I mellandagarna passade jag och Kristopher på att besöka Köpenhamn för att äntligen få tjuvkika på bygget med Warpigs. Warpigs är Köpenhamns nästa stora institution för craft beer, för det här kommer bli något unikt sett till vad vi kan finna i övriga Europa. Bakom Warpigs står Mikkeller och Three Floyds som har gått in med var sin lika stor del och som båda varit noga med att pusha på hur Warpigs vare sig är Mikkeller eller Three Floyds, utan något eget. Något unikt. Planen är att öppna någon gång under mars-april för att i maj när Copenhagen Beer Celebration drar igång kunna ha ett gäng sköna events på plats.

När vi anländer till Köttbyen, bara en kort promenad från Mikkeller Bar på Viktoriagade så står Kyle Wolak och förbereder morgondagens bryggning. Då är självaste Nick Floyd i stan för att kika in hur det går med hans investering. Kyle tillhörde tidigare Three Floyds bryggarstab i Munster, Indiana men när arbetet med Warpigs drog igång så var han inte sen att visa sitt intresse. Vilket inte riktigt behövdes då han redan stod högst på bryggeriets lista på bryggare man ville skulle leda arbetet i Köpenhamn. Kyle tackade ja direkt och kort därpå gick flytten till Köpenhamn, där han nu börjar göra sig hemmastadd.

Kyle leder oss runt i den två våningar stora lokalen som är typiskt Köpenhamnskt ljus och ren. Vitt kakel med industriell charm och med gamla balkar i taken och köttkrokar kvar på hängarna så har man fått en känsla av amerikansk grillfest, hård industribyggnad men med en fräsch finish. Braukonsystemet är inte jättestort men det är motsvarande vad Kyle har jobbat med i USA och tack vare en otroligt imponerande anordning så kan man in i minsta detalj bearbeta vattnet så att de har exakt samma värden som vattnet i Munster. Just vattnet är det många anser gör Three Floyds öl så goda, ja och en släng bra receptmakare och grymma bryggare. Idag har man 8 stycken 10-hektoliterstankar vilket möjliggör en kapacitet på ungefär 200-250.000 liter under 2015. I framtiden kommer man dock att kunna dra in ett par 10-hektoliterstankar till och eventuellt kan man dra upp lite utomhustankar om man vill öka kapaciteten ytterligare.

På nedervåningen kommer det förutom ett fatlagringsrum där man redan nu kan finna lite tokigheter, bland annat så står ett litet fat med öl bryggt med Brekeriet att finna. Det finns också två mindre rum som man inte vet exakt vad de kommer att bli, men troligen vigs de åt Warpigs högre rankade medlemmar. De som vill kommer snart att kunna signe’a upp sig för olika ranker där en högre rang ger fler fördelar, såsom billigare mat, öl och olika specialevents.

Något som visar hur seriöst projektet är att White Labs från Kalifornien kommer att husera i lokalen. White Labs är ett av de största och mest respekterade jästlabben och i Köpenhamn ska man nu forska vidare med olika jäststammar och projekt. Kyle hade svårt att tona ned entusiasmen över att kunna få tag på det senaste inom jästforskning. Lika häftigt är att man har de största rökarna utanför USA. En “mindre” smoker står i själva matsalen medan man i ett av de bakre rummen har ett enormt monster som ser ut att kunna sluka en mellanstor Dinosaurie.

Just maten kommer att vara viktig och den blivande kökschefen är fortfarande på en längre resa runtom USA för att få inspiration från de absolut bästa köttställena. Det kommer att bli enkelt och bra, du hämtar en bricka, väljer käk, betalar, hämtar öl, sätter dig på bänkarna som leder mellan köket och bryggverket och njuter. Runt 200 pers hoppas man kunna ha matplats för och under årets varmare månader har man tillstånd till en uteservering, så räkna med skönt sommarhäng! På fatkranarna kommer man erbjuda runt 6 egna öl och en 14-15 andra fatöl.

