Varje år släpper Sierra Nevada två stycken så kallade “wet hop”-öl, eller egentligen är det 3 om man räknar med Estate Brewers Harvest Ale. Wet hopping innebär att den färska humlen plockas, packas och fraktas iväg till bryggeriet där den åker ned i ölen inom 24 timmar. Numera tar sig vissa friheten att nalla lite lätt på både tiden och färskheten då vissa wet hop-öl har humle som plockats och direkt frysts ned varpå de skickats iväg. Tyvärr får man väl se det som ett nödvändigt ont då det trots allt är få platser som har färsk humle, logistiken att föra den direkt till bryggeriet och sedan direkt ned i ölet.

Men tillbaka till Sierra Nevada och deras öl. Med tre stycken wet hop-öl där ovan nämnda Estate Brewers Harvest Ale har humle från de egna humlegårdarna i Chico i Kalifornien så släpps årligen en Southern Hemisphere och en Northern Hemisphere (ibland under aliaset “Harvest Ale“). Skillnaden är att man på våren släpper Southern Hemisphere där man plockat färsk Nya Zeeländsk humle medan man på höstkanten, då humlen i USA är som bäst, använder humle från Yakima uppe i Washington. Vi svenskar har lyckosamt blivit rätt bortskämda med Sierra Nevada vilket är extra trevligt med just de här ölen som brukar uppskattas av såväl humlefantaster som de som bara vill ha en god öl. Med 60-65 IBU och humlad med Centennial (bitter- och aromhumle) och Cascade (aromhumle) så är det en rätt “lagom” IPA på 6,7%.

Som vår nya sida “Kommande Ölsläpp” visar så dyker Northern Hemisphere upp på Systembolaget 1a februari och då i T7-modulen. 1000 flaskor dyker upp och kommer i bombers på 71 centiliter för det rimliga priset av 89 kronor per flaska. Tyvärr hade jag ingen ost hemma den här gången men vi får väl ta och prova den ändå, humlekniven är vässad.

Sierra Nevada Northern Hemisphere

Utseende: En något rödare orange mörkt gyllenklar vätska med poröst ljust nougatfärgat skum med minimala till små bubblor.
Doft: Humlekotte, kåda och tallbarr. Sträv arom med grape och grapezest som fyller näsan med trevliga humledoft. Centennialhumlen ger den rough’a stilen jag uppskattar hos den, men det finns även aromer som påminner mer om lime och torkade blommor.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots att den “bara” har runt 65 IBU så har den mycket beska som direkt sätter sig i munnen. Det är tydliga inslag av grape och zest och en sursyrlig bitterhet övergår sen till en kanonfin efterbeska som sitter bak i munnen medan övriga munnen får sällskap av en fruktiga smak med lite persika. Balansen av att gå från att ha tuggat på en grape och druckit beskt te till att avsluta fruktigare och utan att tappa en tråd av beska är något jag imponeras stort av.

Betyg? – Bättre+. Det finns en anledning till att den här IPA’n ligger högt upp på ratingsite’er och att det är en uppskattad klassiker som kommer tillbaka, och snabbt tar slut år efter år. Då jag drack Southern Hemisphere (rätt ofta) i höstas så kom den lite i skymundan av den fenomenala Hoptimum. Men på egen hand började SH sedan växa på mig. Här, med Northern Hemisphere finns däremot vad jag tycker är en komplett öl gällande beska på en IPA. Det här är ingen dubbel-IPA, den har inga tresiffriga IBU’s men ändå har den en riktigt bra och framförallt genomgående beska som sitter kvar länge, men balanserat och lagom.

För mig är det här en riktigt bra IPA och gillar du IPAs med mer grape och tydlig men inte för explosiv beska så kommer du nog gilla den. Gillar du däremot IPAs med mer fruktighet och en integrerad beska så kommer du nog gilla den men inte vara lika överförtjust som jag är. Med tanke på att det är humlebrist och att ölpriserna kommer höjas så är alla högklassiga IPAs för runt 1 kr/cl prisvärda, Mikkeller Hop Burn High ligger ju på runt 46 kr för 33 cl. Så köp ett par flaskor och dela med en vän eller njut av själv, våren är snart här.

