© Aftenbladet

Aftenbladet i Norge (bara en sån sak!) skriver idag att Mikkell Borg Bjergsø funderar på att börja brygga öl i Norge tillsammans med Lervig där hans gamla vän Mike Murphy  idag brygger riktigt bra öl. Jag skrev tidigare om min kväll med Kjetil Jikiun från Nøgne ø och hur han berättade hur deras produktion har ökat så att de inte längre kan garantera Mikkel samma bryggkapaciteter. Mikkel som gärna brygger sina mörka, lite tyngre öl, hos Kjetil får därför rikta blickarna åt annat håll för att försöka säkerställa att öl som Beer Geer Breakfast, Black och Black Hole kommer att fortsätta bryggas.

För närvarande är samarbetet de två påbörjat just ett samarbete,  då de brygger en collaborationöl – en imperial IPA på 14% som Mikkel beskriver som

-Det skal bli det villeste ølet som noen gang er brygget i Norge,

Men i framtiden hoppas Mikkel på vidare samarbete och även Mike verkar enligt Aftenblades artikel positiv till prospektet över att samarbeta med Mikkel.

-Dette kan også være bra for promoteringen vår. Mikkeller eksporteres til mange land. Vi vil gjerne være gode på både volum og håndverk, og da må vi nå ut til flere.

Så hur mycket av detta som bottnar i att Mikkel behöver ökad bryggkapacitet är upp till var och en att sia om, men oavsett vad så känns det bra att vi även kommer få Beer Geek Breakfast och andra högkvalitativa öl framöver.

Ytterligare en dimension är om detta – om det nu är så att detta kan härledas till Nøgne øs minskade möjligheter att låta Mikkel brygga där – är första gången vi ser en flying/gypsy brewer behöva flytta produktionen. Nu går jag såklart allting i förväg och antar att detta är anledningen och inte att Mike och Mikkel är vänner och därmed finner ett bra samarbete. MEN. Jag har siat om det förut och som Kjetil också sa generellt så är det något som kommer att ske – små bryggerier växer snabbare än aldrig förr och med det så minskar möjligheten att låta andra gästbrygga där. Då De Proef redan är rätt så uppbokat så är frågan vad som kommer att ske framöver, om nu någonting måste ske. Vart ska man brygga? Kommer fler göra som Jeppe Borg Bjergsø och söka sig västerut? Självklart är jag positiv och tror på att det kommer att lösa sig – men det ska bli spännande att se hur.

Den numera skägglöse Ryan Witter-Merithew brygger sina öl på Fanø Bryghus och de som hade möjligheten att prova några av dessa under Copenhagen Beer Celebration (eller har druckit den mumsiga Neither som han bryggde med Cigar City) vet hur trevlig både han och hans öl är. Settebello Sun är en ren belgisk ale utan tillsatser som ska andas, svettas och vara sommar. Perfekt tyckte jag och plockade på mig en flaska under en drop in på Ölbutikken i Köpenhamn. Får hoppas att vi får se mer av Grassroots i Sverige framöver och att Brill kan flörta till sig ett par fat och ett gäng flaskor.

Nu är ölet slut och jag får åter fundera på vilken öl jag ska ha som “årets sommaröl” de närmsta månadern. Früh Kölsch slutar ju säljas om några veckor varpå de flaskor som finns i butiken är de som finns kvar. Samtidigt är jag sugen på en lätthumlad och måttligt alkoholstark ljus ale som ska passa bra dygnet runt sommaren igenom – vad ska man välja då?

Grassroots Settebello Sun

Utseende: Disigare grågul matt vätska med rätt kompakt poröst vitt skum.
Doft: En ren maltarom med milda och balanserad kryddighet av citrongräs, koriander och vitpeppar. All fruktighet med apelsin, persika och skumbanan är i måttliga doser och det är med en amerikansk friskhet i det annars så stiltypiskt belgiska mycket av vad jag gillar finns.
Smak: Medelstor munkänsla med mild men passande kolsyra med små bubblor. En medelkraftig kropp med torr, stram ljus malt och smak av torr sommar-grusgång, apelsin och jäst.Kanske är det lite för mycket jästsmak i förhållande till det övriga, i alla fall för att sticka ut än mer.

