Om någon skulle skriva en bok om utvecklingen utav craft beer de senaste 5 åren så skulle säkert en väldigt stor del utav den vara inriktad på humleriket och allt som har med IPA, DIPA, TRIPA, SNIPA, RIPA och gud vet vad jag kan ha glömt. Ser man tillbaka på äldre ölböcker så gavs IPA eller humlefyllda öl knappt något utrymme alls, de var helt enkelt inte “the shit” då. Istället var det olika typer av brittiskt influerade alestilar, mer belgo och även inslag av öltyper som vi knappt finner idag. En ölstil som fått ge vika när den köpande massan idag önskar öl är mild ale, en ölstil idag som ofta likställs med lägre alkholhalt, annonym karaktär och som ett substitut för törstsläckande lageröl.

Men under 1800-1900 talet så var “milden” desto vanligare och betydligt mer populär. Sedan kan man lätt lura sig att tro att ölstilen var densamma år 1800 som på sent 1900-tal, vilket inte är helt korrekt. Pretty Things Beer and Ale Project ifrån Cambridge, Massachusetts har velat ändra på synen av vissa ölstilar och har tagit fram en serie de kallat Once Upon a Time där de såhär långt har släpps sex stycken olika öl baserade på recept från svunna tider. Eller vad sägs om en IPA från 1855, en DIPA-humlad mörk ale från 1901 eller så dagens två öl – två olika typer av mild ales – en från 1838 och en från 1945. 107 år delar de bägge ölen vars recept kommer från samma bryggeri och av samma öl (X Ale), dock med 107 års ölutveckling och trender däremellan.

1838 var ölet en klart mer humlad, populär och på flera sätt större och kraftigare öl än vad den var 1945. Ölet bryggdes med enbart Pale-malt, Kent-humle och utan några som helst antydningar på att det skulle göras mer än så. Ölet var starkt, 7,4% och jämför med vad många ser som en mild ale idag så var ölet ljust till färgen.  Kring andra världsklriget eller mer exakt 22 februari 1945 så hade mild alen verkligen etsat sig in hos britterna men tiden efter första världskriget och under rådande andra världskrig så hade man fått skära ned på mer än bara maten. Ölet hade exempelvis fått en mycket lägre alkoholstyrka och låg nu på 2,8%, ölet var inte bara mörkare till färgen utan maltbasen bestod nu av fem olika typer av malt och man använde också bryggsocker. För att ge en sista dödsstöt till det som var en X Ale 1838 så hade humlen skurits ned till en femtedel av den ursprungliga mängden.

När uppmaningen tydligt står klar att de ska provas mot varandra så kan vi ju inte annat göra, så upp med båda ölen i var sitt glas och låt bäste årgång vinna.

Once Upon a Time, November 22nd, 1838, X Ale

Utseende: Mycket riktigt är ölet mycket ljusare än vad jag kunde tro, ljus apelsinjuicefärgad vätska med ett vitt skum som pyser ner till lite rester kring kanten.
Doft: Aromen har en klar humlearomatisk kryddning med fruktig citrus, apelsin och torr herbal humletouch. Ljus malt, en lättsyra men med en ren framtoning och på många sätt får jag tankar om att en Sierra Nevada Pale Ale skulle kunna dofta såhär om den fått stå för länge.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken påminner om Sierra Nevadas Pale Ale med dammigare smak. Grapefrukt, apelsin och en sträv kryddning men med en kropp som är mild och lättdrucken. Inslag av stenfrukter och ljus malt mot slutet. medel bra.

Betyg? – Bättre. Tänk er Sierra Nevadas Pale Ale och den beskan och citruskaraktären och så tar man och blendar den med Ölvisholts Skjalfti med en ren, pale smak med tydlig malt och viss örtighet – då skulle man få något som liknar det här. Oväntat besk och längre ifrån en modern mild ale än vad jag skulle kunnat tro. maken .

