Äntligen börjar det närma sig jultider och till skillnad från höstens rusk och misär är julen en tid då det faktiskt börjar ljusna i mörkjret. God mat lagas och god öl får förtäras. Såklart är julölen en starkt bidragande faktor till julmyset. I år släpper S:t Eriks en hel rad olika julöl och vi har väl tänkt att prova igenom de flesta av dem. Det blir en Julale (5,4%, 19,80 kr), Winter Session IPA (4,1%, 17,90 kr), Orange Imperial Porter (9%, 32,90 kr) och så dagens provade öl, den senaste ölen i samarbetet med Mathias Dahlgren – Winter DIPA. En 8% jul-DIPA för 29,90 kr per 33 cl känns kanske på förhand inte särskilt mycket Mathias Dahlgren eller Jessica Heidrich. Ölet är sprunget från Mathias tycke för humle berättar Jessica och därifrån klickade dem på andra plan varpå ännu en öl var i göringen. Tanken bakom ölet är att ha en sötare fruktighet än den annars så populära beska DIPAn.

Personligen tycker jag att söta DIPAs är en farlig ölstil då det lätt blir att man tappar balans och smak till förmån för en tråkig maltprofil. Jessica och Mathias hoppas dock att Galaxy-, Citra- och Cascadehumle ska ge tillräckligt mycket fruktighet för att ölet ska sticka ut.

Julölen släpps nästa måndag, 3/11!

S:t Eriks/Mathias Dahlgren Winter DIPA

Utseende: Rätt brunskimmrande, mörkt kopparfärgad vätska med smutsbeigefärgat krämigt skum. Fint utseende.
Doft: Rätt tung, mörk sötma men med kraftig humlekåda. Aromerna kretsar mer kring det juligt mörka – torkad frukt, röda bär och sirapskarameller. Den kraftiga humlen ger mig intryck av typ Galaxyhumle (vilket ölet senare visade sig innehålla) med viss melon, lime och liknande gröna frukter.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Betydligt tjockare och fylligare än andra öl från både deras samarbetsserie, men också för att vara S:t Eriks. Direkta smaker av torkade julfrukter med viss närvaro från alkoholstyrkan. Humlekåda möter mörk sirap och en släng torkade apelsinskal. Bra balans och väldigt trevlig att dricka, men ni är förvarnade – förvänta er ingen torr, besk och humlekryddig DIPA. Här har du istället en mysigt söt DIPA som den skall vara.

Betyg? – Bättre. Det här smakar vuxna, kraftiga julgodisar och har allt av det fylligt juliga. En nästintill krämig öl jag gärna har till julens alla tillfällen! Man har lyckats få rätt smakregister sett till vad det är man önskar ha och sötman känns “ren” och inte full av olika sockertyper likt många belgiska eller andra starkare ales. Rekommenderas!

Funkwerks är ett litet bryggeri i Fort Collins som Manker och M2 har besökt, intervjuat och hyllat de flertalet gånger. Numera kan vi otroligt nog också finna deras öl här i Sverige. Vi fick en flaska av deras Saison av Manker med de tydliga ordern att vi var tvingade att prova den. Detta har vi nu gjort. Missnöjd blir man då inte när man dricker denna välbalanserade dryck.

Ölet är gjord med tysk och amerikansk pilsnermalt med tillskott av munich och pale wheat malt. Humlen som man valt är Opal. Ölet är sedan jäst med Funkwerks egen husjäst. Enligt dem själva ska man känna passionsfrukt, mandarin och svartpeppar i doften. I smaken ska man finna apelsin, citronverbena, ingefära och svartpeppar. Smaken ska avsluta torrt med en lätt beska. Flaskan som provades butteljerades 28 januari vilket helt klart bör göra att smaken är annorlunda mot när den är färsk. Med det sagt behöver det inte alls ha någon negativ påverkan. Funkwerks själva säger att den utvecklas under två år.

Doften som möter oss när vi öppnar den är, kikärtor på burk (!?), lite filmjölk och sedan finns där en svag metallisk ton i bakgrunden, förmodligen från humlen. Annars så var doften i sig rätt så intetsägande. Dock kan åldern på flaskan ha med det att göra. Smakmässigt är det ett helt annat intryck vi får. Ölen är fantastiskt välbalanserad, väldigt imponerande. En fin svag syrlighet ligger i bakgrunden och ger en fräschör till ölen. Citrusskal, örter och aningen torkad frukt i doft och smak. Överlag är det en ren och snygg saison som inte likt många andra amerikanska saisons har för tydlig smak från jästen eller humlen. På gott och ont är den lite enkel.