Redan nu har man tre olika prototypöl som jäser, två Pale Ales och en Milk Stout. Vi får prova en Pale Ale som påminner mycket om Three Floyds Alpha King men också en ren känsla av Mikkeller. Vad gäller ölen kommer de att vara skrivna tillsammans av Three Floyds och Mikkeller och tanken är att göra något nytt. Så räkna in med en Dreadnaught eller American Dream från Warpigs, men kanske en Dread Dream? Just skillnaden mellan de bägge bryggerierna och Warpigs är något som diskuterats flitigt av USAs ölnördar. Kyle berättar hur många var besvikna på att Europa nu får mer Three Floydsöl än vad man gör i närliggande delstater, något som inte stämmer då ölen som kommer att bryggas inte är Three Floyds utan Warpigs. Däremot kan jag tro att många Europeer som inte haft turen att få prova på Three Floyds öl nu kan få en ide över varför många håller dem som ett av världens bästa bryggerier. På något sätt blir världen genast mycket mindre och avståndet till Indiana är inte riktigt lika stort längre.

Med plastmugg i handen börjar det bli dags för lunch och lite häng på Mikkeller Bar men vi vet att vi kommer ses snart igen, för Warpigs kommer bli mege fedt!

Nyligen öppnade något väldigt unikt och något väldigt danskt i Köpenhamn, nämligen smörrebrödsrestaurangen Øl & Brød i regi av Mikkeller, och för ett par veckor sedan var det äntligen min tur att kolla in det! Øl & Brød by Mikkeller drivs av ingen annan än min goda vän Johan ‘Blafa’ Blasberg (som även har gästskrivit både här på MankerBeer och på Kornmalt & Humlekottar!) tillsammans med dom två unga talangfulla kockarna Emil Bjerg och Patrick Bach Andersen. Ambitionen är att vara en restaurang i världsklass, således använder man sig de bästa råvaror, gärna lokala och ekologiska för att göra fantastiska nytolkningar på danska smörrebröd. Dessa paras med särskilt utvalda öl, akvavit och snaps. Naturligtvis är alltsammans säsongsbaserat med en kontinuerligt skiftande meny. Till skillnad från många av de klassiska smörrebrödsställena så vill man på Øl & Brød kunna sätta sin egen, moderna touch på bröden i sann minimalistisk Mikkeller-anda

Blafa som själv är väldigt intresserad av mat och dryck berättar att det inte är tänkt att vara ännu ett smörrebrödsställe i Köpenhamn utan att samtliga leverantörer är noga utvalda för att säkerställa att man får de bästa råvarorna. Som exempel tar han ekologiska Slagtergården som ger dem möligheten att kunna välja ut exakt de slaktdetaljer och produkter man önskar för stunden och hur osten ta från Arlas prototyplabb där man själva kan vara med och påverka osten som görs vilket erbjuder dem möjligheten att lagra osten i deras olika öl. Som om det inte var nog så får man specialbakat surdegsbröd, handkärnat jungfrusmör från Sverige och då tanken är att erbjuda rätter inspirerade av årstiderna och de ingredienser som bäst symboliserar dessa så arbetar man hela tiden med att finna de bästa produkterna just nu.

Något som gör Øl & Brød unikt är framförallt den enorma bredden av akvavit, restaurangen kan skryta om det största sortimentet i Danmark. Allt ifrån våra vanliga svenska klassiker som OP Andersson och Bäska Droppar, till hemgjord björk- och flädersnaps, danska årgångs-Aalborg och vintage-akvavit som löper så långt tillbaka som till 50-talet (!) finns representerade. Häromdagen fick man dessutom som första restaurang i Europa in en amerikansk akvavit, Montgomery Distillery Skandi Aquavit!

Öl finns så klart också, men syftet är inte att ha dom häftigaste och mest udda ölen utan att ha så bra parningar till maten som man bara kan. Ur dom flesta kranarna rinner Mikkellers öl så redan där har man ju en rejäl bredd, men det förekommer så klart också gästöl från andra välkända bryggare.

Men nu till vårt besök!

Direkt när man stiger in genom dörren andas Øl & Brød kvalitet. Det klassiska minimalistiska Mikkeller-stuket finns där så klart, en väldigt clean och exklusiv känsla, precis som alltid. Det är inget jättestort ställe och det brukar vara en hel del folk på kvällarna så vi passade på att besöka en lugn lördagseftermiddag, då var det bara vi och ett par sällskap till. Frågan är hur länge lugnet varar!