Once Upon a Time, February 22nd, 1945, X Ale

Utseende: Här är utseendet rätt basic; mörk karamell till färgen med ett litet ljusare skum som stannar kvar bättre än den äldre varianten.
Doft: En rent ut sagt enkel och trist arom. Karamell, syrlig sötma och om man vill kanske en nöt eller två. Ren och bra, men man märker att det har skett otroligt mycket. Det här är inte en öl att sitta och dofta och njuta av.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig rökighet som är det enda som livar upp och skapar variation mot det annars helt karamellsmakande ölet. Mild och smakrik av det lilla den väl smakar, men utan komplexitet eller spår av humle. Om tankarna innan var mot humlade pale ales så är det närmare till hands med en urvattnad Newcastle Brown Ale.

Betyg? – Bra(+). Sett till vad det är, en mild ale på knappt 3% så har den väldigt mycket att ge. Du kommer hem från fabriken och tar dig en pint mild, där och då fungerar det. Men provar man den såhär sida mot sida mot den andra versionen så är det två helt olika öl där den här är ljusår ifrån att ge samma kick. Skulle man däremot släppa den här på ICA, Hemköp, COOP etc så håller den mycket bättre kvalitet än många liknande mörkare lågalkoholöl.

Ett av tre nya amerikanska bryggerier som anlänt till Sverige genom Brewery International under året är Redhook Brewery, ett bryggeri som tillsammans med de båda andra sverigenykomlingarna Kona Brewing och Widmer Brothers ägs av Craft Brew Alliance (CBA). Bryggeriet grundades i Seattle 1981 av Paul Shipman och Gordon Bowker men genom en sammanslagning 2008 mellan Redhook och Widmer och 2010 med Kona så har man kunnat maximera sin produktion och distribution och sedan mars 2012 finns man också på NASDAQ under namnet BREW (tidigare HOOK). Totalt äger Widmer Brothers 18% av bolaget medan Anheuser-Busch InBev är en större ägare med 32.2%.

Men nog om sådana tråkigheter nu, nu ska vi snacka öl. Två av ölen vi kommer finna från Redhook är deras ESB och Long Hammer IPA. Deras ESB som togs fram 1987 är inspirerad av traditionella brittiska bitters och har kommit att bli ett av bryggeriets mest kända öl. 5.8% stark, lite mildare humleschema (Alchemy, Willamette, Centennial och Crystalhumle, 28 IBU) och en ren maltbas (Pale, Caramel och Carapilsmalt).

Deras Longhammer IPA har även den viss inspiration från de traditionella brittiska kusinerna men har torrhumlats med Cascadehumle för att ge lite extra arom utan att ta över i smaken. Även i den 6.5%’iga IPA’n har man Alchemy och Willamettehumle förutom nämnda Cascadehumle, vilket ger en lite mildare beska och humletryck (44 IBU).

Redhook ESB

Utseende: Gyllene orangefärgad vätska med ett litet vitt skum som falnar ihop till en lätt hinna.
Doft: En “amber ale”-artad doft, med andra ord aningen kryddig med inslag av citrus, torra blommor och ljus malt som då och då ger intrycket av mattare karamellmalt och deg. Doften är kanske inte ölets starkaste sida.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Karamellkola som växlar mellan en torr, fadd maltighet och inslag av röda bär samt honungskakor. En viss beska smeker kvar i munnen men ölet får en torrare finish vilket ökar dess lättdruckenhet.

Betyg? – Bra. Lättdrucken, det är den och den fungerar bra med ostarna och tilltuggen vi hade vid sidan, men lär fungera bättre med vällagad och enklare maträtter. Tyvärr kan jag tycka att ESB’s likt vissa pale ales ibland kan tappa lite när de reser, vilket har med allt från lagring, till hur de hanteras i form av värmeväxlingar m.m men vilket tyvärr leder till att de ibland blir lite fadda och får unkna, syrligare inslag.

Redhook Long Hammer IPA

Utseende: En matt halmgul vätska där skumkronan är lätt vitfärgat, rätt porös men kortlivat.
Doft: Ren arom med grapefrukt, en släng persika står för de fruktigare tonerna, grapeskal och lätt torkad, nästan herbal gräsäng. Viss karamellighet för att ta ned de humlehärledda tonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Försiktig men fin smak av grape, gräs och persika – påminner om en väldigt nedtonad Modus Hoperandi med en näve extra karamellmalt. Stor drickbarhet och lagom humlebett för att stilla behovet av en bitterkick, däremot utan att lämna större smakminnen än såhär.

