Som vi tidigare berättat, inte minst jag, så pågår det en rejäl ölboom i Florida i USA och ett av de nyare bryggerierna är precis som många av de andra en bryggpub som hoppas på expansion och att man ska kunna leva livet på ölen är Angry Chair brewing från Tampa i Florida.
Angry Chair är ett bryggeri som man bara har sett till på en del olika små festivaler och som då varit väldigt uppskattade. Bland annat var det ett av utropstecknen på Cigar Citys Hunahpu Day förra året.

Den 6 november öppnades slutligen dörrarna för bryggeriet och bryggmästare Ben Romano. Om namnet klingar till så är det för att han tidigare var bryggmästare på Cigar Citys pilotbryggeri. Där han har fått sig en gedigen utbildning i om hur man kan göra experimentella öl. Experimentella öl är en del av deras mål är att göra bra, men framförallt ska man inrikta sig på lågalkoholhaltiga öl. Jag är så klart väldigt peppad att prova detta öl då det är en kul stil att prova, det kan vara precis hur illa som helst och sen hur bra som helst. På flaskan står det lite lagom skönt, ”Behold our first bottling. If You have one of these you’re one of the coolest people we know. Congrats.” Flaskan är skickad exklusivt till oss på MankerBeer, så det är med stor del stolthet, men även med en stor smula ödmjukhet vi tar oss an denna flaska. Det visar vilken respekt Sverige har där ute i ölvärlden och det tycker jag är lite häftigt. Sen låter det väldigt exklusivt med, men det är bara för att man är i uppstartsfasen och istället har vi blivit ett experiment för att se om det blir bra och för att man vill veta hur det smakar här på andra sidan atlanten.

Detta är en berliner weisse, florida style så det är med mycket exotiska frukter, bland annat guanabana, passionsfrukt och guava. Vill då passa på att påpeka att jag bara har smakat på guanabana en eller två gånger och kan inte riktigt ge ett fullständigt utryck för vad det smakar.

Angry Chair – 3 little birds

Utseende: En ljus gyllene öl som är otroligt dimmig. Inte konstigt med tanke på att det är vete i ölen. Enormt stora bubblor lyfter mot toppen och ett stort kritvitt skum försvinner väldigt fort. Det nästan sprakar om ölet och jag börjar bli lite rädd för att jag fått en infekterad flaska.
Doft: I doften kan man inte känna något av en infektion, men det fortsätter att spraka högt. Doften för mig är slående av yuzu, även om det inte ska finnas i ölet, samt en mycket trevlig doft av ananas, grapefrukt och passionsfrukt.
Smak: Oroligt bra! I början är det inte helt olikt den gamla svenska läsken Loranga då den är på tok för kolsyrad och väldigt juicig. När kolsyran lagt sig så är jag lättad, för den är inte infekterad! Smaken är som att dricka tropisk juice. Enormt mycket smak av de tropiska frukterna, yuzu, ananas, persika och med passionsfrukt som pricken över i innan den sakta övergår i början av en fruktig syra till en mjölkig syra.

Betyg? – Bättre+. Aningen obalanserad med den enorma kolsyran vilket drar ner betyget en aning, men när detta lagt sig blev det en otroligt uppfriskande öl, precis det man förväntar sig av en öl i stilen. Har bara provat en florida weisse i samma höga klass och det är Funky Buddahs Passionfruit berliner weisse. Balansen återfås och i avslutningen märker man den verkligen då den långsamt glider över från juicen till syran som avslutar en berliner weisse. Denna syran är inte enorm utan bara len och inte för mycket vilket annars är en tendens i stilen.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Ja, ni är nu vana vid den ingressen då min serie om bortglömda klassiska öl fortsätter. Efter Pilsner i form av Jever belgo genom Rochefort 10 och Bitter med London Pride är det nu dags att kika på en klassisk IPA.

I Sverige tror vi ofta att en IPA ska vara den mest humlestinna och beska ölen man kan få tag på. Men det finns några få bra exempel kvar på hyllorna som är mer typriktiga mot den “riktiga” IPAn. En av de brittiska som använder sig av amerikansk humle men ändå försöker hålla sig till den mer typriktiga IPAn är skottska Belhavens Twisted Thistle IPA som finns på Systembolaget för 17,30 kr.