Jämfört med belgiska saisons är det högre kolsyra och en annan karaktär på jästen. Vi föredrar nog ändå våra belgiska saisons och den traditionella stilen de har. Men vi tycker ändå att Funkwerks lyckats att göra en väldigt bra saison som nu efter ett par månader utvecklats fint.

Italiensk öl är på verklig frammarsch och i Sverige finner vi numera LoverBeer, Baladin, Birraficio del Ducato och nu mera också Birraficio Grado Plato. Bryggeriet som grundades i Chieri, Turin grundades 2003 av Sergio och Gabriele Ormea. De ville skapa något annorludna, något som skulle kunna brygga öl utan inblandning från andra. Italienarna är ett passionerat folk och man brinner för all form av njutning vare sig det är öl, vin eller mat, något grabbarna ville ta vara på genom att hålla fast i att ölen skulle fungera väl med mat. Man byggde upp en bryggpub och fick fram två öl Spoon River och Sveva, en röd öl och en ljus öl som ackompanjerade den vällagade maten. Det skulle dock dröja 3 år innan man fick den första internationella ordern varpå de stolt kunde sända sin första öl utomlands. Med andra ord har de varit igång rätt länge och tack vare den svenska importören Original Brands kan vi nu också finna ölen i Sverige. 2008 fick man liksom alla mer framgångsrika bryggerier bygga ut och utöka produktionen vilket tvingade dem att flytta till Montaldto Torinese, lyckligtvis inte alltför långt ifrån den tidigare bryggerilokalen. Utbyggningen gav dem möjligheten att bygga in mer avancerad utrustning och man kunde nu börja styra jäsningen av ölen bättre och se till att ölen lagrades under optimala klimat. I samband med att man kunde brygga mer öl började man också att brygga fler öl och få in mer matprodukter. Så idag säljer de inte bara öl utan även olika tilltugg och röror som enligt de som provat dem ska vara mycket vällagade.

I samband med att bryggeriets kastanjeöl Strada San Felice släpps på Systembolaget nu på fredag bjöd Original Brands nyligen in till en provning av ett par av bryggeriets öl. Strada San Felice bryggs med malda kastanjer (rostade och orostade) och en flaska om 75 cl kommer att kosta 77,77 SEK vilket får anses vara väldigt prisvärt för en trevlig öl som gör sig utmärkt till höstens måltider. Vi provade ölet tillsammans med tre stycken olika pastarätter som kvällens värd, Rodolfino i Gamla Stan i Stockholm tillagat. Svamppasta, ostpasta och entrecotepastan var alla tre utsökta (rekommenderar ett besök om ni vill gå till en riktig italienare!) och bjöd på trevliga kontraster till ölets mjuka och aningen kryddiga ton. Osten mjukade upp smaken och släppte fram en fin sötma medan svampen fick en något kryddig känsla vilket även entrecotpastan bjöd på. Tydliga rostade toner med bra örtighet och milt rostad malt. Stundtals påminner ölet om en kraftig belgisk mörk ale medan det ibland är något mjukare och inte alls så kryddigt som det kanske känts just innan. Detta gör det väldigt användbart till mat så prova gärna istället för en flaska rött.

Vi provade också igenom ett par andra öl som alla stod ut som väldigt välbryggda även om vissa kanske var mer snäppet vassare. Främst tänker jag då på de båda ölen bryggeriet först bryggde – Svecia och Spoon River. Svevia (4.9% stark klassiskt tysk helles) bjuder på en brödig arom och smak med lätt fruktighet och tydlig pilsnermalt. Rund men med lite skön efterbeska. Traditionell men liksom alla bryggeriets öl med en modern, något amerikansk touch. Spoon River (5.6% stark amber ale) satte direkta spår i mig då den påminner om amerikanska Rouges Amber Ale. Karamellig och full av torkade frukt, bär och röda smultron. Mjuk och rund men inte direkt söt och även här är det just känslan i munnen som sticker ut mer än smakkomplexiteten. Färskhumlat och fräsch i en stil som lätt kan bli lite för torr, mat och humletrött.

