För en näve veckor sedan under ett besök på den förträffliga Mikkeller Bar så mötte jag två spanska Pearl Jam-fans som delade mitt intresse för öl. Efter att ha delat på en rad fina öl, skrålat med i lite allsång och haft en väldigt trevlig kväll så ville vi avsluta med något speciellt. Mikkel har sedan det att hans dotter Stella föddes bryggt en öl varje år och som har släppts i samand med Copenhagen Beer Festival (och nu i år Copenhagen Beer Celebration). 2009 var första gången ölet gjordes och det året bryggde Mikkeller en korsning av en IIPA, barley wine och en amerikansk strong ale, 10% stark och rejält välhumlad. 1.300 stycken magnuflaskor om en och en halv liter gjordes och vi tyckte att 250 danska kronor inte var alltför farligt för att få prova en 3 år gammal Stella 0 (flaska 234 ifall man mot förmodan bryr sig).

Gällande det här med öl som lagras, och hur de lagras vilket jag kom in på häromdagen så har Victor på Något att Dricka skrivit ett lika välskrivet som faktabelyst inlägg om just IPAs färskhet – läs det!

En vanlig myt/sanning om india pale ales är att dessa humlebetonade öl ska drickas så färska som bara möjligt. I takt med att humlekaraktären avtar så ändrar de skepnad och det en gång så blommiga och friska ölet blir något mer “kletigt” till beskan och får en mindre fräsch smak – säger vissa. Det som diskuteras är om detta sker en vecka efter buteljering eller om det kanske tar en 4-6 månader innan ölet börjar tappa. Oavsett vad som är sant eller inte, för jag skulle säga att det beror på personlig smak, hur ölet är tänkt att vara samt hur det har hanterats, så tycker jag att det är svårt att inte tycka att en alldeles fräsch IPA är bland det trevligaste som finns. Samtidigt, vilket Närke Huvill från början av 2009 bevisade under vårat besök nere hos närkingarna, så är en stor humlefräschör inte alltid avgörande – det lyfter ölet, men i slutändan handlar det kanske mest om hur bra ölet faktiskt är?

Så när MankerBeer-vännen Balder från Ölrådet besöker Stockholm enbart för att svinga ölbägaren med oss och dricka lite god öl så blev det en nästan purfärsk (22/6) Dorado Double IPA från Ballast Point som fick sätta det där med humlens färskhet på prov. Ölet är humlat i nästan alla steg av bryggningen, helt i linje med vad man kan förvänta sig av ett bryggeri från San Diego; känt för sin förkärlek till den gröna lilla humlekotten.

Ballast Point Dorado

Utseende: Ljust gyllene orangefärgad vätska med ett vitt litet skum – som en fräsch och fin IPA ska se ut.
Doft: Färska små amarillokottar med en lättsam sötma från en stabil maltbas. Persikor, aprikoser och söta fruktdrinkar på en ö någonstans i Karibien.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En stor mysig beska där ölets väluppfostrade sötma suddar bort det beskaste bettet vilket ger den fina kulissen för fruktsallad och humlekottar. Efterbeskan svänger förbi, säger hej och ställer sig sen tillbaka i ledet medan smaken dör ut med en citrussmak.

Betyg? – Bäst. Det här är balanserat lika bra som Bells Two Hearted Ale, Three Floyds Dreadnaught och andra väl omtyckta D/IPA’s. Ett bevis på att malt behövs och att mer humle inte alltid ger en bättre öl. Tvärtom är det inramningen, balansen och helheten som väger mest och det lyckas Dorado verkligen att fånga.

Innan vi går vidare med en riktigt fin öl vill jag påminna att vår fototävling med ett exklusivt brewkit från Brooklyn Brewery börjar idag!

Nederländska Bierbrouwerij Emelisse var inte alltför känt i Sverige tills häromåret då Brill & Co tog tag och började distribuera deras öl i landet och bjöd in de holländska bryggarna till fjolårets Stockholm Beer and Whisky Festival. Tidigare hade jag provat lite olika mer humlebetonade öl från dem och ärligt talat var jag dittills inte alltför imponerad av helheten i ölet, ibland var det något som stack ut och tog över. Sedan provade jag deras White Label Imperial Russian Stout som legat på Laproaigfat och allting kom att ändras. Det var som att dricka rökig sammet och det var nästintill omöjligt att förstå att en öl på 11% kunde vara så snäll och len i munnen men ändå ha så mörk och robust smak. Nu i förra veckan så släpptes två andra lagringar av denna russian imperial stout, Glen Elgin och Ardbeg och båda fick såklart följa med hem. Ölet är en populär öl att ta hem som privatimport och självklart ville jag även prova dessa lagringar.

Utseende: En svart inte alltför trögflytande vätska med ett fint ljust chokladkrämfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Aromen har inte alls otippat en tydlig whiskykaraktär utav den fruktigare och lite lättare toviga sorten. Viss rökighet med mörk bitter choklad och lite mörkt kaffe och kaffesump. Alkoholen sticker till då och då, vilket är det enda minuset för i övrigt doftar det superbt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Medelstor kropp men rätt så lätt, eller så är den bara lurigt lättdrucken. Tydlig beska mot whiskyns fruktiga röksmak som får aningar av lakrits, bränd tunna och blåbärspyntad choklad. Riktigt mild och fin och oförskämt lättdrucken.

