Hur ofta dricker ni stout, en hederlig stout på runt 5.7% alkohol – utan lagringar på rumänska druvfat eller amerikanska barkbitar? Jag gör det inte, i alla fall inte så ofta som jag känner att jag borde. För just som en riktigt välgjord real ale från FFF, Skebo eller Magic Rock får det att krulla av glädje i munnen så kan en enkel schysst stout vara det som räddar ens dag. Tyvärr har de kommit lite i skymundan på samma sätt som många vanliga ales har fått ge iväg mer och mer utrymme till IPAs och när det idag är “mer är bättre”-tänk även på öl och vi gärna har “imperial” framför vad vi nu dricker så är det svårt att sticka ut med en vanlig stout.

Nu har vi dock fått en riktigt bra vardagsstout på Systembolaget – Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout. En oatmeal stout (stout med bland annat havremalt), på burk, för 19,90 per burk och från ett väldigt stabilt amerikanskt bryggeri – med andra ord är det svårt att finna någonting jag inte skulle tycka vara intressant med ölet. När jag tidigare har druckit det har jag tyckt att den var lite lätt, lite enkel och inte alltför smakfull – den var god, men det kom aldrig längre än till att det är en bra öl. Därför var det nu ett utomordentligt bra tillfälle att prova den på nytt.

Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout

Utseende: Lätt svart vätska med fint ljusbrunt skum som lägger sig rätt snabbt.
Doft: Mocha, lätt mjölkchoklad och ah, där är dem – de milda lättrostade kaffebönorna. Borta är kraften från alla imperial stouts och närvarande är mildare och gräddigare toner med barndomens mjölkchoklad och havregryn-i-mjölk-cocktails.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild och lätt i kroppen, fast på ett förtjänst fullt och bra sätt. Mjölkchokladpudding med havrens baddande smak och choklad, kallt hederligt dagispappekaffe och en snutt fruktighet i den lätt bittra eftersmaken. Två ord som sammanfattar smaken? “Inga konstigheter”! Lite citrus och beska från humlen ger riv mot slutet och gör att det drar sig lite snabbt i gommen vilket ger den variationen jag för något år sedan inte hade uppfattat som bra.

Betyg? – Bättre (+). Det lilla pluset får plats för att jag hade glömt hur mycket jag gillar den här typen av lättdruckna öl. En stout som en mild stout ska vara. Fyllig, lagom gräddig och full med choklad, mocha och snabbrostade inslag. Vissa inslag från humlen som hindrar den från att bli för lik dagisvänlig mjölkdryck. Grymt trevlig och inte allt för mycket att anmärka på. Snobbismen i mig skulle vilja ha lite mer av allt, lite annan kropp, lite mer tryck men då kommer ölfantasten i mig och ber min andra sida hålla käft och gå och köpa ett tjog burkar till – det är ju snart helg liksom.

Det är kul att prova nya saker; saker som man tidigare bara har läst om och som är del av något helt nytt. Som nu när en rad öl blev tillgängliga att ta hem via styckplock från Systembolaget. Alla små svenska bryggerier som tidigare har kämpat med att nå ut till en större marknad gick nu att prova styckvis och direkt via Systembolagets webbeställning – enkelt och smidigt.

Så när jag nu sist beställde årets glögg från Blossa så passade jag på att prova lite svensk IPA från det lilla skånska bryggeriet Charlis Brygghus. Jag följer bryggeriet på Facebook och har sett att de är ett av de bryggerier folk har passat på att prova öl från nu när de har fått chansen. Det som dock har gjort mig lite rädd är rapporterna om hur ölet, både från Charlis men också väldigt många andra har varit och hur “fel” den ofta har varit. Men friskt vågat hälften vunnet?

Så hem kom en flaska Charlis Ipalla, bryggeriets IPA som lanserades i februari i år och då det står bäst före 2013 på flaskan så blir jag lite orolig över hur fräsch den ska vara? Det här var mitt eldprov på vad svenska mikrobryggerier har att erbjuda, mitt första prov på vad som finns att plocka hem. Hur skulle det då? Förutom nedan recension på ölet så kommer jag senare idag att ge mina reflektioner om varför jag tycker som jag tycker, och det är nog bland det mest negativa jag har skrivit på länge, dock med en positiv avrundning.