Om de båda ölen visar var Italiensk öl står just nu så var Sticher (6.5% stark altbier) och Weizentea (witbier med grönt te) något sämre. Den första kändes för spritig, trots värmande karamell och nedtonad kryddighet. Tillsammans med mat så tonades alkoholen ned vilket var välkommet och min bords kollega och sommeliervän skulle rekommendera den med en entrecote med ansjovissmör. Weizentea drog mellan skumbanan, lime och gröna ärtor utan att någonsin hitta fram, det är inga fel på den men i jämförelse med många av dem andra föll den lite platt.

Min favorit var dock Melissa, en 6.5% stark ale med honung som Sergio själv rekommenderar till ljusare kött såsom kalv, hare eller gås.  Honung i öl kan lätt ta över om ölet blir för sött eller om honungen tillåts ge för mycket smak, men Melissa klarar det. En underbar arom med tydlig honung har allt – syra, sötma och kryddighet, allt med ett trevligt djup. Påminner om godisar och överlag är den riktigt välbalanserad och jag skulle inte tveka på att ta fram den som en välkomst- eller efter-maten-öl.

Slutligen vill jag lyfta fram de båda ölen Kukumerla (en 10% stark Winter Warmer eller Barley Wine) och Arabica Porter (endast 4.5% stark porter fullmatad med kaffe). Kukumerla var en typiskt värmande höst-/vinteröl som i god modern amerikansk stil har en tydlig sötma, men också viss syra. Smakregistret spänner från brittisk julkaka till apelsiner, torkade apelsinskal och karamell. Arabican var lite speciell och delade provningspanelen, vissa gillade den låga alkoholstyrkan och hur kaffet kommer fram medan andra tyckte att den var något mesig och obalanserad. Jag tycker att den var trevlig sett till vad det är och om doften var underbar av nybryggt kaffe så var smaken ren, trevlig men alltför kort och enformig. Återigen tror jag dock att den fungerar fint med mat och även här ser vi exempel på hur bryggeriets röda tråd spinner vidare, öl och mat hör ihop minst lika mycket som vin och mat.

Om man ska sammanfatta mina första intryck av bryggeriet så är de positiva. Det jag gillar med Grado Plato är att samtliga ölen är enkla, rena och har en röd tråd men framförallt att man lyckas balansera traditionella stilar och öl med en modern touch. Det är ofta man går “all in American” på öl och drar i mer humle, höjer alkoholstyrkan eller låter en spännande ingrediens bli för tydlig, vilket är synd. Här har man arbetat fram samma moderna tänk men utan att låta det gå för långt. Det gör att man får öl som är intressanta och goda att dricka som de är men som också fungerar väldigt bra till mat. Jag rekommenderar er en flaska Strada San Felice men också att hålla vidare koll på Italiensk öl, för vi kommer att få se mer av ölen framöver. Vill ni veta vart just Original Brands levererar så skulle jag tipsa er om att dra dem ett meddelande på Facebook.

Buon appetito

När den då 10% starka Brewers Reserve Barley Wine från norska Lervig Aktiebryggeri först kom tyckte jag att den var väldigt bra men lite obalanserad. Ölet fick sedan bli något starkare och är idag 13% starkt, varsamt humlat med den brittiska humlesorten East Kent Goldings och trots högre alkoholstyrka och fem månaders lagring på bourbonfat (Makers Mark) så är ölet på något sätt mildare och mer balanserat. Missa inte vår intervju från SBWF 2012 med amerikanska bryggmästaren Mike Murphy.

Ölstilen Barley Wine är lite knepig att komma över på Systembolagets hyllor då ölen ofta är lite kraftigare och starkare än andra ölstilar. Trots att ölen nästan alltid utvecklas väldigt bra om de fåt stå något år så kan jag förstå om man å Systembolagets sida inte vill lagerföra massa högprocentiga öl år efter år som kanske inte säljer i särskilt stora kvantiteter. Därför är det oftast till beställningssortimentet och/eller webbutiker, utomlands ellet krogen man får gå om man vill ha en riktigt bra Barley Wine. Lyckligtvis brukar vi få många guldkorn inom stilen som exklusiva speciallanseringar, så då gäller det att bunkra. Framförallt är det då Sierra Nevada Bigfoot, Stone Old Guarding, Great Divide Old Ruffian och Dieu du Ciel Solstice d’Hiver som jag tänker på. Just nedan öl finns inte att få fatt på just nu hos Systembolaget (dock ett par andra öl från Lervig) men importören Brewery International hälsar att man kommer att få in från den nya batchen inom kort, samt att nedan finns med på Stockholm Beer and Whisky Festival om någon vecka!