Betyg? – Bättre+/Bäst. Så enkel o lättdrucken men ack så god. Skapad av passion och helt utan pretantioner. Det här är något som passar ölsnobbar men även de som nyss börjat få tycke för mer viskösa mörka öl. Jag förstår att det är många som gärna har en hel låda hemma av dessa öl då de lyfter fram fatkaraktären perfekt utan att bli tunga och krävande.

En av årets sommaröl är Zomer från Brouwerij Slaapmutske; en öl importören Alambic bett dem ta fram speciellt för den svenska marknaden. Alkoholsvaga (4,5%) belgiska ales brukar fungera oerhört bra som läskande sommaröl och troligen ger Cascade- och Hallertauhumlen den extra fräschör. Jag har nu provat ölet i både regn och gassande sol och nedan recension är ett ihopvägt totalomdöme. Finns kvar i en rad Systembolag och kostar rimliga 22.90kr/flaskan. Nedan är en kort presentation av bryggeriet som jag bara har provat några enstaka öl från på Belgobaren och Pressklubben (Stockholms-restauranger/krogar inriktade på Belgoöl)

Namnet Slaapmutske, som också är namnet på bryggeriet, är ett flamländskt ord och det betyder ‘nattmössa’ men även ‘sängfösare’ (som engelskans ‘night cap’). Namnet bildas i och med bryggeriets och bryggaren (Dany de Smet) första barn födelse 1999. Tanken var att bryggeriets första kommersiella öl skulle heta ‘Jonasbier’ efter namnet på det förstfödda barnet men slumpen ville något annat. Jonas hade svårt att sova på nätterna och till slut fick de rådet att helt enkelt doppa bebisens napp i ölen. Barnet somnade lugnt och barnets mor konstaterade att ölen var en riktig ‘slaapmutske’ och vips hade bryggeriet och ölen ett namn!

– Taget från Alambics hemsida

Slaapmutske Zomer

Utseende: Matt ljusgul vätska med vitt poröst skum med minimala till små bubblor och gräddig topp.
Doft: Ölet doftar som en unken sommarstugevind av citrus, torra kyddor och små solstrålar som värmer upp en rätt tydlig arom från jästen. Det är både krusbär, citronskal och omogna vinbär. Angenäm syra och Noblehumlens aromer av äng och “Europeisk landsbygd” fungerar fint med Cascadehumlens fruktigare dofter.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lätt men fyllig kropp med den av jästen sprungna porösheten. Smaken är både lite syrlig och torr med inslag av krusbär, grapefrukt och citronkex. Smaken är rättfram och inte direkt komplex men den har allt en somrig Belgisk ale ska ha. Tydlig men ändå måttlig beska.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Smakmässigt vill jag inte skjuta iväg raketerna och ropa hurra utan snarare är det känslan i munnen som gör att smakerna finner sin plats  och allt går ihop. Jag gillar den syrliga torra smaken av bären och frukten, den passande beskan och att smaken är lagom lång. En sommaröl ska kännas och vara lättdrucken, inte vara på tok för kraftig för att nästa flaska ska bli något att kämpa mot.

Sverige har ett gäng riktigt stabila bryggerier som sällan lyfts fram på det sättet de kanske förtjänar. Ett av dessa är nyblivna 15åringen Nynäshamns Ångbryggeri. De gör kanske inte alltid de mest märkvärdiga eller storslagna ölen den lagrade Smörpundet, Vinterviken eller varför inte Pickla Pils eller Bedarö Bitter är alla öl som både tycks om av en bred publik och som också har ållit bra kvalitet genom åren. Bryggeriet gör också ett husöl till Göteborgskrogarna The Rover och Ölrepubliken. Ölet som går under namnet Dundermörk Dedikerad IPA är en mörk IPA med tydlig humlekaraktär och sedvanlig rostad maltbas.

Nynäshamns Ångrbryggeri Dundermörk Dedikerad IPA

Utseende: Mörkbrun vätska med svart chokladfärgat skum.
Doft: Rostad malt som ger aningar av len, fyllig choklad, aska och kaffe. Enbart lite gräsiga toner vilket jag gillar då de ibland kan ta över. Det är mer fokus på rostade malten med en underliggande fruktighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Skönt fyllig kropp och rätt tung. Humlekaraktären är ren med örter, te, grape och andra typer av kryddor. Självklart är det en rejäl släng med rostad och mörk malt med ett fint torrt slut. Balansen är verkligen toppen och jag hoppas att Nynäs kan få med sig lite av den på SBWF i höst så att fler får prova den.

Betyg? – Bättre. Mild, men trots det oerhört bra smak med riktigt passande kropp. Den är stabil och kraftig men ändå oerhört lättdrucken. En av de bättre husölen och det är roligt att de vågar köra på något “lite mer speciellt”. Underbart fin med en redig burgare.

Vad är det första man tänker när man ser nedan bild? MankerBeer dricker Spendrups 2.1%’or? Det var även M2 och vår vän Balder från Ölrådets tanke när jag tog fram denna flaska som jag nyligen fick från våra kära tokar på Sea-Goat Brewing. Ölet är en upphumlad ale på 4.2% där jag i övrigt inte vet så mycket om ölet och den omdesignade Spendrupsetiketten sade inte heller så mycket om humlesorter, IBU eller öltyp – spännande. Sea-Goats öl brukar ha ett tydlig humlefokus och brukar alltid leverera så vi kunde ju inte annat än förvänta oss detsamma från denna, en öl som jag aldrig riktigt fick ett namn på utan som omnämndes Mellanöl.