Ni kanske har hört och minns historien? Danska Mikkeller och skandinaviska flygbolaget SAS avslöjade lite hipp som happ att de minsann skulle samarbeta och att man skulle kunna finna Mikkellers öl på SAS flyg. Till en början var det enbart business class-resenärer som kunde prova på de första två ölen, en  belgisk witbier och en red/vienna lager men de verkar nu ha släppt lite på det och ölen kan gå att köpa i flera klasser. Det är lite härligt typiskt Mikkeller att göra ett par öl som enbart går att finna på ett flyg, vilket framförallt utmanar alla tickers som prompt ska prova på varenda öl han släpper. Sky High Wit och Sky High Red bryggs inte hos belgiska De Proef som många av hans andra öl utan hos Sly Fox i i Pennsylvania, USA och efter de här två ölen har han vidare släppt en American Pale Ale och nu också en mer exklusiv suröl.

Tack vare en god vän och lite smussel och knussel på en flygning från New York landade en burk av vardera öl i mitt hem i Stockholm. Varför då inte låta er läsa om hur ölen faktiskt är och om de är värda  en resa med SAS? Oavsett det så är det härligt att man även i Europa börjar se craft beer på flygplanen, något som åtminstone dykt upp snäppet mer i USA där vissa flygbolag och bryggerier försöker finna samarbeten.

Först ut är Mikkeller Sky High Wit. En öl som påminner mer om en härligt persikodisig Pale Ale med sitt vita skum och dimmiga utseende. Ölet är lite mörkare än vad jag väntade mig av en wit men så är det också en witbier med belgisk jäst och en helt annan karaktär än i din vanliga tyska witbier. Sly Fox har funnits i Köpenhamn rätt länge och även dykt upp då och då i Sverige och har ni provat deras belgoöl så känner ni igen doften. Det här är deras belgojäst rakt av. Torkade blommor, bananmos och honungsglaserade fruktpastiller. Doftar lite som amerikanska Saisons gjorde för några år sedan. Smaken då? Mer funk och syra från jästen än i en wit. Smakar fruktkarameller med nedtonat av torkad humle, gammal korriander och barriga humlekottar.

Betyget? – Ja, lite över ett Okey+. Det är ju drickbart och läskande en varm sommardag. Det kan nog också liva upp rätt tråkig flygmat, men jag tror man kan skippa just den här belgojästen utan problem, den känns lite daterad.

Om vi går vidare till Mikkeller Sky High Red då? Gyllene kastanjebrun med rött skimmer till vätska och ett lätt nougat färgat skum på toppen. Doftar nötter, torkade plommon och krämig karamell, just toffee och aningen söta mörka bär ger verkligen sin prägel. Smakar likt många i sin stil, lite tråkigt och enkelt med chokladkaramell, bär och söt malt. Fördelen är att Mikkeller är en bättre receptmakare än många som gör liknande öl fast för makrobryggerier, så du får mer smak och karaktär här. Det är väldigt lättdrucket och ölet känns mer levande än liknande öl på krogen.

Betyg? – Lite som med Wit’en är det ett bra steg uppåt från Heineken och andra mögöl som man ofta får på flyget. Samtidigt är det en rätt enkel öl som jag kanske inte skulle säga är en av Mikkellers bättre, eller något jag vill dricka på krogen – men på flyget, lätt.

Vad händer med ölen i andra länder? Jo i Danmark ska kiss bli öl, inte rockbandet kiss utan mänskligt urin ska nu bli öl.
Att danskar är lite tokiga, det vet vi sedan länge, men när jag får veta om ”operation from piss to pilsner” blir till och med jag förvånad. Danskar som verkligen älskar sitt öl så, vad är detta för något?
Jo under Roskildefestivalen hoppas man kunna få in 25.000 liter med urin från ca 100.000 besökare för att med detta gödsla malt till öltillverkning med.