I fredags visade jag upp och skrev om Mohawks senaste brygd, tillägnad Texas Longhorns restauranger runtom i landet. Som jag skrev då så har ölet:

… fått namnet Philty Phil’s och är en American Pale Ale (APA) på 5,4% och med en IBU på 37.  I maltväg har det använts Pilsner, Munish, Biscuit och Carabelge-malt medan etysk humle har gett beska och smak medan dess arom kommer från Cascade, Centennial, Citra och Simcoe (även torrhumlad på den sistnämnde).

Tanken var att prova den med någon form av köttbit och valet föll på vad jag hade hemma – lövbiff som fick stekas på med lite röksås och het chilikrydda. Just öl och stek/kött är en kombination som kan bli hur underbar som helst om man vill förfina det in i detalj men som stadig köttälskare och någorlunda frekvent besökare på t.ex. Texas Longhorn och Saddle & Sabre så har jag konstaterat att du inte vill sitta och “findricka” öl till en stor saftig köttbit. Då passar en aromatisk och smakrik, men lättdrucken och lagom besk öl som kan balansera köttets saftighet och fett och eventuella tillbehör och deras kryddning. Så jag tror Phil kommer passa in väl och erbjuda en hemtrevligt husalternativ till redan existerande ölutbud.

Mohawk Philthy Phil’s

Utseende: Grumligt orangeljus vätska med ljusare botten och mörkare uppåt mot skummet. Skummet i sig är poröst, rätt tjockt och växer upp fint.
Doft: Just som jag anade så har den en torr citrusfräsch arom med inslag av både humleblomster, ljus malt och en passande fruktighet. Passande till mat med sin torra känsla som inte tar över eller förstörs av maten.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det börjar med en blandning av torr frukt, grapeskal och citrus samt inslag av gräs och torra kryddor. Med lite kryddstark mat (jag åt kryddade lövbiffar till) så kommer mer torr krydda, frukt och grape igenom och den påminner om en blandning av Sierra Nevada Torpedo och deras Pale Ale – vilket är ett väldigt bra betyg. Phil är lättdrucken men har en blommig fräschör och citrusbeska som sitter kvar utan att stama åt vilket gör den utmärkt som öl till mat och som sällskapsdryck.

Betyg? – Bra+. Starkt plus då den kommer passa ypperligt på Texas Longhorn. Det jag verkligen gillar är hur hetta i maten jag äter till ölen kommer igen samtidigt som ölen “baddar” smaklökarna. Med en relativt låg IBU men med en bra efterbeska och känsla i smaken så är det något jag tror kommer passa in riktigt bra. Hoppas den kommer i beställningssortimentet för med lite bra ruljans på den så finns ett bra alternativ till Sierra Nevadas Pale Ale som ibland kan vara lite äldre och sakna samma fräscha arom och smak.

Mitt sista tips? Släpp den på fat!

I början av januari drog stockholmskrogen Man in the Moon igång sin January Hop Madness, en IPA-festival som pågår mellan 3/1-2/1 och som erbjuder en massa gott på kranar och flaska. Bland de första ölen att kopplas på fanns bland annat  denna digra lista med goda humleöl. Det kommer fyllas på öl allteftersom och de har utlovat lite roliga saker från källaren.

Beer Here Hopfix (råg IPA)
Mikkeller Citra IPA
Mikkeller Summit IPA
Mikkeller Amarillo IPA
Mikkeller 19
Rated XXX
Djævlebrygg Dark Beast (cascadian dark IPA)
Indslev Hvede IPA
Hornbeer Julehumle IPA
Nøgne Ø IPA
Sierra Nevada Torpedo Extra IPA
Cigar City/Grassroots Neither Dbl IPA
Flying Dog Raging Bitch IPA
Rogue Yellow Snow IPA
Ridgeway IPA
Meantime IPA
Brewdog Hardcore IPA
De Molen Vuur & Vlam
Anders Dubbel IPA
Oppigårds Indian Tribute
Närke Internation Ale
Sitting Bulldog IPA
Mohawk Extra IPA

Med andra ord en jäkla lista, nu har bland annat Mikkeller 19 och Cigar City/Grassroots Neither försvunnit men ersatts med Rogue Brutal IPA, Jämtlands IPA, Flying Dog Double Dog DIPA och Raasted Festival IPA. Så än mer gott vid utbytena, de har även fått in en hel radda godsaker på flaska – något som först inte var i fokus.

