Sommaren och hösten 2012 är tiden då alla svenska Alesmith-fans får lite extra kärlek. Alesmiths IPA, av reatebeerianerna rankad som världens bästa IPA kom tillsammans med american pale ale’en X  i början av juni och nu i höst släpps hela 4 olika öl från ett av den amerikanska västkustens bättre bryggerier. 1’a augusti kommer Wee Heavy och Horny Devil följt av Speedway Stout och Old Numbskull månaden senare (se alla ölsläpp här). En öl som tyvärr inte kommer, man kan inte få allt man önskar, är bryggeriets extra special bitter (ESB) Anvil. Då ska vi ta i beaktning att deras Grand Cru och Decadence finns på ett rätt bra antal krogar runtom i landet sedan hösten och att Alesmith bara brygger en 15 olika öl (fatlagrade specialöl inte inräknade) och att 10 av dessa året-runt-öl medan resterande fem är seasonals och specialare. Så det är en rätt bra representation Brill & Co förser oss med. Samtliga öl som kommer till Systembolaget i höst är riktigt bra men M2 har en viss kärlek till Old Numbskull medan jag inte kan få nog av Speedway Stout’en, tror också att den belgiska strong ale’en Horny Devil kan bli en bra kompanjon till sensommarens utekvällar.

Alesmith Anvil ESB

Utseende: En lite rödstrimmig brunorange vätska med ett smutsigt, rätt tjockt, nötkrämfärgat skum.
Doft: Det är en klibbig, nästan lite krämig och tjock arom med kladdiga bär med en förnimmelse av sötma och en en aning humle. Doften drar åt toner av barley wine (lite som Sierra Nevada Bigfoot), dock betydligt mildare och med en lätthet i kraften på aromen. Krämig men ändå rostad och torr malt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt mild till kroppen och smaken är rökigare med en nötigt sträv bittertorr finish. Stiltypisk lite tråkigt smak av kola, nötter och inslag av röda när men det är ändå smakrikt och rätt gott, mycket tack vare att det smakar “mer” av de smaker som annars brukar kunna vara lite vattniga i liknande öl.

Betyg? – Bättre (-). Kanske lite tunn, vilket många ESBs är i mitt tycke. Vad som gör att Anvil sticker ut är att det är något mer kraft i smakerna och att det finns dofter som känns av och inte bara är enkelspåriga av nötter och karamell.

Killarna bakom Sea-Goat Brewing och deras öl är kanske inte de mest politiskt korrekta, vilket ni kanske har sett på den etikett vi hade förut här på sidan och som även är den som pryder nedan öl – I Blew a Bear Blueberry Sweet-porter.  Oavsett vilket så tycker vi att det är uppfriskande med personer som vågar provocera sådär lagom och som sticker ut – att det sedan rör sig om hembryggare som gör riktigt bra öl gör det inte direkt värre. Kanske är detta öl vad som hände efter att mors lilla Olle traskat runt i skogen en hel dag, kanske inte. Ölet drar i landet mellan porter, stout (“sporter” som någon det kommenterat på Facebook) och jag undrar om det även är denna de har haft ljung i?

Nu vann dem förvisso inte, men fjolårets Mikkeller Hop Bomb Challange är nu släppt och bör finnas lite här och där, men en andraplats är ju inte fy skam och framtiden ser ljus ut för dem, om än temporärt med blåbärsfläckar på sig.

Sea-Goat Brewing I Blew a Bear

Utseende: mörkare brun vätska med halvmörk chokladfärgat skum, krämigt men också något lätt
Doft: Sommarbrygga, varm nymålad sommarstuga med rostad malt och choklad. Lite bärsyra och blåbärssylt men inte en alltför tydlig blåbärsdoft. Tycker den har ett milt och rätt balanserat intryck med en vag sötma.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. En desto fruktigare smak med bra beska, bitter choklad och rostat kaffe. Det är åter inte en alltför tydlig smak av blåbären men de ger en viss stil på smaken som är väldigt trevlig. Då och då poppar det upp små blåbärskorn innan den speciella beskan ger en släng av annat att fästa fokus på. Den mysiga syran märks av mer och mer och på ett sätt som nästan liknar gueuze så lättar den upp kroppen och ölet.