Leif Nielsen på danska jordbruksrådet säger att kisset från alla dessa besökare var ett miljöproblem och framförallt ett problem i danska avloppssystemet.
Roskilde besökarna har uppmuntrats att gå till en pissoar för att kissa i den där det fanns en stor skylt om att man inte ska slösa med sitt kiss eftersom bönderna kan förvandla det till öl.

År 2017 sägs att ca 25.000 liter med öl vara klar och jag antar att den danska frasen Pisseöl kommer väl till pass nu.
MankerBeer vill därför utmana Mikkeller att vara först ut med detta, därifrån har redan kommit öl med bajs (Beer Geek brunch Weasel).

Idag börjar äntligen samvete, minne och blodnivåerna komma i balans igen efter en halv vecka i Köpenhamn som slutligen kulminerade i Europas galnaste ölfest, Mikkellers Copenhagen Beer Celebration. Vid det här laget börjar man bli rätt van vid att gå upp i ottan för att på CBC’s första pass prick klockan 10 börja hinka i sig 15% Imperial Stout med hallon och radonnötter, lagrad på ungerska blomfat. Efter en ölresa i Belgien följt av ölmässan i Göteborg så får jag nog påstå att min kropp tackat för fisken och kapitulerat för mitt ölintag. Hur man nu skulle klara ännu en vecka i Malmö och Köpenhamn var en gåta.

Samtidigt börjar man bli rätt van vid alla galna events som pågår på Mikkellerbarerna, Fermentoren och i år även på nyöppnade Warpigs. Du vare sig kan, orkar eller om du är smart vill gå på allt, dricka allt och göra allt. Om du nu gjort det så är du troligen en riktig ölhjälte med något för stort byxomfång. För det tär banne mig på kropp och själ, men alla som har varit i Köpenhamn de här dagarna vet hur underbart galet det är. Om GBG Beer Week som jag skrev igår är en häftig ölvecka på hemmaplan så är CBC snäppet upp, mycket nördigare men också med flertalet gånger så högt varvtal. Det här är Europas galnaste ölfest.

Sedan de första bryggerierna släpptes har vår egen Balder ständigt rapporterat vilka bryggerier som tillkommer samt försvunnit. Trots att spännande utställare som Prairie och Johnathan Wakefield inte dök upp så fick vi år se ett par riktigt häftiga namn. Side Project, Superstition Meadery och Alesmith är alla riktigt starka namn där de två första är väldigt hypeade i USA. Arizonabryggeriet Superstition Meadery kom lite från ingenstans och vipps hade man sina mjöd på den absoluta topplistan på RateBeer. Vissa har anklagat dem för att ha vänner som ratear upp deras produkter, medan andra menar att de förtjänar att ligga uppe i toppen. För mig som aldrig hade provat deras mjöd och cider var det ett perfekt tillfälle att få skapa mig en egen uppfattning. Likadant var det med Cigar City Cider and Mead, bryggeriets sidoprojekt vigt åt just cider och mjöd. Även för mig nya bekantskaper som 18th Street Brewery och Edge Brewing trevliga att möta. Att vi också såg gamla godingar som B.Nektar, Firestone Walker, 7nth Sun, Three Floyds och Cigar City mixat med Tired Hands och Jester King gör mig inte tårögd av sorg. Tvärtom. Just Tired Hands har ju blivit nästintill geniförklarade i USA och Edge Brewing är extra spännande då de numera har en svensk importör genom Beer Enthusiast.

Att säga vilka öl som var bäst eller stod ut är omöjligt med närmare 60 nya öl per pass (så totalt 240 olika produkter). Men jag får nog säga att de som bryggeri verkligen stod ut var just Superstition och Cigar City Cider and Mead – alla deras produkter var kanske inte högpoängare men attans vad nyskapande och spännande smakkombinationer de fått fram. Ta bara Superstitions blåbärsmjöd på 14% som slank ned som om den låg på en tredjedel av alkoholstyrkan. Likaså deras blåbärscider Blueberry Spaceship Box Cider och Cigar City Cider & Meads There’s Always $ In The Banana Stand stod ut, lite annorlunda men väldigt intressant att man fått ut så bra smaker.