Som IPA- och jänkarfantaster så var såklart både Manker och M2 på plats första dagen för att inmundiga lite IPA, men med så mycket att välja på och så mycket som är så gott blev det att gå “back to the roots”. Ett av mina favoritbryggerier är Rogue, som jag tycker gör lättdruckna och “lagom” öl. Deras Yellow Snow har jag tidigare druckit på flaska, men en flaska som då hade lite ålder på nacken varpå jag ville uppdatera mig och det blev mitt självklara val att börja kvällen med.

Rogue Yellow Snow

Utseende: Lite tjockare och mörkare orangegyllene vätska med krämigt skum som kladdar ut fint i glaset.
Doft: Mycket fräsch citrusarom utan att ha något visst som sticker ut, lite i sedvanlig Rogue-nivå. Men som Rogueöl tycker jag ändå att doften är väldigt milt humlejuice’ig med olika frukter under all fräsch citrus.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Beskan är mild på ett sätt som passar en session IPA (en mildare ipa du kan dricka flera glas av). Smaken har samma fräschhet som doften med gräddig fruktighet och betoning på citrusfrukter. Tycker den ligger riktigt skönt i munnen och är väldigt drickbar även om de värsta hop heads nog vill ha mer av en käftsmäll.

Betyg? – Bättre. Tycker den va finfin o smaken sitter kvar rätt bra. Saknas det en maltbas? Mnjae, kanske men jag tycker inte den är obalanserad eller spretig utan en bra IPA att sitta och dricka av en hel kväll.

Efter den gula snön provades Mikkeller 19 och Cigar City/Grassroots Neither som vi druckit tidigare och båda var lika bra som sist även om 19 gör sig bättre med någonting till (typ 19 Glas smårätter). Neither hade tappat lite kropp, men då har den också legat till sig någon månad, men trots det hade den samma fina smak av fruktpurée. Perfekt bevis på att IPA klarar sig bra även efter ett par månader. Vi smakade även lite av Djævlebrygg Dark Beast, en helt okey och något mildare cascadian dark IPA som dock inte övertygade mig helt. Då föredrar jag nog Stones ditos som har mer pondus. Bättre var i så fall Oppigårds India Tribute som var sådär syrlig och frukt- och citrusstinn som amerikanska IPAs är de de är purfärska, riktigt gott Björn!

Till slut fick jag så också pröva Eskilstuna Ölkulturs Anders Dubbel IPA, en öl jag alltid missar då den finns att tillgå där jag är. Med Pacific Gem, Citra och Columbus utlovas en rikligt humlig öl som dock ska variera i kvalitet enligt de som har druckit flera batcher av den, vad vet jag om det säger jag och tar in ett glas.

Eskilstuna Ölkultur Anders Dubbel IPA

Utseende: Mörk disig persikofärgad vätska med vitt kompakt skum med gräddig topp, så som jag vill ha dem.
Doft: Mycket aromer från humlefruktriket, lite som fruktpurée blandat med lite syrliga humlekarameller.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken har en stor samling fruktkarameller i sin skål. En oljig syrlighet som drar lite åt tvålhållet men som ändå är väldigt god. Däremot känner jag en aning bensin i smaken, vilket även övriga sällskapet kännar av. Det stör inte fullt ut, men är något som drog ned helhetsintrycket.

