Vad får du om du tar Hardcore IPA och Punk IPA, tillsätter vad BrewDog kallar “special stuff? Det fick nog aldrig Prins William och Kate Middleton veta då de nog aldrig lär ha provat BrewDogs “bröllopsöl, brygd om 1.000 flaskor och där en femtedel av vinsten går till Centrepoint (en välgörenhetsorganisation som Prins William stödjer). De 40 första flaskorna gjordes med riktig viagra medan de resterande flaskorna, på grund utav legala skäl brygdes med örtbaserad viagra. Vidare tillsattes lite andra “uppfriskande” örter och ölet debatterades inte alltför oväntat när det kom ut. Vi på MankerBeer ryggar inte för sådant utan plockade på oss en flaska.

The beer contains herbal Viagra, Horny Goat Weed and ‘a healthy dose of sarcasm’

BrewDog Royal Virility Performance

Utseende: Mörkare bärnstensfärgad vätska med ljust krämigt skum.
Doft: Doften är lite underlig med en gedigen cocktail av besk fruktdricka med en blandning utav kryddor. Samtidigt har den en bra ton av syrliga fruktkarameller och kryddigare fruktläsk. Tycker också att det är “naturliga grönsaker” och lite guava.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Syrligt kryddig smak med guava, fruktkarameller och en skvätt anis? Ananas och passionsfrukt ger en tropisk touch medan beskan är påtaglig och sitter kvar på ett långt och bra sätt. Maltbasen är robust men gör inte ölet oönskat söt. Bra som dubbel-IPA men om det är mer än en rolig sak vete fasiken?

Betyg? – Bättre. Det här är en ytterst speciell öl, speciell men på något sätt ändå trevlig. Den har en bra fruktighet men har också “något mer” vad gäller fruktmixen. Stor blandning av smaker och alla är väldigt kraftiga vilket gör att de stundtals är svåra att plocka ut. Om ölet växer på en…?

Efter att ha fallit för Thornbridges Kipling som jag tyckte var en utmärkt  öl med både bra balans i fråga om smak, styrka och beska så provades kort därpå även samma bryggeris Jaipur. En IPA med tydlig citruskaraktär och steget “mer” än Kipling. Jag provade ölet på fat häromdagen och tyckte då att den var förhållandevis mild och skulle passa in bättre som standard-IPA på många krogar än att tampas med “specialölen” bland de häftigare kranarna. Detta är då inget negativt utan tvärtom så var mitt första intryck att det här var en öl man tar när man “bara är sugen på att gå ut och ta en öl” eller ett perfekt val för de som vill börja dricka “bättre öl” men som inte vill lägga slanten en dyrare IPA går på. Nu blev det att prova den på flaska och intrycket av den växte på mig.

De som följer oss på Facebook såg häromdagen att jag provade ett gäng nya brittiska craft beers från bland annat Thornbridge, Moor, Summer Wine och Redchurch. Bryggerier som likt The Kernel, Magic Rock och andra går i fronten för den brittiska ölrevolutionen som likt borde i USA nu börjar ta mer och mer plats. Även fast vi har en förkärlek till amerikansk öl och USA i allmänhet så är det svårt att blunda eller inte lägga in betydelsen av utvecklingen som sker i andra länder. Allting hänger ihop och det börjar idag bli svårare och svårare att kunna ursprungssätta många öl i takt med att bryggare interagerar mer och mer. I Spanien och Italien bryggs det mer och mer och på samma sätt som det är orättvist att påstå att amerikansk öl är detsamma som Coors Light eller en Bud så börjar brittisk öl att komma ifrån sina gamla “pubbitters” och ta nya tag genom nya hungriga bryggare.

Thornbrigde hade två öl på Systembolaget tidigare i år, den mörka IPA’n Raven och traditional ale’en Bracia som båda togs emot rätt väl och som jag personligen tyckte var riktigt bra. Nu kommer även ett par andra öl från bryggeriet som förhoppningsvis också snart dyker upp på beställningssortimentet. Vill man prova dem redan nu så finns de på både fat och flaska på diverse krogar runtom i landet.

Kipling är bryggeriets South Pacific Ale och har humlats med den Nya Zeeländska humlesorten Nelson Sauvin som har en väldigt karaktäristisk arom och smak. Bryggeriet menar själva att man var först i England med att använda humlesorten och oavsett sanningen eller innebörden av det så är den med sina 5.2% alkohol lovande som lättdrucken smakrik pale ale.