Andra öl jag verkligen minns var San Fransiscobryggeriet Cellarmaker vars Rye Be Bitter på snälla 3,4% verkligen imponerade. Just ölen med lite lägre alkoholstyrka var också de som bröt av bäst med tanke på alla kraftiga smakpaket du annars provade. Likaså hade Boneyard med sig Mosaichumlade Bone Light på bara 4%, ännu ett bra exempel på att toppenöl inte måste vara komplex eller kraftig. Andra bra exempel på “enkla öl” som ändå ligger kvar i minnet är Green Flash Mosaic Session IPA, en öl jag hoppas Brill & CO får in i Sverige – en klar sommarhit. Överlag var nog Green Flash ett av de bryggerier som hade högst genomsnittskvalitet på sina grejer, det var inte de galnaste sakerna – men allt var riktigt färskt och genombra.

Annars är det väl Alesmiths alla versioner på den redan innan fenomenala Speedway Stouten som står ut lite extra. Coconut, Vietnamese och Hammerhead höll alla högsta klass och tillsammans med Doug Dozark och Cycles samtliga mörka öl och Omnipollo Noa kickade de rumpa med den i mitt tyckte lite hypeade Three Floyds Dark Lord. Likaså var Cigar Citys Barley Wine Leon och Foreign Stout Da Un Beso A La Botella riktigt högt upp på min lista över CBCs absolut bästa öl. De enda som kanske inte riktigt levererade CBC-kvalitet var japanska Baird och kinesiska Boxingcat Brewery, båda känns lite som strategiska deltagare mer än att de är där för sin grymma öl. Roligare är då att brasilianska Way Beer som tidigare år har varit lite svajiga nu ändå hade med sig saker som föll mig personligen i smaken. Ser man på olika ratingsidor verkar de också dela de som provar deras öl i två, antingen gillar du dem eller inte alls. Inget riktigt mellanting. Mikkellers egna öl på mässan kändes mest som galna varianter på hans Imperial Stouts där varje namn är lika långa som det här inlägget. Tummen upp däremot för hans rabarbergose som jag verkligen gillade.

Men CBC är lika mycket om folket som ölen och om du stirrar dig blind på ölen så är det lätt att du faller in i ett zombieliknande tillstånd där du inte ser allt det häftiga för alla ölträd. CBC är en grym fest för de som up-close vill snacka med bryggarna de bara har läst om, nu kan du se hur mötena sker som senare leder till alla spännande samarbeten vi sett. Se bara på de galenskaper som vårt svenska under Omnipollo har kunnat göra de senaste åren, många tack vare snack under fjolårets CBC. Extra kul också att många håller Omnipollo och Brekeriet som några av de bästa bryggerierna på CBC. Ett bra tecken på att vi kan skapa bra öl även fast vi är från Sverige, Jante is long gone..

Själva hängde vi mycket med galenskaparna på B.Nektar som veckan innan CBC turnerat i England, Skottland och Sverige för att brygga öl med BrewDog, Siren och Brekeriet. Under resans gång hade de som vana att “låna” med sig något från varje ställe de besökte. Deras monter prydder således av ett uppblåsbart får från BrewDog och tavlor från Siren och Brekeriet – och så en staty. Buddhastatyn snodde de redan innan avfärden till Europa och tillhör Funky Buddha. Den hade de snott utan att någon från Funky Buddha märkt att statyn var borta, varpå de reste runt med den och taggade in bryggeriet i alla bilderna. Helt klart något vi på MankerBeer tyckte var kul varpå vi inför sista passet knyckte med oss statyn för en egen parad runtom i Köpenhamn. Den fick glatt följa med på en promenad runtom i staden för att sedan pryda allehanda bilder på Fermentoren – och ja, det var ett helt okey hyss för våra vänner på B.Nektar.