Varmt välkomnade av Blafa satte vi oss vid ett bord och började kika på menyerna. Frokostmenyn (frokost är lunch på danska, helt obegripligt för oss svenskar, frukost heter morgenmad) består av ett tiotal rätter där man väljer själv vilka man vill ha. Priserna varierar mellan 90 DKK upp till 130 DKK. Till varje rätt finns ett förslag på öl att dricka till och Blafa rekommenderar i egen hög person vilken akvavit som bör avnjutas. Kvälls/middagsmenyn är en hel avsmakningsmeny på antingen fem eller sju rätter där dryckesmeny är en självklarhet.

Jag bestämde mig för ett smörrebröd med sill och ett med kalvhjärta medan frugan tog först skinka och sen rökt lax, för att till slut dela en efterrätt med jordgubbar i alla dess former.

Till det första smörrebrödet drack jag ett glas Boon 2 årig Oude Lambiek som gifte sig riktigt snyggt med sillen som var inlagd i Mikkeller Spotanale. Den tunt strimlade fänkålen och äpplena funkade också riktigt bra, och då framförallt tillsammans med akvaviten som hade stora fina toner av citrus. Frugan började som sagt med ett smörrebröd med en lufttorkad dansk skinka från nyss nämnda Slagtergården placerat på surdegsbröd med havgus-ost, rökt ost och bränd sallad. Till detta drack hon Mikkeller / Prairie American Style, en fin kombination även det.

Efter det var det dags för kalvhjärtat. Första gången i hela mitt liv jag äter hjärta faktiskt, och jag blev inte besviken! Serverad varmt med syltad kålrabbi samt en kompott stekt lök, äpplen och rökt märg.

Till detta drack jag Mikkeller It’s Alive! och en kraftig akvavit som heter Aalborg Nordguld där dom haft med bärnsten i kryddningen. Maten funkade riktigt bra med ölen, men när man sedan lade ihop det med akvaviten blev det en helt “mind blowing” upplevelse. Timjanen i maten utgjorde en helt magisk symbios ihop med den starka akvaviten med toner av både fat och mineraler. Denna rätten som helhet är nog den bästa mat och dryckeskombination jag någonsin har provat.

Min bordsdam bjöds den rökta laxen som serverades på rågbröd med pepparrotscrème, surkål, dill och rädisor. Till den dracks både Vesterbro Wit och Peter, Pale and Mary och den matchen vanns lätt av pale alen.

Efterrätten bestod av jordgubbstårta, jordgubbssorbet, frystorkade jordgubbar, färska jordgubbar, ja jordgubbar i alla de former du kan föreställa dig. Detta dracks ihop med Mikkeller Monks Brew och två sorters akvavit.

Gilde Maquavit som är en av dom absolut sötaste akvaviterna som finns. Väldigt stora drag åt karribisk rom med toner av sockerrör och arrak, riktigt jäkla gott. Den andra var Linie Double Cask, en akvavit där hälften är lagrad på portvinsfat och andra hälften på sherryfat. Även denna var riktigt häftig, smakerna kommer liksom i vågor, gång på gång, med en lång söt eftersmak som gjorde sig bra som tusan med efterrätten.

Inte helt oväntat en helt magisk upplevelse i mat och och dryck. Jag vet att vissa kommer tycka att det är dyrt, men jag säger att det är väldigt, väldigt väl spenderade pengar. Vill du ha en resa smakkombinationer så får du inte missa Øl & Brød. Ni har verkligen skapat något vackert här!

