Efter ölprovningen och kvällen med To Øl så blev det ju inte mer än till att man satt där i en To Øl-tshirt. Men varför ska vi sitta där i en To Øl-tshirt när du kan göra det? Därför tar ni nu och lottar ut tishan. I brist på bild så har jag lånat en från deras facebooksida där ena halvan Tobias står iklädd en likadan t-shirt som den vi lottar ut.

Det är alltså en t-shirt, storlek XL som vi tänkte slänga iväg som ett påskägg till någon glad påskhare.

Hur gör du då för att vinna denna? Dels ska du kort motivera varför du ska vinna denna t-shirt, antingen genom ett mail till oss på info@mankerbeer.com eller som kommentar på det här inlägget på vår facebooksida. Du får också lova att lägga upp ett foto där du bär tröjan på To Øls facebooksida, där de samlar på foton när glada öldrickare bär denna.

För inte ås länge sedan fick jag erbjudandet att prova ett par hembryggda öl från bröderna Borg som tillsammans har Kastellet Bryggeri. Idag drivs det hela som hembryggeri hemma i köket men planerna som tydligt beskrivs på deras Facebooksida beskriver tydligt hur de önskar att växa och bli nästa lokala småbryggeri.

Jag har följt projektet ett tag på Facebook och på Beer Sweden Forum där de är rätt aktiva i hembryggardelen och att nu få prova ölen som jag har hört väldigt gott om var riktigt spännande. Innan vi går igenom de tre öl vi fått prova, en pale ale, en fruktöl baserad på ett weissbierrecept och en stout så låter vi dem själva presentera sig enligt informationen som finns på Facebooksidan (gå med för mer framtida information!). Överlag var de tre ölen riktigt bra där en av dem fick oss att sätta på oss stora leende-maskerna. Åter kan vi konstatera att det ser bra ut på hembryggarfronten i Sverige.

“Det finns ett öl för varje tillfälle – vi ska hitta det, brygga det och dela med oss.”

Kastellet bryggeri är ett hembryggeri med låg kapacitet, men med vad vi själva anser är ruskigt god öl! Planerna för framtiden är att ta det ett steg längre och etablera ett litet mikrobryggeri med samma namn som det nuvarande köksbryggeriet. Plats är inte helt bestämt men önskningen är att förlägga bryggeriet i Stockholms Västerort.
Tankarna går från 500 till 1000 liter gällande bryggverkets storlek och främst kommer vi att satsa på det lokala valet hos Systembolaget och självklart diverse pubar/restauranger/krogar!
Visionen är att Kastellet ska brygga öl med något extra, både i klassisk tappning och med specialingredienser! Pale ale med fläderblom, berliner weisse med björnbär, stout med kakaobönor, möjligheterna är oändliga om man bara vill!

Bryggmästare och grundare: Christian Borg; utbildad bryggtekniker från Västerbergslagens Utbildningscentrum i Ludvika, för närvarande den enda bryggeriutbildningen i Svea Rike. Passionen för öl gränsar närmast till besatthet och det går inte en dag utan att nya idéer tar form i Christians huvud!

Bryggare och medgrundare: Daniel Borg; tillika sin bror ölfantast, om än i mer rimliga mängder. Studerar till ingenjör på KTH, men är likväl med och brygger och planerar framtiden för Kastellet bryggeri. Är inte lika frekvekt med recepten men när de dyker upp drar de oftare åt de mer udda och unika sorterna!

Prinsessans Pale

Utseende: Utseende av lätt disig persika med smutsigt skum. Rätt mycket jästfällning, men renare och fint gyllene i det glas som hälldes upp mer noggrant.
Doft: Doftar av samma gummi-och-frukt-ton jag tycker Södra Maltfabriken brukar ha. Det är lite bränt med samma toner av saffran, persika och humle.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det är mycket humle i smaken och bra men balanserad beska. Återigen är det lite av den brända gummikaraktären jag personligen snappar upp och har svårt med. Men på pluskontot är en fräsch fruktsmak med grape, citrus och lime.

Betyg? – OK+/Bra-.  En mycket lovande pale ale med bra citrus och fruktrikedom, men som tyvärr har vissa bismaker som drar ned själva betyget. Men både jag och M2 gillade smakerna och hur lätt och ändå fräsch den kändes. Så tror att det här kan bli en bra öl om man bara kommer underfund med de intryck som drog ned helheten.