Charlis Ipalla

Utseende: En lite mer mörkt gyllenorange vätska med ett tyvärr lite tvåligt löst skum vars utseende får mig att tro att det helt kommer att försvinna på ett ögonblick. Tji får jag och det ligger kvar som ett poröst lock länge än så.
Doft: En doft som har lika mycket nyslaget gräs, torra brittiska kakor och aprikos som brittisk jäst. Så tyvärr är ett av de första intrycken av denna helsvenska IPA att det är lite för hembryggt, men sen händer det saker. När jag slår till glaset och letar förbi jästen så är det humlehetta, fruktig parfym och söta citrusfrukter.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Vad in i… Redan innan jag har hunnit reagera är det något som kladdar sig runt i munnen och det är som en mixtur av sirap och vatten med maltsötma, massa humlehetta och en obalanserad syrlig sötma som inte alls borde vara som den är. Eftersmaken är av fenoler, lite pingisboll och en eftersmak av utkräkt fruktkompott efter en utspårad tonårsfylla. Eftersmaken är inte bara av beska utan av galla.

Betyg? – Sådär-. I min skala är det enbart öl med felsmaker eller som är direkt skumma som får riktigt låga betyg. En bra öl är en helt okey och god öl medan en okey öl är en menlös och lite tråkig sådan (tänk random lager som inte är massproducerad men absolut inte har direkt existensberättigande utanför vissa speciella sammanhang). Det här smakar obalanserad och fel trots att humleprofilen i övrigt verkar vara helt okey med rätt bra dofter. Smaken har vissa förtjänster men de är så får och flyktiga att jag skiter i det och går och häller ut denna lunchmacka worth av taskig IPA.

När trenden med IPAs (India Pale Ale) blomstrade som mest var det allt fler bryggerier som började kika steget längre och se hur man skulle kunna förlänga vågen genom att bygga vidare på en enligt försäljningssiffrorna och konsumenterna uppskattad ölstil. Att ha i belgisk jäst (Belgian Style IPA), vildjäststammar (Farmhouse IPA), extrema mängder humle (Triple IPA)  eller mörk malt (Black IPA/Cascadian Dark Ale) var inga nya påfund utan mycket hade redan gjorts tidigare och enligt mig med bättre utförande. Nyfikenhet har alltid vara en drivande faktor bakom inovation och  ofta var det någons smågalna ide som gjorde att man provade på att göra en IPA med blåbär samtidigt som man lagrade den på ekfat (påhittat exempel…). Tyvärr blev det likt mycket annat troll i ölvärlden och många började använda belgiska jäststammar “bara för att” istället för att förstå varför de gjorde det eller med en djupare vetskap om hur man gjorde det. Därav kritiken många amerikanska bryggerier har fått för deras veteöl eller varför vissa hävdar att holländare och belgare har svårt att göra riktigt maffiga IPAs.

Men det finns de som sticker ut, de som lyckas hitta kärnan i en av dessa IPA-stilar och som gör det riktigt bra och det är alltid lika kul att kunna lyfta fram dessa. Clown Shoes, ett bryggeri som jag har skrivit lite kort om i samband med deras välkomponerade mörka IPA Hoppy Feet 1.5, framstår mer och mer som ett riktigt stabilt bryggeri och det är verkligen kul att se att de lyckas lika bra med Belgian Style IPA’s som mörka IPAs – liksom “vanliga” ölstilar som Belgian Ale, IPA och Pilsner.

Jag beställde hem ett par öl över internet och passade då på att plocka på mig lite från Clown Shoes och bland annat då deras Belgian Style IPA Tramp Stamp. En IPA som visserligen använder en kanadensiskt ättnad belgisk jäststam från Unibroue och som har humlats friskt med Columbus, Amarillo och Centennial vilket bådar gott med en blandning av både fruktiga humletoner, humle med hög alfasyra och råare kryddiga humle.

Som en av dom som haft turen att dricka igenom en hel radda öl från det högklassiga holländska bryggeriet De Molen så  blir man både bortskämd men ändå ödmjuk för vad det är Menno Olivier gör, om och om igen. Många av hans IPA’s liksom porters är oerhört snarlika, snudd på tråkigt lika. Det är samma humlesorter, ofta samma maltsorter och överlag inte så stor skillnad. Samtidigt är det en viss skillnad och han vågar nästan alltid pröva nya vägar och mixtra med öltyper och vad som förväntas. Och på något jäkla vis så är nästan allting så himla bra. Så när valet nu föll på att öppna flaska 1083 av 1344 av Tsarina Esra från november 2010 så var det väl både med just förväntan men ändå lite vana jag anade vad som var framför mig. Ölen, en imperial porter på rejäla 92,9 IBU där Chinook och Saaz står för de gröna små kottarna drar direkt tankarna åt hans andra humlestarka porters och stouts.

Tyvärr ser vi inte De Molen alltför ofta i Sverige och förutom Monks-restaurangerna i Stockholm som har ett rejält utbud, samt de som har kvar av vad Brill & Co tog in så är det rätt skralt med de här ölen. I alla fall ett tag till, för en liten fågel gav röksignaler om att en ny importör snart ska ta in ölen i Sverige varpå vi förhoppningsvis kommer få en stridare ström av de här ölen. Men nu tillbaka till 18 cl ljuvlig imperial porter.