Nyligen bytte man etikett och tidigare hade den en ljus flaska som gjorde den lite sunkig, men sen man bytte till mörk flaska har den blivit klart bättre och man fick faktiskt silver på SBWF.

Bryggeriet Belhaven har anor från tidigt 1700tal även om det finns vissa fynd som tyder på att man har bryggt öl på platsen redan på 1200 talet. Munkar lär ha bryggt öl på den tiden då det fanns väldigt gott om korn till bryggning. Belhaven var fram till och med November 2005 det äldsta oberoende, levande, bryggeriet i Skottland tills man blev uppköpta av engelska Greene King. Många är det nog som började i humleträsket med den här ölen innan humletrenden slog fast sina klor och det inte var lika vanligt med humlebomber på Systembolaget förr.

Belhaven Twisted Thistle IPA

Utseende: En ljusare bärnstensfärgad öl med ett mjukt skum med fina flyktande kolsyrebubblor.
Doft: Doften är av malten och man känner att ölen kommer att ha en trevlig maltsötma. Annars är det en doft av apelsin- och aprikosmarmelad, honung, samt humlens dragande doft av citrus.
Smak: Inte fullt så söt som man tror ur doften, men väl en söt maltbas som påminner i smaken om kolasås och toffee. Apelsiner och aprikoser mynnar ut i en citrusfrisk men fortfarande mjuk beska i eftersmaken. Eftersmaken hänger inte kvar så länge, men när beskan börjar lägga sig får man en viss brödighet.

Betyg? – OK. Ölen representerar inte riktigt mig på något vis, men det är en sån där öl som man kan dricka nästan när som, med vem som. Borde passa alla läger av öldrickare i det fallet. Den är välbryggd likt de flesta brittiska klassiska öl. Det är lite som en blandning mellan en ESB och en modern amerikansk IPA egentligen.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna.
En av mina absoluta favoritöl som man kan köpa på Systembolaget för blott 13kr är Jever. Denna tyska klassiker med sin stora örtsmak som passar till nästan alla tillfällen på dygnet. Ja ni ska se att det går att borsta tänderna i den också!

Friesisches Brauhaus zu Jever är ett bryggeri från staden Jever i Niedersachsen, Tyskland som grundades redan 1848. Även om bryggeriet sålts i ett par led (tillhör numera Oetker) så var Jever Pilsener rikskänt redan efter första världskriget. Andra världskriget var naturligtvis inte lätt för bryggerierna då det rådde stor brist på råvaror över hela Tyskland, men på 60 talet började man åter se bättre tider och Jever Export blev en storsäljare över hela Tyskland igen och byggde åter upp bryggeriet.
Jever export bryggs tyvärr inte längre utan nu är det bara Jever Pilsener som gäller. Det finns andra varianter som alkoholfritt och med citron i osv. men dem ser vi lite mellan fingrarna på. Vi ser även mellan fingrarna på att när man gjorde en dålig batch med Jever så skickade man dem till Bremen eller Hamburg och dessa batcher kallas numera för Hamburgbatch.

Personligen uttalar jag Jever som det står skrivet, men min svåger som kommer från Hannover, som är Niedersachsens huvudstad, uttalar det Jefer. Tyskt V uttalas oftast likt ett F.

Jever – Jever Pilsener

Utseende: Gul, lätt gyllene helt genomskinlig med ett riktigt fin och stor skumkrona. Små lätta bubblor.
Doft: En lätt metallisk doft som bryter sig igenom den annars maltdominerande doften. Mycket pilsnermalt och så kommer det även en doft av halm och tysk humle.
Smak: Det första jag tänker på är knäckebröd, detta är helt naturligt då det är otroligt mycket pilsnermalt i ölen. En lätt honungssötma som snabbt körs över av en gräsig och blommig örtsmak. En lätt smak av äpplen när den blir lite varmare. Avslutas i en medium beska som ligger kvar ganska länge i munnen för att vara en pilsner.