Thornbridge Kipling

Utseende: Klar, något urvattnad ljusgul vätska med smutsigt vitt skum som lägger sig som ett poröst lock på ölet.
Doft: Citrus och ljus malt ger en bas som Nelson Sauvinhumlen får dansa fritt på vilket ger aromer av kiwi, passionsfrukt, ananas och grape och en känsla av att du traskar omkring i söderhavet.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är lätt och inte alltför fyllig, men med dess alkoholstyrka på 5,2% så hjälper kroppen till att sälja in sig som en oerhört läskande sessionöl. Det finns en sötma i basen där kiwi, passionsfrukt, ananas och persika ligger längre bak. En tydlig grapetouch bryter av fräshören och ger en tydligare beska till ölet. Frisk och fräsch nog för att jag ska få dåligt samvete av att inte ha duschat innan jag öppnade den. Beskan är perfekt och känns samstämd med styrkan i smakerna och dör ut i en behaglig efterbeska av  citrus, kiwi och tropik.

Betyg? – Bättre(+). Sätt den här på fat och den kommer ryka fort som attan. Så lätt men så smakrik och sättet beskan passar in på smaken och kroppen är perfekt. Det lilla pluset kanske är lite väl givmilt men det här är just vad jag har letat efter – lägre alkohol, smakrik och smakstark med en beska som ändå ska vara mild. Det är inga bismaker av att man behöver gå högre i alkoholhalten utan den är enbart vänlig. Hoppas den dyker upp på Systembolaget! Jag drack den här till min hemmagjorda The Rover-entrecotburgare (recept kommer framöver) och ölet passade in superbt med det saftiga medium rare-köttet.

Det är väl (inte alltför..) sällan jag ser något och tänker “attans, det där måste jag ha”. Men när jag ser en ruskigt bra låts namn på en öl, som dessutom är en ölstil jag verkligen gillar, och som är brygd av ett av gängen bakom en av de första bloggarna jag läste – ja då pirrar det lite extra i öltarmen.

Det är Helsingborgs Hembryggargille och Hembryggarbloggen (Facebooksida här) som har gjort en rejäl dubbel-IPA döpt efter en av mina favoritlåtar från bandet Monster Magnet, Cage Around the Sun. IBU’n ligger trots nedan rätt agressiva humleschema “bara” på 91 IBU.

Detta är min första öl från skånegänget vars blogg, trots att jag på den tiden inte var lika intresserad av hembryggning, var en av de första jag frekvent läste. Den har funnits sedan 2008 vilket alltså är i paritet med de äldsta ölbloggarna och vill ni lära er mer om hembryggning, skrivet med en stor del humor, så rekommenderar jag verkligen att följa deras blogg och facebooksida.

I kicked the dog and said lets go…

Humleschema Cage Around the Sun
15g Centennial 11…,00% ?-syra – 30 minuter
15g Nelson Sauvin 11,80% ?-syra – 25 minuter
20g Amarillo 9,60% ?-syra – 20 minuter
20g Centennial 11,00% ?-syra – 15 minuter
30g Amarillo 9,60% ?-syra – 10 minuter
25g Nelson Sauvin 11,80% ?-syra – 10 minuter
30g Centennial 11,00% ?-syra – 5 minuter
30g Amarillo 9,60% ?-syra – 5 minuter
35g Centennial 6,10% ?-syra – 1 minut
40g Nelson Sauvin 11,80% ?-syra – 1 minut
100g Amarillo 11,20% ?-syra – 4 dagar, torrhumling
100g Nelson Sauvin 12,60% ?-syra – 4 dagar, torrhumling

HBG2 Cage Around the Sun

Utseende: Disigt brunaktigt orangefärgat skum med förvånansvärt vitt skum.
Doft: En humlekomplex arom av allt från tydlig persika, lime, grape och citrontvål till likörartade aromer du ofta finner i rejäla triple-ipa’s som 120 minute ipa. Päron, äpplen, ananas – ja är det någon frukt som inte finns med? Doften ger intrycket att den kommer vara mildare än vad den bastanta humlingen fått mig att tro.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen är kraftig men ändå lätt men kolsyran lyfter ut och munnen fylls likväl. Smaken är som ett minfält med humletyper där du inte vet vad du kommer trampa på härnäst, för allt finns med. Men vinner den på det? Allt det man gillar finns med och väl nedkyld så tas udden och det lite poröst lätta bort vilket nog kan lyfta fram fruktigheten mer enhetligt. För att vara en så humlad öl är beskan ändå relativt återhållsam och är väldigt, väldigt bra gömd under all den fina fruktigheten.

