med det.

Tänk dock på att skylten ovanför baren säger “No crap on tap”, så förvänta er bra öl. Jobbigt va?

Det händer saker nästa vecka men redan nu kör Stockholmskrogen Sorbon som för närvarande kör sina USA-veckor igång sin Flying Dog Tap Takeover. Inte nog med det, nästa tisdag kör MankerBeer och Wicked Wine ett helskönt event. Det kommer sprängas saker, drickas galna öl och ja, lite det ni inte vill missa om ni är där. Kika på länken ovan för alla öl som kommer att finnas redan nu, men sedan en vecka frammåt. Två av specialölen som serveras för första gången i Sverige kommer enbart att finnas på eventet nedan.

Vill ni ladda upp lite, eller om ni inte kan närvara så kan ni alltid kika in bryggmästaren Matt Brophys hela master class från Stockholm Beer 2011.

“It never got weird enough for me.” — Hunter S. Thompson

Flying Dog freekin Tap Takeover gästas av Manker, Gonzo & Grane.

Det kommer att sprängas saker, hundar som flyger, öl som dricks och det sedvanliga ranta, dissa, hylla och såga.

Nytt för dagen är de udda och klart annorlunda Natural Selection – Flying Dog/Evolution Brewery & Flying Dog Pumpernickel IPA – Starkt, sött och tufft utlovas.

Kom och gör galna saker med oss på Sorbon nu på tisdag (18/6) . Från 17 och framåt. Bästa Hunter S. look-alike får pris. Gonzo speed quiz mm

Hej.

Jag, Manker och Titte (M2) satt och skrattade åt mitt inlägg om Shipyards Applehead för några veckor sen. Det gick ut på att jag tog denna vedervärdiga dryck och försökte modifiera den. Vi skrattade åt inlägget som ni hittar här.

Vi kom fram till att det är dags att vi åter tar upp hur kul man kan ha med öl så jag ska nu ha en ny roll som lekledare. Efter varje krö(ni)ka får ni hitta på vad jag ska göra härnäst, även om nästa redan är klar. Så går det, utmana mig! Idag börjar vi lite lätt med att prova öl med sugrör. Vilka öl passar sig bäst att dricka ur sugrör.

Valet föll på pilsner, Black IPA, Berliner Weisse, DIPA, Milk Stout och en suröl. Först ut var att prova en pilsern från Tyskland.  Det var dagens törstsläckare när jag passade på att bygga om lite i hemmet. Gilde Ratskeller från Hannover i Tyskland. Först och främst är det skillnad på pilsner och pilsner, detta är ett mindre tyskt bryggeri som man sällan ser utanför Niedersachsen. Pilsnern och dess ganska tunga kolsyrehalt gör det inte extremt behagligt att dricka ur sugrör men fortfarande så att man släkte törsten ordentligt. Betyg Pilsner: 2/5

Jag fortsatte med en svart IPA i form av In the Name of Suffering från stencoola Three Floyds. Den rostade smaken som man annars känner i ölet tappade en del och det blev mer bittert än vad man annars brukar känna. Annars så gjorde sugröret inte ölet sämre. Betyg Black IPA: 3/5

När det kom till Berliner Weisse så plockade jag fram den legendariska Werner & Werner. Ett öl som många har hört om men få har smakat. Efter att ha korkat upp flaskan så satte jag ner sugröret och började dricka. Det tog två klunkar för att inse att veteöl ska INTE drickas ur sugrör. Det kom inte alls till sin rätta och innehållet dracks tillslut ur glas istället. Betyg Berliner Weisse: 0/5

Dubbel IPAn som jag på förhand hade lite föraningar som en ren katastrof visade sig vara dagens utropstecken. Surly Abrasive Ale är ju som många vet en riktigt bra öl sen tidigare. Ja inte trodde jag att det faktiskt skulle bli bra. Man märkte inte någon markan skillnad även om maltsötman inte var lika påtaglig och att det istället blev ordentligt bittert och man kände lite av alkoholen. Betyg DIPA: 3,5/5

När det var stout dags valde jag att ta fram det hypade bryggeriet Pipeworks milk stout Hyper Dog. Det var ett lyckat drag. För det blev som en riktigt god drink. Inte så trögflytande som jag först trodde utan alla smakerna höll sig väl mot hur det var att dricka den ut glas. Ett minis var att ölet kändes lite platt med sugrör. Betyg Milk Stout: 4/5

Sist ut var en suröl och vad bättre än att använda Cantillon Mamouche. Flädersaft ur sugrör är ju fantastiskt gott. Vet ni vad, det är Mamouche också. Herregud, det var nästan ingen skillnad alls. Den underbara syrligheten möter fläderns smak och vis balanserande sötma möts i en ren symfoni. Det var helt klart bäst. Jag kunde inte vara mer nöjd då Mamouche är min favorit suröl. Betyg Suröl: 5/5

Ja barn, då vet ni det. Att vinnaren av sugrörstestet är lambic. Bara att gå hem och prova själva. Men då kommer frågan. Vad ska jag göra i fortsättningen? Kom med förslag, laga mat med öl, ha konstiga saker i öl, bäst att dricka uppochner osv.

Är sommaren äntligen här nu? Ska man kunna lita på det? De skrålande vitklädda fulla studenterna vittnar om det. Våren har till slut gett vika och vittrat sönder och vi vittrar sol, bad och vitt öl.