Lervig Brewers Reserve Barley Wine

Utseende: Matt brunsvart vätska med litet cappucinofärgat skum som lämnar lite skumrester längsmed kanten.
Doft: Värmande alkohol med härliga spår av mörk karamell, sultanrussin, mörkt socker och sviskon. Nu börjar man finna rätt på näsan och alkoholen sticker till men den mysiga sötman och chokladaromen lyckas hålla upp balansen. Fina toner av torkad frukt och en aning örtighet.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mjuk, len och rätt tunn men på ett riktigt fint sätt. Sammetslen och välsmakande med nötter, choklad och russinvin men ändå med härligt sting av alkohol och bourbon. Just russin sticker ut och vaniljtonerna från bourbonlagringar gifter sig fint med värmen från alkoholen och träkaraktären. Smakrik men skumt nog lätdrucken.

Betyg? – Bättre. En ypperlig Barley Wine som har stinget, det mjuka lena, smakerna och helheten på plats. Jag tycker att man tune’at in den fint och även fast jag helst tar fram den en ruskig höstdag så fungerar den fint en småvarm sensommardag.

Macken Bryggeri är ett av mängden av många nya bryggerier.
Bryggare Andres Furukawa har sitt imponerande CV där han bland annat har doktorerat i ölbryggning har vi tidigare skrivit om men vi har faktiskt aldrig nämnt något om ölen som kommit ut och därför tar vi idag pennan ur munnen.

Mackens tre första öl består av en Belgisk dubbel (Alraune), en IPA (Twin IPA) och en Wee Heavy. Just Wee heavyn är det jag reagerar mest på, för IPA och belgisk dubbel har vi sett många av tidigare på den svenska marknaden.
En Wee heavy är en starkare variant av en Scotch ale som är en mörk maltfokuserad öl. Inte helt ovanligt att ölen har en viss rökprofil och det är precis det man har i Mistress of the Taboo. Andres har en hel del malt i ölen. Hela 8 olika maltsorter bland annat rökig whiskymalt, chokladmalt och karamellmalt. Han har även låtit ölet vila på ekfat som ska ge rökmalten större chans att mogna och balanseras med.
Eftersom Andres har ett bryggeri, men ännu ingen riktig adress i Stockholm så har han fått åka till Danmark och brygga ölet hos Munkebo Mikrobryg.

Etiketten är väldigt tuff och är skapad utan konstnären Jonathan Hultén som står för allt det visuella till i alla fall de tre första brygderna. Etiketten är inte bara tuff, det är även en hyllning till filmen Repo Man. En film från 1984 med Emilio Estevez. En riktig klassiker där Emilio har en riktigt dålig dag och stjäl en bil som sen för in honom på ett äventyr i sig. Se filmen istället, det är den faktiskt värd om jag inte missminner mig. Etiketten till Belgiska dubbeln Alraune bjuder vi också på här. Den är nämligen riktigt stilig.

Macken Bryggeri Mistress of the Taboo

Utseende: Djupt mörkbrun med vissa röd nyans med en mindre ljusbrun skumkrona.

Doft: Ett rökt köttstycke tillsammans med lite choklad till. Så reagerar min näsa och det är en söt härlig maltighet i doften och den där chokladtonen blir väldigt trevlig i den annars dominerande rökdoften.

Smak: Smaken är så att jag hoppar till direkt. Den är intensivt rökig i första smak, men den lättar snabbt och blir alltmer likt en typisk scotch ale i smaken. Det är en viss sötma från malten som balanserar upp röken fint, chokladen känns inte lika mycket i smaken, men den spelar ett fint spel i bakgrunden tillsammans med en träig eksmak som bidrar med en lätt ton av vanilj. Eftersmaken är utav en viss beska samt lite bröd utan råg. Annars är det inte mycket beska att tala om tyvärr är den lite lätt. Vilket är otroligt då den är på hela 8% ABV. Ett plus för att man döljer alkoholen så pass mycket.