Betyg? – Bra(+). En väldigt snäll, mild och balanserad IPA. Måttlig, på ett positivt sätt. Brygd för att passa flera olika tillfällen, vilket den lär göra – en allround IPA av bra klass sett till utbudet vi har här i landet. Men kom igen, ölet är måttligt humlat, så att förvänta sig explosioner utav tropisk frukt och beska gröna kottar från Willamettehumlen är som att förvänta sig oxfile före hästkött i en lasagne.

Under fjolårets Stockholm Beer and Whisky Festival kunde de med nyfikenhet och sökande blick se att det stod en rätt så annorlunda flaska i Mohawks monter. En 375 milliliter stor flaska, med orange etikett och gyllene folieklänning på dess topp. Den togs inte fram och innehållet i den spännande flaskan annonserades inte öppet. Men var man just nyfiken och hade sökande blick så kunde man om man hade tur och Stefan Gustavsson råkade stå där också få smaka på ölet som flaskan innehöll. Ölet var 17.2% starkt och etiketten avslöjade att ölet var bryggt i belgien, hos De Proef och att dess namn var Double Rocket. När vi bad Stefan berätta något om ölet så var det delar av allt från öl, vin och sprit som nämndes, ölet skulle med andra ord vara något nyskapande och annorlunda – hört den förr? Så med viss skepticism över hur väl vi små futtiga svenskar faktiskt kan vara inovativa ölkreatörer så provade vi ölet – och blev kära, han hade ju banne mig lyckats!

Nu kommer äntligen ölet på Systembolaget nästa fredag (T7 11079 Mohawk Double Rocket Sverige 375 ml 99,10 kr 720 flaskor) och med ett par månaders tid på lagring så kommer ölet ha stillat sig, växt ihop och utvecklats. Tar du en Russian Imperial Stout och adderar allt som du annars har i en Imperial IPA, matar den med så mycket sockerarter att den håller på att få diabetes för att slutligen dela upp den på två helt olika bourbonfat. Då är du inte bryggare, du är galen och har skapat en “Belgo-American Barel Aged Barley Wine Style Ale”.

Ja, ölet är rätt starkt, ja ölet har en framhållen sötma, ja ölet är mäktigt och inget du ska hälla i ett pintglas (kom igåg den Bengt, det är en sippöl!). Men allt det här är det som jag i höstas tyckte gjorde ölet så makalöst bra, komplexiteten, variationen, att det hölls ihop. Men var den lika bra nu?

Mohawk Double Rocket

Utseende: I det lilla provglaset kommer en dassigt disig mörkbrun vätska som trots disigheten är rätt klar. Ett ljusbrunt litet skum kröner toppen och om någon skulle säga kolsyrat sirapsvatten med massa socker och kolasås så är det rätt nära.
Doft: Alkoholhettan slår hål på den framträdande sötman med nätta teskedar av honung och blir därför inte så aggressiv att du ryggar tillbaks. Kletig sötma som man känner kommer att växa med tiden, men också en kar bourbonarom med vanilj, råsocker och kletig och fruktig beska från humlen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Den kletiga sötman slår sig fast på smaklökarna med små hullingar som vägrar släppa med resultatet att en skön sötma rundar upp tonerna av massa röda bär, värmande äpplesprit och päron. Inslag av belgisk jäst och gräsig, riviga humleaningar som bygger på med hettan från alkoholen.

Betyg? – Bättre/(+). Det här är en öl i min smak, som dock lär skilja sig lite mot vad andra lär tycka som säkert kan finna ölet för starkt, obalanserat, sött eller hitta någon avtrubbad smak eller doft här och var. Jag däremot tycker att det här är en perfekt öl att hälla upp en 5-6 cl av i din lilla cognacskupa och sedan smutta på medan ölet för öppna sig och värmas upp en aning. Häll det inte i ett stort glas eller försök att dricka för stora klunkar, då blir det en annan öl. Tror dessutom att det är en öl som kan få mer komplexitet av vidare lagring.