Björnberliner Weisse

Utseende: Vätskan är grumligt lilabrun och ovanpå vätskan är det en liten skumsamling som faller undan hyffsat snabbt. Ser lite lustig ut med den annorlunda färgen.
Doft: Aromen är lite oväntad och för mig rätt ny. En rund arom med mycket bär som dock för med sig lätta aningar av kryddor som troligen härstammar från weissbierbasen. Allt som allt så doftar det inte starkt, men ändå trevlig och uppfriskande.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt och sprudlande kropp med en smak som rör sig mellan suröl och fruktig weissbier. Syrligheten är nedtonad men läskande och smaken har citrus, koriander och så klart en rätt stor dos bär. Lagom vattnig för att vara lättdrucken och även M2 nickar instämmande då han dricker ölet då det känns somrigt och lagom syrligt.

Betyg? – Bra. Väldigt lättdrucken om än på gränsen till tunn, men frisk och läskande med fina smaker från bär och av lite krydda. Kan nog bootas upp lite till vad gäller kraft i smaken, skulle serveras kall och jag kunde nog kylt den än lite extra.

Dark Castle Stout

Utseende: Mörk brunsvart vätska med ett lätt brunt skum som lägger sig som ett bra lock på ölet. Ser riktigt fint ut.
Doft: Fruktig mörk malt med sötlakrits o kaffe. En väldigt fyllig arom som avslöjar lite kaffebitterht. Variationen som känns är bra om än att aromerna är “vanliga”. Såhär långt är allt med ölet oerhört professionellt och både jag och M2 sitter en extra stund och doftar på ölet för att känna mer av dess trevliga blandning dofter.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Medelfyllig kropp som ligger lent och mjukt i munnen och direkt ger ifrån sig bra fruktiga smaker. Smaken är fylld av kaffe, lakrits och choklad fast med en fruktighet varpå det blir milt och riktigt smakrikt. Sältan som kommer mot slutet ger mer finess till komplexiteten och gör att det hela tiden kommer nya intryck.  Styrkan på smaken är perfekt, smakrikedomen lika bra den och drickbarheten, mycket tack vare balansen mellan fruktigt och mörkt.

Betyg? – Bättre(+). Både jag och M2 var mer än imponerade, vi har druckit många imperial stouts och många hembryggda stouts men det här är nog i toppklass. Även som “vanlig” öl är det här en stout som håller sig riktigt bra i jämförelse. Så len och mild men ändå så mycket smakar. Riktigt bra gjort grabbar, har ni en kartong till övers så vet ni någon som gärna dricker en till!

Vi har nu bekantas oss med To Øls öl och kan därför se djupare ned i glaset och svinga oss in i vad som sades och skedde under senare delen av kvällen. Vänner och ölbloggare hade lämnat och killarna som hade hållit igång för fullt under snart en och en halv dag kunde nu sätta sig ned med kvarvarande för att personligt och avslappnat snacka skit, och öl.

För mig är det något visst med danska bryggare, en avslappnad inställning och ofta med lagom gnutta respekt och samma gnutta lättsamhet till vad det är dem arbetar med – att göra god öl. Så när Tobias ger sig ut i vildmarken på Bishops Arms så är det gameface on och en direkthet om huruvida vi gillar ölen, vilka vi gör. Något som går igen hos både Tobias och Tore är deras syn på de öl de vill göra, öl de själva skulle vilja dricka och som smakar gott. Inga konstiga öl bara för sakens skull, något Tobias tycker annars är rätt danskt. Vi pratar om hur det inför Copenhagen Beer Celebration och Sour & Bitter-eventet dagen innan är en majoritet svenska besökare på en dansk festival, något som han tycker är galet. Han förklarar hur de flesta danska bryggerier i vanliga fall gör sin amber lager, sin pale lager, sin amber pale lager, sin premium lager och så vidare. Detta är vad som säljer och detta är vad som efterfrågas, förutom på festival – då vankas det “festivalöl” och då blir danskarna som galna säger han. Istället för att som Mikkeller ta fram en fenomenalt balanserad och noga bryggd chiliöl (Texas Ranger) så tar de en av sina halvdanna öl och gör “något galet i den”, men i stället för att göra det “på riktigt” så slänger man ner lite vanlig chili i ölet och kallar det speciellt.