Betyg? – Bra+. Lite beroende på hur man dricker den här ölet så tycker jag att den är en fräsch och lättdrucken sommarale samtidigt som jag i så fall hade önskat en något mer distinkt humleprofil i smaken. Oavsett vilket så är det en ren öl med inte för lätt kropp utan står upp bra i munnen och är precis så läskande som man önskar.

Mer Grassroots:
Risöl med peppar? – Grassroots/Tired Hands Wachu Saison

Efter att Oliver Twist (OT), en av Sveriges bästa ölkrogar och ett mecka för alla amerikanofiler som gillar grym öl och bra häng, hade Tallgrass Brewing Company på besök i fjol så blev det lite av en favorit bland många. I nordöstra Kansas, nära Kansas City ligger bryggeriet som startade upp 2006 men började släppa ut sina burköl först året efter. Dessa finns åter på besök på OT under deras senaste Micromerica och jag hoppas kunna avnjuta ett par av dem inom kort. Tidigare har jag skrivit om deras sweet stout Buffalo Sweet som jag tyckte var mild och god medan vi nu ställer deras IPA (ssnabeljuice) mot deras ESB Oasis.

IPA’n är deras tredje öl och tydligen den första från Great Plains (centrala mittenstråket som skär från norr till söder genom USA. Ölet var bryggmästaren Jeff Gills första öl och härstammar från dagarna som hembryggare och är idag en standard-IPA med bra drickbarhet. Oasis är å sin sida en Double ESB och IPA-liknande brygd som även den har sina rötter från hembryggartiden och kan mycket väl ses som en IPA med en extra omgång malt (93 IBU, 7.2%). Kanske är det just därför som jag och många med mig blev otroligt förvånade när vi tog oss an denna öl för den har det bästa av både IPA och ESB. Så är ni i Stockholm framöver, häng förbi OT och prova dessa.

Tallgrass IPA

Utseende: Gyllenorange vätska med vitt skum med minimala bubblor.
Doft: Doften drar mer åt “vanlig” ale eller kanske till och med åt en torr, kryddig lager. Crisp citrus och torr, lite kryddig humlekotte. Maltkaramell och lite grape. Enkel men inte tråkig, snarare ren.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Citruscrisp och ren beska med riktigt skön efterbeska. Karamell, kola och ren citrus och kryddigt te och torr humle. Precis som med aromen är det en ren och enkel smak. Tråkig, beror på vad du gillar. Drickbar, rejält så.

Betyg? – Bra+. Rena smaker och en stabil dryckes-IPA som går ned enkelt. Bra sommar -IPA i den rena, något mer sessionvänliga stilen. Bra beska och efterbeska. En bra IPA att börja kvällen med och som håller smaken väl. Ibland känns dessa IPAs lite trötta när de kommer till Sverige och det finns för många liknande mer maltcentrerade IPAs som blir lite tråkiga men Tallgrass dito har mer fruktighet och fräschör vilket jag uppskattar. Bra “sitta-i-solen-och-dricka-god-öl-öl”.

Tallgrass Oasis ESB

Utseende: Rödgyllene vätska med vitt kompakt skum med minimala bubblor.
Doft: Fin doft av röda bär, nötter och torr malt med kryddig malt. Färsk och fräsch arom som drar åt en torrt bitter amerikansk pale ale utan samma fruktighet. Bitter karamell och grönt te på slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Riktigt trevlig. Bra smak av nötter, frukter och en bitter kryddig finish. Torr grapefrukt och mycket humlekotte utan att bli fruktigt besk utan det håller sig inom ramen för en ESB – om än på steroider. Jämför med till exempel BrewDogs Hops Kill så är den här mer balanserad och går att dricka en hel burk av

Betyg? – Bättre. Oerhört dryckesvänlig ESB som sin IBU och alkoholstyrka går ned enkelt och väl och håller kvar smakerna väl. Inte den allra mest smaköverväldigande ölen men det här är en sån öl man vill sitta med en hel kväll och som många “ölnördar” gärna ser förbi. Vilket är underligt då samtliga 4-5 som provade den vid mitt besök på Oliver Twist höll fast vid att det var en riktigt trevlig öl.