Något man också lätt glömmer och som jag önskar mer av inför nästa år är att visa bredden som faktiskt finns i världen och att göra den tydligare. I år såg vi bryggerier från USA, Brasilien, Storbritannien, Italien, Sverige, Spanien, Kina, Japan, Nya Zeeland, Danmark och Norge (tror inte att jag har glömt någon). Utöver det har vi ostar från Arla Unika, Crooked Moon Tattoo, en nagelmålningsstation och mat från Warpigs och Johns Hot Dog Deli. Men som jag nämnt innan – CBC är vad man gör det till. Ser du bara ölen och låter Untappd/RateBeer/tickningen gå varm missar du lätt vad som faktiskt finns rakt framför dig.

Nu är CBC över för i år och min lever tackar hela Mikkellers crew, alla volontärer och bryggare för ännu en riktigt grym festival i ölets tecken. Och ni som inte fick biljett eller kunde vara med i år, tveka inte att åka ned ändå nästa år. CBC är lika mycket en ölfest i Köpenhamn som en nördig festival och ofta är eventsen lika fullmatade som själva festivalen.

Keep on rockin in the free world!

Igår drog vår frispråkiga skribent Balder upp en rejäl sågning på flertalet hantverksbryggda öl med lägre alkoholstyrka. De flesta uppskattade hans ärlighet och att han vågar ryta ifrån medan enstaka tyckte att det var onödigt. MankerBeer har ju aldrig varit kända för att vara tillrättalagda och politiskt korrekta. Det som är bra ska hyllas och det som är dåligt ska få höra det. Vi har aldrig sagt oss vara experter eller att våra individuella omdömen är de enda eller rätta. Oftast stämmer de däremot rätt bra överens med vad andra tycker. Ett tips till er som inte höll med Balder igår är att kika på till exempel RateBeer och se vad andra tycker om många av ölen. Tyvärr är gängse uppfattning att många av dem är rätt undermåliga.

Men på samma sätt som att många av ölen igår förtjänade en verbal lusning så förtjänar andra öl att hyllas eller få lite beröm. Av en slump hade jag ett eget litet test med flera lågalkoholhaltiga öl jag kunde köpa hos en av Stockholms mer välsorterade matbutiker, den på NK. De finns allt som oftast i lite större butiker och främt då ICA eller Hemköp som jag har upplevt har satsats mycket på bättre folköl.

Jag kan redan nu avslöja att ni inte kommer att få se några toppoängare utan vi bedömer alla öl likadant oavsett om det är en 15% stark Imperial Stout med allehanda smaker eller en lättöl. Detta i linje med olika “ratingsidor” då det gör jämförelsen lättare. Många tidningar tenderar att ha olika fokus och specialer och då betygssätt ölen utifrån vad de är och i förhållande till varandra och inte andra stilar eller öl. Även fast detta är fiffigt så är det lite emot vad vi anser är bäst. Så en folköl som får “OK” i betyg (motsvarande en 3’a på 7-gradig skala) kan vara väldigt, väldigt bra för en folköl men av naturliga skäl är det omöjligt för den att hävda sig mot andra öltyper. Likaså är det få öl under 3.5% jag gett särskilt höga betyg, för det är svårt att brygga den typen av öl på samma sätt som en lambic by default har en utsökt komplexitet rent naturligt och därmed ofta får lite högre betyg, även fast det kan vara stor variation mellan olika lambics. Nog om det, nu provar vi öl!

St-Feuillien har en label med fruktöl med lite lägre alkoholstyrka som man tidigare bryggde hos De Smedt/Affligem men som man nu brygger hos Brasserie Du Bocq och Brouwerij Palm. Dels har man en Grisette med skogsbär och en med körsbär. Båda med runt 25% fruktjuice som man adderar till en grund på en lättare veteöl på 3.5% alkohol.