Betyg? – Bra+/Bättre. Inte deras bästa öl men en riktigt bra och stabil porter/stout. Tycker den har en bra balans och en intressant touch av blåbär som är subtil och inte alltför vild. En ibland såpig beska och en ibland mer kryddad eller chokladbitter sådan ger lite “händelser” i munnen. Trevlig och gott.

Mer  Sea-Goat:

Ett ockult kärleksbarn till humlemord? – Omnipollo/Sea-Goat Brewing
De gör det igen.. We Don’t Can! – Sea-Goat Sweet Humle Obama
Nya svenska ölaktörer del 4 – Sea-Goat Brewing
3 nya öl från Omnipollo varav två spännande collaborations!
Första kiken på Omnipollo/Sea-Goat Brewings skapelse

I förra veckan var jag förbi Restaurang Sorbon ute i Bromma som just nu har sina uppskattade USA-veckor då alla öl och all mat är från/inspirerade av USA (menyn med våra ölförslag finns här). Under veckan var inte mindre än 5 olika öl från Pizza Port påkopplade och just denna dag var bland annat The Jetty IPA, Middle Man IPA, Kung fu Elvis och Spitting Cobra påkopplade. Det var inte bara flertalet fatöl som var exklusiva för Sorbon utan även bland flaskorna var det flertalet rariteter som hägrade. I väntan på ett bord i solen tog jag och plockade in en för mig ny bekantskap men som jag efter Copenhagen Beer Celebration inte skydde någon oro för – Westbrook White Thai, en riktigt bra witbier med sorachihumle, ingefära och citrongräs som gav en friskare och mildare (ölet är på rimliga 5%) touch än om den uppvisat de mer typiska smakerna av koriander, citronskal och apelsin.

Till maten började jag dock med en favorit Flying Dog In der Wildeman, en oerhört läskande farmhouse IPA som man hade fått två specialfat av i fjol men som Wicked Wine nu har fått in mer av, vilket vi tackar för. Till den citrusfräscha ölet valde jag de cajunmarinerade räkorna som starter. Vi hade innan USA-veckorna valt ut våra favoritöl till varje rätt och till denna rekommenderade M2 en Sierra Nevada Pale Ale, men In der Wildeman fungerade lika bra. Det var riktigt bra hetta på räkorna och ölet öppnade upp scampismaken riktigt fint och gick in väl med kryddan.

Ölet har en fin arom av citrus, koriander och vetemalt och den blommiga smaken ligger kvar perfekt i eftersmaken och saknar den torra pepparkaraktären som ibland kan finnas och som jag tror skulle kunna ta över här. Kanske var den något mer fruktbetonad sist jag drack den men till maten fungerade nog den bättre nu än vad den gjorde då.

Jag följer upp cajunräkorna med Texas hot wings som serveras med en vitlökspiffad cream cheesekräm. Till detta väljer jag den trevliga Kung Fu Elvis från Pizza Port. En mild något mer maltbetonad  än fruktig american pale ale med en blommig smak av grape och en söt karamellkola. Wings’en startar i en bra hetta som inte är för het men efter någon till vinge så bränner det fint i munnen. De är saftiga och till philadelphiaröran blir det mer fruktig kombo med ölet. En ljus pale ale hade inte kunnat stå upp lika bra mot hettan och en mörkare öl hade tagit över för mycket, så på så sätt så tror jag att en maltigare (india) pale ale var ett bra val. Ölet fungerar bra med hettan i vingarna och de “tar ut varandra” och helheten blir något jag hade kunnat sitta och mumsa på en hel kväll.

Det var dags för varmrätt och här hade jag svårt att välja på Maccaroni & Cheese, Honey Mustard Salmon och någon av burgarna. Just Sorbons hamburgare har varit något som de alltid hyllats för, och trots min vilja att köra en Maccaroni & Cheese med en rejäl dubbel-IPA så blev det att köra på en The Havanna – en rejält tilltagen burgare med gouda, lufttorkad skinka och lökringar med en extra slice papaya.