Betyg? – Bättre. Jever kommer aldrig att vara bäst, Jever kommer heller aldrig att vara en dålig öl i sin genre. Jever är absolut högklassig och förtjänar ett bra betyg främst för sin mångsidighet. Idealt ska den drickas på en varm sommardag på stranden, eller på en fin vårdag när man kan sitta och mysa lite i solen eller med en god soppa/gryta typ gulasch. Tänka sig, att ölen som inte har något och ändå har allt är en av mina favorit pilsners.

Det finns en hel del klassiker på Systembolaget som många ofta går förbi, vilket jag tycker är lite synd. För ett tu tre så är de inte längre på hyllorna. Igår skrev jag om den fenomenala belgaren Rochefort Trappistes 10 och idag är det dags igen.

Då den svenska ölmarknaden drar sig mer och mer mot den amerikanska är jag rädd att de klassiska engelska stilarna kommer att försvinna mer och mer. Därför vill jag slå ett litet slag för en klassisk brittisk öl. Idag skriver jag därför om Fullers hyllade flaggskepp London Pride.

London Pride är en så kallad bitter och är lite felaktigt kallad en ESB (Extra Special Bitter) på vissa håll i världen. När den serveras, som britterna hävdar att den ska, på cask så är den 4,1% men för att man ska kunna exportera den så blir den pastöriserad och satt på flaska och går då upp till 4,7%. Förmodligen är det därför den räknas som en ESB istället på Ratebeer, även om det retar en brittisk vän. Fullers är för övrigt ett mycket klassiskt bryggeri som startades redan 1845 i London, bara en sån sak.

London Pride finns på de flesta Systembolag för nätta 16,20 kr, men går även att beställa 500 ml flaskor utan kollikrav för 24,40 kr. Men jag rekommenderar att man provar den på cask om man skulle se den, det är den absolut värd.

Fullers London Pride

Utseende: En gyllengul bärnstensfärgad öl med ett litet skum som försvinner fort.
Doft: Doftar äpplen, torkade aprikoser, knäckebröd och så en viss ton av läder och någon ört.
Smak: Smaken är maltig, och en mindre men väl så trevlig sötma. Smak av lättrostade honungsglaserade nötter och en aning mörkt bröd. Fullers klassiska jäst spelar in och det kommer fram en viss fruktighet som upplevs som lite citrusfrisk och där även en bra beska. Avslutar torrt och med en örtig beska.

Betyg? – Bra. För mig är detta en av de öl man ofta ser som den klassiska bittern, eller den ölen som många vill närma sig när man vill göra en bra session ale. Väldigt lite kolsyra, som jag uppskattar i denna stilen. Det finns många som kolsyrar lite för mycket och man tappar ofta att låta sin jäst komma in. Då upplever jag dem som lite syvare och med en smak av järn eller blod. Här får istället jästen komma fram och ge sin fruktsyra. All in all en mycket trevlig session ale som nog aldrig kan drickas vid fel tillfälle.

Har ni hört talas om Svenska pop-metalbandet Ghost? Tillsammans med bryggeriet Nils Oscar har man bryggt en öl om 10.000 flaskor som släpptes på Systembolaget i slutet av förra året.

Bandet Ghost härstammar från Linköping, ingen vet vem som står bakom bandet då allt sker bakom masker utan att visa sin identitet. Naturligtvis är den svenska metal kretsen inte större än att man kan ha räknat ut vem som är bakom bandet. Bandet säger sig vara skickade av djävulen för att samla ihop själar till dennes arme genom att spela kommersiell metal musik. Genren är därför svår att förklara, man spelar black metal på ett poppigt vis, med ett sound som påminner om Judas Priest.

Nils Oscar är för oss mer bekant! Ett bryggeri som inte alltid dyker upp på alla ölnördars näthinna utan mer ett stabilt svenskt bryggeri som kan drickas av den större massan. Kort och gott, bra ale och ett måste till jul!

