Efter fjolårets premiärbesök på Örebro Beer and Whisky Festival var jag och M2 fast beslutna att ta oss dit även i år för att jämfört med SBWF kunna prata öl med bryggare, importörer och vänner i ett betydligt lugnare tempo. Mässan har växt rejält de senaste åren och bara under fredagen i år slog man åter besökarrekord. Det blev ett par intensiva timmar på mässan och det är svårt att sammanfatta allting som var positivt och trevlig i bara ett kort inlägg. Samtidigt är det kanske inte det roligaste att läsa en upprabbling om våra upplevelser kvart för kvart, så i år gör vi det lite sammanfattande – och så hoppas vi istället att vi får träffa er vi inte redan träffat nästa år?
Vad var då bäst, eller vad stod bara ut – på gott och ont?
Br
ekeriet fortsätter att imponera med sina egna öl som ett bra komplement till deras fantastiska ciders och goda belgiska öl, nu på mässan hade de med två nya egna öl – Brettlehem, den första ölen i vad som skall bli deras årliga julöl, samt BF1, en riktigt läskande saison med 100% brettanomyces och med mestadels vetemalt. Brettlehem som hade kryddats med bland annat nejlika kommer förhoppningsvis att gå att beställa från det lokala sortimentet den 1a december och jag tycker att det är en utmärkt öl att prova för att se vad en julöl kan vara.
BrewDog Dead Pony Club. Jag säger bara wow. På endast 3.8% är det en american pale ale som verkligen skulle kunna bli en enorm storsäljare under vår- och sommarperioden. Blommig och fräsch med tydlig touch av grape och lite tropisk frukt – en perfekt Punk IPA light. Ska Cask Sweden satsa på en öl i Sverige under nästa år är det denna. En av årets trender som nästan slog helt var öl med lägre alkoholstyrka men med lika mycket smak som de mer alkoholstarka och kraftiga ölen. Dead Pony Club lyckas verkligen med att visa att även BrewDog har uppmärksammat det här och nu är det väl bara att hoppas att de lyckas ta fram en lika bra mörk öl, med låg alkoholstyrka och lika mycket smak. Såsom en av Närkes öl härunder, Jólners Dricka.
Närke. Årets bästa monter, igen. Det är en så härlig blandning av gladsinta ölfantaster, öl av toppklass och så det där lilla extra som jag inte kan sätta ord på. Att Death by Hops skulle vinna mässans bästa ale var kanske ingenting jag hade tippat men det är inte helt oförtjänt då det är en väldigt smakrik och stabil DIPA, lagom torr, lagom besk men riktigt fruktig och riktigt lättdrucken. Att de sedan hade med sig den granstruntkryddade Gransus, den spännande collaborationen Unionsöl, bryggd med deras vänbryggeri Haandbryggeriet, eller varför inte den i mitt tycke fenomenala Jólners Dricka som jag nyss har nämnt. Den sistnämnde är en milk stout på bara 3.8% men mer än fullmatad med smak och en lättdruckenhet som få öl är begåvade med. Om jag fick välja en öl från Närke som skulle finnas i mitt hem dagligen så skulle det vara Jólners Dricka och Jontes Atgeir, som de tyvärr ej hade med sig till mässan. Två öl som visar att Närke behärskar allt från ljust, lätt till tungt och mörkt – eller tvärtom.
Danskarna. Elixir Wine har verkligen haft lika delar bra planering, kunskap och lite flyt när det gäller att knyta till sig de bästa danska bryggerierna. Amager, Hornbeer, Xbeeriment och Stronzo med flera fortsätter att imponera mässa efter mässa. Nu till Örebro hade Stronzo med sig fyra olika öl i vad man skulle kunna kalla deras “Monk”-serie; White, Dark, Fruity och Scottish Monk. White Monk var helt klart bäst och hade mycket av allt en Abbey Tripell ska ha av sötma och lagom kryddighet medan Dark Monk var en bra quadrupel men jag tyckte att den var lite mer obalanserad. Fruity Monk hade bryggts mer körsbär och Scottish Monk drog mer åt en brittisk barley wine – båda var bra och trevliga men kanske lite spretiga, dock ett bevis på att Stronzo har börjat få ordning på sina saker, oavsett vad man kan tycka om bryggeriet och dess PR. Annars är det väl Amagers Batch 500 som också är värd att skriva hem lite extra väl om, en riktigt bra east coast IPA med allt det goda från humlesorter som Chinook, Simcoe, Cascade och Centennial men med en stabil maltbas och engelsk alejäst. Amager, Danmarks bästa bryggeri? Troligen.