Förra året annonserade Sierra Nevada att man skulle släppa en återkommande imperial stout vilket därmed skulle bli bryggeriets första. I oktober släpptes så också Narwhal som fick göra Bigfoot och Hoptimum sällskap i Sierra Nevadas så kallade High Altitude Series, en trio öl som är lite större, lite kraftigare och lite mer samt släpps om 4-pack, något åtminstone Bigfoot inte gjort tidigare. Magnum och Challangerhumle fick stå för humlegivorna för att ge en beska som kunde ge komplexitet till ölet utan att bidra med alltför mycket smak medan en rejäl maltbas med bland annat Choklad-, Carafa- och Two Row Palemalt. 10.2% alkoholstyrka och ja, ölet släpptes på fat liksom på flaska men det är bara flaskor vi finner här på hemmaplan.

Sierra Nevadas svenska distributör Wicked Wine har fått in en första sändning som ska finnas ute på krogarna nu men vi får se hur distributionen blir framöver och hur tillgången kommer att se ut. Jag hoppas verkligen, verkligen att vi ska få se mer av den här ölen för det är befriande att se ett bryggeri satsa på imperial stouts utan tillsatser såsom chili, ekflarn eller liknande och som inte heller känner att man direkt måste lägga den på någon typ av fat.

Utseende: Redan i glaset är det en elegant skapelse med härligt stouttjock mörksvart vätska som krönts med ett espressofärgat skum.
Doft: Som att dofta på en påse med chokladdoppade kaffebönor där mörkt rostad malt slingrar ihop sig med sötare, lena inslag och små hintar om humlekottar, lakritspuffar och väldigt torkade plommon. Det är en rejäl doft som jag ändå tycker att man håller på en bra nivå och jag glömmer snabbt att ölet är på 10.2%.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fint tryck i smaken och nu börjar alkoholstyrkan ge sig till känna och även fast jag personligen inte tycker att det är för mycket så kan vissa nog uppfatta den som lite “stark”.  Ta en shot starkt kaffe och tugga snabbt i dig både en söt och en saltlakritsstång så får du nästan alla smaker ölet på samma gång ger dig. Rund och lagom söt med en alkoholhetta som maskerar sötman något.

Betyg? – Bättre(+). Glatt förvånad över hur fint smakerna går ihop och hur förförisk den är. Snäll munkänsla och både lite rivig alkohol och kraft i smaken som len mörk choklad och mild sötma. En öl att värma sig med lika mycket som en som kommer att gå utmärkt med ostar, desserter och sena bröllopskvällar.

Ni kanske känner igen Bryghuset Braunstein? Ja, nej? I Køge i Danmark öppnade familjen Braunstein Poulsen 2005 både bryggeri och destilleri, 7 år senare var det också här som Mikkeller började destillera sin sprit. Men det skulle inte heta “Bryghuset” om man inte också gjorde öl. Runt 50 olika öl har man släppts sedan starten och varje år har de släppt en årgångsöl kallad Heritage. Öltypen har varierat även om det främst har rört sig om olika typer av doppelbock’ar och imperial stouts. 2005 och 2006 släpptes den första Heritage, där 4300 flaskor fördelades över ett par år och där 2000 flaskor hölls kvar till 2006, 1000 till 2007 och resten till 2008. Tanken var att man skulle brygga något annorlunda varpå valet föll på ett extra starkt mörkt lageröl. 2006’an vart 10.5% stark och nu lagrat över 6 år så var det en komplex öl vi förväntades få prova. Kikar man på gamla omdömen från 2006 så är det smaker som komplex sötma, fyllig och rejäl smak samt torkade frukter och alkohol som är återkommande, alla karaktärer på ett öl som brukar förändras lite varje år och därför borde vara väldigt annorlunda nu 6-7 år senare. Senaste vi hade det här ölet på Systembolaget så var det 2009’an som var på besök (stor svart cylinder med grön etikett på) men efter att ha provat 2006’an och sett hur ölet lagrats så vore det kul om det skulle komma lite strörester från den här serien eller eventuellt framtida släpp till Systembolaget.