Nils Oscar har ju tidigare samarbetat mycket med FreQuency med medlemmar från In Flames och får väl sägas ha hårdrock flytande i bryggvattnet. Tillsammans med Ghost valde man att göra en Scoth Ale som fick namnet Grale, i folkmun kallad Ghost Grale ale. Ölen är bryggd med 6 olika typer av malt och 4 olika typer av humle och tickar in på 6.66% AVB. Naturligtvis 666. Trots att ölen sålt slut på bolagets hyllor kan ni finna den tillgänglig genom Systembolagets nätbeställning för 39,50 kr per flaska med kollikrav på 6 st. Icke sa nicke, ölen är slut även hos leverantören, kan dock finnas kvar på något enstaka Systembolag men även där ska det vara lite tur inblandat om ni ska hitta dem tyvärr.

Nils Oscar Grale

Utseende: En mörk, aningen rödbrun öl med ett väldigt fint bryt till ett vitt mjukt skum.
Doft: Slående av citrusfrukter och mer humlefokuserad än vad jag förväntat mig. Malten gör sitt jobb och ger en stor doft, främst av torkad frukt, fudge, rågbröd och lite rökt, kanske rökt kött rent av.
Smak: Smaken är söt som sig bör i en scotch ale, större smak av fugde, farin socker och citrusfrukter så som en mogen apelsin. Väldigt trevlig beska som inte är för stor, men är stor nog att lyfta ölen lite ut ur genren scotch ale och mer mot en mörkare IPA. Ut denna beska tycker jag mig få lite toner av både choklad och kaffe, beskan hänger sen kvar länge och avrundar ölet väldigt snyggt.

Betyg? – Bättre. Förmodligen Nils Oscars bästa öl sen barley winet år 2007. Ja detta är förmodligen även bättre och jag utropar nog detta till det bästa Nils Oscar har gjort. Att det ur ett stiltypiskt perspektiv inte är helt korrekt bryr jag mig inte riktigt om. Det är på tok för mycket humle för att räknas som en bra scotch ale, men just denna öl blir mycket bättre av humlesatsen. Att ölen inte riktigt passar in i sitt fack passar därför även bandet bra, som är svårt att sätta in i ett fack. Men som en vis man en gång sa om Elvis Prestley, måste det finnas ett fack när det bara är så förbannat bra musik?

I början av 2010 kom skotska BrewDog, då ett nyskapande, djärvt och extraordinärt kaxigt bryggeri på iden om att några gånger årligen släppa en helt galen öl. En öl som skulle ta vad ölstilar, recept och smaker heter till en ny nivå. Abstrakt-serien blev omtalad som en serie öl som skulle släppas i exklusiva små omgångar och där de nästan 180 kronorna man betalade för en 37.5 flaska skulle vara väl investerade. Med en usel plastkork, genomkorkat fasthållen med metallspänne hårt som sten och tyvärr smaker som inte representerade priset blev ölet inte riktigt en succee i mitt hem.

Ölstilarna var nyskapande, vem har druckit en 18%’ig Triple Dry Hopped Imperial Red Ale som i Abstrakt AB:02 förut? 2010 hade inte trenderna med IPA, suröl och Berliner Weisse satt sig utan då var det craft beer i en mer generell anda som var på tapeten. Fler började intressera sig för god öl helt enkelt.

Problemet var bara att jag fann ölen för starka och för spretiga. Från början skulle man bara släppa ett begränsat antal, men serien blev populär och man sålde fler flaskor än vad man först sa och vips så har det fortsatt komma nya Abstraktöl sedan 2010.

Då jag köpte 3 av varje fram till någon gång kring Abstrakt AB:11 så ville jag lagra dem och se om de blev mildare, mer balanserade och godare med tiden. Nu är det nästa exakt fem år sedan de första ölen kom i slutet av januari 2010 så nu var det dags att öppna Abstrakt AB:01 till AB:05.

Abstrakt AB:01 är i grunden en Quadrupel, där man använt jäst från Westvleteren 12 och lagt till vaniljbönor. 3200 flaskor gjordes och de sattes på flaska 29.01.2010. Jag minns 01’an som värmande med klara toner av vanilj och belgisk jäst som inte riktigt hade satt sig. Nu flera år senare är det en rödbrungyllene vätska som kommer ut från flaskan. Doft drar åt pappkartong, men med aningar av värmande akohol och torkad humle. En tydlig men inte alltför elegant kryddighet av jäst, estrar och rå vanilj. I munnen är det måttligt häftigt, rätt lätt tyvärr. Smaken för dig åt torr kola med fin belgisk jäst. På gott och ont har den mattats väldigt mycket med tiden, något jag tycker att den har vunnit på. Tyvärr bör man inte förvänta sig samma utveckling som en flaska vanlig Westvleteren 12.