Ett av ölen som nyligen blev ett fast inslag på Systembolagets hyllor har varit med ett tag nu och likt Oskar Blues, Stone och Brooklyn var för några år sedan har en positionerat sig som ett stycke “modern klassiker”. Jag vet inte om det är för alla priser Mikkeller American Dream har vunnit (bland annat guld på Stockholm Beer hela fyra år i rad) eller för att den har varit frekvent på landets ölställen, men någonstans kom den att gå från ett moderna inslag av “en stor stark, fast med smak och karaktär” till.. Ja, vad är ölet idag? För lika ofta jag har öldrickare säga att Brooklyns Lager är så “2010” eller förlegad, ja lika ofta känns det som att jag kan se öldrickare välja bort American Dream. Öl har gått från att vara något socialt och trevligt, gärna gott till lite härligt nördigt och nyhetens behag har en makt som är svår att undgå. När man då finner American Dream bland många krogars standardöl är risken att man hellre väljer något nytt från något av “specialkranarna”. Inte för att man inte gillar American Dream, utan för att den har blivit som en kär gammal vän man liksom tar för givet, för att då och då gå tillbaka och bara hänga med den. Därför är det inte mer än rätt att jag nu några år efter första gången jag smakade på ölet tar och gör en uppdaterad recension på den. Frågeställningen är hur jag har utvecklat mitt eget öldrickande och om ölet har samma effekt på mig idag som innan.

För den som aldrig råkat American Dream kan vi ta och presentera den. Ölet är en Premium Lager på 4.6% alkoholstyrka, men tvärtemot liknande ljusa, smaklösa lageröl så har man packat ölet fullt med humle, Columbus, Saaz, Nelson Sauvin, Amarillo och Simcoe. Borta är din stora stark och istället har du en modern, frisk lageröl. Nu när den fastnat på Systembolaget går en flaska på 33 cl loss på 19,90 kronor.

Mikkeller American Dream

Utseende: Fin disighet på den lite vattnigt persikofärgade ölen vars porösa vita skum försvinner ner till lite smutsiga rester ovanpå ythinnan.
Doft: Tropiska toner av persika, mango och papaya får sin sötma nedtonad av inslag av grape och gröna humlekottar. Doften är lite som ölet ser ut – “urvattnad” vilket inte är något negativt utan det liksom doftar läskande och likt en American Pale Ale light sett till dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ligger fint och lättsamt i munnen där mjuk fruktighet och lätt tropik sätter sig perfekt i munnen medan en blygsam beska pockar på tungspetsen. Grapetonerna lägger sig som en millimetertunn hinna runtom i munnen vilket ger ett litet bett utan att ölet för den delen uppfattas som beskt. När fruktigheten har avtagit lite kommer mer metalliska inslag á la lageröl och lagerölsjäst. Ölet slutar torrt med en efterhängsen beska.

Betyg? – Bättre. På ett sätt är jag besviken över betyget då jag hade hoppats att min palett och erfarenhet hade utvecklat mina preferenser, hur kan jag tycka att en humlad lageröl är gott? Samtidigt är en välkomponerad och framförallt fenomenalt balanserad öl alltid lika bra – oavsett vad det är för öltyp och vem som har gjort den. Törstsläckare deluxe och en öl som passar alla, något jag i sig gillar starkt. Så nej, jag är glad att jag fortfarande tycker att det här är sjukt bra.

Julen är äntligen till ända och vi kan direkt börja blicka framåt mot nästa stora helg – nyårsafton. Som alltid reglerar staten när vi får, bör och skall inhandla vår alkohol så det gäller att vara ute i tid om ni inte vill gå bet på att fylla på skåpen hemma inför stundande festligheter.

Vad är då en bra öl inför nyår? Många ölnördar kommer att slita sitt hår och försöka trumfa varandra i häftiga och goda öl medan andra kommer att svara att en vanlig pils är perfekt – jag väljer en mellanväg. Nyår liksom jul är stunder då alla ska kunna ha kul utan att just drycken skall stå i centrum. Sådana tillfällen kan man också ha och det är ofta kul att slinka in en rolig öl till middagen som kan väcka intresse, detsamma görs ju med vin och fungerar oftast bra. Dock ska det aldrig bli påtvingat och bland det värsta jag vet är när helt fel öl läggs fram och en stor andel av gästerna sitter och smuttar på sitt vatten.

För att ge er ett blandat utbud av nyårsöl har vi valt lite olika teman och sedan ställt två alternativ mot varandra så att ni själva kan finna fram vad just era vänner och gäster kanske föredrar. Vi har den belgiska, aningen mousserande ölen, vi har sällskapshumliga ölen och slutligen de med lägre alkoholstyrka. Samtliga öl finns på Systembolaget och finns att köpa i de flesta butikerna (ni kan se var genom länkarna).