Grisette Cerise

Utseende: Rätt dov mörkrött körsbärsfärgad vätska med litet skum.
Doft: Körsbärsglögg med dov sötma och kräm på mörka körsbär.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt bra till kroppen, lagom fyllig trots sin låga alkoholstyrka. Smaken är lite åt fruktsötad veteöl, vilket är vad det är men vad den här typen av öl sällan smakar. Inte alltför mycket artificiell fruktsyrup utan en helt okey bärsmak med toner av julkrydda.

Betyg? – OK(-). En okey fruktöl som är hyffsat läskande och du vet redan om att den kommer att vara lite för söt för att passa dig som har svårt för söta öl. De kryddiga inslagen och den fylliga kroppen gör ändå att den klarar sig med hedern i behåll.

Hantverksbryggeriet Kusken är Västeråsbryggeriets andra lättöl (Bonden den första). Ölet benämns “Svensk Lätt Ale”, har 2.2% alkohol  och ska vara snäppet humligare än många andra liknande öl.

Hantverksbryggeriet Kusken

Utseende: Matt kopparfärgad vätska med kompakt smutsigt gräddskum.
Doft: Citruskryddig brödig arom som har både brittisk nötkross och karamellig malt. Trots sin låga procenthalt lyckas den förmedla dofterna väl, för vad det är – en 2.2% stark bitter.
Smak: Rätt lättmunkänsla med okey kolsyra. Den fyller upp munnen tack vare att beskan slår till och kolsyran märks av, men bakom det döljer sig en rätt tunn öl där beskan är snäppet obalanserad. En rejäl beska med tallbarr, kåda och citrus smäller till rejält och döljer de brittiska influenserna i stil med brittisk bitter som göms undertill.

Betyg? – OK (-). Egentligen lite för besk, obalanserad och när eftersmaken mest består i en beska som sprider sig i munnen och fördärvar smaklökarna så borde det inte vara bra. Samtidigt kan jag tycka att det här ölet behövs. BrewDog Nanny State är på tok för besk och Dugges Brandmästarn’ är likaså lite för mycket beska och är också betydligt ljusare än denna. Så vill du ha en lågalkoholhaltig öl med mycket beska och gärna lite brittiska toner, prova denna.

Näst på tur står Eskilstuna Lättale på bara 2.2% men som enligt etiketten ska ha tydliga citrustoner, markerad beska och torr avslutning. Tanken är att den ska dra åt en lättare American Pale Ale.

Eskilstuna Lättale

Utseende: Ljust kopparfärgad vätska med poröst ljus skum.
Doft: Tydliga inslag av amerikansk humle med lite tropik och fräsch humlefruktighet. Lite klent ibland vilket inte är så förvånande. Som en okey välhumlad American Pale Ale utan kraften från alkoholstyrkan.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolstyra. Rätt lätt i kroppen och lite för porös för att bibehålla smakintensiteten. Ljust blommig, fräscht fruktig men aningen flyktig i smakerna.

Betyg? – OK (-). Ännu en rätt bra lättöl. Visst är den flyktig i smakerna och lite för lätt och porös i kroppen, men ölet är på 2.2% och jag hittar inga större felsmaker annat än vad många lättöl drabbas av. En bra öl att ha med på utflykten i sommar.

Pang Pang Waikiki är lite starkare än de tidigare ölen, ölet är på hela 2.8% alkohol. Som namnet antyder är den humlad med den lite exotiska Waikikihumlen och är en del bland de lågalkoholhaltiga ölen Pang Pang bryggde första gången innan fjolårets semester.

Pang Pang Waikiki

Utseende: Disig och lite grumlig persikofärgad vätska med poröst vitt skum.
Doft: Passionsfrukt, mango, ananasjuice och annan tropik är ledande i doften som följs upp av sommarblommor och söta fruktkakor.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En till öl med en kropp som gör att beskan markeras lite för tydligt, och då är ändå ölet inte särskilt beskt. Förutom en pigg exotisk fruktmixtur så är det vissa toner med lite syrlighet och porös kryddighet som känns lite fel. Jag får lite aningar av Sorachihumle med dess dill och lite speciella kryddighet, men med mer gröna frukter och tropikjuice.