De Molen Tsarina Esra

Utseende:Mörk brunsvart vätska med ett litet ljusbrunt skum som snabbt dör ned till en ring runtom i glaset.
Doft: Aska och rök slås mot en vägg av gräsig och lagom fruktig humle vilket inte helt otippat ger en fruktigare humlekaraktäristisk porter. Massa malt som samlar ihop mörker och bränd bitter choklad  och krossade espressobönor vilket erbjuider en bittertorr finish istället för det idag så vanligt söta.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Som många andra De Molen-porters så är det en trevlig närvaro av aska, torr malt och lite bränd malt samt en näve humle med bränt gräs, citrus och viss humleolja. Humlen är tydlig mot slutet och ger fin krydda vilket erbjuder en inbjudande variation bland smakerna. Troligen den bästa portern från De Molen jag har druckit och det säger både något om ölen och om mängden rätt likasinnade porters De Molen har gjort.

Betyg? – Bättre. God och välbalanserat mellan det humliga och de brända portertonerna. Bränt torr men ändå humlig, och ja, är det bra eller är det tråkigt? Har man druckti 3-4 liksinnade porters från De Molen så förstår man att denna skiljer sig och är bland de allra, allra bästa. Samtidigt kanske det inte säger någonting för dig som läser, men jag gillar verkligen hur smakrik den är och tycker den lyckas hålla sig kvar på linan ovanför lejongropen.

Idag vaknar jag upp till en ny vecka, för även fast det är söndag så är det idag vi kan se framåt igen. Stockholm Beer and Whisky Festival är över och efter 5 besök på 6 dagar så är kroppen rätt tacksam för lite vila. Efter ett väldigt långt besök på fredagen  så var gårdagens besök, då jag skulle visa runt ett par vänner vigt att bli lite lugnare. Väl på plats så fick jag den eminenta iden att prova de tre stycken ofiltrerade tjeckiska pilsners som fanns på mässan; dels på grund utav den här diskussionen och dels för att min vän jag traskade runt med gillar tjeckisk öl. Förutsättningarna var på topp; jag var bakis och trött sedan fredagen och därmed var mina förväntningar låga och jag var mest sugen  på något läskande och enkelt – som en ofiltrerad pilsner? Även min vän som är en vann pilsnerdrickare fick agera domare och komma med inputs. Vilka var nu ölen som skulle provas?

På mässan fanns Staropramen Unfiltered, opastiröserad och ofiltrerad Pilsner Urquell samt Krusovice Musketyr  – vilekt också är ordningen vi skulle prova ölen i.

Staropramen Unfiltered, en ofiltrerad pilsner med 34% vetemalt och bland annat lite koriander. Förutom att den faktiskt ser väldigt trevlig ut med en rejäl krämig och välsatt “hatt” ovan på den disiga vätskan så är de första dofterna också förvånansvärt angenäma. En frisk fruktighet och den typiska något metalliska eller som-att-slicka-på-en-sten-doften som slutar med lite krydda. Smaken är även den helt okey och det är riktigt läskande och perfekt som första öl efter en lång fredagnatt. Kroppen är annars vad som gör ölet och en fyllig men ändå lagom öl slinker ned väldigt lätt. Däremot är det kanske inte något jag skulle se fram emot att få dricka igen, men som dagen efter-öl, en läskande öl nere vid bryggan på sommaren eller till gedigen tjeckisk husmanskost så passar det utmärkt.

Näst på tur var den nu i höst så omtalade ofiltrerade och opastöriserade Pilsner Urquell. En öl som i dess rätta omgivning framhållits som en av världens bästa öl – och med de orden så måste jag ju bara testa den igen. Jag har provat den samtliga år jag har varit på mässan och den har funnits och första året tyckte jag att den bara smakade majschips, andra året att den bara smakade illa och nu i år? Utseendet är ungefär som med Staropramens dito ovan, men med ett lite mindre krämigt skum och en lite klarare vätska. Doften har tendenser av blommig humle, ljus malt, jäst, metall och typ där slutar det. Nu har fatet stått ett tag och ju längre det står desto mer försämras ju kvaliten, en nackdel med pr-tricket att frakta dit en enorm trätunna att ha ölet i. Smaken är liksom doften förvånansvärt blommig och frisk, men inte alls lika fyllig och runt som Staropramen. Säd, metallpinne och lagom vetekryddighet.