Betyg: Bra+. Smakar som en mildare Neither tycker jag. Mycket frukt och syrlighet med en bra beska och helt klart en IPA jag vill prova igen. För nu är det trots allt en liten varningstriangel runt det som jag uppfattade som bensin men det kan bero på allt från kranarna till att den kanske är väldigt färsk. Många IPAs tycker jag ska lägga sig i alla fall någon vecka för att växa in i smakerna då det i mitt tycke annars är lätt att hitta bismaker.
Det började bli dags att röra på oss då tanken var att vi dagen efter skulle avlägga ett lite längre besök och prova igenom än mer humlegodis. Med ett par single hop öl från Mikkeller på listan så blev avslutsölen något av det jag tidigare inte har provat – citran.

Mikkeller Single Hop 2011 Citra

Utseende: Tjock orangeröd vätska med kompakt skum.
Doft: Mycket citra så klart med sin karaktäristiska doft. Stor arom med dov frukt och viss nötighet. Passionsfrukt och grape med syrlighet och persika. Det doftar mycket och gott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra.  Liksom doften är den lika fruktig som aningen nötighet med stora smaker av citrus, grape och passion, stjärnfrukt och mango. Lite mer smaker än vad jag annars tycker citra brukar ha som annars dragit mer åt citrus och grapehållet.

Betyg: Bättre-. Inte den bästa av single hop-ölen, men håller en lika hög kvalitet och växer hela tiden på en. Olika intryck och olika smaker med bra beska och fruktkaramell. En bra öl att avsluta kvällen med och ett bevis på att single hop-serien Mikkeller har satt ihop verkligen är riktigt, riktigt bra.

Så är ni i Stockholm och har ett par timmar att slå ihjäl och humlesuger faller på, dra då förbi Man in the Moon och prova lite IPA, vissa är i Sverige för första gången och de har verkligen lyckats få till en bra blandning av IPA från olika länder och med olika grad av beska, humlesorter etc.

Under vår intervju med Mikkel under Stockholm Beer and Whisky Festival nu i höstas framkom lite av hans planer för framtiden. En, eller snarare två, av de ölen som skulle komma var en rejält humlad IPA i två olika versioner där skillnaden är att de är  över- respektive underjästa. Då dessa dubbel-IPA’s är på 10% och har en brinnande ananas som del av etiketten så är det ju mer än rimligt att man förväntar sig en humleexplosion utan dess like. Efter att tidigare i veckan ha provat Mikkeller 19 så börjar Mikkeller och humlegranater kännas lite vardagligt, så fram med en bit gruyere och ned med glaset i flaskan så kör vi.

Påminner igen om att prova era IPAs med diverse tilltugg, det kan vara allt från gruyere eller annan lite gräddigt fet ost till youghurtgodis eller liknande. Men prova er fram för att hitta era egna tilltugg som lyfter er upplevelse med ölet.

Mikkeller Hop Burn High

Utseende: Disig lätt gyllene orangefärgad vätska med cremefrägat skum som lämnar ordentliga rester längsmed glakanten.
Doft: Ordentligt med grape och citrus med nästan medecinsk fruktkaramell och en arme av vässade humlekottar. “hop burn”, ja för brännande humlekick i doften. Men mer än humlekotte så är det beska fruktskal och mogen apelsin, persika och annat gott som sprider sig i näsan.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är liksom doften – pang på och all in. Men det är inte tjock, klibbigt eller tung beska utan en grape och fruktfokuserad smak med mycket citrusskal. Först tyckte jag den var lite för påträngande, för trots lite karamellmaltsgrund så är det humlebesläktade smaker för hela slanthögen. Lagom oljig humlekåda för sältan sitter djupt in och gör inte att de 10%’en klänger sig fast i munnen. Påminner delvis om Pliny the Elder, vissa drag åtminstone med en massa smak som ändå har balans, och jag sitter lika glatt och smuttar på även denna.

Betyg? – Bättre(+). Nästan ett litet plus men jag tycker den är väldigt all in. Eller fan, den får ett plus. För jag tycker den lyckas hålla en magnifik balans (säger ett hop head) för att vara både 10% och såpass fylld med arom och smak. Det är fruktigt utan att bli enformigt, beskt utan att bråka och har en sälta och oljighet utan att bli tung. Grape och citrusfräsch och ja, det här är en av de där smuttar-DIPA’s jag gillar att finna. MEN, för de som inte är lika humlefrälsta så skulle jag sätta ett lägre betyg då den här IPA’n är väldigt explosiv på många sätt och nog av många kommer uppfattas som både obalanserad och för besk.