Här kommer vi in på ett ämne vi båda kunde relatera till, Tobias med Stronzo och jag med Brutal Brewing. Två bryggerier som inte behöver göra mer än att lägga i en minimal dos humle för i ölet, som säljs i var och varannan butik för att lagerölsdrickarna ska tycka det är “extrem” öl. Omvänder detta folk eller urholkar det förtroendet för så kallad “mikrobryggdöl” som är den stämpeln dessa bryggerier utger sig för att ha? Tobias är inte helt nöjd med den här utvecklingen och det är väl en del i varför det är så få ölintresserade danskar, än så länge. När jag tar upp det här lite senare med Tore så är det lite samma tanke där, men då jag tar upp svenska bryggerier i stort och om de ligger bakom det stora intresset för öl i Sverige är svaret ändå lite tvivlande. Dem är liksom andra danska bryggare jag ställt frågan till inte helt imponerade över många svenska bryggerier. Svenska bryggerier är lite för safe enligt dem men där de dock nämner Pang Pang och Omnipollo som svenskar som vågar pusha gränserna lite. Det handlar inte nödvändigtvis inte om att man inte vågar göra vildare öl utan att det är få som vågar göra något nytt. Kanske är det också därför vi inte har sett så många samarbetsbrygder med svenska bryggerier – något jag dock hoppas kommer ändras.

Just att våga pusha gränser och sikta framåt är en ödmjuk kaxighet de visar prov på. Ett exempel är att de inte kommer ställa ut på Copenhagen Beer Festival med de flesta andra danska bryggerierna och där “marknaden” trots allt finns. Istället berättar dem att de kommer ställa ut på Copenhagen Beer Celebration som hålls samma dagar. Det är där deras inspiration finns och det är där ölen de själva siktar mot finns och människorna med kunskapen om hur man bäst gör dem. Samtidigt är det just ödmjukheten jag har betonat. Ta bara en sådan sak som öletiketter. Du kan antingen ha skrikande logos med namnet, bryggerierna etc väl synligt – likt många lite sämre bryggerier tvingas ha för att få uppmärksamhet. Eller så gör man som Tore och Tobias valt att göra. Ta Reparationsbajer som exempel, du får leta över flaskan för att finna vilka som gjort ölet och dess namn och den något abstrakta bilden som föreställer krossat glas ger ingen direkt ledtråd. Likaså med First Frontier (eller ta kommande Southern Frontier med för den delen) med dess “udda” bilder, ett till tecken på det enkla men fascinerande med naturen som vi människor är imponerade av.

Enkelheten märks också då vi diskuterar vad vi verkar ha gemensamt, synen på öl i sig. Öl ska vara roligt och gott – snobbism är väl en ytterlighet, men är ingenting som någon riktigt vinner på. Drivna i Mikkels skola så vill de lära sig om öl och hur det bryggs (vilket märks om man börjar prata bryggteknik med dem) mer än att brygga häftiga saker “bara för att”. Öltickandet som lär ske under dagarna i maj är därför snarare att missa det stora, de bryggerier och de människor som trots allt är på plats. Du kan dricka en öl, ge den ett poäng och gå vidare eller så kan du dricka ölet och börja tänka på vem som har bryggt den, vad siktade personen på att brygga och varför. Hur blev resultatet och vad kan vi lära oss, med andra ord att inte bara såga något utan att också förstå hela bakgrunden och processen. Därför får jag uppmuntran när jag berättar om mitt och M2s kommande projekt och Darrens arbete med Beer Studios – det blir som att låta två delar mötas mer än att enbart bry sig om slutprodukten.