Sist ut var så Krusovice Musketyr. Utseendet är som en blandning av de två föregångarna med en mellandisig vätska och ett skum som är rätt så krämigt men kunde ha gått ett bättre öde till mötes. Dofen är lite ‘off’ men har lite apelsinskal, jäst, syrligt hö och vissa spår av malt. Det doftar inte helt rent, vilket var en känsla som kom tillbaka vid smaken där ölet liksom båda konkurenterna ovan har en bra fyllig kropp. Men den är jämförelsevis lite tunnare och smakmässigt har den en syra som inte borde vara där. Lagom besk, lagom söt, helt okey fyllighet men nog den jag tyckte sämst om utav alla tre. Mycket ligger i kroppen och en pilsner ska vara mysigt fyllig, krämig och ha en balans av järnkaraktäristisk jäst, viss blommighet och både lite beska och sötma – detta hade inte Krusovice’en lika mycket av.

Så hur sammanfattar vi det här testet då? Ingen av ölen var för mig några enorma höjdare även om Staropramen Unfiltered faktiskt fick ett väldigt bra betyg och är en öl jag utan tvekan skulle kunna dricka vid rätt tillfälle igen – så den var min vinnare. Framförallt hade den rätt kropp och munkänsla och den bästa smakbalansen. På andra plats kom Pilser Urquell med sin opastöriserade och ofiltrerade pilsner – vilken var som Staropramens fast nedtonad och det märktes att fatet inte var helt nyöppnat. Sist kom så Krusovice Musketyr som inte alls höll samma nivå som de två tidigare ölen, men här tror jag också att man på en tjeckisk krog hade behandlat ölet lite annorlunda än bortglömt i en liten monter längst in i Hall II.

De Struise Brouwers är inte bara med på årets mässa med en hel trailer fylld på fat av några av världens bästa öl och de är inte heller bara ett av världens bästa bryggerier. Utan vad Struise är för mig är ett bryggeri som lyckas blanda och ge bland ölstilar och påhitt utan att någonsin hamna under “riktigt jäkla bra”-nivån. Visst har jag provat ett par öl från dem som har varit besvikelser men generellt så är man bland de stabilaste bryggerierna jag känner till. Det som gör att bryggeriet verkligen står ut är att de ständigt vill utveckla många av sina öl vilket syns i att de har frysdestillerat vissa öl, med andra ord så har de kylt ned ölet så att vatten fryser varpå en alkoholstarka vätska blir kvar (tänk BrewDog Tactical Nuclear Penguin).

Struise har ett “beer recrystallization project” där man gör just detta med sina öl och ett par av dem finns på Stockholm Beer and Whisky Festival men om Five Squared, baserad på bryggeriets Quadrupel X, gör det får ni fråga de pratglada och ytterst trevliga herrarna Urbain eller David om. Ölet som är på hela 25% (därav namnet) togs fram i runt 216-240 flaskor som alla såldes för 100€ styck för välgörande ändamål och då det är förståerligt att en flaska är lite dyr så tycker jag ändå att ni ska fråga på mässan om de har ölet. Denna flaskan öppnade hederskyffen Jens på Pressklubben i Stockholm för att så många som möjligt, som vågade sig på den, skulle ha möjlighet att prova något väldigt speciellt. Nördigt, javisst, men läxa lärd – kom ihåg namnet De Struie Brouwers. Imorgon släpps också tre versioner av deras väldigt goda julöl Tsjeeses på Systembolagets weblansering – passa på att beställa en av varje och ha en liten julölsprovning redan i oktober?

Struise Five Squared

Utseende: Trögflytande mörk klarorangebrin vätska utan direkt skum. Små jästflarn simmar runt i glaset.
Doft: Allting som en bra quadrupel har men med mer sötma, mer kletighet ochonekligen mer kraft från alkoholen. Men här kan bryggerier som BrewDog m.fl lära sig något för det doftar inte spritigt. Däremot är det en vuxen och explosiv arom med extra av allting. Kolakaramell, äpple, sirapsklubba.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Där briserar allting och smakerna säger hej mun, hejdå Manker. Styrkan är ofrånkomlig men likt en riktigt bra likör eller avec så är det delad njutning jämfört medmycket liknande. Det är sjukt starkt för en öl men alkoholen känns ölig (typ Sam Adams Utopias) mer än spritig. Sötman är inte där för att lura dig att tro att det är en feg öl utan för att den är kraftig och väldigt god. Smakerna då? Mnjae, annan typ av karamell, kola och säg något fruktigt? Eller så är den inte så klar i smakerna och det är det som gör den bra.

Betyg? – Bättre(+). Jag ljuger om jag säger att det är en öl för alla men 5-10cl serverat som en elegant, komplex och ytterst vuxen bomb, ja då är den mer till sin fulla rätt. Jag tycker vare sig att den är på tok för alkoholstark och spritig eller klibbigt söt – om man jämför med liknande öl frå andra bryggerier, men det gör den inte lättdrucken eller förlåtande utan det är en rejäl beat up din mun och lever kommer att få.