Vi hoppas att ni får ett gott nytt år och hörs snart igen!

Omnipollo Leon – 49,90 för 75 cl flaska (finns var?) alternativt Brooklyn Local 1 – 79 för 75 cl flaska (finns var?).

Båda ölen påminner något om varandra, porösa, fylliga och mysiga med en blommig och lätt fruktig touch från humlen. Kan fungera lika bra som öl istället för champagne vid 12-slaget, eller ofta utmärkta som måltidsdryck, eller så serverar ni ett glas som välkomstdrink. Local 1 kan ibland vara lite skarpare med mer aprikos och sting medan Leon har mer apelsin, fräschör och något mer herbal touch. Local 1 har en rätt typisk tysk och nordeuropeisk stil med Perle, Styrian Golding och tysk Hallertauer som humle och är i sak en mer belgoinfluerad stark golden ale än en uttalad belgisk öl. Leon har bryggs med champagnejäst och får annorlunda bubblor och humlen av Simcoe och Amarillo ger den ett modernare snitt så valet är lite hur stora bubblor och vilken munkänsla man vill ha och lite vilken typ av smakflora man vill ha. 

BrewDog Punk IPA – 20,90 för 33 cl burk (finns var?) alternativt Lagunitas New Dogtown Pale Ale – 20,90 för 35,5 cl flaska (finns var?)

Två öl jag alltid rekommenderar på fester. Punk’en är en klassiker och fördärvade många nyblivna ölentusiaster med sin lättdruckenhet, vilket indirekt ledde till att fler drack bra mycket humligare öl än vad de trodde de gillade. Burkformatet är grymt då det blir lätt att hantera. Dock kan kvaliten variera något och alla kanske inte gillar en IPA, därför har vi med Lagunitas flerfaldigt prisvinnande pale ale, New Dogtown som alternativ. En fräsch pale ale som istället för Punk’ens tallbar, kåda och grape har tydligare citrustoner. Ett förslag kan vara att variera de båda. Självklart finns det fler liknande öl och kanske bör jag nämna Oppigårds Amarillo och Lagunitas Maximus IIPA som två andra val – ett med mindre beska men med oerhört fin smak och den andra med mer tryck än både Punk och New Dogtown, på gott och ont. Det är en lång kväll och jag gillar inte att bedöva mina gästers smaklökar med för mycket beska eller för påtagliga smaker som är svåra att tona ned i takt med att kvällen fortlöper.

BrewDog Dead Pony Club – 16,90 för 33 burk (finns var?) alternativt Mikkeller Drink’in The Snow – 16,90 för 33 cl flaska (finns var?)

Alla vill inte dricka öl med högre alkoholstyrka så därför har vi valt två stycken med något lägre styrka. Dead Pony Club, även den från BrewDog har bara 3,8% alkoholstyrka men trots det bra kraft i trycken med marmelad, mörkare honung och torr humle. Jag tycker att ölet ofta kan fungera grymt som “avbrottsöl” när man vill pausa mellan ett par öl. Vill man ha än mindre alkohol är danska Mikkellers Drink’in The Snow bra, 0,3% alkoholstyrka men trots det en lite julig smak av kryddor och citrusskal. En öl som visar att man kan få bra smaker trots nästan ingen alkoholstyrka, kanske lite lätt men otroligt mycket mer smakrik och välgjord än många andra alkoholfria alternativ. Det börjar dyka upp flera bra öl med låga alkoholstyrkor på de flesta ICA och Hemköpen runt om i landet så håll utkik där också efter bra alternativ. Train Station Brewery, Dugges och Hantverksbryggeriet har alla lågalkoholhaltiga öl som finns på fler och fler matbutiker.

Vad återstår att säga då? Jo, Gott Nytt Bartime™ 2014!