Tog lite av min gruyere till och tror nog man behöver en extralagrad gruyere för att den (ölet) ska göra sig bäst, nu tog ölet över och osten tog över efteråt även fast de goda ostkakesmakerna var där.

Förra veckan hade den efterlängtade Mikkeller 19 premiär på restaurangen 19 Glas i Stockholm. Ölen är Mikkels motsvarighet till den tidigare 10 där humlesorterna från samtliga “Single Hop”-öl får vara med i ölet (min recension av Mikkeller 10). Humlefördelningen ser ni nedan och jag tror han gjort mer än rätt i att försöka få balans på humlevariationerna och inte bara slänga ned stora mängder av allt, bättre att få karaktär på ölen och försöka få det balanserat. Simcoe, Citra och Amarillo dominerar medan t.ex. de lite annonyma Williamette, Mt. Hood och även mer bitterhumlesorter som t.ex. Nugget får vara mer i skymundan (behövs också mindre då de ska ge bitterhet mer än stora aromer och smaker).

På 19 Glas som är kända för sitt stora vinutbud och sin goda mat så fanns det även för kvällen lite bra förslag till ölen så jag valde ut 3-4 olika smårätter för att prova till ölet. Jag kommer dock att börja med att beskriva ölet och vad jag tyckte om det och sedan gå igenom hur jag tyckte det passade in på de olika rätterna. Peter och kockgänget på 19 Glas brukar sällan erbjuda mat som inte likställs med perfekt njutning  så kan rekomendera ett besök, vin- liksom öldrickare – eller nykterist, bara ni gillar god mat.

Humlefördelning:
Simcoe 17.14%
Citra 15.72%
Amarillo 14.29%
Sorachi Ace 10.71%
Bravo 6.79%
Colombus 6.79%
Cluster 4.64%
Warrior 4.64%
Cascade 3.57%
Centennial 3.57%
Palisade 2.86%
Challenger 1.43%
Galena 1.43%
Magnum 1.43%
Mt. Hood 1.43%
Tettnanger 1.43%
Nugget 0.71%
Super Galena 0.71%
Willamette 0.71%

Mikkeller 19

Utseende: Vacker mörk orangegyllene vätska med mörkare topp. Skummet är även det IPA-ljusgult och krämigt.
Doft: Balans är det första jag kommer att tänka på. Det börjar fruktigt och lätt med en fin mix av krydda och ljusa tropiska frukter. Trodde att den skulle ha mer sälta och ge aningar av klibbig beska, vilktet jag fick fel på då den är fruktigare än förväntat. Förutom fruktigheten identifieras grape och torrt gräs och just all variation gör att man får lite av allt, men är det nödvändigtvis något bra? Det är individuellt, men jag gillar doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tycker mig ana sorachi (dock utan dillen) och citra mer än frukterna från doften, men det avtar och lämnar mer smak av citrus och örtiga fruktskal. Sältan är mild och beskan modest vilket bidrar till en fortsatt balanserad öl. Samtidigt är den inte fjantig utan det är mycket smak och väldigt stor drinkabilitet, en bra sommaröl som man jämfört med t.ex. I Hardcore You skulle kunna dricka båda snabbare och mer av. Den saknar den klibbiga beskan och sältan som kraftigare öl har och går mer på en väldigt humlad IPA med lägre alkoholhalt än innan nämnda IHY. Fruktkarameller och apelsin med lite humlekotte ger en lång smak som sitter kvar riktigt bra. Mycket komplexitet och vill man vara elak kanske det blir rörigt, men god öl är det och en öl jag vill dricka igen.

Betyg? – Bättre(+)/Bättre+. Alltså ett högre betyg än vad jag gav Mikkeller 10. Det här är en lättdrucken IPA med mycket smak, arom och intryck. Balans och viss komplexitet utan att bli alltför avancerad vilket nog inte är vad som ska åtstadkommas. 19 humlesorter ska i, alkoholhalten ska ligga på runt 7% – ja, då blir det såhär.