Näst på tur var den redan nämnda Abstrakt AB:02, en hela 18% stark Triple Dry Hopped Imperial Red Ale. Den här kom på flaska 16.06.2010 och just detta exemplar är flaska 3254 av 3600. Ja, det gick fort innan man gick till att sälja fler av ölen som sålde slut på nolltid när de släpptes på Systembolaget. Doften pryds av kladdiga gamla humlekottar och komplex sirap på röda bär, rött vin och bärsås. Det är förvånansvärt vinöst med mycket bär i doften, men smaken har mer metallisk gammal humle, torra humleblad och inte å mycket smak. Igen är kroppen lite för lätt men som tur är märker man inte att den är på 18%. Ölet har blivit mer balanserad och doften är lite komplexare, men smakmässigt är det inte särskilt spännande.

En av ölen jag på förhand var sugen på var Abstrakt AB:03, en 10.3% stark Imperial Ale som fått ligga på whiskyfat i hela 2 år för att sedan bombaderas av jordgubbar och hallon. Flaskan är nummer 150 av 3200 och den kom på flaska 08.09.2010. Jag minns ölet som spretigt med lite för mycket whisky och artificiella bär, hade det bättrats? Doften är av hallonkärnor, ek och nästan lambicartade toner. Tyvärr är smaken mer av överdrivet sötad billig jordgubbssylt, hallons och ekfat. Det är mycket bättre men just att det blir så syltigt gör det lite svårt för mig att vara helt nöjd.

I Abstraktserien är det ofta BrewDogs Stouts som stuckit ut och ett av favoritölen man senare fortsatt göra under annat namn är Abstrakt AB:04 som butteljerades 01.11.2010. Ölet, en Imperial Stout med kaffe, kakao och Nagachili (världens starkaste chili) fick jäsa med champagnejäst för att kunna jäsa ut till 15% alkoholstyrka. Flaska 763 av 3300. Det här var en favorit när den kom, värmande chili, massiva toner av choklad och kaffe – en riktigt smakbomb. Nu är det mer av bittra chilifrukter, bitter choklad och gammalt kaffepulver. Den är rätt rund, mild men kanske något för enkel och kroppen är för lätt vilket gör att de mastiga smakerna blir för mycket och ölet blir svårdrucket. Tyvärr får jag också toner av soja och svampig umami vilket inte passar in med den billiga mörka chokladen. En reminder på hur spretiga och dåliga deras öl brukade lagras, tyvärr. Just deras mörka öl har modifierats mycket under åren och ta bara Paradoxserien som exempel. Där gick man så långt att dra upp alkoholstyrkan och förändra recepten för att de skulle lagras bättre.

Sist ut för det här testet är ännu en Imperial Stout. Abstrakt AB:05 är en 12.5% stark Imperial Stout lagrad med rostad kokos och kakao. Ölet kom i flaskan 20.02.2011 och mitt exemplar är flaska 2463 av 3600. Igen är det en klar doft av soja, men med milda inslag av kokosflarn. Åter en på tok för tunn kropp, för mycket bitterhet och en rund, lite söt askbränd finish för att jag ska anse att det är drickbart. Tyvärr ett av ölen jag får hålla som sämst i testet.
Hur skulle jag då sammanfatta Abstraktseriens lagringsbarhet? Det är svårt att säga då de första 8-9 ölen i serien höll en rätt låg standard, i mitt tycke då. Kroppen, balansen och smakerna var inte helt synkroniserade och man kunde ana direkt att ölen skulle få sig en match mot tiden i källaren. Tyärr är också AB:01 till AB:05 bra exempel på att så blev. Bäst får jag väl säga att AB:01 var följd av AB:04 som dock hade de störande inslagen av soja och umami. Näst på tur är ett par olika öl från de lite högre Abstrakterna som jag hoppas, och tror är bättre.