Som ni säkert har sätt runtom på interwebben och Facebook är det snart dags för den kända danska bryggaren Mikkel (Mikkeller) att inta Stockholms finrum. Under en vecka blir det beer maker dinners på två utav Stockholms, Sveriges och världens bästa restauranger. Den 26/11 går startskott med en intim och exklusiv middag på Restaurang Frantzén. De 16 platserna på restaurangen som tidigare hette Frantzén/Lindeberg gick åt innan de ens hade släppts på riktigt, vilket inte är så konstigt sett till att restaurangen har två stjärnor i Guide Michelin (de nosar på sin tredje). Gästerna, däribland jag och M2 kommer att serveras en femrätters meny med tio matchande öl, där en står för kaos och en för harmoni till maten. Som både mat- och dryckesnörd ser jag fram emot att få besöka restaurangen jag velat besöka i flera år.

Dagen efter påbörjas en  Mikkeller weekend på Restaurang Frantzéns mindre grannrestaurang, The Flying Elk. Mellan den 27/11 till 1/12 har serverar de enbart öl från Mikkeller på fat, Mikkellers öl serveras till maten, de har tagit fram särskilda ölcocktails på Corner Club och har en vinrelaterad ölmeny på Gastons. Den 27 november kommer även Mikkel att vara på plats på Flying Elk tillsammans med sin side-kick Thomas Schön och mästercocktailartisten Morten Bruun. Så detta är ett läge att komma förbi och umgås med Mikkeller teamet och ställa alla de frågor man har.

Du behöver inte fälla tårar om du missar chansen att besöka BMDn på Frantzén, för en vecka senare, den 3/12 besöker Mikkel Mathias Dahlgren Matbaren, som stoltserar med en stjärna i Guide Michelin. Återigen är det fem speciellt framtagna rätter som kommer att paras med olika öl ut Mikkellers portfölj. Rätterna erbjuds som alternativ till Matbarens nuvarande meny så du kan själv välja fritt vad du önskar prova. Beroende på antalet rätter lär slutnotan om du provar samtliga fem hamna kring samma summa som på Frantzén, vilket kanske ser dyrt ut för en middag men då är det också en av världens bättre restauranger. Matbaren är ett av mina absoluta favoritställen i Stockholm och ett prisvärt alternativ till den lika hyllade grannen Matsalen,  med andra ord är detta en chans väl värd att ta! Två sittningar går av stapeln den tisdagen den 3’e, klockan 18.00 respektive 21.00 och för att reservera din plats så ringer du eller skickar dem ett mail.

Två stora debatter kring humlad öl har rört huruvida en mörk IPA ska kallas mörk IPA eller någonting annat (P’et i IPA står ju för pale vilket en mörk öl knappast är) samt att de måste drickas purfärska, gärna direkt från lagringstanken. Jag har själv länge varit av åsikten att humlad öl bör drickas färska, men med skillnaden att färsk för mig inte begränsas till blott en vecka utan åtminstone ett par månader – helt beroende på den humleprofil bryggaren önskat. Det jag ser som viktigt för at få en hållbar öl är ett bra recept med bra råvaror i en bra och genomtänkt balans. Många humlestarka öl vittrar sönder efter enbart någon vecka, helt enkelt för att bryggarna har haft såpass mycket fokus på humle, IBU (mått på beska) och kraft så att de glömt hur ölet skulle smaka utan humlen. Ta exempelvis BrewDogs IPA is Dead som jag tycker alla har varit rätt mediokra, inte för att humlen är trist utan för att ölen i sig har helt fel balans.  I andra ringhörnan har vi ljusa, torrare humlade öl som istället för att gå över i en dimma av kola och karamell istället erbjuder en kryddigare, pepprig ton vilket jag kan tycka håller sig längre. Som exempel kan vi ta Port Brewing Mongo, Alesmith IPA och Omnipollo/Evil Twin Russian Roulette (ljusa), alla tycker jag klarar ett par månader extra i flaskan utan att de faller ihop helt. Sedan har vi de lite kladdigare, ofta mer “imperial” humlade ölen med extra allt och här kan det snarare bli finare barley wine-liknande toner om ölet får stå lite. Ta Great Divide Titan IPA, Oskar Blues Gubna eller för den delen Mohawk Extra IPA så får vi en öl som ändå smakar gott, trots att humlen gett efter. Som ett sidospår kan jag påpeka att färsk Gubna smakar helt annorlunda än mot de vi dricker i Sverige, färsk är den tropisk och lätt med markerad men inte kraftig beska – här är den ofta lite tyngre, har en mer fokuserad beska och släpper mer fram malten. Är det en säme öl för det, inte alls. För lite andra myter om IPA så läs detta (ang. myter om IPA) och detta (ang. ljusets påverkan på öl). Vill du bara lära dig mer om humlearom och hur det fungerar så läs detta.