I fjol körde jag direkt på 1 kilosburgaren men i år blev det att köra på halvkilosburgaren efter att ha gått all in på förrätterna. Som alltid var köttet mört, saftigt och precis lagom grillat och med med alla tillbehör så körde jag på en Beer Valley Leafer Madness för att ha något som bryter igenom.

Ölet har en bra krydda och är mer åt den grapefruktiga och lite torrare stilen vilket fungerade bra mot burgaren. Smakerna satt kvar länge vilket gav extra skjuts till smakerna i burgaren och vart riktigt fint med den lufttorkade skinkan. Provade också burgaren med en Middleman IPA som hade mer frukt i smaken och var lite fräschare vilket såklart blev en fullträff med papayan och det saftiga köttet.

Till efterrätt hade jag tänkt att ta in en friterade snickers, en ypperlig dessert med något syrligt och friskt om än med risk för att invagga dig i en lång inte helt charmig matkoma, men efter att ha blivit bra mätt så blev det en efterrättsöl i form av Lost Abbey Judgment Day. En kraftfull quadrupel med det rätta alkoholstarka stinget som varierar mellan sötma och syra med bra smak av russin och trä. Som en hel liten rätt i sig själv.

Det var dags att gå vidare ut i stockholmsnatten och jag kunde inte vara mer än nöjd med rätterna, ölen och helheten so far. Vid mitt nästa besök nu ikväll ska jag försöka hitta den perfekta ölet till en Maccaroni & Cheese samt till Louisiana crawfish saladen, en kräftsallad med brieost, mjölkkokt majskolv och spröda krutonger som jag tror kommer gå perfekt med en frisk brown ale eller Flying Dog UnderDog Atlantic Lager. Jag går ifrån Sorbon lika nöjd som alltid, maten är verkligen av absoluta toppklass, servicen är alltid lika bra och med priser som nästan mer än 30% lägre än i stan så är det förståeligt att det nästan alltid är fullt.

Att prova hembrygd öl är alltid oerhört intressant och oftast väldigt gott. Nästan alltid blir det som att man får en statusuppdatering över vad som bryggs där ute vilket är väldigt spännande att se, för det är alla hembryggarna ute i landet som är de nästkommande svenska bryggmästarna/-innorna. Detta är ett mantra vi inte kan få nog av och som kommer fortsätta att vara aktuellt.

När vi hade en ölprovning i förra veckan så var Viktor från Linköpingsbryggarna Rüdbrygger förbi och med sig hade han Grotte – en imperial stout som legat med bourbonstavar. Vi provade ölet med lite blandade ostar och vi var riktigt nyfikna på att se hur pass markant bourbonsmaken skulle bli, en smak som ibland kan bli lite för kraftig och ta över för mycket om man inte använder den rätt.

Rüdbrugger Grotte

Utseende: Brunsvart vätska med stort poröst brunt skum.
Doft: En riktigt mysig doft med tydliga inslag av bourbon, espresso och choklad. Borta är den ibland spritiga ‘edgen’ bourbonlagrad öl kan ha och istället är det en renare bourbonarom som vävs in riktigt bra i de övriga dofterna. Slutar i bittert kaffe och mörkt trä.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaker av bränd tunna, vanilj och en lenaste chokladen. Med en bit gruyère så blir det en underbar kombination, mycket tack vare avsaknaden på spritighet i ölet. Mild men ändå kraftig – bra balans och fina smaker.

 
Betyg? – Bättre/ (+). Det här är riktigt bra, lätt och ändå kaxig med visst bett. men det blir aldrig spritigt och bourbontonerna är precis rätt avvägda. Mycket bourbon utan den allra värsta sötman och smakerna av mörk choklad och kaffe gifter sig perfekt med lite ost. Kan behöva still sig något mer men det är ännu en toppenöl från Rüdbrygger.

Mer Rüdbrygger:

Hembryggarfokus – Rüdbrygger Rye IPA
MankerBeer slår ett slag för hembryggd öl
Manker Beer åker till Malmö -1- En kväll med Ölrådet
Är extrema öl fortfarande lika häftigt? – Rüdbrygger – 1- Cucumbeer

Vill börja med att tacka Marc från Brill & Co samt Johan och alla på Bishops Arms Folkungagatan för en fantastisk trevlig gårdagkväll med oss på BeerSwedenForum. Det kommer hända mycket där framöver så gå med och ta del av Europas största ölcommunity.