Betyg: Bättre. En spännande öl som Andres själv beskriver som sitt Wild card. Men detta wild card kommer nog inte att gå hem hos alla. För mig som gillar en rökig öl, eller en rökig whisky går det förträfligt. I jämförelse med de andra två som är rena, fina och välpolerade i sina smaker så är detta mer ett vilddjur. Inte bara den som tycker om rököl eller rökig whisky ska prova ölen, även den som tycker mer om det lite mer extrema som letar efter en kick ska absolut prova.

A repo man is always intense… but only a fool gets killed for a car.

Tidigare har vi provat både hembryggaren Carls (Bryggeri Spritköket) Chiliporter samt fått lära oss hur man brygger egen Pseudolambic. Carl har fortsatt brygga olika ölstilar och det är alltid spännande att följa en hembryggares resa och se hur de utvecklar sina färdigheter och lär av sina misstag. Det är naivt att tro att alla lyckas på samtliga öl de någonsin har försökt sig på och snarare är en stor behållning just att prova mindre lyckade öl för att använda dem som referensram när man testar andra öl. Lite den känslan fick jag när jag nu fick prova Carls Barley Wine 2014, ett öl Carl bryggde under senare delen av januari i år och som han beskriver som en ölstil som alltid tilltalat honom, särskilt de med mer fokus på malt än humle. Carl listar själv favoriter såsom Flying Dog Horn Dog, Mikkeller Big Worse/Worst och Nynäshamns Bötet. Ölet är tänkt att ha en tydlig beska som över tiden ska avta och då istället ge mer utrymme åt portsvinstonerna i Barley Wine’et. Nu drack jag ölet ett halvår gammalt och Carl själv hoppades att ölet skulle vara perfekt till vintern, så vi får väl se mitt lilla test nedan som en indikation på var den är just nu.

I samband med att jag provar ölet testar jag också hur det går att dricka en alkoholstark Barley Wine ur Spiegelaus nya Stoutglas, framtaget i samarbete med Left Hand Brewing och Rogue Ales. Glaset har vi fått från glasbutiken Sejdelshoppen som liksom för många av sina andra populära glas  tar 99 SEK per glas. När jag tidigare provade glaset till Carls Chiliporter så gillade jag formen på glaset men fann både lite för- och nackdelar med att använda det för starkare öl du inte gärna hettar upp för mycket genom att hålla i det. Vi får se hur det nu står sig med ett Barley Wine.

Bryggeri Spritköket Barley Wine 2014

Utseende: En dov röd kopparfärgad vätska med lite skum vid upphällning men när flaskan är upphälld så ligger ölet helt slät i glaset.
Doft: Doften påminner om härliga starka ales från England i gränslandet mellan Barley Wine och Old Ale. Tänker framförallt på Ridgeways “Santa”-serie med nötblandningar, päron och sötstickig toffee. Det är spritigt på det eleganta sättet brittiska Barley Wines kan vara vilket är uppfriskande i en tid då det annars är all in på beska och kladdighet. Aningar av melon, tobak och läder mot slutet.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mjuk och kanske aningen för lätt i kroppen, framförallt då ölet är rätt kraftigt och alkoholstyrkan hade behövt livas upp med mer kolsyra. Billig choklad, läder och tobak nedsänkt i ett spritbad med en lite underlig efterton av bär.

Betyg? – Ok(+) Doftmässigt är det en högpoängare och hade ölet bara fått mer kolsyra så hade både utseende och doft nått högre nivåer. Har potential för att bli ett väldigt trevligt värmande julöl men smakerna måste rättas till och jag hoppas verkligen, verkligen att kroppen ska klibbas till och kolsyran ska ta fart. Eller att jag bara fick en flaska med låg kolsyra.

Glasomdöme: Barley Wine tenderar ofta att vara kraftiga öl som behöver sin tid för att öppna upp sig i glaset, liksom med Stouts vill du inte heller ha dem för varma. Men medan Stout och Porter kan värmas upp till rumstemperatur utan att bli direkt spritiga kan jag tycka att vissa Barley Wines gör sig bättre någon grad kallar. Då blir det här glaset för stort och även fast det kan passa sig med öl som exempelvis Great Divide Old Ruffian som påminner om en DIPA på anabola så blir lite starkare öl aningen för markerat spritiga. Vi får prova igen imorgon med en ny hembryggd Barley Wine.