Utan att gå in för mycket på den diskussionen, vilket är en intressant en så vill jag istället göra ett experiment. Faktorerna vi ska leka med är tid och smak och objektet som står i centrum är Mikkellers K:rlek Vår/Sommar 2012 – med andra ord en american pale ale som kom i maj förra året. Ölet är på 5.5% alkoholstyrka och har humlats med Columbus, Centennial, Nelson Sauvin, Citra och Simcoe medan maltbasen består av havregryn, vete och tre olika sorters malt. Ni som kan era öl vet att Mikkel gjorde detta ölet till Brill & Co för deras årstidsöl “K:rlek”.

Sådant som brukar spela in på hur öl har lagrats är oxidation vilket förutom att påverka faktorer som påverkar smaken också leder till ett sämre skum, som i sin tur ger en flyktigare doft (varpå mycket av humlefräschören snabbt tonar bort) och hur den lagrats (varmt, ljust etc). Flaskan är ju bara ett år så oxidation behöver vi inte oroa oss för som om den hade varit 5-10 år gammal. Likaså har den stått under lagerförhållanden så ljus och värme bör inte ha påverkat ölet nämnvärt. Så har ni en IPA eller humlad öl ni värnar om så se till så att den står under bra och stabila förhållanden.

Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2012

Utseende: Varm orangefärgad, disig vätska med fluffligt vitt skum med gräddig topp. Skummet kanske faller ihop lite snabbare men i övrigt är det inget med utseendet som hade avslöjat dess ålder.
Doft: Här börjar kampen med att plocka fram dofter rätt trögt, helt i linje med vad jag förväntade mig. De fräscha, krispiga citratonerna med citronskal och lite torr kryddighet finns inte att finna som för ett år sedan. Däremot tycker jag att det fortfarande finns viss fruktighet, framförallt med grape men också med vissa kortare besök av citroninnandöme. Slår jag till vätskan ett par varv i glaset blir aromerna tydligare. och sett till alkoholstyrka och att det är en APA och inte IPA så får jag ändå säga att den doftar förvånansvärt bra för att vara såpass gammal.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är lite tunnare och kolsyran har inte samma genomträngande och uppfriskande kraft på ölet som när den var färsk. Smaken har betydligt mer sötma från malten nu och lite mer karamell anas. Fruktigheten och den torra beskan ger också vika för en mer all round IPA-lik smak som är lite fadd men inte helt hemsk. Det finns inga direkta fel i smaken utan det är snarare avsaknaden av bett eller något “extra” som känns av.  Ju mer jag dricker av glaset ju lättare kan smakerna tas fram – men de flyter lätt ihop i citronskal, fadd persika och en minimalt kryddig karamellighet.

Betyg? – Bra(-)/-. Ett lite skumt betyg då det är svårt att betygssätta en sån här öl. Minuset kommer egentligen bara på grund utav kolsyran och kroppen då jag annars brukar ge lite tråkiga APA och IPA ett “bra” om de faktiskt är helt okey och saknar några större fel. Den var lite fadd men hade jag aldrig druckit den färsk hade jag haft svårt att se hur den en gång hade varit, snarare är det här ett tecken på vad jag tidigare har skrivit om hur en öl kan utveckla sig med ålder. Hade det inte varit för kolsyran som hade fräschat upp smaken vet jag flera av mina mer normalt ölintresserade vänner som hade druckit den utan problem men efteråt kanske hade tyckt att den var lite “vek”.

Slutsats: Doften hade mattats av och likaså smaken. Smaken saknade den för mig otroligt störande karamell-och-kartong-smaken som många öl med en för stor grund av karamellmalt eller andra liknande maltsorter kan få. Ni vet de där amerikanska iporna som kommer då och då men som visar sig vara allt annat än fräna västkustinspirerade humlebomber – det är ju de som enbart efter 1-2 månader och en tripp från USA till Sverige inte alls smakar särskilt angenämnt.