Braunstein Heritage 2006

Utseende: Färgen på ölet går mort mörkare chokladkolanbrunt med ett lättare nougatfärgat skum. Tätt och fint.
Doft: Jästa mogna frukter nedrört i en fyllig karamellsås med rönnbär och sådär härligt torra och syrliga röda bär. Redan i näsan märks en viss komplexitet och ölet verkar i alla fall doftmässigt ha lagrats väldigt väl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Utvecklad frukighet med jästa röda äpplen och vissa antydningar till mogen stark belgisk ale med nedtonad och efter mer än 6 års lagring rätt mättaad sötma. Varje klunk är lika balanserad mellan sötma och torr syrlighet och det är svårt att gissa att ölet börjar närma sig lågstadieålder.

Betyg? – Bättre(+). Läser man om andra som har öppnat ölet efter bara 3-4 år så har det varit en mer markant sötma och kolakaraktär på ölet som nu försvunnit vilket jag tror har gjort det väl. Personligen gillar jag torra, sursyrliga bär, och i och med att ölet inte är matt eller har antydan om oxidering så är det bara att konstatera att man har haft tur som provar flaskan nu. Det här är också ett till exempel på att öl ofta lagras i kurvor där de ibland kan tappa lite i något år innan andra delar av ölet har hunnit ikapp och börjat växa till sig. Generellt brukar humlen naturligt mattas av, likaså sötma och karaktär från exempelvis frukt, bär och fatlagring där det sista blir mer komplext och balanserat jämför med när många fatlagrade öl är “färska”.

Det kanske låter underligt, konstigt, till och med allvarligt? Men vare sig jag eller M2 dricker just nu öl. M2 har sedan december haft som löfte med vår vän Kristopher på Kornmalt & Humlekottar att avstå öl under januari medan det för min del var en effekt av ett “trevligt” nyår (tvärtemot min uppmaning). M2 får dock dricka lättöl och liknanade uppjästa drycker medan det för min del främst är vatten och bröd som gäller – ett straff värdigt en vinnare? Hursomhelst, det som är intressant med att köra såna här prövningar är att man testar sig själv till att se varför man egentligen dricker öl. Är det för berusningen eller är det för att det är en jäkligt god dryck som passar för så många olika tillfällen? Vi får väl se och jag kommer garantera lacka ur på mig själv snart.

En annan fördel är att man, eller inte jag då, kan prova på alla de öl vi finner i landet som inte är starköl. Exempelvis den klassiska och nu väldigt aktuella Carnegie Porter, i 3.5%’iga versionen. En öl som finns på nästintill alla matbutiker och som för med sig både svensk ölkultur, tradition och väldigt bra smaker. Carnegie Porter är verkligen en svensk klassiker och jag vet få som aldrig har provat den. Själv dricker jag sällan den här typen av alkoholsvagare öl då jag lika gärna kan ta en starkare dito som ofta brukar erbjuda mer smak, men det är en bra öl att ha i hemmet och som i annat fall passar gott i en gryta eller som smaksättning på diverse maträtter.

Carnegie Porter 3.5%

Utseende: Lätt ljusbrunt skum som falnar bort rätt snabbt ovanpå den mörkt chokladbruna vätskan.
Doft: Inslag av snäppet syrligare choklad, chokladgodisar och lite mocha. Sötrostat vilket påminner lite om chokladkaffemixen bättre kaffebodar ibland kan erbjuda. Dammigt torrt mörkt julbröd.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra lagom kolsyra. Måttlig kropp vilket passar. Smaken har lite mjölkartad laktosyra i sig som går bra med chokladsmaken vilket känns juligt och mysigt; som att sitta i en alpstuga och dricka varm choklad och kaffe innan man tar första ölen. Lagom doserat kaffeinslag från den inte alltför hårt, men ändå tydligt rostade malten.

Betyg? – Bra. Det här smakar som en bra matporter, fast med lägre alkoholstyrka och mildare kropp. Ibland kan jag tycka att den får metalliska inslag och en blaskighet men desto oftare smakar en bara gott. Med risk för att låta alkoholiserad så tycker jag ändå att det är en öl jag skulle kunna dricka istället för läsk när jag vill ha något smakrikt till maten eller istället för en läsk.