Framtiden då? Vi blev ombedda att fråga om vi någon dag kommer se deras öl på Systembolaget? Tore förklarar att det beror helt på Brill och vad Brill efterfrågar. Personligen och bryggmässigt har de inga problem med att ta fram 3.000 eller 10.000 liter öl. Så de skulle kunna komma in på ett av de exklusiva släppen rent produktionsmässigt. Knepet är att ölet ska hålla samma kvalitet mellan batcher varpå en större sändning skulle motsvara några batcher som man vill vara säkra på ska hålla samma kvalitet. Dessutom, beroende på vad man förmår producera rent tidsmässigt måste man veta om dessa ordrar en bit i förväg. Här är man därför lite försiktiga då man inte vill riskera att en öl såsom Reparationsbajer som har mycket av sin förtjänst i dess fräscha arom förlorar kvalitet. Men det vore onekligen roligt om man kunde få in Black Ball eller Goliat på något mindre släpp, två bra mörka öl som inte förlorar lika mycket på att inte levereras direkt från bryggeriet. Den här medvetenheten gillar jag och är något som går igen i ett par danska bryggare där Søren Parker Wagner och Croocked Moon släpper det mesta av sin öl på fat av den simpla anledningen att det håller bättre, likaså är det myckt av Christian Skovdal Andersen och Beer Heers öl som skulle vara svårare att få på flaska på Systembolaget – även om vi öldrickare gärna hade sett det.

I takt med att timmarna passerar och mycket av det vi pratat om, diskuterat och skämtat om förläggs i den lilla luckan kallad “temporär minneslucka” då shots och öl åkt ned så börjar det också bli dags att tacka för sig. Så medan ett par tappra soldater rör sig vidare ut mot Stockholms nattliv så traskar jag hemåt med en känsla av att Tobias och Tore är två killar man kommer vilja dricka öl med igen.

Då jag på grund utav jobb missade To Øl och Omnipollos XXL-provning i Uppsala vart jag desto gladare att jag kunde “unna” mig själv ett besök dagen efter på Bishops Arms Linnegatan i Stockholm där det hölls en To Øl-special under torsdagkvällen. To Øl, med ett namn som är en ordlek på namnen på vännerna och bryggarna Tobias Emil Jensen och Tore Gynther startade runt 2005 då de råkade ha en annan känd dansk bryggare som lärare på sin gymnasieskola. För Mikkel Borg Bjergsø är väl ett inte alltför okänt namn? Efter att ha bryggt på skolan och sedan i föräldrarnas källare blev det runt 2010 dags att börja brygga kommersiellt. Här två år senare sitter vi nu tillsammans och dricker deras öl och har en pratstund om öl och livet i allmänhet. För min del började dock kvällen med en god vän där vi provade den provbricka som erbjöds med killarnas öl, en väldigt fokuserad blandning av öl. Därför delar vi upp kvällen i två delar där vi först går igenom lite av deras öl för att i del 2 gå in mer på mitt samtal med killarna.

American pale ale’en Reparationsbajer har vunnit flera priser och är verkligen en utsökt och lättdrucken öl där man verkligen inte kan känna av de 5.8%’en. Istället är det lite av en favorit för många att börja och avsluta kvällen med då du kan dricka 4-5 stycken av den och tycka att den första likt den sista är lika god (lite som Mikkeller American Dream). Friska humlesorter som fungerar utmärkt för att ge lika bra arom som smak väljs genom den blommiga Amarillon som samsas med den lika friska Nelson Sauvinhumlen medan Centennial ger en råare smak för att ge mer skjuts i smaken. Tillsammans ger det en uppfriskande öl som håller smak- och arom från första till sista stunden. Frisk APA med lagom beska vilket ger stor drickbarhet. Återställaröl finns det inte gott om, men jag tror att om den här hade funnits på Systembolaget (mer om det i nästa del) så hade den sålt riktigt bra, vilket den också gör på krog då den brukar ta slut rätt snabbt när det ryktats om att den kopplats på på diverse krogar.

Vill du gå steget upp går du då in på First Frontier, en kraftfull IPA i amerikansk stil med aningar från tidigare nämnda APA men med större humleprofil, högre beska och alkoholstyrka men med samma lättdruckenhet och friska smak av citrus, grape och blommighet. Centennial, Warrior och Simcoe har använts som humle men trots att man inte sparat på mängden humle så har den inte en för kaxig beska utan smakerna och intrycken får utrymme. Med ungefär samma humleprofil (2 av 3 humlesorter är densamma, Warrior har bytts ut mot Columbushumle)) men med än steget högre alkoholhalt provas sen Final Frontier, deras dubbelipa. Lite mer av allting jämfört med First Frontier, men det jag alltid har imponerats av hos de här ölen är att jag tycker det finns en röd tråd. Columbus är en humlesort med hög alfasyra och hjälper till att boosta upp beskan utan att behöva ha mer humle i själva ölet varpå man fortfarande kan bibehålla den trevliga smak- och doftmixen du får från Centennial och Simcoen. Båda ölen fick höga betyg på Stockholm Beer and Whisky Festival och har sedan dess inte gjort mig besviken då jag valt dem, de är inga extrema öl eller spelar vilt som vissa amerikanska kusiner men är inte tama för det. Provar man dem dessutom sida vid sida så är det svårt att välja vilken man föredrar mest.