Betyg? – OK (-). Även här är det på grund utav balansen det lila minuset dyker upp. I stort en fruktig och god lättöl med balanserad beska och tydliga smaker. Men det finns lite småsaker jag finner som störande, men då letar jag också efter dem.

Mikkeller Henry Jagger är del i den serie lågalkholhaltiga öl Mikkel har börjat experimentera med. Henry Jagger är en American Style Pale Ale med vete på 2.2% alkoholstyrka.

Mikkeller Henry Jagger

Utseende: Något disig varmt persikofärgad vätska med litet ljus skum.
Doft: Dofter av apelsingodisar, grape och örtig blomsteräng med aningen sötma.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn i kroppen och smakmässigt är den rätt slätstruken. Det är balanserat just för att det inte smakar särskilt mycket, likaså är den något söt med viss beska vilket gör att den inte heller sticker ut på något sätt. Samtidigt är det en rätt god öl i dess enkelhet, det smakar verkligen “normalstark” öl fastän den bara är på 2.2%.

Betyg? – OK. Det här är gott och välbalanserat, men är det inte lite tråkigt och enkelspårigt. Ölet tar inte ut några svängar och ger inga nyanser utan det är mest upp och ned vad man får i glaset.

Förra veckan öppnade så äntligen danska Mikkeller och amerikanska Three Floyds sitt gemensamma bryggeri och brewpub Warpigs i Köttbyen i Köpenhamn. Redan innan öppningen hade man från vissa håll fått negativ kritik för sitt krigsglorifierande och stundtals lite pseudo-satanistiska framtoning. Själva namnet Warpigs upprörde kanske inte lika mycket, det är ju trots allt namnet på en bra låt från Black Sabbath. Däremot var hela medlemssystemet med olika militärgrader och en lite militärisk touch något många menade inte hade med öl att göra.

Det som är intressant är att se Warpigs som något större. Ser vi Warpigs som en låt kommer vi se det lite ockulta, rockiga vilket är vad Three Floyds är känt för. Ser vi däremot Warpigs som något krigiskt är det kanske på plats att ta en liten historielektion.

För vad är en krigsgris? Varför fanns dem? Krigsgrisar är ett av de mest uråldriga krigsredskapen som har funnits. Redan förre år 0 fanns skrifter om att man använda vilda djur i krigsföring, oftast med rätt dåliga resultat. Sen kom en utveckling då Alexander den Store började använda grisar.

Den romerska författaren och filosofen Gaius Plinius Secundus, även känd som Pliny the Elder (…) berättade hur elefanter vart vettskrämda av det minsta tjutet från en gris. En annan romare, Claudius Aelianus utvecklade resonemanget och berättar om hur romarna använde skrikande grisar i kampen mot grekerna och indiernas mäktiga krigselefanter.

Läs det igen. Krigsgrisarna var ett vapen i kampen mot de mäktiga elefanterna.

Vilka är då elefanterna idag? Vilka har elefanter som sitt kännetecken? Många massölsproducerande jättar, däribland Carlsberg har frekvent använt elefanten som en symbol. Så ser vi Carlsberg som den stora armen med mäktiga elefanter som ingen vågar utmana eller slåss mot så är plötsligt krigsgrisen det mäktiga vapnet i kampen mot dem.

Nu kanske detta bara är en galen teori. Three Floyds är ju kända för sin rockiga stil och hur de gärna använder hårdrocksrelaterade referenser i ölnamn och labels. Samtidigt är de rätt smarta och Mikkeller lär ju inte ha undgått referensen till vad grisarna historiskt sett varit använda för.

Kanske är det dags att se det krigiska som något som är i “kriget” mot massölsjättarna och deras elefanter och inte ett krigsromantiserande bara för sakens skull.