Rätt 1 – Musslor och 19

Musslorna har leegat i äppelcidervinäger, karamell och granolja och de matiga musslorna är i sig underbart goda. Granoljan ger lite granton som blir perfekt med lite syra från vinägern vilket balanserar beskan och även sötman hos ölen. Men ölen tonar också ned gransmaken och syran och släpper fram en smakrikare mussla. Inget av ölen eller musslan tar över utan det går ihop väldigt bra, typexempel på hur olika smaker balanserar varandra.

Rätt 2 – Slarvsylta på rapphöna och 19

Här har man gjort slarvsylta av rapphöna med granolja på toppen, serverad med levainbröd. Den kompakta slarvsyltan påminner delvis om tonfisk på burk i konsistens och utseende, men är så god att det är svårt att inte vilja ha mer. Tyvärr tar ölen över här, vilket är underligt då slarvsylan känns lite “fet” och borde kunna släppa fram det fruktiga i ölen. Det finns fortfarande en bra fin smakbalans där maten känns mer och lite örter kommer igenom. Bra slut och gott här med.

Rätt  3 – Varm macka och 19

 Varm macka med västerbottenost och rödvinssönderkokt kött. Osten does it, en smörigt ostfet brödbit som smakar himmelskt med mjällt sönderkokt kött med lika mycket smak som konsistens. Blir nästan lite kola i smaken och tillsammans med ölen så kommer även lite sälta fram och beskan går bra mot det “feta” (för är absolut inte fetflottigt). Kvällens näst bästa kombo.

Efter två och ett halvt års bloggande om öl, ölresor till USA och smått ohälsosamma mmängder amerikansk öl så är det nu dags för årets sista recension, och mot alla odds handlar den om något så otypiskt typiskt som en brittisk IPA. Det är en av M2s nya favoriter, det rätt så nya brittiska toppbryggeriet The Kernel som får stå för ölen, en IPA med Simcoe och Centennialhumle. The Kernel är nog ett av Storbritanniens och kanske världens mer spännande nya bryggerier med sina små batcher som sällan distributeras alltför långt ifrån London. Vilket är synd då de håller en bra kvalitet och hyllas av en unison kör. Så tack till M2 som fann ölen på Bierkoning i Amsterdam. Så, nu dricker vi ut 2011 och tar baksmällan 2012!

The Kernel India Pale Ale Simcoe Centennial

Utseende: Gyllene orangedisig vätska med fint skum med porösare botten med krämigare krämfärgad topp.
Doft: Fräsch arom där den riviga Centennialhumlen med dess sälta går bra mot all grape och besk tropik från Simcoen.Fruktig utan att bli en fruktbomb vilket jag gillar, samtidigt som den är lite krämig (fruktkräm) i mixen av humledofter. Jag gillar.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är minst lika fräsch och “ren” som aromerna, om inte mer. Det börjar av grape, citrusskal och en fruktkaramellsyrlig simcoeboost för att gå över till en mitt med mer sälta och som dör ut i fin balans. Attans vad mycket smak den har utan att bli för besk eller överhumlad, här är ett bra bevis på att topp-IPA’s ska vara balanserade och brygda med medvetenhet snarare än att bara kötta ned olika humlesorter och ge för mycket smak och beska som till slut förstör mycket av helheltsupplevelsen.
Betyg? – Bättre+. Proppfull med smak och en balans och renhet som många amerikanska IPAs lätt virrar bort sig från, ja jag sa det! Fin fruktsyrlighet, lite sälta och en måttlig och passande beska gör det här till en bra IPA att avsluta året med. I med bottensatsen och det blir humlegrumligt och man förstår varifrån färskheten och smakerna kommer ifrån. Det här är gjort på bästa sätt, i små batcher och slipper resa långt. Stort tack till M2 för detta och Darren, se, brittisk IPA hyllas på Manker Beer!

Stort gott nytt år på er vänner!