Säga vad man vill om att Anheuser-Busch InBev köpte upp Goose Island varpå vissa ändringar har skett, men grymma imperial stouts kan de fortfarande göra. En av de imperial stouts många framhåller som en av sina favoriter är Bourbon Country Stout – en i mitt tycke underbar bourbonlagrad imperial stout. Night Stalker, som finns på Monks restauranger i Sverige och på en och annan krog är baserad på BCS men istället för att lägga ölet på bourbonfat så har man torrhumlat ölet rejält (Mt. Hood och Simcoe). Trots flera besök på Monks så har jag aldrig provat den, förens nu och då passade jag även på att välja en flaska från början av 2010. Förhoppningsvis är den lite extra rund efter de dryga 2.5 åren.

Goose Island Night Stalker 

Utseende: Brunsvart vätska med ett brunt skum som dör ned rätt snabbt.
Doft: En trevlig kompott av kaffe, mörkt trä och ek med inslag av likör, bär och mocha. Tankarna går till likörchoklad med espressotouch. Doftar elegant av mjuk chokladdröm.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Söt- och saltlakrits ger en variation på sälta och sötma som passar bra in med både choklad- och kaffesmaken liksom en måttlig beska. Tycker mig finna inslag av glöggkryddor (mest nejlika) som gör sig väl med kakaosmaken.

Betyg? – Bäst. Det här är underbart, en bomber per person utan problem. Bra sälta, massa kaffe, espresso, glöggkryddorna, lakritsen av både söt och salt. Komplex och underbar balans. Har verkligen vunnit på att stå något år då den slutar i en ljuvlig mochachokladdrink. När man dricker den här förstår man varför BCS är så omtyckt för det är riktigt bra, så är ni i Stockholm – besök Monks och prova dig en flaska eller två innan de tar slut!

Om några timmar packar vi ihop och beger oss till Bishops Arms Folkungagatan där vi ikväll har ett Beer Sweden Forum meeting med glada ölintresserade stockholmare. Det ska bli riktigt kul att möta alla nya och gamla vänner och så har Brill & Co lovat att dyka upp och hålla i en spännande provning. Oavsett kunskap eller grad av intresse, gillar du öl så gå med på forumet som är en riktigt bra samlingsplats för svenska öldrickare.

Många av oss har säkert halvskamsna minnen av hur vi på St Patrick Day för en kväll låtsats vara irländare och sveper Guiness och Newcastles med grön karamellfärg i medan vi på brytande engelska skrålar med i Pogues Fairytale of New York. Åtminstone är det de associationer jag får till “grön öl”, vilket nu har kommit att ändras.

Belgiska Brasserie Fantôme är mest kända för sina stora bredd av saisons med allehanda smaker (äpple, choklad, mörk stoutvariant etc) och deras Magic Ghost är inget undantag. En Belgisk strong ale/saison som har bryggts med grönt te vilket har gett den en helt neongrön färg. Innehåller det te så måste det ju vara nyttigt? Men är det gott då?

Fantôme Magic Ghost

Utseende: Neongrön färg på vätskan som skulle kunna fungera som lysrör om man inte visste bättre, vitt poröst och äggvitefluffigt skum.
Doft: Om utseendet väcker nyfikenhet och spänning så är doften partiet där du undrar vad det är du har i ditt glas. Mild farmhouse ale-toner (citrus, lite funk och jäst), alger och en gnutta lime. Inte alltför tydliga dofter om man inte verkligen letar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lätt i munnen vilket känns passande. Saisonen smakar stiltypiskt av kryddor, citrus och jäst men det är en återhållsamhet som gör den väldigt drickbar och något mer elegant. Finner smaker av lime, grape och en gömd sötma som tampas med att den samtidigt är porös till kroppen och rätt torr. Slutar med en viss fruktighet och en torr finish.

Betyg? – Bra+. Rätt speciell öl, men ändå inte så speciell om den hade provats utan att kunna se ölet. Har viss komplexitet och variation mellan smakerna men i längden är den inte mer än en halvrolig saison och med 8% borde alkoholen kunna lyfta smakerna lite väl kan jag tycka.