Veteölen har en gedigen fanskara runt om i Sverige och för många öldrickare var och är det inkörsporten till något annat än ljus lageröl. Det tilltalar även många som ‘inte gillar öl egentligen’ men de har väl tyvärr bara stött på den ovannämnda och förknippar det med all öl. De flesta förknippar veteöl eller vitöl med Tyskland och det vore konstigt annars men typen är utbredd i många andra ölkulturer.

I Belgien finns det en uppsjö olika märken och går man till de traditionella är de mer eller mindre alltid molniga (dvs ofiltrerade) och kryddade med antingen pomerans eller koriander. I bästa fall båda. Sedan finns det en sorglig, sliskig flora med fruktjuicesmaksatta veteöl som föddes 1991 och som eskalerat in absurdum.

Belgarna anser att veteöl är en öl man dricker under sommarhalvåret och att det är en törstsläckare på soldränkta uteserveringar. Jag kan bara hålla med. Härmed utnämner jag veteöl till gräsklipparölen nummer ett!

Nu är det så att Systembolaget tillhandahåller bara en belgisk veteöl så den får bli veckans öl. Det är aningens synd med tanke på de andra veteprodukterna som Belgien har att erbjuda. Hoegaarden Wit är nämligen bara en skärva av sitt forna jag men som sommaröl funkar den. Härligt molnig, med en lätt syrlighet och en behaglig fräschör.

När ölen föddes 1966 var den förvisso något helt annat och jag kan bara fantisera om hur den smakade då. Mannen som började brygga den hette Pierre Celis och tillsammans med två andra drog de igång ett bryggeri som kom att bli något särdeles extra. Det är till mångt och mycket Celis som väcker intresset för den då insomnade belgiska specialölen. När Celis sålde sitt skötebarn 1992 hade han hundra anställda och ölen hade världsrenommé. Där och då börjar också ölen gå mot en mer kommersiell tillvaro eftersom de nya ägarna ökade produktionen än mer. Dock förtar det inte den välkylda Hoegaardens ställning som obestridd gräsklipparöl.

Vänligen/

Lite som mitt i ingenting, inte långt ifrån St. Pancrease Station (en gång ett område tätt belamrat med bryggerier) men ett stenkast ifrån Euston Station/Euston Square ligger två rätt små fyrkantiga stenbyggnader. I en park, vid en rondell. De två små stenhusen rymmer Euston Tap Room och deras “cider-filial” Cider Tap Room. I “ciderbyggnaden” kan du prova på cider både från England och Frankrike, förutom en och annan öl. Inte helt otippat är det byggnaden mitt emot som är dit jag är på väg – till ölen. Om själva byggnaden är liten, trots en ovanvåning, är områder runtomkring desto större och med en riklig uteservering och “biergarten” fungerar det rätt shysst, även om jag är här en halvmulen onsdagförmiddag.

I kylarna finns runt 150 stycken olika öl från hela världen och i den sköna brittiska andan så är det casklistan jag är mest sugen på. Idag finns det öl som Arbor Hoptical Delusion, Roosters Yankee, Tapped Brewing Company Liberty Treacle Stout att prova på. Skulle jag vara mer sugen på fatöl finns det toppöl som Kernel Pale Ale Amarillo, Mikkeller K:rlek 3, Thornbridge Belgian Blonde och många fler att beställa in. Tappkranarna sticker fram från en stilren och snygg plåtvägg och caskölstapparna påminner snarare om badrummskranar än rör som levererar goda öl. ÖLen i kylarna kan köpas med hem, vilket inte är så illa då det är allt från De Molen till Westbrook, Kernel och High Water som finns att flacka omkring med ögonen på.

Mat, i den enklare formen av pizzaslices finns att beställa in mot middagstid, är du hungrig som attan före sextiden finns det enklare tilltug och chips att glupskt kötta i sig.

Jag börjar med en Arbor Hoptical Delusion på cask, en mjuk och lagom fruktig ale på 3.8%. Bara för att jag kan passar jag på att ta in en half pint av Kernel, ett av Londons mer kända och i mitt tycke bästa bryggeriers Amarillohumlade Pale Ale. Tyvärr var något off för såhär brukar inte Kernels öl smakar, smakerna drar mer åt gammal hampa och övervintrad Christianiabo. Istället tar jag nya tag med Tapped Brew. Co. Liberty Treacle Stout på cask och en Thornbridge Reverend Summer Ale som är somrigt lättdrucken med 4.8% alkoholstyrka och sådär lagom smakrik som en enkel sommarbärs ska vara. Dock verkar det fortfarande vara meck med ledningarna mer än ölen, för även här smakar det lite off. Tur då att stouten från det för mig nu nyprövade bryggeriet The Tapped Brew. Co. var mycket renare, mjuk, lagom mycket kaffe och just över 5% stark.

Med skön jazzig musik i högtalarna och utsikt åt flera håll så känns det här som ett grymt sommarställe, tänker jag åtminstone, för plötsligt öser regnet ned. Är ni i London rekommenderar jag verkligen ett besök, trevligt, bra priser, bra utbud och bra förbindelser med olika tåglinjer. Nu ska jag prova lite mer självrunna godsaker innan det bär av vidare på min ensamma bartime i London.