Den vetgirige undrar troligen om Final Frontier har några Sci-Fi-referenser, vilket det delvis har. Men Tore förklarar att det snarare är en referens till en existentiell uppfattning människan har, om sökandet efter den yttersta gränsen. Oavsett om det är att flyga till världens ände eller att bestiga ett berg så är denna gräns alltid en abstrakt illusion. Men så länge du vill söka efter den, så länge kommer du fortsätta söka och fortsätta finna nya gränser – vilket deras Frontiers visar.

Två av killarnas mörka öl var också delaktiga i den provbricka som betades av – Black Ball Porter och Goliat. Om man tycker att det är en röd tråd i många av ölen så finns den även här. Black Ball Porter är en imperial porter bryggd med mörk cassenad och samma humlebas (centennial och cascade) som i iporna. Detta märks då det påminner om en brown IPA mer än en porter, utan att för den delen bli en black ipa. Mörka lättrostade maltsorter med en tydlig och passande humling gör den mer lättdrucken än vad den borde vara med tanke på sina 8%. Rostat kaffe, lite choklad och skvätt rökighet ger ändå de portertoner som behövs för att den inte ska sväva iväg för mycket tack vare humlingen. En öl som likt t.ex. Mohawk Black Rocket Porter kan drickas färsk eller låtas ligga och som likt Beer Here Höst Citra spänner lite mellan olika öltyper tack vare humlens karaktär.

Den enda av de fem provade ölen som därför inte påminner alls om e övriga är Goliat, deras imperial stout som bryggts med kaffe. Starkast av dem alla på 10.1% så har den aningar av den sötma jag brukar finna i lite av Mikkellers imperial stouts, så det märks vilken läromästare de har haft, samtidigt märks det också att killarna har gått sin egen väg. För här finns en mer komplex blandning av smaker, såklart med stora mängder kaffe och en lite viskös ton som går riktigt bra in i sötman. Lika lättdrucken som de fyra tidigare ölen men ändå potent och fyllig nog för att inte bli mjäkig. Första gången jag drack den mindes jag den som balanserad men lite enkel. Nu med en mer fokuserad koll på den så märker jag av lite mer, dess halvtorra och lite bittra slut, mer av kaffens inslag mot ölets sötma och hur allting tillsammans gör den till ännu en fokuserad öl av väldigt hög klass.

Så hur kan vi sammanfatta de här ölen? Detta är deras standardsortiment om man väljer att säga så, sedan finns det ett par till öl och snart kommer Southern Frontier, gjord på majs och med en twist. Man har också bryggt lite med Mikkeller, bland annat Overall IIPA – en IIPA med amarillo, centennial och simcoe vilket gett den en fräsch fruktig och blommig karaktär. Samtidigt har man också gjort en saison i Snowball Saison så nog finns det en vilja att prova på lite mer än vanligare öltyper. Därför tror jag nog att vi tar och avslutar här för att i nästa del höra oss för mer om själva tanken bakom To Øl och deras syn på lite av vardera.

Såhär på väg ned till Göteborg, dit vi enbart åker för att köa i en ny stad inför dagens släpp på Systembolaget (del 1 och 2), så är det ju inte mer än lämpligt att skriva om ett öl framtaget av en äkta Göteborgare.  Ölet blev den andra av vårens Mohawköl som tagits fram och släpps enbart för krog, Respirator Doublebock (om ni glömt så var ju Oat IPA den första). En traditionell tysk bocköl utan krusiduller. Med Munich-, Pilsner-, Caramunich- och Chokladmalt så har den en ordentlig grund och med 7.9% så borde det sammantaget vara en påtaglig maltsmak utan att för den delen bli söt.