Mer Tallgrass:

En av de bättre burkölen? – Tallgrass Buffalo Sweet

Häromdagen skrev jag om Shorts och hur deras Bellaire Brown var bryggeriets första plump på min lista över Shorts öl. Tyvärr kommer ibland dåliga saker i par och även om dagens öl var desto bättre så är det ingenting som har hållit samma höga klass som tidigare öl från bryggeriet. Black Cherry Porter är precis som det låter en porter där man har adderat en rejäl hink bigarråer (söta svarta körsbär) plockade i norra Michigan. Till portern har man åtta olika maltsorter som slår föje med tre humlesorter och sedan har man kokat ihop det hela.

Nedan recension är inte alltför positiv, men inte heller negativ då det ändå är en okey och på vissa sätt bra öl – vad jag hade velat prova såhär i efterhand är att prova ölet med en dessert. Kanske en engelsk julkaka eller liknande hade gett mer fyllighet och tagit bort lite av syran och sältan i ölet och släppt fram mer av bärsmaken.

Shorts Black Cherry Porter

Utseende: Mörkt brunfärgad vätska (tänk plommonpurée) med litet rödbrunt skum som dör ned till lite smuts ovanpå vätskan.
Doft: Choklad och mocha från portern får besök av söta körsbär, sviskon och plommon. Nästan lite för tydlig sviskonarom. Tycker mig också ana mörk choklad-och-blåbärsglass.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt till kroppen med små bubblor, men ändå med en distinkt och direkt smak. Smaken är liksom aromen centrerad kring mörk choklad och mörka bär. Bland bären är det en kompott av blåbär, mörka körsbär, sviskon och plommon – lite av allt, men mörkt. Eftersmaken präglas av en sälta som tar udden av sötman från bären och kvar i munnen är det rostad choklad och en underlig blandning bär.

Betyg? – Bra. Tror det här är en lite svår öl som vissa kommer gilla bra mycket mer än andra. Jag gillar verkligen Shorts och deras öl men ändå är det här lite för lätt till kroppen och syrligt och salt bland bären för att riktigt kännas passande. Tyvärr ser jag den inte som lättdrucken eller något jag vill eller skulle kunna dricka en handfull av, och som ensam flaska håller den tyvärr inte heller särskilt bra.

Mer Shorts:

En plump på Shorts karta – Shorts Bellaire Brown
Solrosfrön och honung? Shorts Abnormal Genius
Johannes Döparens öl – Shorts Imperial Carob Stout
Idag Götebrg och Oceanbryggeriet, igår (nästan) Shorts Nicie Spicie
(Shorts) Huma-Lupa-Licious! Alla hop heads nya uttryck…

Jag sitter här i ett sommarvarmt Göteborg och blickar ut över vattnet och känner hur jag fylls av, julstämning. Troligen har det mer med ölen nedan att göra än en genuin julkänsla. En bra julöl kanske inte måste vara julkryddad, mörk och tung (ta bara Nils Oscars klassiska julöl som fungerar bra året om utan kan ha en bra maltbas som håller sig väl för lagring och där ölet är som vilken god ale som helst – året om. Vi bestämde oss för att prova vå stycken julöl mot varandra för att se vilken som spred bäst julstämning även efter julen och som samtidigt var bäst.

Först ut var Rogues amber ale Santa’s Private Reserve, en mer upphumlad version av deras Saint Rogue Red där tomten har lagt till mer av Chinook och Centennial – samt den hemliga “Rudolphhumlen”. Efter denna följer Hoppin Frog’s Frosted Frog, en mer tradionellt julkryddad ale som kan bli en spännande konrast mot Rogue’en.

Kanske är det ett intressant exepriment för kommande jul – att spara en låda julöl och dricka under påföljande midsommar för att se vilka som passar bäst även som året runt-öl. Vilka tror ni skulle fungera bäst?