Imorgon, fredagen den 20e februari är det åter dags att vrida ur plånboken och låta Systembolaget ta dina sista slantar innan löning. 16 nya öl kommer att släppas i det mer tillfälliga, exklusiva sortimentet. Att köpa 2-3 stycken var av alla dessa skulle nog ruinera de flesta utav oss så istället för att gå all in så ger vi er våra tips på de fem ölen vi har valt ut som extra roliga, goda, häftiga eller åtråvärda.

Brewski/All in Brewing/Cigar City Culebra (33 cl 48,90 SEK)
Nystartade Brewski och det välkända bryggeriet Cigar City slår sig ihop med ett av Sveriges två högst ansedda bryggerier (de och Omnipollo hamnade på RateBeers lista över världens 100 bästa bryggerier). Ihop har de gjort en ritkigt fullmatad DIPA med havtorn och mango.

Vilket utseende, vilken doft! Det här är det närmaste Omnipollo Fatamorgana vi sett i Sverige. Disig till utseendet med en arom som exploderar av frukter, beska och kryddig humle. Rejäl humlenärvaro och fin fruktighet där beskan vågar smälla till dig i munnen, men samtidigt så blir det inte så att smaklökarna domnar all världens håll. Världsklass!

Lagnuitas Brown Shugga (35.5 cl 30,90 SEK)
Vi har redan sett bryggeriets Holiday Ale på Systembolaget under julen och medan den baseras på Lagunitas Sucks så är det här orginalet. Brown Shugga är lite mer av allt, mer beska, mer sötma och mer smak – men i en balans som är makalös. Min sambo har något oväntat det här som en av sina absoluta favoritöl, just för balansen. Du får smaker av torkad frukt likt en Barley Wine men samtidigt en fräsch fruktighet som en bättre IPA och en just lagom kladdig sötma som håller kvar smakerna fint i munnen. Även här världsklass i min bok!

Founders Backwoods Bastard (35.5 cl 41,90 SEK)
Det är mycket amerikanskt och mycket kladdigt på min lista, men det är berättigat. Founders har alltid varit ett av mina absoluta favoritbryggerier och med denna Scotch Ale, nummer 3 på RateBeers lista över bästa ölen i stilen, har man åter prickat rätt. 10,2% ger en värmande kyss av alkohol samtidigt som du får fina toner av bourbon, kokoschoklad och mild karamell. Inte lika tung som många Barley Wines men minst lika kraftig i smakerna. Det här är riktigt himla bra och är en öl jag minns första gången jag drack för en 5 år sedan – då utan någon tro att någonsin få se den i Sverige.

Mikkeller SpontanDoubleBlueberry (37.5 179 SEK)
Priset skrämmer och det är lite dålig lansering så här veckan före löning, men alla som har varit på Copenhagen Beer Celebration eller på annat sätt lyckats få prova det här ölet vet vad de kan vänta sig. Lagom “lambic”-toner med syra, hästfilt och unken citrus men det är blåbär rakt igenom. Perfekt för mig som älskar blåbär. Blåbärspurée uppmixat med lite uppfriskande syrlighet och en fin öl att öppna med goda vänner eller när du verkligen vill unna dig något extra. Toppklass.

Struise Pannepot Grand Reserva (33cl 49,90 SEK)
Ett av världens bästa bryggerier har Jeppe från Evil Twin att tacka för mycket. Utan Jeppes importföretag Drikkeriget och en trade för massa år sedan hade Struise aldrig kickat igång. Tack vare att Jeppe fick lite provbrygder, blev kär i dem och frågade om han fick importera dem så kunde Struise etablera sig som bryggeri. Som tack lagrade man deras Pannepot Reserva de sista 10 månaderna på Calvadosfat och kallade den för Grand Reserva, en öl brygd till Jeppe och Ölbutikken i Köpenhamn. Du får smak av torkade plommon, russin och 10% värmande procent med alkohol. En väldigt komplex öl med mörk sötma, torkade bär, karaktär från belgisk jäst och lång eftersmak. En öl du måste testa om du inte redan har gjort det! Världsklass!

För att se var ölen finns tillgängliga imorgon och vilka andra öl som släpps, kika här!