Betyg? – Bra+/Bättre-. En svår öl att sätta fingret på. Det är så mycket som sker, så mycket smaker och verkligen extra allt. Beskan är mild, tror man, för plötsligt förstår man att man har blivit lurad och att den bara gömts bakom den enorma fruktportföljen.

Jag har provat ölet vid två tillfällen, en gång själv och en gång med en vän vars smaker jag verkligen litar på och den växer på en, vilket även vän D (som vi kan kalla honom) höll med om. Den allra vildaste beskan tog ett tag på sig att explodera till och det kanske beror på att ölet inte var fullt så kall som den borde? Oavsett vilket är det en väldigt bra öl jag hoppas att de fortsätter finjustera!

Varje år brukar amerikanska Stone göra ett par samarbetsbrygder tillsammans med två andra bryggerier och ofta är det lite annorlunda ölstilar eller hybrider. Jag skulle nog vilja påstå att de var bland de första med en upphumlad dark ale (Juxtaposition Black Pilsner) med BrewDog och Cambridge medan Saison Du BUFF (Dogfish Head och Victory), San Diego Session County Session Ale (Ballast Point och Kelsey McNair) och Japanese Green Tea IPA (Baird och Ishii) alla har varit väldigt nyskapande.

M2 kom över en av årets samarbetsbrygder, TBA, som bryggts tillsammans med Bear Republic och Fat Head’s. Ölet är en american strong ale på 7,1% där man använts sig av Pale 2-Row, Crystal 60, rostad vetemalt och chokladmalt medan Bravo, Brewer’s Gold, Cascade och Columbus Brewers står för humlen. Man har också haft i brunt socker och sirap för att ge en mörkare färg och ge den extra sötma. Detta är min första öl där Ohiobryggeriet Fat Head’s Brewery & Saloon’s varit med och bryggt ölen så det är med lite extra spänning kapsylen just har åkt av.

Fler och fler amerikanska bryggerier har de senaste åren börjat gå mot ett mer och mer självförsörjande jordbruk där man tar fram sin egen humle och malt. Humlebristen och även den stundande maltbristen gör att många bryggerier vill säkra en stadig tillgång på humle och malt och främst är det Rogue och Sierra Nevada som sticker ut här då de båda har egna ölserier med “egenodlade” råvaror. Som Roguefantast har jag provat de flesta av dessa och jag tycker mig märka att Chatoe Rogue-ölen är något renare i smakerna och har fått lite extra omtanke. När jag nu var nere i Köpenhamn fann jag ytterligare en av dessa öl – Good Chit Pilsner, en klassisk tysk pilsner där “Chit” syftar till grodden hos kornen efter det att kornen har blötlagts. Malten har behandlats på traditionellt sätt med “floor malting” där kornen blötläggs, gror, krattas rung, rostas och sedan används.

I humleväg har man använt Rogue Micro Hopyard Liberty Hops och enda skillnaden mot hur de annares brukar brygga sin öl är att man har använt en tjeckisk pilsnerjäst istället för sin egen Pacmanjäst.

Chatoe Rogue Good Chit Pilsner

Utseende: Matt urvattnad grågul vätska med vitt poröst skum med minimala till små bubblor.
Doft: En perfekt ren arom med tydliga inslag av korn, citronjuice, citrontvål och lätta inslag av kryddor. Kanske något utspädd arom vilket framhäver karaktären av smörade popcorn. Aromen avslöjar både syra, sötma och en viss beska och kan bara smaken vara passande (ölet är på 5.2%) så är det nog utmärkt som sessionöl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Även smaken har de smörade popcornen tillsammans med  en riklig mängd citron- och apelsin. Den citrussyrliga smaken har kryddig ljus malt och en rätt tydlig beska (inte åt APA/IPA hållet men mer åt en humlefräsch pilsner) och likaså en otippad karamellsötma.

Betyg? – Bra+. Den här ölen har fått väldigt varierade omdömen på internet men jag skulle änbå vilja påstå att jag gillar den. Beskan känns otippad och även fast den smöriga smaken kanske kan vara störande för vissa så tycker jag att den gör sig bra i pilsnern. Som pilsner är det här riktigt trevligt och Chatoe Rogueölen fortsätter att stå ut genom att vara väldigt rena och tydligt stiltypiska.