Rogue Santa’s Private Reserve

Utseende: Mörk nougatfärgad vätska med medelstort poröst skum.
Doft: För att dels vara Rogue och dels vara en amber ale så har den en förvånansvärt fin doft av kola, nötter och karamell. Lite tråkig mild humle och en torr fruktighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt anonym smak med lite nötter, torr humle och citrus. Viss torr frukt och något mer bitterhet än vad jag väntade mig. Har den typiska amber ale-karaktären med en rätt lättsam kropp och den sedvanliga karamellsmaken. Dock har den lite mer skjuts från mörka maltsorter än vad de brukar ha, men var och vad är Rudolphhumlen – för den märks inte.

Betyg? – Bra. Lite trist på det sätt Rogues öl kan vara, men det är drickbarheten jag gillar hos Rogue och det är därför det är ett av mina favoritbryggerier. Här har man fått fram en något mörkare amber ale med lite mer karaktär än vad du förväntar dig av en julig amber ale från Rogue.

Hoppin Frog Frosted Frog Christmas Ale

Utseende: Gyllene mahognyfärgad vätska med små rester längs glaskanten i skumväg.
Doft: En spännande blandning dofter med allt från påtaglig ingefära, kryddnejlika och söt kanel. Doftar av jul och det är väl ungefär det. Antingen gillar man det eller så gör man det inte, samtliga 5 på provningen tycker det doftar gott, men kanske inte i längden.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor variation på julkryddor. Ingefära, lite peppar, nejlika och halvmörk malt. Precis som med doften så är smaken väldigt kryddfokuserad vilket inte föll alla i smaken, samtidigt var den ren och höll sig länge och väl.

Betyg? – Bättre. Det här är klockrent, det doftar verkligen jul, smaker jul och känns jul utan att bli för tungt. Samtidigt krävs det nog att man står ut med julkryddorna för trots att den har en ren och väldigt genuin smak av kryddor och jul så är det inte mycket andra smaker som bryter av eller ger variation.

Så hände det till slut. Efter en riktigt bra streak med nästintill bara goda öl så kom så ett bottennapp. Extra nedstämmande blir det då ölet kommer från ett bryggeri jag annars gillar och tycker gör generellt bra saker – Shorts Brewing Company. Deras Bellaire Brown är en brown ale, sparsamt humlad med Cascadehumle men annars med fullt fokus på maltsorterna (pale ale, rostade, choklad och munichermalt). Bara att knyta nävarna och hoppas att det lilla Michiganbryggeriet överraskar positivt nästa gång.

Jag ska inte ösa ur mig mer om detta med bryggerier som nästan alltid levererar topprodukter (Southern Tier, Founders etc)  då detta sker då och då, istället slänger vi ut recensionen och tar sats mot en ny spännande ölvecka.

Shorts Bellaire Brown

Utseende: Vätskan ‘ser’ lätt ut med sin något rödskimrande färg och tunna porösa skum som snabbt förpassas till skumhimlen.
Doft: Doften har en nästan vinös syra och blötlagd malt där man först efter att ha gett glaset en rejäl snurr anar mörk malt och gräsig humle – i något som nästan doftar “svenskt”. Med svenskt menar jag här lite fegt och småtrist balanserat, lagom helt enkelt. Doften har också tyvärr lite sura inslag av utspädd choklad och ruttna bär. Trist.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt bubblig i munnen men tyvärr för det också med sig en syra som inte borde vara där. Om man skulle lagra en mörk lager på ekfat och sedan dra i en endaste näve sura körsbär och lite bortglömda milko-choklad – då skulle det kanske smaka såhär. Det är inte dåligt och gillar du en mörk engelsk bitter är det här lite åt ett liknande håll – men jag förväntade mig mer.

Betyg? – OK. Lägsta ölbetyget på väldigt länge, men här var det tyvärr inte mycket som stämde, inget som vägde upp betyget, överraskade eller stod ut. Den var på tok för sur och gav intryck av infekterat. Riktigt synd men tur då att de över lag annars gör väldigt bra öl.

Mer Shorts:

Solrosfrön och honung? Shorts Abnormal Genius
Johannes Döparens öl – Shorts Imperial Carob Stout
Idag Götebrg och Oceanbryggeriet, igår (nästan) Shorts Nicie Spicie
(Shorts) Huma-Lupa-Licious! Alla hop heads nya uttryck…