Mohawk Respirator Doublebock

Utseende: Mörk kopparfärgad vätska med röda toner under ett poröst skum med minimala till små bubblor och en gräddigare topp.
Doft: Min första tanke drar åt brittisk strong ale med den rena aromen av malt och fruktig malt med lagom sötma. Viss torr bitter kola och rök anas också men doften jag vill hålla fast vid är den angenäma doften av frukt som brukar återfinnas i många bocköl. För mig som inte gillar en arom med för tydlig alkohol och maltsötma så tycker jag att Respiratorns renhet är välkommen.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är lättare än förväntat. Smaken har en askig bränd ton med bitter eftersmak. Kola, lite äpplen och ren malt framträder tydligare ju längre du håller kvar vätskan i munnen (som med annat, håll kvar ölet i munnen lika länge som det är %). Hade nog trott att den skulle vara lite kladdigare med sötman och inte ha lika ren smak och bitterhet. Även alkoholen trodde jag skulle vara tydligare, som det är nu vet jag inte om jag skulle kalla det en typisk dubbelbock? Dock är renheten i smaken dess stora plus och något som gör att den får en stor drickbarhet.

Betyg? – Bra. Känns av fler anledning som en brittisk strong ale eller imperial bitter – om än med än mindre humle än de båda (ölet har dock en IBU på 36). Smaken är oerhört ren och jag tror att den skulle passa väl till mat dels för att den har mycket i sig som nog kan ge mer komplexitet i samband med andra intryck. Jag tror också att det är en öl som kan uppskattas av många som kanske inte skulle dricka den här typen av öl annars, lätt att ta till sig – vilket även stämmer bra in på mig själv.

En av Stefan Gustafsson och Mohawks senaste brygder som tagits fram enbart för krog (eller snarare så släpps den inte på Systembolaget) och där denna havre-IPA är en del i en kommande serie IPA’s med olika twists. Tanken är att utforska de möjligheter som finns inom den populära ölkategori som IPA utgör. Havre är rätt milt (jämför med imperial stouts med havre) och ger därför IPA’n en lenare känsla i munnen. Men det är trots allt en IPA och då ska det vara humle som ändå ska vara den viktigaste beståndsdelen, i detta fall Palisade-, Magnum- och Columbushumle. Den senare boostar IBU’n (måttet för beska) upp till 67. Frågan är hur mycket havret mildrar maltkaraktären till förmån för humlen och hurpass markant beskan blir? Minns vi tillbaka till Rye IPA’n Stefan bryggde häromåret så är det lite motsatsen där rågmaltens riviga karaktär drev på humlen på ett annat sätt än vad havret kanske gör, eller?

Mohawk Oat IPA

Utseende: Disig milt persikofärgad vätska med poröst rätt högt skum med minimala till små bubblor. Skummet lämnar rester längsmed glasväggarna men det är inte alltför “tjockkletigt”.
Doft: Aromerna är en fight mellan å ena sidan tropisk frukt som mango och persika men där man även anar citrus, krydda och grape som en motpol. Malten väger in rätt bra varpå det blir balans mellan beska och malt, där jag dock tycker mig finna lite dofter som jag inte är helt säker på och som jag tror är på grund av humlen. Kanske att det behövt mer malt?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Varierad kropp som är fyllig men ändå rätt lätt. Smaken har den variation av fruktighet och grape som fanns i aromen och havren tonar verkligen ned maltbasen – kanske lite för mycket? För även om humlen och beskan inte är för stor så lyser den igenom tack vare att havren är såpass mild. Det gör den till en trevlig humlecentrerad IPA som känns beskare än vad den nog är.

Betyg? – Bra. Jag är inte bestämd på om jag gillar det mer än vad jag gör eller om jag inte gör det. Hade det stått Lagunitas, Elysian eller Stone på flaskan tror jag fler hade varit mer förlåtande. Men faktum kvarstår att jag tycker det ibland blir lite obalanserat, vilket också är lite av styrkan – den rena smaken från humlen och en tydlig skarp beska.

Mer Mohawk-IPAs:

Motsättningarnas påsk är kommen – Mohawk Oxymoron Black IPA
Mohawk Summer IPA – Flip eller flop? Flipflop?
Mohawk Extra IPA – påskuppehåll och storebror ser dig!
Hur var det med mint i Mohawk Rye IPA och hur var Bötet Barley Wine?