Andra öl jag vill lyfta fram? Nynäshamns Dundermörk Dedikerad IPA, tål att upprepas – det är toppklass! Lika bra var bryggeriets CentenniAle som visar att bryggeriet kan spänna humlemuskeln om man vill, även fast det blir balanserat och bra. På tal om humlade öl? Ja, Oppigårds hade tagit med sig sin senaste humlebrygd Thurbo DIPA som man ville lyfta som kanske den bästa och mest balanserade av deras DIPAs. Var den bättre än Drakens eller St Görans då – ja det var den, mer balanserad och samtidigt lika mycket av allt.
Vad för amerikansk öl stod ut mest? Wicked Wine hade nu fått med sig Wyld från Uinta vilket var en väldigt smakfull american pale ale som följer den bra standarden bryggeriet har. Likaså hade man fått in fräscha storflaskor från samma bryggeri och Detour IPA är verkligen ruskigt god. Hos Great Brands finner man alltid grymma jänkaröl och även så i Örebro där vi körde en provning med olika blends på Oskar Blues-öl. Ni som följer oss på Facebook har sett att vi då och då tenderar att prova på Black & Tans – lite IPA och lite stout. Här fann M2 att G’Knight och Ten Fidy var bäst medan jag å min sida bytte ut G’Knight mot Stones Levitation Ale. Resultatet blir som det brukar att balansen är det viktigaste och medan M2s kombo drog åt en mörk IPA så var min mer som en milt humlad och fräsch stout. Prova er fram är vårt tipps!
En balans av mångfald. Det finns något för alla på ÖBWF och det är den charmen som gör att vi tyckte att mässan var så trevlig; den är mer öppen och lättnavigerad vilket gör att det blir lättare att hänga i montrar man ibland annars drar sig för att ta sig till då de ligger på andra sidan av en knökad mässhall. Vi spenderade till och med lite tid hos Fullers, ett bryggeri vare sig jag eller M2 egentligen hyser alltför stora känslor för men vilkas Brewers Reserve brukara kunna prestera. I år hade de med sig ett självrunnet fat IPA som kanske inte riktigt var lika välsmakande som de fantastiska självrunna britterna man kan köpa på krogar som Oliver Twist eller Akkurat, men det är kul att de tog med sig något lite annorlunda för den stora skaran som föredrar en pint brittisk ale före en västkust IPA från Oregon.
Slutligen vill jag också lyfta fram Mjödhamnen som med sitt rik utbud av främst svenska och polska mjöder verkligen håller liv i en underskattad dryckeskultur. Jag har alltid missat deras bås på SBWF men i år var jag bestämd på min sak att prova lite av deras mjöd. Förutom polska Jadwiga, vad som kan vara den bästa mjöden i världen (beställs genom Systembolaget!) så var det den lite sötare Bark och Blad och blåbärsmjöden Vintersol 2011. Rekommenderar er att besöka deras hemsida och leta runt efter något ni kan tänkas gilla.
Biljetterna då? De små kuponghäften man köpte och bytte mot öl var något som jag rackade ned på i fjol då köerna var lite väl långa och man spenderade mer tid på att köa än att prova trevliga öl. I år märkte jag inte av köerna lika mycket och när jag blickade bort mot de små hållplatser där biljetterna såldes så var det inte överdrivet långa köer – men så var vi där på den lite lugnare fredagen också. Istället var det väl kön till Bishops Arms som var lite störande men det är väl att se som en naturlig effekt av att flera hundra törstiga mässbesökare plötsligt vill till samma krog.
Nu är resan till Örebro slut för den här gången men jag tycker verkligen att ni som ännu inte har varit på ÖBWF ska passa på att ta er dit nästa år. Framöver är det ju Linköping Beer Expo 9 mars, Göteborgs Öl & Whiskey 12-13 april och sen slutligen Malmö Öl & Whisky den 19-20 april. Hoppas att vi ses på dessa!
Utseende: Något brunare och aningen mer mahognyfärgad bärnsten med ett ljusbrunt litet skum som försvinner bort med en glasklar yta som resultat.
Utseende: Lätt mörkare bärnstensfärgad vätska med något nötfärgat skum med minimala till små bubblor och lätt gräddig topp.
